I retrorecensionen presenterar vi ett spel som visserligen inte är dagsfräscht men fortfarande väl värt att spela. Eftersom det här är filmforum tar vi också en särskild titt på titlar med filmanknytning.
Robert Ludlum’s The Bourne Conspiracy (TBC) hamnade lite i skymundan av den filmserie som det är baserat på, framför allt 2002 års The Bourne Identity med Matt Damon och Franka Potente. Spelet släpptes inte förrän 2008, och till skillnad från moderna filmlicensspel så hade Sierra och High Moon Studios inga rättigheter att använda Damons och Potentes utseende i spelet. Resultatet är att vi får en lite märklig hybrid, där en person som inte ser ut som Matt Damon skall tas igenom händelser och sekvenser som utspelar sig i och mellan filmens scener. Generellt sett är det här ett varningstecken, faktum är att jag betraktar det som en absolut och universell lag: om ett spel använder sig av en filmlicens, men inte lyckas få med sig mer än varumärket så kommer spelet att suga.
Fallet med TBC är dock annorlunda, och av någon, för mig outgrundlig, anledning är det här ett ganska underbart spel. Det har liksom ingen rätt att vara så bra som det är. Som Jason Bourne spelar du i princip igenom handlingen i den första filmen, med en del actionsekvenser och scener som utspelar sig innan och mellan scener i filmen. Spelet har två huvudkomponenter, det första är en tredjepersonshooter, där man som spelare springer omkring, och kan sikta och skjuta med olika typer av vapen. Som sådant liknar det exempelvis Uncharted, Ghost Recon: Advanced Warfighter eller Dead Space.
Det som gör TBC unikt är den andra större gameplay-komponenten, som är ett system för fighting som är lika enkelt som det är smart och unikt. Det går ut på att du har två knappar som du kan kombinera i sekvenser om tre tryckningar, för totalt 8 olika kombinationer. Genom att variera bland dessa 8 får man in träffar på motståndaren, och varje träff ökar Bournes adrenalinnivå. När adrenalinnivån når en gräns får man en knapprompt och kan utföra så kallade ”takedowns”. Det innebär att Bourne använder sig av sin omgivning för att dela ut betydande skada på sin motståndare (tänk på hur han använder en kulspetspenna i den första filmen). Det är extremt tuffa sekvenser, och i takt med att fighterna blir svårare blir de också ett nödvändigt verktyg för att ta sig vidare i spelet.
Det är fantastiskt att se hur mycket variation High Moon och Sierra lyckats klämma ur de här två ganska enkla grundkomponenterna och spelet, som har en längd på mellan 6 och 8 timmar, har egentligen bara en riktig svaghet – det är i den scen då de bryter med formeln och slänger in en biljakt. I övrigt är det ett snabbt och spännande actionspel som är väl värt att testa, om inte annat för att det brukar finnas att få tag på väldigt billigt, och det är betydligt bättre än man tror när man ser omslaget och läser beskrivningar. Rekommenderas!
Det verkar för tillfället vara populärt att sätta upp filmer på teaterscenen. I New York kan man se en Spindelmannenmusikal floppa för fullt och här i Sverige offentliggjordes nyligen ensemblen för den kommande uppsättningen av Bergmans Fanny och Alexander på Dramaten. I vår har man på Dramaten redan spelat Bergmans Vargtimmen men tyvärr var det bara och styltigt och trist som det i min mening dessvärre ofta blir på Dramaten. Vill man se en bra teatertolkning av en film är det istället Stadsteatern och deras Paraplyerna i Cherbourg man ska vända sig till.
