Jag älskar Charles Bronson. Han är sin helt egna typ av action-”hjälte” och han levererar gång på gång i inte alltför skiljda roller. Dock inte här.
Bronson är New York-polisen Lou Torrey som arbetar efter devisen allt som går att låsa in går ännu bättre att skjuta ihjäl. Då Lous framfart inte direkt ser bra ut för distriktet tvekar man inte att sätta honom på ett plan, när polisen i Los Angeles behöver hans tjänster för att föra en av de skurkar han låtit leva tillbaks till N.Y. Väl i L.A. får han dock upp ett spår på att något stort är på gång i den undre världen. Den sicilianska maffian ska utplåna en hel generation andra mafiosos som en vedergällning, då dessa gjorde detsamma för 30 år sedan (någon enstaka blev kvar så vi har underlag för hämnd). För att utföra massmordet anlitar de desillusionerade Vietnamveteraner.
Jag tror att det största problemet med The Stone Killer är att den baseras på en bok. I John Gardners roman ”A Complete State of Death” finns det säkerligen gott om restid för Torrey men i en actionfilm på en och en halv timme rör han sig över USA som en jojo. Total förvirring uppstår när man tror att han är kvar i det stora äpplet på östkusten, tills en palm plötsligt dyker upp i bild. Man får läsa polissköldar för att veta vilken stad som gäller. Lou Torrey är inte heller någon Axel Foley som kulturkrockar med allt och alla han möter på den soliga sidan, utan han är lika hemtam var han än befinner sig. Tråkigt att man missat denna möjlighet till avväpnande humor i en film som, trots att den inte har något högre syfte än valfri Death Wish-uppföljare, tar sig själv på för stort allvar. Och kom inte och säg att temat med soldaternas utanförskap efter Vietnam skulle vara till The Stone Killers fördel; den delen sveps förbi snabbare än någon av dem hade hunnit säga trampmina.
Har man sett större delen av Bronsons resterande filmografi ska man givetvis se även denna, men i så fall för samtidsskildringen. Riktigt schyssta polisonger och afrofrisyrer passerar och vi gör till och med ett stopp på ett hippieläger. Där är Bronson äntligen en fisk utanför vattnet och man märker verkligen hur han och troligtvis lika konservativa regissör Winner, avskyr vad som pågår bland ungdomen. Roliga missar finns nästan alltid i Michael Winners filmer och de kan man roa sig åt även här. Det är toppen när skurkar gömmer sig långt innanför ett fönster men ändå lyckas dyka ut så fort de blir skjutna. Just fall från fönster måste filmen ha någon slags rekord i, och ett fall från toppen på en skyskrapa till dockan studsar i marken är faktiskt riktigt mäktigt. Shoot-outs och biljakter är genomgående helt okej, vilket gör att det ändå inte är helt besvärande att över 100 000 gick och såg filmen på svenska biografer när det begav sig.
Den svenska DVD-utgåvan är bra med helt rätt kornighet i bilden och en ljudmix som lyckas få musiken, som måste lämnats kvar efter någon nedlagd polisserie, att inte inkräkta på dialog och effekter.
Tillsammans med Easy Rider brukar ”Bonnie and Clyde” anses höra till filmerna som starkast bidrog till att skapa ”det nya Hollywood” i slutet av 60-talet. En råare, konstnärligt friare och mindre studiobunden epok vilken gav oss regissörer som Martin Scorsese eller William Friedkin. Det är en ganska okomplicerad historia om de bankrånande älskarna Bonnie Parker och Clyde Barrett som, ja just det, rånar banker. Mycket mer historia än så är det inte. Istället är det den kompromisslösa stilen, den kreativa och stundtals desorienterande klippningen som tillsammans med det för den tiden ganska extrema våldet som gör den nydanande. Innan Arthur Penn fick jobbet som regissör, var två herrar från ”franska nya vågen” aktuella, nämligen Francois Truffault och Jean-Luc Godard. Det är ganska uppenbart hur mycket den rörelsen kommit att inspirera även ”Bonnie and Clyde” även utan någon av dem vid rodret, när man ser filmens visuellt nervösa stil. Som banbrytande verk och filmhistorisk milstolpe går den knappast att ifrågasätta.
