Första säsongen av TV-serien baserad på George R.R. Martins episka fantasyberättelse är nyligen avslutad på HBO, och i en händelse som ser ut som en tanke kommer den efterlängtade femte delen av totalt sju i hans romansvit ut. För den som inte läst böckerna kan jag säga att ni kan sluta läsa nu. Det finns ingenting i den senaste boken som gör den värd att plocka upp för den som inte har en tidigare relation med serien, och jag rekommenderar att man läser alla de fyra föregående böckerna innan man plockar upp den här.
Den femte boken har varit på väg väldigt länge. Den första, A Game of Thrones, kom 1996, A Clash of Kings följde den 1998 och A Storm of Swords kom 2000. Därefter hände något, och utgivningen stannade av medan Martin slavade med den fjärde boken samtidigt som han sysslade med en del annat. 5 år dröjde det innan A Feast for Crows kom, och den boken är något av en halvmesyr. Den täcker berättelsen bara för ungefär hälften av karaktärerna (och inte de mest spännande och intressanta, heller) och den känns oavslutad och ofärdig. Därefter försvann han igen och det dröjde till den 12:e juli i år innan den femte delen, A Dance with Dragons kom. Uppenbarligen har han haft problem att sy ihop berättelsen, och som ofta med mittendelar av en serie kan det vara svårt att hitta en tillfredsställande avslutning för en bok som redan innan den är påbörjad är avsedd att få (minst) två uppföljare.
Resultatet är att det här känns som något av en avslutning på A Feast for Crows, samtidigt som den lämnar mycket öppet inför de kommande The Winds of Winter och A Dream of Spring. Precis som tidigare är Martin totalt hänsynslös mot sina karaktärer, och som läsare gäller det att inte fästa sig allt för mycket vid någon av dem, för förr eller senare blir de av med huvudet under de allra grymmaste av omständigheter. Så även här, och för den som tror att han/hon har listat ut hur det hela kommer att sluta bjuds det på några bittra besvikelser.
Det är dock seriens stora styrka, att varje karaktär finns där helt och hållet för att tjäna historian som berättas. Karaktärerna är rika och tredimensionella, och det går väldigt snabbt att fästa sig vid eller lära sig att innerligt hata dem.
Det som slår mig när jag läser den femte boken är att det nu är mer tydligt att det är en fantasyhistoria som berättas: Mer drakar, mer fantasivarelser, mer magi. Varje karaktär i boken har en synvinkel, och det känns bitvis som de själva är medvetna om att de befinner sig i en episk saga där de har sin egen roll att spela. Många ser sig som klassiska fantasy- eller sagohjältar, med ett nobelt uppdrag att utföra, som skall rädda kungariket och ge dem prinsessans hand. Som jag redan nämnt kommer många (de allra flesta) bli bittert besvikna, oftast när verkligheten kommer ikapp dem och deras drömmar om ära och hjältemod.
Tonen och stilen känns igen, men här finns en del tecken på att boken stressats fram, en del grammatiska misstag och stavfel (mindre klagomål i det större sammanhanget, och en skugga som skall falla på Martins korrekturläsare och redaktörer snarare än på författaren själv). Det är dock en enormt stor och lång bok, så det är förlåtligt och inget som nämnvärt tar ifrån mitt helhetsintryck.
Ett större problem är att storyn i stort trampar vatten, och rätt så lite egentligen händer på de närmare 1000 sidor som den utgör. Det betyder inte att inget händer, bara att jag fann den lite för långsam medan Martin placerar ut pjäser som eventuellt skall spela en större roll i de framtida skeendena eller eventuellt gå grymma öden till mötes. Precis som tidigare är det ruskigt underhållande dock, men dess främsta styrka förblir att man som läsare är spänd på att veta hur det kommer att sluta, snarare än att man är engagerad i det som faktiskt utspelar sig. Det här är för de redan frälsta, men de kommer troligtvis att njuta i fulla drag. Jag är kluven, samtidigt som jag gillar det som händer är jag mer och mer frustrerad av den där känslan att inget händer, trots att det naturligtvis inte är fallet.
