Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!
|
Av Emil Gustafsson Ryderup, 9 mars 2010
 
Det är någonting väldigt attraktivt med realistisk och smutsig Sci-Fi. Du vet den där rymden som man kan ta på och som farbror Ridley serverade oss i Alien (och som sedan Cameron var för inkompetent att hålla kvar vid i sin uppföljare). Jag vill inte ha ljussablar och rymdvarelser med konstiga hälsningar i mina rymdäventyr. Nej, rymden ska befolkas av folk i smutsiga jumpsuits, truckerkepsar och som dricker sitt svarta kaffe ur sina vanliga keramikmuggar.
Regissören Duncan Jones målar upp precis ett sådant universum i filmen Moon. Det är en lågbudgetproduktion, tillika en liten film och, ordagrant, en enmansshow för Sam Rockwell.
Rockwell spelar Sam Bell, en vanlig knegare som är stationerad på månen. Hans arbete är ensamt och den enda han har att kommunicera med är roboten Gerty vars röst görs av Kevin Spacey. Rockwell ska dock snart lämna månen och återvända till jorden till sin fru och dotter. Men allt är inte vad det ser ut att vara på månbasen och snart börjar märkliga saker att hända.
Jag har bara sett Soderbergh, underskattade och stiliga, Solaris och inte sett Tarkovskijs dito eller läst boken men tänker ändå slänga in att Moon har likheter med den historien. Samtidigt är filmens look lik den i Alien och Sunshine (som även det är en underskattad film). Som ofta i rymdfilmer så blandas det vetenskapliga med konstigheter och oförklarbara element, som om det finns ett naturligt behov av att balansera upp det logiska och rationella med ologiskhet och galenskap. Allt som oftast med ett finfint resultat.
Moon med sina mysterier, uppnystanden och Rockwell-skådespel är bra. Det är en ypperlig film som både är snygg, välspelad och intressant i sin kompakthet. Snygga modellbilder får vi istället för vidriga CGI-vyer och objekt som ofta (Lucas, I’m looking at you…) ser ut som FMV-sekvenser ur ett Westwood-spel från 90-talet. Det tackar jag för.
Det finns faktiskt inte mycket fel med Moon överhuvudtaget, filmen är vad den vill vara och ger oss det den vill ge. Om något måste kritiseras så känns filmens inramning med nyhetsklipp/ljud lite ordinär och även överflödig. Kevin Spaceys röstskådespel kan distrahera också då hans röst är så pass igenkännbar. Det kan kännas lite som Treehouse of Horror avsnittet i The Simpsons där Pierce Brosnan ger röst åt HAL.
Men som sagt, inte mycket är fel med den här filmen och jag rekommenderar den starkt. Nu när Jones arbetar på en uppföljare vid namn Mute och Scott verkar jobba på en ny Alien så ser framtiden ljus ut för den där verkliga rymden som man kan ta på.
Av Emil Gustafsson Ryderup, 8 mars 2010
 
Vem är Steven Soderbergh?
Är han en modern auteur som smidigt rör sig mellan både genrer och mer eller mindre kommersiella projekt? Eller är han inte någon värd att lägga på minnet utan man kan fokusera på enstaka filmer istället för honom som filmskapare? Jag tycker personligen han är lite intetsägande och det finns, av det jag sett, inte så mycket spännande i hans CV.
Hans film The Girlfriend Experience är en mindre film, väldigt mycket mindre t.o.m. med obefintlig budget, skådespelarstall och med ett foto kalkerat från det dokumentära. Filmen följer prostituerade Chelsea, spelad av pornografiaktrisen Sasha Grey, och vi får genom filmen en inblick i hennes liv och hur hon balanserar sitt yrke med sitt privatliv.
Det titeln syftar på och som skiljer Chelsea från vanliga prostituerade är att hon inte bara säljer sin kropp utan ett paket i form av en fiktiv flickvän. En paketlösning där hon förutom den sexuella biten även äter middag ihop med kunderna och lyssnar på dem som har behov av att prata om sina vardagliga problem. En flickvän on demand.