Som filmupplevelse idag är den däremot kanske inte ett mästerverk i samma klass som dess betydelse. Däremot att det fortfarande en bra film. Tempot är högt, fotot snyggt och stilen passar bra ihop med den typ av berättelse vi får se. Rastlösheten hos karaktärerna passar bra ihop med den rastlösa framtoningen i bildspråket. Våldsamheterna känns även hela tiden motiverade och ibland oväntat gripande. Det jag saknar är lite mer kött i karaktärerna. Framförallt blir jag frustrerad över hur ländvindligt som Clydes bror kastas in i handlingen, utan att vi egentligen får veta något om vem han är och vad deras relation är. Vet man en hel del om de verkliga personerna kanske det är fullständigt logiskt, men mig störde det en hel del. Redan 1967 kändes även förbrytarromantiken ganska förlegad och även om denna film lyckas injicera den med lite nytt blod, är det fortfarande ganska utslitet. Utförandet är snudd på briljant, men historien kan tyvärr inte sägas vara detsamma.
Snyggt och respektfullt återgivet på Blu-ray, utan att någon har fallit för frestelsen att polera bort filmkornen. Scenen där Bonnie hälsar på sin mor fick mig att fundersamt klia mig i huvudet, då den såg extremt mjuk och luddig ut. Efter lite efterforskningar kunde jag dock konstatera att detta var ett medvetet val av regissören, som ville skapa en mer drömlik känsla. Monoljudet är precis vad man kan förvänta sig och leverera all dialog kristallklart.
På extramaterialsfronten kan man hänge sig åt en dryga timmen lång retrospektiv dokumentär om inspelningarna, samt en dokumentär om de verkliga Bonnie och Clyde. Bägge två är definitivt sevärda. Warren Beattys kostymtester och de två borttagna scenerna kan man däremot hoppa över.
Är man intresserad av filmhistoria hör den till måstena, men de allra flesta som gillar action eller gangsterfilmer kommer knappast bli besvikna på denna. Inte lika bra idag som den då den kom, då dess fräschör inte är lika drabbande längre, men fortfarande en bra film i en bra utgåva.
Yul Brunner och Oscars-vinnande (West Side Story) George Chakiris visar här var skåpet ska stå i ett episkt maya-äventyr inspelat i de fantastiska miljöerna kring Chichén Itzá regisserat av J. Lee Thompson. Chakiris spelar Balam den nionde som i rollen som nybliven kung tvingas beordra hela sitt folk att ta till flykt över havet för att hitta nya marker när de hotas av Hunac Ceel (Leo Gordon) och hans fientliga styrkor. De hittar nytt land och i hopp om att börja om på nytt bygger de upp en ny stad, utan vetskapen att landet redan är bebott.
Yul Brunner spelar med stor karisma den store ledaren Black Eagle vars folk ensamma levt på platsen dit Balam och hans folk hittat. I kamp med Balam blir Black Eagle övermannad och tagen till fånga, tanken är att han ska bli offrad till gudarna av Balams folk som en symbol för att välsigna den nya staden. Under det dygn som Black Eagle vistas i staden innan han ska offras hinner dock stora omvälvningar ske i Balams huvud, hans syn på offer och hans syn på Black Eagle genomgår stora förändringar.
På samma gång som filmen är en lättsam äventyrsfilm tar den också upp frågor kring religion och tro och huruvida det kanske är bättre att tänka själv än att förlita sig på fantasifoster som eventuellt (troligen) ändå inte behagas trots frekventa mutor med dyrbara gåvor.
Brunner är klart dominerande i samtliga scener han närvarar i och är den som lyfter filmen till att vara medioker och något sånär sevärd medan de övriga i ensemblen har svårt att komma upp i speciellt hög nivå. Chakiris visar inte upp några Oscar-takter och har dessutom en rätt otacksam roll att jobba med. Balam är inte en speciellt sympatisk person och det är svårt att egentligen känna med honom som han styr och ställer utan att egentligen bry sig om andra, även om han genomgår en personlighetsförändring till det bättre blir han inte den hjälte han kunde blivit.
Thompson som året innan också regisserade Brunner i Taras Bulba skulle komma att göra ett flertal bättre filmer än denna, oftast med Charles Bronson i huvudrollen. Även om det är kul med en film med endast maya-indianer, visserligen engelskspråkiga sådana, känns Thompsons senare karriär betydligt mer intressant.
Två kvinnor återses under en helg efter att inte träffat på över sex år, då de lämnade college. Tillsammans minns de åren de under college, människor de mötte och problem de brottades med. Det visar sig snart att det förflutna inte är allt för avlägset ändå, speciellt inte då en rad lustiga sammanträffanden överrumplar dem.