Nu verkar det som att Michael Mann har bestämt sig för sitt nästa långfilmsprojekt, en filmatisering av Bernard Cornwells roman Agincourt(Azincourt). ”I hundraårskriget stod vid Azincourt ett blodigt slag 25 oktober 1415, där engelsmännen (9 000 man) under Henrik V besegrade de mångfalt manstarka fransmännen (50 000 man).”www.ne.se
Nu ligger projektet i startgroparna och jag hoppas att det rör sig framåt med hiskelig fart. Kan vi hoppas på Gladiator korsad med Heat och The Insider? Det kan blir episkt!
Slaget vid Azincourt utkämpades fredagen 25 oktober1415 i norra Frankrike som en del av hundraårskriget mellan England och Frankrike. Det var en betydande seger för England och påverkade även den dåtida militärstrategin. Riddarstyrkorna började avvecklas och infanteriet fick större betydelse i framtiden.
Efter succén med Happiness för tio år sedan är Todd Solondz mer eller mindre redan inskriven i historieböckerna som en av mästarna inom genren svart komedi. Som filmskapare har man enorma möjligheter att sätta känslor i gungning hos publiken – desto starkare upplevelse, desto bättre film – det kan nog de flesta vara överens om. Ett sätt att försöka förklara det så speciella med just Happiness, är hur händelserna liksom tar sig an hela registret av känslor. Samtidigt som man ofta gläds och roas, blir man också förbryllad och ibland lätt illamående. Det är det som gör berättelsen så egensinnig och knivskarp.
I centrum står tre systrar, som var och en har fullt upp med sina egna känsloliv och ännu svårare att kombinera dessa med varandra. Bohemen Joy vet egentligen inte alls vad hon vill, hon lyckas dessutom alltid falla för fel killar. Helen har istället allt men verkar ändå aldrig få det att fungera. Nu har hon dessutom fått en osmaklig onanist efter sig, minnesvärt spelad av Philip Seymour Hoffman. Den tredje systern är mycket stolt över sin prestation med både make och barn, synd bara att hennes äkta hälft inte kan hålla sig borta från småpojkar.
Vardagslivet är dystert och det serveras inte några enkla lösningar. Den humoristiska undertonen vilar på en tunn tråd som är svår att sätta fingret på, det finns ingen som talar om när det är dags att skratta, det är en subtil känsla som bara finns där, men som ändå är ramen kring hela berättelsen.
Visst kan man förstå viljan bakom att bygga vidare på en regissörs största succé, men att göra en lika sevärd fortsättning efter en film som Happiness, som står så stadigt på egna ben, är desto svårare. Solondz lyckas till viss del med Life during wartime, men känslan av déjà vu är för påtaglig.
Det känns fräscht och spännande att alla skådespelare är utbytta, vissa har åldrats mycket, andra mindre. En del påminner om sina företrädare, andra är deras totala motpol. Life during wartime inleds med att snuskpappan som förgripit sig på småpojkar lämnar fängelset, nu i helt ny skepnad. Han konfronterar återigen sin son, medan Joy i sin tur uppvaktas av spöket efter en man som tog sitt liv i Happiness. Trish jublar över allt det normala med hennes nya make, men i Solondzs värld är som bekant lyckan sällan långvarig.
Life during wartime är precis vad den utger sig för att vara – en fortsättning. Tempo, tematik och upplägg fortsätter enligt ungefär samma mönster och det är ganska fascinerande även denna gång. Men känslan av upprepning gör sig hela tiden påmind, och det är inget vidare bra tecken.
Vet ni vem Nicholas Sparks är? Nej, inte jag heller men när jag noterat att temat i två av årets dramafilmer Dear John och The Last Song kändes väldigt väl besläktade började jag rota i dess ursprung. Det ledde mig till en man som skrivit böcker som en hiskelig massa människor har läst. Men framför allt i det här sammanhanget, en man som skrivit böcker det gjorts en hel del rätt framgångsrika filmer på.