Det är en karriär som går bra och Chelsea är målmedveten. Likt en sjätte Sex And The City-medlem har hon makt över sig själv och sin sexualitet. Hon är inget offer, utan är i kontroll och inte beroende av män – hon har snarare makt över dem. Det finns inte ett moln på hennes klarblå himmel och inte nog med att hon är nöjd med sitt karriärsval, hon kan också balansera sitt yrke med sin kärleksrelation. Det är bara ett jobb och konkurrerar inte med relationen till pojkvännen.
Dock börjar ytan krackelera. Chelsea börjar dels rucka på sina egna regler, får känslor för en kund och blir utnyttjad av en man. Självklart är denna man svettig, fet, misslyckad, avskyvärd och trots sin kackerlacksliknande position får han makt över denna underbart vackra kvinna. Det är trots all männens värld och hon är inte så fri och i kontroll som hon gett sken av. Att dockan Chelsea luras och utnyttjas av kackerlackan gör mig arg, dels på Soderbergh då det känns väldigt typiskt på ett sätt jag inte förväntat mig och dels för att jag känner en sorts faderlig ilska mot karaktärens dumma val. Jag vill bara krama om Chelsea, klappa henne på huvudet och visa att alla män inte är svin. Sedan hade jag väl också velat bada med henne.
Den erfarenhet jag har av filmanalys är att jag en gång motsätta mig en dravelanalys av de uppstoppade fåglarnas betydelse i Psycho med motiveringen att man inte skapa ett innehåll i en film som inte var menat att finnas. Regissören är Gud över sitt universum och det enda som existerar är hans intentioner och budskap.
Så jag har inget intresse av att läsa av filmen och skapa mig ett fiktivt pseudo-innehåll utan undrar istället vad Soderbergh vill berätta? För jag hittar inte svaret i filmen. Kvinnan med bilden av sig själv som högst stående visar sig inte vara mer än en rädd liten flicka underställd mannen. Är det detta Soderbergh vill visa upp? Kvinnor är inte jämställda? Eller vad vill han med filmen? Jag vet faktiskt inte.
Jag får hålla mig till dem som följer filmen för resan, och som resa finns det inte jättemycket att fastna för – även om filmen heller inte har mycket som stöter ifrån. Det är väldigt objektivt och kallt och tyvärr trampar det över på ett par ställen gränsen till ointressant. Men ni som hittar Soderbergs budskap och känner en syntespåverkad tillfredställelse kommer nog att kunna njuta betydligt mer.
Av Anton Bjurvald, 1 mars 2010
 Vi börjar med det bästa. Alan Alda som Senator Arnold Vinick gör det kanske mest nyanserade och kraftfulla porträttet av en amerikansk politiker jag sett. Han är uppenbarligen seriens ”skurk” i det att vi ska lockas hålla på hans motståndare Matt Santos (Jimmy Smits). Men samtidigt är han sympatisk även om hans åsikter inte alltid är det. Jag gillar verkligen Alda och den här säsongen är i mina ögon bland hans bästa verk.
Även Jimmy Smits är väldigt bra som Santos och Teri Polo matchar honom perfekt som hans fru. Bradley Whitford får äntligen dra i högsta växeln under den avslutande säsongen. Att Josh Lyman och Donna Moss dessutom äääntligen får till det är för mig en upplösning i klass med ”Ross och Rachel”, med skillnaden att jag faktiskt tror på paret Moss/Lyman.
Även i säsong sju finns ett avsnitt som bryter mot normen. Avsnittet ”The Debate” är utformad som en presidentdebatt och känner man inte till skådespelarna skulle man nästan kunna tro att det är en verklig debatt. Det verkliga anslaget ger både skådespelarnas prestation och deras repliker en extra tyngd. Jag satt och hejadepå de båda kandidaterna, både första och andra gången jag såg avsnittet.
Balansen mellan Vita Huset och valkampanjen tippar över ganska tidigt i säsongen så att nästan allt som av värde utspelar sig i valkampanjen. Det fungerar förstås eftersom att kampanjen i sig är ett väldigt spännande narrativ. Men det är lite tråkigt att Bartlett hamnar lite i skymundan. Lite spännande blir det att följa rättegången mot Toby Ziegler även om den tråden tar slut precis där man förväntar sig.
