|
||||||
|
HBO:s film You Don’t Know Jack är nominerad till 15 Emmys, bland annat för Outstanding Lead Actor för Pacinos insats. Enligt imdb så släpps filmen på Dvd 26:e Oktober, men det brukar vara lite osäkert när det gäller tv-filmer. Jag längtar i.a.f efter att få se Pacino i storform.
Jag tror det här är mitt första inlägg om filmen Thor. Jag tror det. Är inte helt säker. Även om Thor, för mig, är en riktigt tråkig hjälte att plocka fram från Marvels galleri så såg det hela så lovande ut. Istället för en McG, Ratner eller Kate Beckinsales make så fick vi Kenneth Branagh. Lite ovanligt, tillhöftat men visade på att Marvel hade något på gång. Det regissörsvalet toppade både Favreau (Iron Man), Johnston (Captain America) och Leterrier (Hulk) och castingen av skådisar låg jämsides. Det fanns en vilja och en potential. Det fanns plötsligt förhoppningar. Men så kom den där första bilden. Som hämtad ur en leksakstidning. Detta var inte Asgård som jag trodde. Detta var ju ett Asgård tillhörande Brett Ratner. Vart var det Middle Earth-osande landskapet och de stridsmärkta rustningarna? Alla förhoppningar var borta. Folk pratade om att postproduktionen inte var klar, mycket väl kunde gudarna få en digital uppgradering som i Clash Of The Titans. Tack för den. Men så kom Comicon med sina trailers, paneler, hype och The Avengers-gruppfoton. Här valde Marvel att visa den första videon från filmen. Varken i Asgård eller på jorden ser det bra eller intressant ut. Och Anthony Hopkins dialog är bara för mycket. Förhoppningarna ligger kvar på noll. Det vi kommer få är en Flash Gordon för vår generation – dock utan Queen-soundtracket eller Max Von Sydow. Allt ser lika billigt, plastigt och trist ut som i den filmen. Och lite arg blir jag. The Avengers med sina syskonfilmer kan bli något av det bästa som hänt filmvärlden. Det kan faktiskt det. Det är ett unikt projekt och hela idén om att skapa ett filmuniversum för Marvels karaktär är genialt. Men Thor – ihop med Hulk och Joe Johnston – irriterar. Det gör mig besviken. Gör mig arg. Och Marvel borde inte vilja se mig arg. Jag visste inte vem regissören Ryan Murphy var, men jag vet nu att han jobbat mest med Tv-serier. Jag vet vem Julia Roberts är och trots hennes charmiga vida leende så är hon inte någon personlig favorit. Men ändå tänker jag rekommendera, och själv se fram emot, deras film Eat, Pray, Love. Jag vet inte vad filmen handlar om. Den bygger på en bok och har ett par intressanta skådespelare i biroller men mer vet jag inte. Det behöver jag dock inte heller för att se fram emot filmen. För det finns en kvalitetsstämpel på projektet som gör att det kommer att vara värt ett biobesök för mig. För någon vecka sedan så råkade det läcka ut en ny låt med titeln Better Days från vad som troddes vara Pearl Jam. Det framkom dock senare att låten var inspelad av sångaren Eddie Vedder solo för soundtracket till filmen Eat, Prey, Love. Detta nya Julia Roberts projekt. Och det är inte det att låten är underbart fantastisk. För mig låter det lite som en lagom blek kopia av något av spåren till Into The Wild-soundtracket. Men, det handlar snarare om kvalitén på de filmerna som Vedder & Co bidragit med musik till. Dessa inkluderar; I’m Not There, Into The Wild, Big Fish, Almost Famous, Dead Man Walking och I am Sam. Alla filmer har eller skulle ha varit värt ett biobesök för mig. Och under det sämsta filmåret i mannaminne, där varken Iron Man 2 eller Robin Hood gjorde speciellt djupa avtryck och Inception är det enda att se fram emot så har ett nytt hopp tänts. Och det hoppet heter Eat, Pray, Love – gjord av en TV-seriesregissör och med Julia Roberts i huvudrollen. Filmen går upp den 13 Augusti (i USA) och låten Better Days går att lyssna på här. Vad är film för dig? Vad är film för mig? Hur ser vi på det vi ser på när vi sätter oss i biomörkret? Intressanta frågor och frågor som har aktualiserats för mig i och med 3D-filmens återintåg. Likt alla tidigare försök med 3D-film som dött ut så kan man lätt tro att gimmicken även denna gång kommer att vara kortlivad. Men med stöd från tunga profiler i branschen så kanske 3D-film med sin dödande digitala teknik, dyra biljettpriser och halvdana upplevelser kommit för att stanna? Viruset har blivit immun mot den goda smaken och allt svinvaccin i världen kan inte stoppa den från att förstöra vårt framtida filmarv. 3D som spektakel är helt klart charmigt. Att gå hand i hand med sin söta High School-flickvän som måste vara hemma innan 22:00 och se Hajen 3 i 3D är väl ett drömscenario vi alla velat uppleva. Ingen tvekan om den saken. Så att traditionen lever vidare med spektakelfilmer som My Bloody Valentine 3D och The Final Destination ser jag inget fel på. Ska underhållningskrafs gå upp på biograferna kan det väl lika gärna gå upp i 3D? Men när Del Toro tillkännager att diskussioner kring The Hobbit i 3D förekommer och Scorsese pratar om att Precious kunde ha varit ypperlig i 3D – då måste jag reagera. För jag ser filmer som konstverk. När jag går på bio tittar jag på ett inramat verk i två timmar. Det spelar ingen roll om man använt en Fincherianskt perfekt pensel eller målat med dokumentär teknik – det är en tavla. Det är en tavla i två dimensioner som jag under två timmar får chansen att analysera, påverkas av och beundra.