Jag sticker inte under stäv med att Jacques Demys filmmusikal från 1964 är en av mina favoritfilmer och förmodligen världens bästa musikal. I den får vi möta 17-åriga Geneviève som förälskar sig i den några år äldre Guy. Hon blir gravid precis när Guy tvingas in i det militära. Geneviève lovar att vänta på honom så att de kan gifta sig efter kriget. Under tiden hjälper Geneviève sin mor i hennes paraplybutik. Tyvärr säljer de inte så många paraplyer och nu när Geneviève ska få barn så börjar de oroa sig för ekonomin. Med god timing dyker en rik friare upp och visar sitt intresse för Geneviève, men hon är ju förälskad i Guy. Fast det var länge sedan han hörde av sig…
Vad Stadsteatern och regissören Alexander Mørk-Eide så briljant har gjort är att man placerat pjäsen i ett slags meta-sammanhang. När man kliver in på teatern möts man av en svensk gymnastikhall från 70-talet och en amatörteatertrupp som bestämt sig för att sätta upp just Paraplyerna i Cherbourg.
Man är originaltexten fullkomligt trogen och på scen yttras inte ett ord som inte är med i filmen. Precis som i filmen talar inte karaktärerna, utan varje textrad sjungs. Trots detta lyckas man presentera en historia större än bara Paraplyerna i Cherbourg med svartsjuka och intriger i teatergruppen.
Pjäsen är upplagd så att vi får följa teatergruppen från deras första repetition fram till premiären. Men det är gjort helt sömlöst, de spelar igenom hela pjäsen i ett svep. I början av pjäsen har skådespelarna sina vanliga kläder, manus i handen och råkar sjunga fel då och då. Gymnastikbänkar och mattor används som rekvisita och får representera t.ex. bilar i en verkstad. Det här amatörgreppet hinner aldrig kännas gammalt eftersom ju längre in i pjäsen vi kommer, desto bättre blir amatörerna och desto bättre blir scenografin. Det kulminerar i filmens slutscen där man väldigt snyggt återskapat scenen där Geneviève och Guy återses vid en bensinmack; med tillhörande bil och fallande konstsnö.
Ensemblen framför också Michel Legrands musik mycket framgångsrikt. När alla på scen brister ut i ett fantastiskt arrangemang av filmens återkommande tema, tror jag inte jag är ensam om att sitta med gåshud i publiken.
På väg till teatern är jag orolig för hur man skall ha våldfört sig på denna min favoritfilm. Jag lämnar teatern som i ett rus, tacksam över att man gjort en så genial adaption. Jag rekommenderar alla att försöka hinna se den här uppsättningen som spelas på Stockholms Stadsteater fram till den 19:e juni. Än verkar det finnas några platser kvar.
Inte nog med att In Bruges är en grymt bra film, den har även magnifikt komponerad filmmusik av Carter Burwell. Filmen är perfekt castad, har ett väldigt välskrivet manus och Carter Burwells musik som strössel uppe på toppen. Kan nästan inte bli bättre!
Mänskliga experiment är ett tacksamt filmämne, både kittlande och oförutsägbart. Alla har vi säkert lekt med tanken på hur vi skulle reagera i olika extrema situationer, och samtidigt kommit fram till hur svårt det faktiskt är att förutse. Psykologiska tester kan locka fram oanade egenskaper hos oss, i det här fallet så extrema att man tvingades avbryta hela projektet.
1971 genomfördes det så kallade Stanford prison experiment. Några forskare ville studera hur människan agerar i fångenskap och hur sociala roller påverkar vårt beteende. 26 utvalda män deltog i studien, där de under två veckors tid skulle agera fångar och fångvaktare i en simulerad fängelsemiljö. Rollfördelningen skedde helt slumpmässigt, men det tog inte lång tid innan flera av fångvaktarna började visa sadistiska tendenser. Situationen blev så allvarlig att man fick avbryta experimentet redan efter sex dagar. I efterhand har paralleller dragits till händelserna i Abu Ghraib-fängelset 2004, där fångvaktare också gick överstyr.
