Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Senaste kommentarer

Ang. Film i den tredje dimensionen

Vad är film för dig? Vad är film för mig? Hur ser vi på det vi ser på när vi sätter oss i biomörkret? Intressanta frågor och frågor som har aktualiserats för mig i och med 3D-filmens återintåg.

Likt alla tidigare försök med 3D-film som dött ut så kan man lätt tro att gimmicken även denna gång kommer att vara kortlivad. Men med stöd från tunga profiler i branschen så kanske 3D-film med sin dödande digitala teknik, dyra biljettpriser och halvdana upplevelser kommit för att stanna? Viruset har blivit immun mot den goda smaken och allt svinvaccin i världen kan inte stoppa den från att förstöra vårt framtida filmarv.

3D som spektakel är helt klart charmigt. Att gå hand i hand med sin söta High School-flickvän som måste vara hemma innan 22:00 och se Hajen 3 i 3D är väl ett drömscenario vi alla velat uppleva. Ingen tvekan om den saken. Så att traditionen lever vidare med spektakelfilmer som My Bloody Valentine 3D och The Final Destination ser jag inget fel på. Ska underhållningskrafs gå upp på biograferna kan det väl lika gärna gå upp i 3D?

Men när Del Toro tillkännager att diskussioner kring The Hobbit i 3D förekommer och Scorsese pratar om att Precious kunde ha varit ypperlig i 3D – då måste jag reagera.

För jag ser filmer som konstverk. När jag går på bio tittar jag på ett inramat verk i två timmar. Det spelar ingen roll om man använt en Fincherianskt perfekt pensel eller målat med dokumentär teknik – det är en tavla. Det är en tavla i två dimensioner som jag under två timmar får chansen att analysera, påverkas av och beundra.

Blues Brothers - snygga glasögon men inte 3D

Filmer i 3D är och kommer aldrig vara tavlor. De är istället sådana där 3D-bilder man krossade ögonen för att försöka framkalla en bild ur i mammas veckotidningar. Så länge man sitter med fåniga glasögon på sig (i mitt fall ovanpå mina vanliga glasögon) och 3D-upplevelsen i stort sett består av två flimrande 2D-fält med ett avstånd emellan sig så kommer det inte att kunna bli en Da Vinci – på sin höjd ett av de där hologramomslagen som prydde vissa Spider-Man tidningar när jag gick i mellanstadiet.

Och precis som jag kan tycka det är coolt att vrida och vända på ett hologramomslag kan jag tycka det är häftigt att få yxor slängda mot mig i biomörkret. Men Avatar var, utöver alla sina övriga brister, inte en orgasmisk 3D-upplevelse och att se ett Gus Van Sant independentdrama i 3D kommer aldrig att bli det. Du kan sitta där bredvid mig i biomörkret med dina fåniga Blues Brothers brillor och hoppas att det här är framtiden, men det var säkert även du som trodde det när ögat ploppar ut mot publiken i Friday The 13th: part 3 in 3D.

Du står där med din View-Master leksak och klickar fram bild efter bild på blå Pocahontassmurfar medan jag står och detaljstuderar Mona Lisa – och hon ler mot mig i all sin tvådimensionella skönhet.

Recension: Moon

05betyg4-5

Det är någonting väldigt attraktivt med realistisk och smutsig Sci-Fi. Du vet den där rymden som man kan ta på och som farbror Ridley serverade oss i Alien (och som sedan Cameron var för inkompetent att hålla kvar vid i sin uppföljare). Jag vill inte ha ljussablar och rymdvarelser med konstiga hälsningar i mina rymdäventyr. Nej, rymden ska befolkas av folk i smutsiga jumpsuits, truckerkepsar och som dricker sitt svarta kaffe ur sina vanliga keramikmuggar.

Regissören Duncan Jones målar upp precis ett sådant universum i filmen Moon. Det är en lågbudgetproduktion, tillika en liten film och, ordagrant, en enmansshow för Sam Rockwell.