Mitt största problem med säsong sju är att det är den sista säsongen. Kanske är det för att det ”bara” blev sju säsonger som gjorde att man lyckats hålla kvalitén på så hög nivå serien igenom. Men jag vill trots detta fortsätta att följa den nya administrationen. Speciellt eftersom att man i de sista avsnitten tog tillbaka Rob Lowe! Det sägs att man ska sluta när man är på topp, att man ska gå hem när det är som roligast. Oavsett om det är en bra sak eller inte så är det precis vad Vita Huset gör. Som tur är håller serien för att ses igen, och igen, och igen.
Av Camilla Blixt, 28 februari 2010
Ellinors bröllop låter i mina öron som en film som ska vara tokromantisk. Precis i början så ser Ellinor (Fanny Risberg) en kille på cykel och hon tittar så väldigt intensivt på honom att jag antog att det var en av de filmerna där två människor stöter på varandra hela tiden, går på en dejt, blir störtkära, gifter sig och är sedan lyckliga resten av livet. Men det var inte alls vad den här filmen handlar om för en liten bit in i filmen så får killen på cykeln, som heter Peter (Jonas Malmsjö), en inbjudan till Ellinors bröllop. Det kommer små flaschbacks då och då som visar att Peter och Ellinor kände varandra när de var små, det är till och med så att Ellinor var Peters första kärlek, men nu har de inte sett varandra på åtta år. Peter undrar varför han har fått en inbjudan, men framförallt undrar han vem killen som hon ska gifta sig med är. Så han börjar spionera och bestämmer sig snabbt för att den här killen inte är bra för Ellinor och det borde vara han själv som ska gifta sig med henne. Det är två veckor kvar till bröllopet så han letar upp henne och förklarar sin kärlek, men då ber hon honom att gå, så istället börjar han dyka upp överallt där hon är för att få henne att inse att de hör ihop. Det hela börjar leda till en besatthet och alla runt omkring honom tröttnar på hans tjat. Men visst kommer det ett lyckligt slut, i alla fall för vissa.
Jag gillar den här filmen, det är en väldigt enkel handling men det är ändå en fin film. Visst är Peter lite läskig men det fick mig ändå att fundera lite, vad gör man för att vinna hjärtat hos den man älskar? Eller gör man ingenting utan låter personen gifta sig med någon annan så att han eller hon blir lycklig? Jag vill tillägga att han absolut inte är läskig på ett sådant sätt att det blir en rysare eller thriller, det här är en drama från början till slut. Och som sagt så tycker jag om den och tycker att ni läsare ska ge den en chans.
Av Anton Bjurvald, 26 februari 2010
 Jag gissar att jag har majoriteten mot mig i det här fallet. Men jag tycker att de sista två säsongerna av Vita Huset är de överlägset bästa. Förmodligen handlar det om att verkligheten och fiktionen flätas samman på ett för mig oemotståndligt sätt i säsong sex, och fortsätter in i den sista säsongen.
Jag åsyftar förstås det faktum att John Spencer, denna fantastiska skådespeler, dog av en hjärtattack under inspelningen av den sjunde säsongen. Men att hans karaktär fick utstå en hjärtattack redan i säsong sex. Med kunskapen om Spencers verkliga öde färskt i minnet blev avsnittet där Leo McGarry faller samman ensam i en dimhöljd skog för mycket för mig. Jag grät som ett barn. Något jag inte gjort tack vare/på grund av en tv-serie sedan Michael J Fox sista avsnitt av Spin City.
Händelsen gör att president Bartletts förhandlingar för att få hållbar fred mellan Israel och Palestina hamnar i skymundan, men ärligt talat är det den segaste delen av serien. Förmodligen för att det för första gången blir lite för mycket ”Hollywood” över Vita Huset. Det känns tyvärr lite för otroligt, vilket i sig är ganska deprimerande.