Brittiske regissören Mike Leigh är en ganska väl bevarad hemlighet som förmodligen är mest känd för Guldpalmsbelönade Secrets & Lies från 1996. En från teatervärlden rutinerad herre som arbetar väldigt nära skådespelarna och ogärna använder ett färdigt manus i någon större utsträckning, utan lämnar mycket öppet för improvisationer.
Det är rätt fantastiskt att få se två så kantiga karaktärer presenteras så okonstlat som de två kvinnorna i Flickor i Karriären gör. Efter att man inledningsvis funnit påfrestande i såväl nutid som kanske främst i tillbakablickarna, ser man dem efter stund som de kanske enda två vettiga människorna i världen. Under filmens dryga 80 minuter händer det egentligen inte speciellt mycket, förutom att vi fått en oväntat fascinerande inblick i två kvinnors personligheter och liv. Skådespelarprestationerna av huvudrollsinnehavarna Lynda Steadman och (den tragiskt bortgångne) Katrin Cartlidge är väldigt dedikerade, visserligen på ett lätt teatraliskt vis, men det fungerar ändå väldigt bra i sammanhanget. Spetsa öronen efter en del riktigt vassa repliker.
Det är inget mästerverk, men ändå en trivsamt annorlunda film om livets vedermödor. Noterbart om utgåvan är att den på baksidan anges vara i 2.35:1, vilket är felaktigt då den återges i originalration 1.85:1.
dvdforums recensionsarkiv är en formidabel skatt! En bra bit över 5000 recensioner finns att tillgå, i vad som kanske är Sveriges största recensionsarkiv. Jag har spenderat större delen av helgen med att låta mig underhållas av underliga, roliga, fantastiska recensioner av allt från Cameron till Bergman.
Stackars Pär Wirdfors recenserar bland annat 5000 minuter av serien Angel! Klassiker som Nu blåser vi snuten och Once upon a time in the west finns naturligtvis med. Titta gärna igenom arkivet och se om Din favorit finns med. Sannolikheten är tämligen stor.
Matt Damon är grym. Vi hade en ganska häftig diskussion bland medarbetarna på dvdforum för ett tag sen -- någon gillar honom inte, hos andra har han helt misslyckats med att göra något större intryck. Detta är naturligtvis hemskt upprörande för undertecknad, Matt Damon är ju nämligen grym! Se bara här (om man lyssnar noga hör man journalisten skratta i bakgrunden):
…Väl uttänkt, fyndigt, politiskt medvetet och fullständigt omintetgörande, sagt vid en tidpunkt när ingen annan vågade. Det är Damon i ett nötskal, och såväl hans intelligens som hans humor kommer vanligtvis fram i hans roller. Just humorn är det väl dock inte så mycket bevänt med i de filmer han gjort i samarbete med regissören Paul Greengrass. Green Zone är tredje gången de jobbar ihop, och precis som i Bourne-filmerna handlar det om karaktärsdriven action i högt tempo, som inte kompromissar med varken underhållning eller känslomässigt engagemang, men som samtidigt är ganska humorbefriad.
Handlingen kretsar kring soldaten Roy Miller, som har i uppdrag att leta rätt på ”WMD” i inledningen av Irak-kriget 2003. Efter att inte ha hittat något annat än tomma lagerutrymmen och toalettfabriker där det borde funnits biologiska stridsmedel börjar Miller ställa obekväma frågor om kvaliteten på det datamaterial som låg som grund för USAs beslut att invadera Irak. Det kanske låter som politiskt sprängstoff, men är det naturligtvis bara för den som satt med händerna för öronen och skrek ”LALALALALA!” i inledningen av 2003. Man skjuter lite på öppet mål, således, men historien som berättas är spännande, med bra driv och en del tuff action. Matt Damon gör som vanligt bra ifrån sig, och den handhållna, skakiga kameran bidrar till att ge nerv och närvaro åt historien.
En alldeles utmärkt modern krigsfilm, inte fullt så bra som The Hurt Locker, men inte alls oäven. Rekommenderas.