Rockwell spelar Sam Bell, en vanlig knegare som är stationerad på månen. Hans arbete är ensamt och den enda han har att kommunicera med är roboten Gerty vars röst görs av Kevin Spacey. Rockwell ska dock snart lämna månen och återvända till jorden till sin fru och dotter. Men allt är inte vad det ser ut att vara på månbasen och snart börjar märkliga saker att hända.

Jag har bara sett Soderbergh, underskattade och stiliga, Solaris och inte sett Tarkovskijs dito eller läst boken men tänker ändå slänga in att Moon har likheter med den historien. Samtidigt är filmens look lik den i Alien och Sunshine (som även det är en underskattad film). Som ofta i rymdfilmer så blandas det vetenskapliga med konstigheter och oförklarbara element, som om det finns ett naturligt behov av att balansera upp det logiska och rationella med ologiskhet och galenskap. Allt som oftast med ett finfint resultat.

01

Moon med sina mysterier, uppnystanden och Rockwell-skådespel är bra. Det är en ypperlig film som både är snygg, välspelad och intressant i sin kompakthet. Snygga modellbilder får vi istället för vidriga CGI-vyer och objekt som ofta (Lucas, I’m looking at you…) ser ut som FMV-sekvenser ur ett Westwood-spel från 90-talet. Det tackar jag för.

Det finns faktiskt inte mycket fel med Moon överhuvudtaget, filmen är vad den vill vara och ger oss det den vill ge. Om något måste kritiseras så känns filmens inramning med nyhetsklipp/ljud lite ordinär och även överflödig. Kevin Spaceys röstskådespel kan distrahera också då hans röst är så pass igenkännbar. Det kan kännas lite som Treehouse of Horror avsnittet i The Simpsons där Pierce Brosnan ger röst åt HAL.

Men som sagt, inte mycket är fel med den här filmen och jag rekommenderar den starkt. Nu när Jones arbetar på en uppföljare vid namn Mute och Scott verkar jobba på en ny Alien så ser framtiden ljus ut för den där verkliga rymden som man kan ta på.

Ang. Bröllopsfotografen på DVD

Jag var inget jättefan av Bröllopsfotografen men jag respekterar verkligen Ulf Malmros lek med det visuella vilket känns friskt och fräsch i förhållande till övrig svensk film. De värmländska kufarna och Kjell Bergqvist är det väl aldrig heller fel på, men Bröllopsfotografen lider av sitt försök att vara en ”långfilm som långfilm ska vara uppbyggd”. När Malmros försöker binda ihop filmen och leka med känslors, nej då blir det bara oengagerade.

brollopsfotografen

Men vad jag än tycker om Malmros och hans alster så har hans DVD:er alltid varit värda att titta genom. Så man har en förväntan på hans DVD-utgåvor, och en förväntan på ett kommentarspår. Varken Smala Sussie eller Tjenare Kungen är några personliga filmfavoriter men kommentarspåren har ändå varit en självklarhet att lyssna på (även om Malmros ibland kan kännas lite för hög på sig själv).

Så jag lånade Bröllopsfotografen för kommentarspåret, men till min förvåning så saknas det. Varför detta stilbrott?

För precis som att en riktig Fincher-DVD ska innehålla 2-4 kvalitativa kommentarspår, Apatow-gängets ska innehålla ett som är mer underhållande än informativt, Ridley Scotts ska innehålla ett som fungerar som en förstklassig Discovery-dokumentär så ska en Malmros-DVD också innehålla kommentarspår! Hur dålig filmen än är så hade jag velat ha den där stunden ihop med Malmros i mitt vardagsrum.  Nu känner jag mig snuvad på det.

Ang. The Hurt Locker

The Hurt LockerThe Hurt Locker var den stora vinnarens vid gårdagens Oscarsgala. Kul på flera sätt, men samtidigt kan jag inte förstå vad som gör denna film så speciell?

Då hypen rullade igång för filmen gick jag i tankarna att se den på bio, så blev inte fallet utan jag såg den istället för några veckor sedan då den finska DVD-utgåvan släpptes.

Jag tröttnade dock rätt snabbt och lyckades inte hålla mig speciellt koncentrerad under filmen. Den såg ut och spelade som de flesta krigsfilmer och trots sina stunder av spänning så kändes den uddlös. Det där speciella som skulle få den här filmen att sticka ut gentemot andra fann jag aldrig. Tycker det var en klen film, med en ointressant historia och ett trist slut.