Händelserna filmatiserades första gången 2001 av tyska Oliver Hirschbiegel, som senare gjort bland annat den kritikerrosade Hitler-skildringen Undergången. The experiment från 2010 är en nyinspelning som ger större utrymme åt både fysiska och psykiska brutaliteter. Originalet har fler bottnar och centralfigurer, ett större antal frågor blir besvarade och dialogen är kryddstarkare. I den nya filmen pumpar adrenalinet och mystiken, övervakningskameror håller ett vakande öga över deltagarna, men vem finns egentligen där bakom eller är allt bara en nattsvart mardröm? I den tyska versionen är det som sker utanför murarna lika blottat som händelserna innanför.
Nyinspelningen är inte lika bred som originalet, men även den här gången är experimentet fascinerande att följa. Spänningen har man lyckats väldigt bra med. Riktigt otäckt blir det vid några tillfällen. Forest Whitaker och Adrien Brody bär hela upplevelsen på sina axlar, de spelar spelet mellan det onda och det goda med en fysisk fingertoppskänsla som är lika strålande som obehaglig.
Det är ovanligt att en svensk film omges av så många lovord som regissören Johan Klings Darling från 2006. Berättelsen om två utsatta och ensamma personers möte över klassgränserna, som så fint fångade den moderna tidsandan. Men har Kling nu ”gjort det igen” med Puss? Både ja och nej. Ja återigen så lämnar filmen ett alldeles särskilt avtryck, och ja återigen så är det en komedi som behandlar utanförskap, missförstånd och bitterhet. Men samtidigt så är ingenting sig likt.
Darling benämndes av flera som en mörk societetskomedi, den här gången poängteras redan på omslaget att det är fråga om fjäderlätt humor, att det alltså inte alls är någon repris av den förra succén. Men vi hade litat på att Kling behärskar ett brett register, även utan den övertydligheten – som dessutom är missvisande. Fjäderlätt är inte Puss, för även om hela filmen genomsyras av en humoristisk kvickhet, vilar det samtidigt en dysterhet över alltihop. Det är en brytning som gör berättelsen aningen svårplacerad, men inte desto mindre intressant.
Puss är en ensemblefilm om en stockholmsbaserad amatörteatergrupp som är mitt i förberedelserna inför en ny föreställning. Den konstnärliga ledaren Katja (Susanne Thorson) försöker med fast hand få ordning på det ganska oseriösa och trötta gänget skådespelare, som inte drar sig för saker som att stjäla pengar i kaffekassan eller bryta mot rökförbudet. Flera beter sig som om de fortfarande vore tonåringar, vilket i övrigt känns märkligt eftersom det handlar om vuxna kulturarbetare som är beroende av sin publik. Men Puss rymmer så många fler än teaterns ledare och aktörer, här finns till exempel den tystlåtne teknikern (Gustaf Skarsgård), Katjas vänstrande pojkvän (Alexander Skarsgård), och så den bittre hyresvärden (Michael Segerström), som ofta ses snoka omkring.
Här finns ingen tydlig huvudperson, ingen handling som går från a till b eller något självklart klimax. Alla bidrar med en mängd trådar till den här väven av mysterier, intriger och förvecklingar. Det är inte lätt att hålla ihop alla bitar i en ensemblefilm, här är det en rad gåtfulla händelser som tillsammans leder berättelsen framåt. En erotisk konstbok och teaterrekvisita i form av en pistol visar sig bland annat ha stor betydelse.
Puss är ganska ojämn, stundtals övertydlig och dialogen känns ibland onödigt fånig, men formen och miljön är väldigt välkommen och något jag hemskt gärna ser mer av.
Regissören Kristian Petri står bakom flera intressanta filmer, främst dokumentärer såsom Fyren och Tokyo noise, men också det hyllade relationsdramat Detaljer från 2003. Den här gången har han samarbetat med den numera närmast legendariske filmfotografen Hoyte van Hoytema, kanske allra mest omtalad för sitt arbete med det prisbelönta vampyrdramat Låt den rätte komma in. Manuset till Ond tro är dessutom skrivet av den kritikerrosade och prisbelönte författaren Magnus Dahlström. Med andra ord så finns det mycket som talar till den här filmens fördel, jag hade mer eller mindre räknat med ett bra resultat.
