Sylvester Stallone blev i och med Expendables öppningshelg som nummer ett på amerikanska listorna den första skådespelaren som öppnat med en film på förstaplatsen under fem raka årtionden. Även om den första filmen kom 1979 med Rocky II och Expendables alltså dök upp 30 år och 10 månader senare så ligger perioden alltså över fem årtionden.
80-talets förstaplaceringar började med Rocky III och fortsatte med en hel rad rullar. Cobra, Rocky IV, First Blood och Rambo: First Blood Part II öppnade alla på förstaplatsen. Det gjorde även Staying Alive där Sly regisserade och har en liten roll, men där var det snarare Travolta och Saturday Night Fevers dragningskraft som lockade publik. Förvånansvärt nog fick Rocky III stryk i kamp med Crocodile Dundee II under öppningshelgen.
Under 90-talet var det faktiskt Oscar som knep den första förstaplatsen. Rocky V hade chans att öppna årtiondet på nummer 1 men fick stryk av Ensam hemma. I övrigt öppnade Cliffhanger, Demolition Man, The Specialist, Cop Land och Antz på nummer ett.
Under the ”naughties” gick det inte lika bra för den gode Stallone. Rocky Balboa öppnade som nummer tre (efter Jakten på Lycka och Night at the Museum) och Rambo fick sorgligt nog stryk av Meet the Spartans. Men Driven och Spy Kids 3D lyckades öppna som nummer ett.
Hank von Helvete som Cornelis. Kommentarer överflödiga.
Going the Distance är kanske inte världens hetaste rulle, men alla filmer som tematiserar mustascher får guldstjärna i kanten.
Sen går det ju inte komma undan en rulle med Iggy, Alice Cooper, Henry Rollins, Dave Foley och Malcom Macdowell i rolllistan. Även om det innehåller om något så uttjatat som Moby/vampyrer.
I förrgår gick den japanska regissören och manusförfattaren Satoshi Kon bort i sviterna av cancer. Kon blev bara 46 år gammal men lyckades i sin livsgärning bidra med några av de mest intressanta filmer som gjorts, oavsett filmgenre. Hans filmer har ett välförtjänt rykte av sig att vara rätt knepiga att få koll på. Perfect Blue, som var något av en genombrottsfilm i västvärlden, är en mystisk historia om en japansk popsångerska som försöker sig på en karriär inom filmens värld. Det är inte lätt att hålla isär drömmar från verklighet och det sanna från det inbillade när Kon drar igång. Lika underlig, men på något sätt mer strukturerad, är Paprika. Historien om psykologen som tar sig in i sina patienters drömmar för att lösa problem gick faktiskt en kort stund på bio i Sverige. Drömvärlden är perfekt för Kon som med färsprakande psykedelika gör större delen av filmen till en visuell bergådalbana.
Men min favorit i Kons register är nog ändå den mest jordnära filmen han gjort. Tokyo Godfathers är en underbar analogi över Jesu födelse där tre uteliggare tar hand om ett barn de hittar i en container utanför ett av Tokyos sjukhus. Filmen har både värme, underbar svart humor och ett par scener som är riktigt jobbiga att se. Utan att rygga för verkligheten bland miljonstadens mest utsatta lyckas Kon skapa en historia med så mycket hopp och medmänsklighet att den utan tvekan skulle kunna bli en julspecial på SVT.
Vi sörjer att filmvärlden förlorat en av sina stora visionärer i förtid. Nu lämnar den blyga animatören istället oss med en liten men naggande god samling utmärkta filmer. Tack för det och vila i frid Satoshi Kon!
HBO:s film You Don’t Know Jack är nominerad till 15 Emmys, bland annat för Outstanding Lead Actor för Pacinos insats. Enligt imdb så släpps filmen på Dvd 26:e Oktober, men det brukar vara lite osäkert när det gäller tv-filmer. Jag längtar i.a.f efter att få se Pacino i storform.