Vi kan börja ”från början” med Message in a bottle med Kevin Costner, Robin Wright Penn och Paul Newman i huvudrollerna. Filmen bygger på en populär bok från 1998 som blev film året efter. Den spelade in sina pengar med en relativt god marginal hemma i staterna och togs väl emot världen över. Sen tog det tre år innan Sparks tredje bok A Walk to remember filmades med för tiden tokheta Mandy Moore och hunkiga Shane West i huvudrollerna. Filmen kostade en knapp sjundedel i jämförelse med Message in a bottle men spelade in bra med pengar på hemmaplan. Konceptet var fött. Ta två relativt okända skådespelare på väg upp, låt budgeten vara rätt låg och lägg krutet på smetiga känslor och breda penseldrag.
Hollywoodsonen Nick Cassavetes regisserade och Rachel MacAdams och Ryan Gosling spelade de unga huvudrollerna i Dagboken – Jag sökte dig och fann mitt hjärta eller The Notebook som den hette på svenska. Filmen baserades på Sparks första roman med samma namn. Den blev en succé och sköt de två ungdomarna till stjärnhimlen. Notebok är till dags dato den mest inkomstbringande av alla Sparks-baserade filmer i USA, men Europa tvekade något. Strategin ändrades något för Nights in Rodanthe där Lasse Hallström-favoriten Richard Gere och Diane Lane fick känna på kärlekens ljuva stråkar. Filmen fick ungefär hälften av The Notebooks besökare i Staterna men räddades av övriga världen som precis som i Message in a bottle lapade upp de gråa tinningarnas charm.
Miley Cyrus gick hem bättre hos Svenskarna.
Nu i år har alltså två Sparks-filmer välsignat bioduken med sin närvaro. Dear John med Amanda Seyfried (som faktiskt redan slagit igenom stort med Mamma Mia!) fick storarubriker då Lasse Hallströms dramaspektakel var den första film som ”besegrade” Avatar på amerikanska topplistorna. Att Avatar redan gått sju veckor på bio vid det laget viftades bort. Lasse Hallström var den nya hjälten på bio. I USA alltså. Resten av världen var inte lika imponerande och hemma i Sverige orkade knappt 20 000 människor sega sig till biografen. Nästan precis samma behandling fick The Last Song med Miley Cyrus i sin första stora icke Hannah Montana-roll. Jänkarna älskade filmen, resten av världen ryckte på axlarna. I Sverige var det knappt 40 000 människor som såg filmen på bio.
Vad har vi då att se fram emot på Sparks-fronten? Ja, han har skrivit ytterligare fem böcker som alla tangerar relationer, kärlek och förlust. Läser man böckernas synopsis ser man direkt att allihopa lätt skulle kunna bli inkomstbringande filmer för rätt låg budget. Så förmodligen har vi inte sett det sista av Nicholas Sparks-baserade filmer i framtiden. Framför allt The Guardian som handlar om Grand Danois-hunden Singer som blandar sig i ett triangeldrama mellan hans matte och två män varav en egentligen är en mördare! Låter som klippt och skuret för Lasse Hallström tycker jag.
Det är inte det att jag inte vill se mer Buffy i rörlig bild, eller att jag tycker att det finns ett överflöd av starka kvinnor i dagens filmvärld. Men problemet med den påstådda nystarten av allas favorit bland vampyrjägare är att Joss Whedon faktiskt inte gjort speciellt många fel första gången. Jag är inte en anhängare av teorin ”dåliga uppföljare förstör originalet” i normala fall. Hade Whedon inte gjort sju säsonger oslagbar tv-serie och en säsong riktigt bra tecknad serie hade jag verkligen gillat idén. Den där lite fåniga actionkomedin från tidigt 90-tal med Luke Perry, David Arquette, Donald Sutherland och Kristy Swanson skulle ju kunna putsas upp och moderniseras. Men nu har vi ju en rätt stor tröskel att komma över, vi måste glömma Joss Whedons insats (även om Whedon skrev manus till originalfilmen så är ju den Buffy skrattretande mer än imponerande) med tv-serien.