Anledningen till att den sjätte säsongen fått förhållandevis dålig kritik handlar ofta om att serien anses bli väldigt ”splittrad” i och med att man väljer att följa det nästa presidentvalet. För mig är detta raka motsatsen. Jag tycker att man tyngden från händelserna i och kring det Ovala rummet ger valkampanjdelen stabilitet samt att röstfiskandet bidrar med den speciella dynamik som serien varit känd för, men i mina ögon börjat tappa under senare år. Dessutom är både Alan Alda och Jimmy Smits utmärkta tillskott till serien, men mer om det i säsong sju.
Av Pär Wirdfors, 25 februari 2010
Scooby-Doo och mysterigänget har funnits i olika varianter ända sedan 1969. På denna dvd får vi fyra stycken äventyr med våra vänner ifrån de olika serierna. The New Scooby-Doo Mysteries: The Nutcracker Scoob från 1984, Scooby and Scrappy-Doo: Alaskan King Coward från 1980, The Scooby Doo Show: A Scary Night With a Snow Beast Fright 1978 och The All-New Scooby and Scrappy-Doo Show: That’s Snow Ghost 1984. Alla fyra avsnitt har ett tydligt vintertema och som vanligt fullt av monster som Scooby och Shaggy tvingas fly ifrån. Det som är fascinerande med Scooby-Doo är hur alla avsnitt går i samma mönster, gänget anländer till en sömnig liten håla och upptäcker en urgammal legend om ett hemsk monster, sagda monster dyker upp och jagar Scooby och Shaggy medan resten av gruppen försöker hitta ett sätt att fånga in och avslöja skurken.  Och i slutet är det aldrig den som man tro skall vara skurken som är det och han hade alltid komma undan med sin diaboliska planer om det inte varit för er ungdomar. Men det är kanske just därför som serien fungerar så bra med barn, man vet vad som skall komma, det är lite läskigt med monster, Scooby Doo är sådär knasigt rolig. Jag vet i varje fall att mina ungar älskar serien och sitter som klistrad framför tv varje gång det är Scooby och mysteriegänget. Och jag får erkänna att jag själv gillar serien av just den anledningen, det tilltalar barnet i mig och jag sitter gärna i soffan och tittar tillsammans med dem. Så för oss Scooby älskare är denna dvd given, för er andra så tillför den inte mycket.
Av Mats Lundberg, 23 februari 2010
Det var 2000-2001 och två serier slog igenom på ett sätt som ingen kunde väntat sig. 24 med Kiefer Sutherland blev en succé trots att 11 september hade hänt någon månad innan pilotavsnittet hade premiär. Publiken tog kanske inte emot den med öppna armar men kritikerkåren var enade om att den var nyskapande och frisk fläkt. Det var först när serien släpptes på DVD som det blev en succé bland vanligt folk. Det många inte vet kanske är att 24 var bara tolv avsnitt från början. FOX visste inte om de ville satsa på serien och det spelades bara in 12 avsnitt. Sedan bestämdes att ytterligare 12 avsnitt skulle spelas in och serien blev komplett. Det fanns inget manus för de 12 sista delarna. Kiefer själv hade från början varit tveksam att medverka över huvud taget och hoppat på främst för han trodde den skulle läggas ner efter piloten. 24 är uppe på säsong 8 för närvarande och det verkar inte vara något slut i sikte.
Den andra serien var Jerry Bruckheimers CSI eller Crime Scene Investigation om en grupp kriminaltekniker som löser brott genom att undersöka bevisen på brottsplatser. Serien utspelar sig i Las Vegas och idag när det finns en hel drös med spinoffs kallas ursprungsserien CSI Las Vegas för att inte skapa förvirring. Den första säsongen av CSI har letat sig till Blu-ray och presenteras tillslut i widescreen. Bilden är helt ok men tampas bitvis med en del tekniska undermåligheter mot nyare utgåvor av TV-serier. Ljudet är bättre än bilden och det finns inte mycket att klaga på. Jämfört med den risigare DVD-utgåvan så är det ett klockrent köp ifall man är fan av CSI.