Som ett barn på julafton upptäcker jag att adrenalinet flödar när introt till Fångarna på Fortet drar igång. TV 4 firar 20 år och visar sex nya delar av klassiska Fångarna på Fortet. Äntligen tv-underhållning som den var på den gamla goda tiden.
För dig som läser detta just nu måndagen 23/8 så är det bara att knäppa igång teven, sändningen är mellan 20.00 -- 21.30. För er andra följer det klassiska introt.
Med drygt fyrahundra miljoner dollar i biografintäkter är Toy Story 3 nu den mest inkomstbringande filmen som fått det amerikanska censurgränsen G. Därmed knäcker den tvåan Finding Nemo med drygt 60 miljoner dollar. Ser man till animerade filmer är det fortfarande drygt 40 miljoner kvar till ledande Shrek 2, som dock fick censurgränsen PG. I siffrorna är dock inte inflationen inräknad. Med inflation hade både Snövit och de sju dvärgarna samt Borta med Vinden passerat Pixars framgångsrika filmer.
Dvdforums Ninjafilmsfestival på Kulturhuset i Stockholm den 4:e november!
+25
Monsters är väldigt het just nu. Indie är det nya Hollywood.
+20
Som listan förutspådde förra veckan är det Rooney Mara som kommer att spela Lisbeth Salander i den amerikanska versionen av Millenium-trilogin.
+15
Ordningen är återställd vad gällande Noomi Nu toppar hon newsboard´en igen. Det snackas Oscarsnominering!
+10
De mindre namnkunniga medlemmarna i Piranha 3D-skådespelarensemblen visar stor självironi.
+5
Snurre Sprätt i 3D känns inte riktigt lika spännande som Yogi Bear i 3D.
+-0
Den stora massan amerikaner verkar ignorera Scott Pilgrim vs. the World under öppningsveckan. Men de har ju sällan rätt.
-5
Underworld 4 kommer 2012 och Kate Beckinsale är kanske med igen! DrSadako gör bakåtvolter drivna av ren entusiasm. Övriga medlemmar av redaktionen är tveksamma.
-10
Hellboy 3 verkar vara långt, långt borta. Jäkla Ron Perlman!
-15
Teasern till I’m still here var för teaserig. Vi vill se mer!
Hemma efter en lång flygtur. Jisses, jag hade nästan glömt hur jobbigt det är att flyga. Jag hade egentligen tänkt slänga iväg ett inlägg innan detta, men eftersom det varit så stressigt på sistone har det inte kunnat bli något förrän nu. Det blir alltså ett ganska fett inlägg.
På lördagen for vi till Santa Barbara. Vi hade redan varit där en gång tidigare, men vi gillade staden, så vi utforskade ännu mer. Vi besökte en väldigt fin pir och bara njöt av staden i sig. Det fanns en hel del fina butiker och det var bra väder, så bättre kunde det inte bli.
På söndagen gick vi upp lite tidigare, för att få tid att hyra surfbrädor på Surf-n-Wear’s Beach House. Vi hyrde två våtdräkter och två brädor för en halvdag, innan vi drog ner till Leadbetter Beach. Tyvärr var det inte många bra vågor. Det blåste inte särskilt mycket, men de vågor som kom dög för nybörjare som jag och brorsan. Faktum är att det gick riktigt bra. Ett flertal gånger lyckats jag stå upp på brädan och faktiskt åka med vågen. Även om vädret var dåligt, jag var oerfaren och vågorna var futtiga och lite för nära själva stranden, var sekunderna då man faktiskt stod på brädan något alldeles särskilt.
Vi återvände hem till Oakwood Toluca Hills i Hollywood. På måndagen åkte vi till CityWalk vid Universal Studios och tog en korv på Pink’s. Sedan for vi till Citadel Outlets, innan vi, i princip, for till LAX, för att ta planet hem.