Så vad skulle man gjort istället? Min konstruktiva kritik är att skita i Buffy. Gör en ny tjej till Vampyrjägare. Placera henne i en annan tidsperiod eller i ett annat land. Buffy har existerat (med reservation för diverse tidshopp) under perioden tidigt 80-tal till nu. Varför inte göra en film om hennes föregångare, eller om man ska följa kanon, en film om en av de mängder Vampyrjägare som kom fram efter avslutningen av säsong sju.
När jag i början av året gick igenom författaren Dennis Lehanes författarskap i artikeln Dennis Lehane och Hollywood, ett lyckligt äktenskap, läste jag igenom många intervjuer med Lehane. Och trots att huvudämnet kanske var Scorseses filmatisering av Shutter Island (Patient 67), eller Clint Eastwoods dito på Mystic River (Rött Regn), så kom nästan alltid frågan upp; hade Lehane några tankar på att skriva ytterligare en bok om Kenzie och Gennaro, huvudpersonerna från Lehanes fem deckare, varav en har filmats ( Gone Baby Gone). Allt som oftast så resonerade Lehane att serien var avslutad och att han gått vidare till nya utmaningar, i en intervju lämnar han dock en brasklapp och säger att hans fru, som älskar böckerna om Kenzie och Gennaro, väldigt gärna skulle se att han skrev en ny bok. Och nu har det hänt! ”En mörk välsignelse” (Moonlight mile) finns nu översatt till svenska och undertecknad ser fram emot att återigen få återvända till Bostons arbetarkvarter och privatdeckarna Patrick Kenzie och Angela Gennaro. För er som ännu inte stiftat bekantskap med denna författare så rekommenderar jag honom starkt, även för dig som inte läser så mycket eller rynkar på näsan åt deckar-genren, så kan jag lova att Lehane står i en klass för sig. För att få ut så mycket som möjligt av läsningen, rekommenderar jag er att läsa böckerna i kronologisk ordning, även om de också står sig starka var för sig.
Föredragen läsordning:
En drink före kriget
Mörker, ta min hand
Ingenting är heligt
Gone Baby Gone
Svart nåd
En mörk välsignelse
Idag beställer jag Cormac McCarthys Blodets meridian, både Vägen och No Country for Old men var otroligt bra läsupplevelser.
Detta är en vilda västern-berättelse, men knappast av det slag ni läst eller sett förut. I Blodets meridian kommer våldsamheten och utsattheten i 1800-talets amerikanska vildmark en så nära att språket nästan känns som en egen materia. Bonniers.se
Detta är en vilda västern-berättelse, men knappast av det slag ni läst eller sett förut. I Blodets meridian kommer våldsamheten och utsattheten i 1800-talets amerikanska vildmark en så nära att språket nästan känns som en egen materia.
Nyligen skrev jag ett inlägg om att ni bör hålla utkik efter A Game of Thrones när den dyker upp på HBO i vinter, och jag nämnde att jag planerar att läsa om hela George RR Martins serie A Song of Ice and Fire i väntan på att HBO skall börja sina sändningar. Jag plöjde den första boken, drygt 800 sidor, på en helg, och får lite modstulet bekänna att den inte är fullt så bra som jag lät påskina i min förra blogg. Jag står i och för sig för vad jag skrev tidigare om dess förtjänster, men bristerna är större och mer uppenbara när man läser om den. Jag skall inte gå in djupt på dem, därför att jag tycker att ni gott kan läsa den – det är god underhållning, och den har en genomarbetad intrig och en del karaktärer som verkligen griper tag. När jag läste så var det några scener (SPOILER! När han ber kungen att själv avrätta Lady, samt när han konfronterar drottningen om hennes förhållande med en medlem av det kungliga gardet SLUT SPOILER) där jag kunde se framför mig vilket perfekt val Sean Bean är för rollen som Eddard Stark.