Filmer i 3D är och kommer aldrig vara tavlor. De är istället sådana där 3D-bilder man krossade ögonen för att försöka framkalla en bild ur i mammas veckotidningar. Så länge man sitter med fåniga glasögon på sig (i mitt fall ovanpå mina vanliga glasögon) och 3D-upplevelsen i stort sett består av två flimrande 2D-fält med ett avstånd emellan sig så kommer det inte att kunna bli en Da Vinci – på sin höjd ett av de där hologramomslagen som prydde vissa Spider-Man tidningar när jag gick i mellanstadiet. Och precis som jag kan tycka det är coolt att vrida och vända på ett hologramomslag kan jag tycka det är häftigt att få yxor slängda mot mig i biomörkret. Men Avatar var, utöver alla sina övriga brister, inte en orgasmisk 3D-upplevelse och att se ett Gus Van Sant independentdrama i 3D kommer aldrig att bli det. Du kan sitta där bredvid mig i biomörkret med dina fåniga Blues Brothers brillor och hoppas att det här är framtiden, men det var säkert även du som trodde det när ögat ploppar ut mot publiken i Friday The 13th: part 3 in 3D. Du står där med din View-Master leksak och klickar fram bild efter bild på blå Pocahontassmurfar medan jag står och detaljstuderar Mona Lisa – och hon ler mot mig i all sin tvådimensionella skönhet. Det är inte helt lätt att förstå sig på hur Al Pacino väljer sina filmprojekt, i.a.f i Miramax Dör Miramax slår igen portarna. För oss som växt upp på 90-talet och med filmer som Pulp Fiction, The Crow och Scream så har Miramax en liten plats i hjärtat. För känns det inte lite speciellt när de upplysta fönstren i New Yorks natthimmel formas till filmbolagsnamnet? Är inte det någon sorts försäkran om filmens underhållningsvärde? En sorts kvalitetstämpel som inte Universals jordglob eller Paramounts berg kan garantera. Eller är det här bara nostalgiska känslor som infinner sig nu när de väl är borta? Men det är väl alltid tråkigt när ett filmbolag lägger ner sin verksamhet. Eller ja, det finns ju undantag. Skulle Platinum Dunes råka ut för en våldsam och smärtsam död skulle jag väl inte klaga. Här finns info om Miramax och deras död, här finns möjlighet att diskutera saken. Veckans trailers Under veckan kom det två trailers som fångade mitt intresse. Den första är till Roman Polanskis nya film The Ghost Writer som handlar om en författare, spelad av Ewan McGregor, som får I uppgift att skriva en politikers, Pierce Brosnan, memoarer. Det ser helt klart ut att vara en spännande thriller. Första teasern till Wall Street: Money Never Sleeps har också släppts. Jag har tyvärr missat den första filmen så hela det “Indiana Jones 4-trailer” aktiga presentationen av huvudkaraktären ger mig ingenting. Men jag antar att alla som diggar Michael Douglas porträtt av Gordon Gekko får ut något av det. Jag får väl helt enkelt försöka se första filmen innan jag sätter mig I biomörkret för att se den andra. Har vi inte sett alla sidor av Dracula? Vi har fått Lugosis eleganta tolkning, den råttlika och motbjudande porträtteringen i Nosferatu och en mix dem emellan i Coppolas film. Vi har till och med fått se Gerard Butler spela Dracula i Cravens och Lussiers teenslasherversion. Är inte karaktären uttömd? Tydligen inte, för nu ska Knowing regissören Alex Proyas ge sig på Dracula – fast dock inte fokusera på mannen i kappa och vassa gaddar utan på den verkliga och grymma Vlad the Impaler. Det och en budget på över 100miljoner dollar kanske kan ge oss storslagna stridsscener och pålspetsande? Alex Proyas som byggde upp sitt varumärke med The Crow och Dark City körde ju det sedan i botten med glättiga I, Robot och Knowing. För även om I, Robot var måttligt underhållande är det ju en Conversebesudlad