Seth Rogen spelar den misslyckade och nördiga komikern Ira som bor tillsammans med två lika nördiga, men kanske inte fullt lika misslyckade, komiker. Ira stöter på den äldre George Simmons (Adam Sandler) som har en lyckad karriär han inte själv är så nöjd med och eftersom han nu är döende vill han ställa sitt liv till rätta. Ira hjälper honom skriva skämt och blir hans assistent.Den här filmen har legat oöppnad på min skivspelare hur länge som helst. Jag kände större motstånd att stoppa den i spelaren än jag brukar känna innan jag ska ta hand om två veckors disk. Faktum är att jag vid minst två tillfällen har flytt till diskhon när jag egentligen hade tänkt titta på Funny People. Om ni undrar varför filmen låg hemma hos mig från början kan jag tala om att ingen annan ville recensera den och eftersom det väl räknas som en stor komedi offrade jag mig till slut. Efter ett antal filmfria veckor då jag endast ägnade mig åt att läsa Stephen Kings böcker kände jag mig tillräckligt filmsugen för att till och med kunna hitta någonting positivt att säga om Judd Apatows senaste film.
För att kunna göra någonting konstruktivt under tittandet tänkte jag att jag skulle räkna antalet gånger som ordet “fuck” förekom. Ungefär en halvtimme in i filmen var jag uppe i 24 stycken “fuck”, då räknade jag givetvis även “fucker”, “fucking”, “motherfucker” och andra former av ordet, och tröttnade. Men det förekom mer frekvent i slutet av filmen så jag tror inte att jag far med osanning om jag garanterar att alla popcornätande flabbkäftar får minst ett “fuck” i minuten. Jag försökte även hålla räkningen på könsorden, men blev tidigt osäker på om jag skulle räkna “balls” som ett könsord och struntade i det.
Och om jag nu garanterar minst ett “fuck” i minuten kan ni själva räkna ut hur många ni får höra när jag berättar att det dröjer två timmar och fjorton minuter innan eftertexterna äntligen börjar rulla. Två timmar och fjorton minuter! Det är så långa episka filmer av Stanley Kubrick brukade vara. En bagatell som Funny People ska vara 90 minuter. Möjligtvis 100 om man hade slängt in en mer gripande handling. Vid flera tillfällen trodde jag att filmen närmade sig sitt slut. Första gången det inträffade hade det gått en timme. Många pauser blev det under filmens gång. Det var så mycket roligare att sitta framför datorn och spela Spindelharpan. När George och Ira besökte Georges före detta tjej och lekte med hennes döttrar i scener som verkade hålla på i minst tio minuter fick jag nog och gick och lade mig. Då var klockan bara lite över elva och det var fredag.
Fördelen med den långa speltiden är att man som tittare inte har en aning om vad som ska hända härnäst. Man inser ju att filmen ska vara en timme till trots att upplösningen verkar vara sekunder ifrån oss. Ändå händer ingenting överraskande om man inte är så kändiskåt att man blir kletig i underkläderna av diverse cameos. Jag måste erkänna att jag själv blev lite imponerad när Eminem plötsligt dök upp och fick driva med sig själv på det sätt som alla kändisar förväntas göra när de dyker upp sådär överraskande.
Fanns det då inte någonting som var bra med Funny People? Jodå. Den började helt okej och jag trodde ett tag att jag skulle tycka om filmen i stället. Vissa scener är väldigt roliga, men inte tillräckligt roliga för att man ska genomlida en så lång film för att se dem. Jag kommer troligen att vilja visa besökare scenen där Ira föreslår sin dejt att de ska se vem som kan hålla andan under vattnet längst. Det var hur roligt som helst och troligen någonting som jag själv hade fått för mig att jag skulle föreslå i en liknande situation. Efter att ha sett tjejens reaktion och resultatet inser jag varför jag är singel. Andra scener som jag gapskrattade åt är när Eric “jag fick inte spela Hulken i uppföljaren” Bana pratade kinesiska med sina döttrar och när Rogen mimade till Dirty Dancing-låten.
SPOILER!
Filmen är över två timmar och ändå fick jag inte se Adam Sandler dö i slutet. Jag är besviken!
I samma veva som bröderna Wachowski gav oss Speed Racer släppte produktionsbolaget The Asylum filmen med det medvetet liknande namnet, Street Racer. En i raden av billigare produktioner som tar rygg på blockbuster-titlar för att dra in lite extra slantar.