Jag har betydligt mindre tid att läsa på veckorna, men jag har börjat med den andra boken i serien, A Clash of Kings, och om bara tittarunderlaget är tillräckligt – och det borde det kunna vara – så finns det all anledning att misstänka att vi får se en serie baserad även på denna bok.
Jag har nu läst klart ”Alice in Wonderland” och ”Through the looking glass”, jag noterade under läsningens gång att karatärerna Tweedledee och Tweedledum (de tjocka tvillingarna) inte dyker upp förrän i den andra boken, men trots detta så gestaltar dessa karaktärer i alla ”Alice i Underlandet”-filmerna som jag har sett. Den filmen om Alice som jag skrev om för ett tag sedan har även tagit några andra saker från ”Through the looking glass”, t.ex när Alice möter några talande blommor. Tim Burton fick nog också sin inspiration från den andra boken då det i den finns en vit och en röd drottning och kung i den, de är förvisso shackpjäser men ändå. Jag vill även förtydliga att den andra boken inte utspelar sig i underlandet utan bakom en spegel. Det var allt jag hade att säga om Alice för den här gången.
Första gången jag skulle låna David Morrells ”Tvekampen” mer känd som ”First Blood”, boken bakom filmen First Blood (Rambo), på biblioteket så var den utlånad. Nästa gång så var magasinet (ja boken lagras i källaren) stängt på grund av att de rullande bokhyllorna var trasiga och personalen fick inte vistas där nere av säkerhetsskäl. Det verkade som att jag skulle få bida min tid i väntan på boken. Men så idag, efter ett besök på en loppmarknad i jakt efter en byrå, så såg jag den där. Tvekampen av David Morrell. På bokhyllan satt en lapp med texten: ”Alla böcker 10 kr”, men min lycka slutade inte där, för idag var det halva priset på alla böcker. 5 kr för en orörd och oläst pocket, det känns som ett mycket bra köp. Jag lockades dock inte av vhs-banden med ”heminspelad film” 5 st för 10 kr. Recension på boken kommer vad det lider.
Efter succén med Happiness för tio år sedan är Todd Solondz mer eller mindre redan inskriven i historieböckerna som en av mästarna inom genren svart komedi. Som filmskapare har man enorma möjligheter att sätta känslor i gungning hos publiken – desto starkare upplevelse, desto bättre film – det kan nog de flesta vara överens om. Ett sätt att försöka förklara det så speciella med just Happiness, är hur händelserna liksom tar sig an hela registret av känslor. Samtidigt som man ofta gläds och roas, blir man också förbryllad och ibland lätt illamående. Det är det som gör berättelsen så egensinnig och knivskarp.
Det är inte det att jag inte vill se mer 
ervjuer med Lehane. Och trots att huvudämnet kanske var Scorseses filmatisering av Shutter Island (Patient 67), eller Clint Eastwoods dito på Mystic River (Rött Regn), så kom nästan alltid frågan upp; hade Lehane några tankar på att skriva ytterligare en bok om Kenzie och Gennaro, huvudpersonerna från Lehanes fem deckare, varav en har filmats ( Gone Baby Gone). Allt som oftast så resonerade Lehane att serien var avslutad och att han gått vidare till nya utmaningar, i en intervju lämnar han dock en brasklapp och säger att hans fru, som älskar böckerna om Kenzie och Gennaro, väldigt gärna skulle se att han skrev en ny bok. Och nu har det hänt! ”En mörk välsignelse” (Moonlight mile) finns nu översatt till svenska och undertecknad ser fram emot att återigen få återvända till Bostons arbetarkvarter och privatdeckarna Patrick Kenzie och Angela Gennaro. För er som ännu inte stiftat bekantskap med denna författare så rekommenderar jag honom starkt, även för dig som inte läser så mycket eller rynkar på näsan åt deckar-genren, så kan jag lova att Lehane står i en klass för sig. För att få ut så mycket som möjligt av läsningen, rekommenderar jag er att läsa böckerna i kronologisk ordning, även om de också står sig starka var för sig.
Nyligen skrev jag ett 
Senaste kommentarer