Avsnitten håller inte alls samma tempo som CSI av idag och berättelserna lunkar fram bitvis. Dessutom är manusen och främst dialogerna något övertydliga. Har du sett CSI i någon form tidigare eller Dexter så känns det lite dammigt, men trots det stör det inte. Å andra sidan skall det ses mot att då krävdes en del allmänbildning av publiken för att de skulle förstå och hänga med i tekniksnacket. Jämfört med dagens avsnitt är första säsongen av CSI ganska oteknisk och low tech i jämförelse. Det är inte flashiga apparater (som är produktplacerade) som spottar ut svar i parti och minut. Nej det är enklare lösningar och tekniker som används. De första fyra avsnitten (skiva ett) handlar främst om att etablera karaktärer och berätta vad en kriminaltekniker gör. CSI från början handlade mer om karaktärerna än hitta häftiga lösningar på mysterier och sedan försöka överträffa dessa i nästa avsnitt. Något som de senare serierna och säsongerna mer och mer fokuserat på och de har blivit långsökt och parodiskt.
CSI Las Vegas säsong ett är ett kärt återseende då jag totalt tappat intresse för de nya CSI som i mina ögon tappat fokus. Första säsongen är kanske något trevande och kommer inte upp i samma klass som säsongerna två till fyra. Å andra sidan har jag något att se fram emot när de kommande säsongerna släpps på Blu-ray.
Av Erik Nyström, 22 februari 2010
Denna miniserie producerades 2008, året innan de mer omtalade biofilmerna (Coco – Livet före Chanel samt Coco Chanel & Igor Stravinskij) om Coco Chanel dök upp. Noble Entertainment missar naturligtvis inte denna chans att åka snålskjuts på den uppmärksamhet som dessa genererat. Gissningsvis hoppas de i sann The Asylum-anda att några stressade besökare i hyrbutiken eller på Åhléns strax innan stängning, ska plocka med sig denna i tron att det är filmen de missade att se på bio.
Coco Chanel (1883-1971), en modeskapare som bröt en hel del ny mark både genom sin snillrika design, men även genom att vara kvinna i ett mansdominerat yrke som dessutom vågade gå emot många av dåtidens original. Mest känd är hon idag kanske för ”den lilla svarta” och parfymen Chanel No. 5. Detta är berättelsen om hur hon går från att vara en fattig barnhemsflicka, via relationer med olika välbärgade män, lyckas arbeta sig uppåt och bli en världsledande designer med eget modehus. Historien skildras genom tillbakablickar från en äldre Coco som just ska lansera ytterligare en klädkollektion.
Brittiska miniserier eller annat gjort för tv brukar i regel kännetecknas av kvalitet, åtminstone hantverksmässigt. Omsorgsfullt konstruerat och välspelat. Här får vi så det där berömde undantaget som bekräftar denna regel. Historien är inte speciellt intressant och manus är utan knorrar eller någon riktig dramaturgisk glöd. Det känns lite som att regissören Christian Duguay insett torftigheten i materialet och själv tappat intresset ganska snabbt. Övertydliga scener staplas på varandra, där vi verkligen inte ska ges chansen att missförstå något. Replikerna känns ofta mer eller mindre reciterade och ingenstans tycks det finnas några ambitioner att sparka liv i dialogen.
På omslaget har någon dristat sig till att hylla Shirley McLaines insats som den äldre Coco, något jag nästan undrar om det är ett försöka att vara ironisk. Själv satt jag och tyckte synd om henne, som tydligt hastat sig genom denna roll i jakt på något att dryga ut pensionen med. När ett triangeldramas intriger tillåts symboliseras av en tangoscen, musiksatt med en av de mest vämjeliga musikval jag någonsin hört, tippar det hela över i parodins förlovade land. Såhär i efterhand kan jag känna att de gärna hade fått stanna kvar där, då det åtminstone hade kunnat ge en uppfriskande bisarr touch till projektet. Det här är bara ointressant och fullständigt oinspirerat.
|
|
Loading ...
Senaste kommentarer