Johnny Wayne (Clint Browning) är tävlingsförare på den lite mer ljusskygga arenan som sysslar med illegal dragracing. Under ett tätt lopp går allt fel och han kör rätt in i en bil och en grabb blir förpassad till ett liv i rullstol. Johnny blir tagen av rättvisan och blir dömd för vårdslös körning. Efter 5 år i fängelse släpps han villkorligt ut på gatan igen. Fylld av ånger för sina tidigare synder försöker han så börja om sitt liv. Han får ett jobb på en bilskrot där den gamle avdankade racerstjärnan Red (Robert Pike David) styr och ställer. Red visar en ganska hård yta men ju mer de lär känna varandra desto mer av en mentor blir han till den unge Wayne. Johnny är också bunden att göra samhällstjänst på ett rehabiliteringshem för (bland annat) ungdomar som ska ta steget från rullstolen till att gå på egna ben. Här korsas hans väg återigen med den olycksaliga grabb som han en gång gjort ofärdig. Deras gemensamma intresse för bilar gör dock att de blir goda vänner. Livet hade kanske kunnat gå åt rätt håll om det inte vore för Johnny’s korrupte övervakare som tvingar honom att köra illegala race på kvällarna för att själv ta större delen av vinstpengarna, detta mot att inte skicka tillbaka Johnny till finkan.
En av de klart bättre filmerna från The Asylum som jag sett utan att för den delen vara någon kanonfilm. Historien bjuder inte på så många överraskningar och bitvis roar jag mig mest med att berätta för mig mig själv hur det kommer att sluta. Men filmen har sina ljusare stunder. Clint Browning är både snygg och cool och är som klippt och skuren för rollen som hjälten och Michael Crider som övervakaren Briggs är stundtals riktigt övertygande i sin roll. Vi får också ett par rätt häftiga Cart-scener där Red, som den gamle racerföraren han ändå är, ska skola upp den unge Johnny Wayne i den ädla konsten att svänga. Ett klart alternativ om man gillar The Fast and The Furious och dess uppföljare, till andra kanske jag inte fullt lika mycket kan rekommendera filmen.
Betyget landar för egen del på 2/5, med viss tvekan till om jag skulle flyttat ner det ett pinnhål.
Utgåvan från Warner Brothers är tom på extramaterial och förpackningen är en så kallad Eco-Box med lite mindre plast än de ”vanliga”.
Mel Gibson är tillbaka framför kameran, efter några års frånvaro som inkluderade alkoholism och antisemitiska uttalanden, en skogstokig och fanatiskt religiös ”torture porn”-rulle och en rulle om hur mayaindianernas gudlöshet ledde dem i fördärvet. Eller nåt.
The Edge of Darkness är något annat. Här ser vi den gamle Mel: skådespelaren, filmstjärnan, en snubbe som kan plocka fram en intensitet som endast få kan matcha. Genom att stoppa in honom i en konspirationsthriller som är en uppdatering och modernisering av en brittisk TV-serie från 80-talet lyckas man här fånga upp en del av det som gjorde Mel så framgångsrik för ett antal år sedan. Den gamla TV-serien var, precis som filmen, regisserad av britten Martin Campbell. Campbell är garanterat mest känd för att ha gjort de två bästa Bond-filmerna på 25 år, men han är en regissör som ofta har imponerat på mig för sin förmåga att skapa tuff och kinetisk action som ändå känns verklighetsförankrad.
Här blir det inte mycket av action, då filmen i princip är ett drama om en man som förlorar sin dotter och därefter metodiskt utreder frågan tills han hittar de ansvariga. Inte ens när han finner dem utvecklar den sig som en traditionell hämndthriller. Gibson är mycket bra i sin roll, jag insåg att jag faktiskt gillar honom mer som skådis än som regissör. Historien är vardagsmat för den som kan genren, men den bärs upp och förankras av Gibsons porträtt av en person som genmlider traumat att förlora ett barn, och den punktueras av effektivt brutala våldshandlingar som ger filmen en tuffare ton än vad vi är vana att se ifrån regissören Campbell.
Jag gillar det riktigt mycket, och det är välkommet att se Gibson på vita duken igen.
Det är något med B-filmer som gör att man accepterar en hel del trots bristfälligt manus och mediokra skådespelarinsatser. Den tysk-engelska Final Contract är inget undantag. Manuset är tunnare än aluminiumfolie och dialogen som framförs på engelska och ibland tyska, och även bitvis dubbas, lär aldrig få några priser. Filmen utspelar sig i Berlin och något filmen skall ha beröm för är alla de fantastiska platser som används. Berlin har enastående arkitektur och det visas om och om igen i filmen.