Ska åter poängtera att jag inte lyckades hålla mig fokuserad fullt ut, så om jag såg om filmen och verkligen försökte komma in i det där jämnbeiga krigsdrabbade Irak så kanske jag skulle ändra uppfattning. Men samtidigt ska väl en riktigt bra film lyckas locka in mig som en akvariefisk lockar en katt?

Och vad gör den här filmen så mycket bättre än liknande filmer som Jarhead, Stop-Loss och Redacted? Vad lyckas den med som de skulle ha missat? Jag ser det inte.

Filmen diskuteras här. Oscarsgalan diskuteras här.

Ang. Veronika Decides to Die

veronika_decides_to_die03Efter att jag en jul hade önskat mig Coelhos bok Alkemisten fick min mamma en knäpp och har varje högtid sen dess gett mig en Coelho-bok. Jag har läst Alkemisten och halva Vid Floden Piedra satte Jag Mig Ner Och Grät. Resten ligger nerpackade i lådor och jag tror inte jag kommer läsa dem (men säg inget till min mamma, och jag har ändå tur då min syster får Liza Marklund-böcker istället)

Nu har filmatiseringen av hans bok Veronika Decides to Die kommit ut på DVD så jag tänkte att varför inte se den en trist torsdagskväll?

Men datorn lockade mer och medan jag satt framför den med hörlurar på så låg min kombo några meter bort i soffan och tittade på filmen. Plötsligt hör jag  mitt namn ropas. Det stör Eddie Vedders skönsång från Milano 2006 soppas att jag tar av hörlurarna för att se vad kombon min ville.

Så hör jag det. Från TV’n kommer det. Från Veronika Decides to Die med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen spelas Lisa Ekdahl över ett montage. Det skär sig mer än när mitt namn ropats ut under Vedders magnifika cover av Picture In A Frame. Jag förstår det inte först… Lisa Ekdahl på soundtracket. Svensk sång över bilder på Sarah Michelle Geller. Jag greppar snart det bisarra. Jag ler lite. Blir glad. Tänker på hur fasiken den låten landade på soundtracket.

Jag tar på mig hörlurarna igen, hela bandet har joinat Vedder nu för en av de bästa versionerna av Black jag upplevt, men jag kan inte släppa Lisa Ekdahl. Årets första riktiga ”what the fuck? That is awesome!” ögonblick. Underbart. Imorgon får jag se till att se filmen, nu kan den inte vara dålig.

Recension: The Girlfriend Experience

02betyg2

Vem är Steven Soderbergh?

Är han en modern auteur som smidigt rör sig mellan både genrer och mer eller mindre kommersiella projekt? Eller är han inte någon värd att lägga på minnet utan man kan fokusera på enstaka filmer istället för honom som filmskapare? Jag tycker personligen han är lite intetsägande och det finns, av det jag sett, inte så mycket spännande i hans CV.

Hans film The Girlfriend Experience är en mindre film, väldigt mycket mindre t.o.m. med obefintlig budget, skådespelarstall och med ett foto kalkerat från det dokumentära. Filmen följer prostituerade Chelsea, spelad av pornografiaktrisen Sasha Grey, och vi får genom filmen en inblick i hennes liv och hur hon balanserar sitt yrke med sitt privatliv.

Det titeln syftar på och som skiljer Chelsea från vanliga prostituerade är att hon inte bara säljer sin kropp utan ett paket i form av en fiktiv flickvän. En paketlösning där hon förutom den sexuella biten även äter middag ihop med kunderna och lyssnar på dem som har behov av att prata om sina vardagliga problem. En flickvän on demand.