Nu är jag hemma. Klippiga berg ersätts med grantäckta kullar. Amerikas platta land ersätts med Sveriges ojämna. Det har nyss regnat. Vi är i Stockholm. Visst, vi är tillbaka, det är samma grej igen och kanske känns kontrasten alltför stor mellan ”det glamorösa Hollywood” och lilla Sollentuna, men det är hemma. Faktum är att inte ens palmer och varmt väder riktigt slår känslan av ens eget hem. Kanske kan det ses som att man är tillbaka till det alldagliga, det tråkiga, men det är hemma.
Det var med sorg, men även med lycka, man for från Los Angeles. Att ha fått njuta av en månad i denna stad blir utan tvekan ett minne för resten av livet. Att få gå på en väldigt bra filmkurs och få träffa flera nya vänner där var ett stort nöje, men att få ta del av Kalifornien som stat (och till och med delar utanför) var även det en underbar del av resan och jag har egentligen ingen annan att tacka än mina föräldrar. Utan deras engagemang och initiativ skulle detta nog inte ens ha blivit påtänkt.
Tack alla som följt inläggen. Förhoppningsvis hörs vi kanske igen, på Movie Burger eller dvdforum. Klart, slut. Hörs med er.
En film som från början enbart var tänkt att underhålla barnen blev till så mycket mer. En studie i psykologi om inte annat. Where The Wild Things Are (Till Vildingarnas Land) handlar om 8-årige Max, som tydligt lider av någon form av kontroll-dysfunktion. För lider, det gör han verkligen. Ingen förstår honom, eller hans behov av att få utlopp för sin rastlöshet. Efter en av sina många kontroverser i hemmet rymmer han hemifrån. Han vill bara bort. Han vill komma till en plats där alla är som han.
Förstår honom. Gillar honom. Han hittar…Vildingarnas land.
Vildingarna, ja de är ungefär så vilda som vildingar kan vara. Till och med vildare än Max. Och det vill inte säga lite. Hos Vildingarna blir han naturligtvis varmt välkommen. Ja, mer än så. Han blir deras kung. På gott och ont.
Spike Jonze har i detta alster lyckats väva in allt från hyperaktivitet, till sökandet efter det allsmäktiga, till förlusten av tro.
Filmen är en adaption av barnboken med samma namn, skriven av Maurice Sendak och Jonze blev tidigt i projektet varnad för att storyn var för tunn att göra långfilm av. Belackarna hade fel.
Det blev en film. En riktigt bra film.
I alla fall om man, som jag, gillar att psykologisera filmer.
VOD är ett kapitel för sig. Det ska sägas direkt, att snabba actionsekvenser (som faktiskt filmen innehåller en hel del av) och VOD på en halvrisig dator, går inte direkt som hand i handske.
Blurrighet är bara förnamnet. Nej, den här filmen förtjänar att ses med bästa möjliga upplösning. Vildingarnas dräkter och minspel är fantastiskt väl utförda.
I det stora hela blir tyvärr inte filmen så mycket mer än detta. Hollywood tar över och planterar ett illasinnat, rumphugget, sliskigt slut, vilket sänker betyget. I det stora hela en klart sevärd och mångfacetterad film. En film där tittarens egna betraktelser är viktig för att hela budskapet ska gå fram.
I förrgår gick den japanska regissören och manusförfattaren Satoshi Kon bort i sviterna av cancer. Kon blev bara 46 år gammal men lyckades i sin livsgärning bidra med några av de mest intressanta filmer som gjorts, oavsett filmgenre. Hans filmer har ett välförtjänt rykte av sig att vara rätt knepiga att få koll på. 
Hemma efter en lång flygtur. Jisses, jag hade nästan glömt hur jobbigt det är att flyga. Jag hade egentligen tänkt slänga iväg ett inlägg innan detta, men eftersom det varit så stressigt på sistone har det inte kunnat bli något förrän nu. Det blir alltså ett ganska fett inlägg.
Loading ...
Senaste kommentarer