Vi får följa Amerikanen David Glover som jobbar som budförare med alldeles för många hastighetsböter. Han är hemligt kär i Jenny som jobbar på samma budfirma. Det är hennes sista dag på jobbet innan hon åker till Barcelona och David har tunghäfta när han erbjuds chansen att bjuda ut henne. Förbannad kör han ifrån budfirman och hamnar plötsligt i en biljakt med skjutvapen. En vacker kvinna hoppar in i hans budbil och påstår sig vara polis och de kör genom Berlins gator för att undkomma förföljarna. Snart får han reda på att kvinnan inte alls är polis utan en lönnmördare med kodnamn Lorca. Livet blev precis mycket mer komplicerat när polisen tror att han är Lorca. För att bevisa sin oskuld och rädda Jenny som blivit kidnappad av Lorca tvingas David tuffa till sig rejält.
Final Contract är en gedigen genomgång av Mercedes produktportfölj. Alla kör Mercedes och det hela tiden. Det är endast vid ett tillfälle gangstern Lorca dyker upp i en Porsche och det får en att haja till. Sedan är det tonvis med svarta Mercedes som körs i hög hastighet genom hela filmen. För biljakter är det inte tunt av. Det är lätt att tro att det kompenseras med biljakter när det är dåligt med dialog. 93 minuter senare har både biljakter, motorcykeljakter och båtjakter avverkats och trots att filmen inte har varit särskilt bra så har jag blivit ganska underhållen trots allt. Vill man se lite halvtaskig B-actionrulle duger den här. Det finns inga omotiverad duschscener i den här filmen, vilket ofta är kutym, för den som hoppats på det.
Som filmupplevelse idag är den däremot kanske inte ett mästerverk i samma klass som dess betydelse. Däremot att det fortfarande en bra film. Tempot är högt, fotot snyggt och stilen passar bra ihop med den typ av berättelse vi får se. Rastlösheten hos karaktärerna passar bra ihop med den rastlösa framtoningen i bildspråket. Våldsamheterna känns även hela tiden motiverade och ibland oväntat gripande. Det jag saknar är lite mer kött i karaktärerna. Framförallt blir jag frustrerad över hur ländvindligt som Clydes bror kastas in i handlingen, utan att vi egentligen får veta något om vem han är och vad deras relation är. Vet man en hel del om de verkliga personerna kanske det är fullständigt logiskt, men mig störde det en hel del. Redan 1967 kändes även förbrytarromantiken ganska förlegad och även om denna film lyckas injicera den med lite nytt blod, är det fortfarande ganska utslitet. Utförandet är snudd på briljant, men historien kan tyvärr inte sägas vara detsamma.
Handlingen kretsar kring soldaten Roy Miller, som har i uppdrag att leta rätt på ”WMD” i inledningen av Irak-kriget 2003. Efter att inte ha hittat något annat än tomma lagerutrymmen och toalettfabriker där det borde funnits biologiska stridsmedel börjar Miller ställa obekväma frågor om kvaliteten på det datamaterial som låg som grund för USAs beslut att invadera Irak. Det kanske låter som politiskt sprängstoff, men är det naturligtvis bara för den som satt med händerna för öronen och skrek ”LALALALALA!” i inledningen av 2003. Man skjuter lite på öppet mål, således, men historien som berättas är spännande, med bra driv och en del tuff action. Matt Damon gör som vanligt bra ifrån sig, och den handhållna, skakiga kameran bidrar till att ge nerv och närvaro åt historien.
The Edge of Darkness är något annat. Här ser vi den gamle Mel: skådespelaren, filmstjärnan, en snubbe som kan plocka fram en intensitet som endast få kan matcha. Genom att stoppa in honom i en konspirationsthriller som är en uppdatering och modernisering av en brittisk TV-serie från 80-talet lyckas man här fånga upp en del av det som gjorde Mel så framgångsrik för ett antal år sedan. Den gamla TV-serien var, precis som filmen, regisserad av britten Martin Campbell. Campbell är garanterat mest känd för att ha gjort de två bästa Bond-filmerna på 25 år, men han är en regissör som ofta har imponerat på mig för sin förmåga att skapa tuff och kinetisk action som ändå känns verklighetsförankrad.
Loading ...
Senaste kommentarer