Det är en karriär som går bra och Chelsea är målmedveten. Likt en sjätte Sex And The City-medlem har hon makt över sig själv och sin sexualitet. Hon är inget offer, utan är i kontroll och inte beroende av män – hon har snarare makt över dem. Det finns inte ett moln på hennes klarblå himmel och inte nog med att hon är nöjd med sitt karriärsval, hon kan också balansera sitt yrke med sin kärleksrelation. Det är bara ett jobb och konkurrerar inte med relationen till pojkvännen.

sasha_grey

Dock börjar ytan krackelera. Chelsea börjar dels rucka på sina egna regler, får känslor för en kund och blir utnyttjad av en man. Självklart är denna man svettig, fet, misslyckad, avskyvärd och trots sin kackerlacksliknande position får han makt över denna underbart vackra kvinna. Det är trots all männens värld och hon är inte så fri och i kontroll som hon gett sken av. Att dockan Chelsea luras och utnyttjas av kackerlackan gör mig arg, dels på Soderbergh då det känns väldigt typiskt på ett sätt jag inte förväntat mig och dels för att jag känner en sorts faderlig ilska mot karaktärens dumma val. Jag vill bara krama om Chelsea, klappa henne på huvudet och visa att alla män inte är svin. Sedan hade jag väl också velat bada med henne.

Den erfarenhet jag har av filmanalys är att jag en gång motsätta mig en dravelanalys av de uppstoppade fåglarnas betydelse i Psycho med motiveringen att man inte skapa ett innehåll i en film som inte var menat att finnas. Regissören är Gud över sitt universum och det enda som existerar är hans intentioner och budskap.

Så jag har inget intresse av att läsa av filmen och skapa mig ett fiktivt pseudo-innehåll utan undrar istället vad Soderbergh vill berätta? För jag hittar inte svaret i filmen. Kvinnan med bilden av sig själv som högst stående visar sig inte vara mer än en rädd liten flicka underställd mannen. Är det detta Soderbergh vill visa upp? Kvinnor är inte jämställda? Eller vad vill han med filmen? Jag vet faktiskt inte.

Jag får hålla mig till dem som följer filmen för resan, och som resa finns det inte jättemycket att fastna för – även om filmen heller inte har mycket som stöter ifrån. Det är väldigt objektivt och kallt och tyvärr trampar det över på ett par ställen gränsen till ointressant. Men ni som hittar Soderbergs budskap och känner en syntespåverkad tillfredställelse kommer nog att kunna njuta betydligt mer.

Problem inför Oscarsgalan 2010?

Det här är inte bra. Klockan är halv nio på kvällen och jag har börjat klippa med ögonen. Tröttheten kan inte redan sätta in. Oscarsgalan börjar om sex timmar och TV-sändningen startar om 4,5 timmar. Problemen stannar inte heller där. Nej, du. Jag saknar ju faktiskt tilltugg, drycker och nattamat.

11

Det får nog bli en vända till affären. Och antingen hitta rikliga mängder av energifylld föda eller en tupplur.

Oväntad hyllning till Ryan Hansen

Har  just sett färdigt den tredje och sista säsongen av Veronica Mars. En serie som duger för stunden, lite lagom lättsam underhållning utan att lämna några bestående intryck. Något oväntat är nog att det jag förmodligen kommer ha med mig längst från den serien, är min nyvunna förtjusning i Ryan Hansen som spelar den relativt osympatiske Dick Casablancas.

VERONICA MARS - SAISON 2

I serien spelar han en lagom blåst surfare och festprisse som egentligen inte är ute efter något annat än att dricka öl, prick några schyssta vågor samt naturligtvis ligga med som många tjejer som möjligt. Dryg, otrevlig och extremt ytlig. Ja, ni förstår nog ganska precis vilken typ jag talar om då det är en ganska väl använd stereotyp i amerikanska filmer. Ryan Hansen gör dock rollen perfekt. Han är själva essensen av en typ man älskar att hata eller hatar att älska. Allt från hur han ser ut, till hur han rör sig och pratar är mitt i prick.

Jag vill däremot inte ha för bråttom med att tillskriva Hansen allt för mycket talang, känslan av att han egentligen bara spelar sig själv är nämligen väldigt påtaglig. Man kan nämligen se honom göra snarlika roller i såväl Superhero Movie som Friday the 13th (remaken) och göra det nästan lika bra som i Veronica Mars. Utan tvekan är det dock grabben med det fantastiska namnet, Dick Casablancas, som är hans paradroll. Kanske är det allra tråkigaste med att serien är nedlagd att jag aldrig mer kommer få njuta av att se honom göra den fler gånger.