petitess och Knowing var ju skrattretande amatörmässig. Men stoppar man in Nicholas Cage i huvudrollen så kan det allt för ofta bli så. Mitt förtroende för Proyas är inte stort och jag tippar på att vi kommer få se ett glättig, B-filmsosande CGI-fest utan vare sig tyngd eller kvalité. Och valet av Sam Worhington som Vlad får mig att tro ännu mindre på projektet. Har absolut ingenting emot Worhington utan tycker han gjorde en bra insats i skitdåliga Terminator: Salvation, en bra insats i undermåliga Avatar och troligtvis en bra insats i den förhoppningsvis bra Clash Of The Titans. Men Vlad borde väl inte se så snäll och söt ut som Worhington – han borde väl mer ha utseendet som Todd McFarlanes actionfigur. Eller? Filmbolaget Miramax har inte lyckats hålla sig flytande utan nu har Weinsteinbrödernas klassiska, och senare Disney-ägda, independentbolag gått i graven. Vem bryr sig om svensk bilindustris framtid när sånt här händer? Ska ett filmbolag som uppfostrat Quentin Tarantino och Kevin Smith få gå i konkurs? Förutom deras filmer har bolaget även varit inblandade i Sex, Lies & Videotapes, Scream, No Country For Old Me och The English Patient. Vi summerar detta sorgliga besked med ett citat från Kevin Smith: “What Harvey and Bob built from scratch resembled an old studio star-factory; but this time, the stars were the filmmakers. It was a gang (of New York), and like any good gang, it was dripping with street cred. Just being a part of that gang sent a message: I run with rebels.” Diskutera gärna på forumet. Det tisslas och tasslas om att Warner Brothers vill försöka sig på en ny Mortal Kombat-film. Kan ju kännas onödigt då spelserien är körd i bott och det som en gång var en amerikansk ”rival” till Capcoms Street Fighter är idag… ingenting. Men låt oss inte glömma att Mortal Kombat från 1995 hittils är den bästa filmen att bygga på ett TV-spel som gjorts. Och det är även Paul WS Andersons bästa film hittils… eller kanske den nästbästa efter Event Horizon. Men hur som. Originalfilmen var bra för den inte försökte sig på mer än vad spelet hade att erbjuda. För spelens styrka låg aldrig i historien eller karaktärernas bakgrund utan på slagsmålen, våldet och till viss del den campiga känslan. Och även om filmen saknar blod och fatalities så tycker jag man man ändå hade hittat den där Direkt-Till-Video-känslan som spelen innehåller, för seriöst så är Mortal Kombat spelvärldens svar på Steven Seagal/Van Damme rullar. Så, färgad av nostalgiska minnen av Mortal Kombat på hyr-VHS välkomnar jag Warner Brothers försök till en ny film. Självfallet kommer det inte blir bra, men låt oss hoppas. |
 Loading ... |
|||||
|
Copyright © 2010 Blogg :: dvdforum - All Rights Reserved |
||||||
nte på senare tid. Shakespears The Merchant of Venice följdes upp med Two for the Money, 88 Minutes, Ocean’s Thirteen och Righteous Kill. Det är klart att mannen skall ha mat på bordet och att filmgagerna på hans storhetstid inte kommer i närheten av vad han numera får betalt för en dussinrulle, men lite trist är det att se hans livsverk besudlas med en del lågkvalitets-filmer. Hans nästa projekt är dock intressant och säkerligen relativt lågavlönat. I en HBO-producerad tv-film, skall Pacino spela Dr. Jack Kevorkian, känd för att han gav dödshjälp med hjälp av en maskin. Kevorkian kämpade för sina patienters rätt till en värdig död, ett kontroversiellt och ständigt aktuiellt ämne. Och är det kanske just för att ha möjlighet att göra sådana här projket, som Pacino väljer att ta välbetalda jobb med låg status. Jag vill i alla fall tro att det är så. You Don’t Know Jack har premiär våren 2010, håll utkik!
Senaste kommentarer