Millenniumtrilogin

betyg1-5

Om ni inte läst/sett Millenniumtrilogin bör ni inte läsa det här.
Det där med svenska thrillers har jag inte så mycket till övers för. Alla filmserierna om poliser har jag fullkomligt struntat i. Stieg Larssons böcker har inte heller intresserat mig trots att jag troligen hade tyckt de varit hur spännande som helst för stunden. Hysterin kring dem har gjort mig nyfiken och jag har bara läst gott om dem (förutom från Jan Guillou såklart, men jag säger som Peter Wahlbeck: ”Tänk att veta så mycket, men att fatta så lite”) vilket har resulterat i att jag längtat efter att kunna ha en maratonsittning med hela trilogin när den finns tillgänglig på DVD. I veckan släpptes den avslutande delen Luftslottet som sprängdes och för att vara säker på att kunna se alla filmerna till helgen hyrde jag dem redan på onsdagen.
Mitt sug var så stort att jag inte kunde hålla mig till helgen utan började kolla på filmerna redan samma kväll. Jag hade ingen aning om vad filmerna skulle handla om. Vad jag trodde mig veta var att Lisbeth Salander var en arg feminist (kan någon som är för jämställdhet vara annat än arg?) och att trilogin var samhällskritisk.

Pressbild_Gaia1_2

Mina förväntningar försvann ganska tidigt redan i första filmen (Män som hatar kvinnor), vars förutsägbara och övertydliga handling blir fullkomligt förstörd av den krystade dialogen som skådespelarna inte lyckas leverera med någon större övertygelse. Klichéerna duggar tätt från början till slut: en överviktig hackare, en journalist med en axelremsväska och rika svin. Man kan ju tycka att den vänsterorienterade Stieg Larsson kunde nöja sig med att skurken i berättelsen var en rik, vit man. Men mördaren kan givetvis även kryssa för ”kristen” och ”nazist” i sitt CV.
Dialogen i samtliga filmer låter märklig. Någon kommer ”från Hamburg, Tyskland”. Ja, var skulle Hamburg annars ligga? Och brukar man verkligen säga att man ska skjuta någon ”som en hund” på svenska? I mina öron låter det helt fel. I Flickan som lekte med elden gör Ralph Carlsson en fin instats fram till det att han plötsligt ska ge Mikael Blomkvist en massa information på ett sätt som jag trodde skulle dö ut i filmvärlden efter Lars von Triers hårda satir av möten på offentliga platser i Direktören för det hele. Vad har hänt med Michael Nyqvist? Har jag bara inbillat mig att han brukade vara bra en gång i tiden? Kan han inte göra några outsiderroller för Lars Norén igen så han får lite inspiration? I Millenniumtrilogin verkar han mest uttråkad där han lunkar runt och väntar på lönen. Och hur hamnade Paolo Roberto i den här soppan? Jag kan inte neka till att han lockade fram många skratt när han pratade och slogs. Roligast var hans blåtira. Vilken tur att jag inte såg filmerna på bio! Publiken hade nog inte uppskattat mina skratt.
Roligt blev det också när Salander hämnades på sin förmyndare i första filmen. Jag tror det är första gången någonsin som jag jublat i soffan när jag tittat på film. När hon började tatuera honom applåderade jag till och med. Efter detta blev Salander en så stor hjälte för mig att jag inte riktigt kan säga vad jag tycker om Noomi Rapaces prestation. Salanders personlighet ställer sig i vägen för Rapaces skådespel och jag tänker på vänner som blivit våldtagna både av samhället och av män som dras till självstympningsflickor. Det är dessa aspekter av Millenniumtrilogin som fungerar bäst och när allt fokus ligger på Salander i Luftslottet som sprängdes blir jag faktiskt riktigt engagerad. Trots att även den avslutande delen har sina brister är jag beredd att sopa dessa under mattan eftersom Salanders upprättelse lyckas bära upp filmen ända tills hennes bror dyker upp i slutet.
Det ska bli spännande att se den längre TV-versionen, Millennium, som börjar sändas på SVT 20 mars.

Helgens TV-filmer: Vecka 9

tv-screen-test--thumb8232337

Fredag 5/3

TV6 22:45-00:25 Highlander: Endgame (2000)

Underskattat, utan att vara något man tappar huvudet av, när Christopher Lambert möter sin TV-motsvarighet Adrian Paul. Även med Bruce Payne och Donnie Yen.

SVT1 23:40-01:20 Smala Sussie (2003)

Absolut en av de roligaste svenska filmerna någonsin. Tuva Novotny, Björn Starrin och Kjell Bergqvist får finaste möjliga Värmlands-regi av Ulf Malmros.

TV3 00:30-02:50 Running Scared (2006)

Inte helt bra actionfilm av Wayne Kramer som gjorde vassare The Cooler. Ni måste dock se den på grund av en minst sagt malplacerad pedofiliscen som är nästan lika bra som den är vansinnig.

TV4 00:35-02:50 Collateral (2004)

Enligt mig är detta Michael Manns bästa film. Digitalt foto har aldrig rört sig snyggare än över Los Angeles gator när
Jamie Foxx kör en lönnmördande Tom Cruise i sin taxi.

TV4 02:50-04:30 Snow (2004)

Inte sett, knappast bra, men någon måste stödja TV4:s initiativ att visa andra gradens julfilm i mars.

Lördag 6/3

TV4 Film 21:00-23:00 15 Minutes (2001)

Ingen av Robert De Niros bästa roller men definitivt en av hans mest underhållande filmer på senare tid. Tillsammans med Edward Burns måste han stoppa två ryssar på mediebevakad mordturné.

TV4 Science Fiction 21:00-22:30 Alien Nation (1988)

Schysst framtidsfilm som genererat en massa TV i sitt livsfarliga kölvatten. James Caan och Terence Stamp i en inte direkt subtil rasismallegori som vinner på att den filmats som en vanlig polisfilm.

TV3 21:30-00:00 Notting Hill (1999)

DEN BÄSTA ROMANTISKA KOMEDIN.

Showtime 23:00-01:00 Stone Cold (1991)

Så våldsam motorcykelaction att den faktiskt förbjöds av Statens Biografbyrå när det begav sig. Till slut släpptes den dock igenom nedklippt med fyra minuter. Med hårda herrar som Brian Bosworth, Lance Henriksen och William Forsythe.

SVT1 23:20-00:50 Rushmore (1998)

Wes Andersons näst bästa film efter The Life Aquatic with Steve Zissou. Jason Schwartzman gör ett jättegenombrott som den extremt engagerade eleven Max Fischer, inte i studierna utan i alla andra aktiviteter på skolan.

TV3 01:50-03:15 Screwed (2000)

En komedi med Norm MacDonald och Dave Chappelle är inte dålig. Här blir det väldigt roligt när de kidnappar en hund tillsammans med Danny DeVito.

Kanal 5 01:10-03:30 Nu fightas vi igen (1980)

Länkar till min recension någonstans ute i forumet: http://www.dvdforum.nu/forum/index.asp?action=shth&forum=14&thread=149462&page=1#m1641382

Söndag 7/3

ZTV 21:00-22:40 Steel (1997)

V-mannen Kenneth Johnson är tillbaka med Shaquille O’Neal som stålklädd superhjälte. Innan du klagar här för att filmen var dålig kan du fråga dig om du hade gjort det bättre själv. Antagligen.

TV4 Komedi 22:15-23:45 Van the man (2002)

För det första är det en fruktansvärd ”svensk” titel till Van Wilder. För det andra är det en jätterolig collegefilm som gav oss Ryan Reynolds.

TV3 01:00-03:10 South Park: Bigger, Longer & Uncut (1999)

Den roligaste tecknade filmen någonsin och frågan är om inte “tecknade” kan lyftas bort.

TV4 02:10-04:20 Sicko (2007)

Michael Moores bästa efter överlägsna Bowling for Columbine. Här får det amerikanska sjukförsäkringssystemet en känga för extra breda fötter.