Huvudfiguren heter Mona, danska nyinflyttad till Sverige. I vilken stad hon befinner sig och vilket yrke hon har spelar mindre roll, det finns en anonymitet och avskalad ton i skildringen av Monas komplexa person. Det är hennes fritid som här är den väsentliga, de mörka kvarter Mona besöker och hennes beteende som med tiden blir allt märkligare.
Arbetskamraterna berövas på Monas sällskap efter dagens slut, istället tar hon vägen via en övergiven parkeringsplats och reagerar minst sagt annorlunda på den upptäckt hon gör där. En svårt skadad man blir den första pusselbiten i jakten på en seriemördare som är efterlyst i staden. Inom kort blir hon återigen vittne, den här gången till en dödlig misshandel. En fantombild uppsatt på kylskåpet symboliserar Monas besatthet av fallet, som snart tar över allt annat i hennes liv. Men vem är hon egentligen, den här undflyende, gåtfulla kvinnan? Varför stirrar hon så blint in i offrens ögon och har hon verkligen sagt allt hon vet till polisen?
Berättelsen om Mona har alla förutsättningar för att vara riktigt kittlande, men tyvärr känns det som att man velat mer än vad man klarar av. Det finns ingen tydlig harmoni mellan den med tiden ganska tunna händelseutvecklingen, och van Hoytemas stilsäkra foto som sätter en stark personlig prägel på filmen. Men Monas sätt att vara som inte känns trovärdigt, kanske för att man saknar förklaringar. Till en början är hon fascinerande, men med tiden blir det för mycket av samma sak utan någon vidare fördjupning. Ond tro borde rimligen klassas som en psykologisk thriller, men särskild skrämd blir man heller aldrig.
Sonja Richter gör förvisso starkt intryck i rollen som Mona, man får nog kalla den här filmen för hennes. Det trots att Jonas Karlsson har en stor roll som Frank, den enda hon kan, vill och vågar lita på. Men det är något i rollbesättningen som skär sig, deras relation känns inte övertygande. Inte heller blir det bättre av att man valt ett slut som stryker publiken medhårs och inte riktigt stämmer överens med den Mona vi sett tidigare, även om jag samtidigt fruktat att filmen skulle avslutas på just det här sättet.
Jag har kikat på Josh Radnor´s (killen från How I met Your Mother) senaste film där han både regisserar och kör huvudrollen. Orginaltiteln är egentligen Happymorethankyouplease, en ganska rolig titel med en koppling till filmen, men som av obegriplig anledning fått den tokigt trista översättningen Kärlek i New York – otroligt menlöst.
En ung författare, Sam Wexler, träffar en unge utan hem på tunnelbanan och beslutar sig, mer eller mindre ofrivilligt, för att tillfälligt adoptera honom. Sam och Rasheen, som ungen heter, hänger runt på fester, uteställen, sitter hemma och ritar och är ute och kastar boll. En kväll träffar Sam sångerskan Mississippi och de bestämmer sig för att skriva ett 3-dagarskontrakt där de förbinder sig att bo tillsammans. Mississippi är inte helt inne på Sam´s linje att det är en bra idé att behålla Rasheen och slitningar dem emellan uppstår. På samma gång som denna inte helt okomplicerade historia utspelar sig får vi också följa Sam´s nära vän Annie med sin kamp med sig själv efter att ha tappat allt sitt hår på grund av sjukdom, och Sam´s kusin Mary som känner sig kluven mellan att leva sitt liv som hon vill eller göra uppoffringar för sin kille Charlie som blivit erbjuden jobb i Los Angeles.
Jag ska vara ärlig och säga att romantiska komedier inte är mitt specialintresse, lite emellanåt ger jag mig dock i kast med genren. Allt som oftast är ”romcom”-filmerna småmysiga och man brukar dessutom bli på lite bättre humör, och det här är inget undantag. Det bjuds på kärlekshistorier, både lyckliga och mindre lyckliga, människor som finner sig själva, hittar styrka i sina livskamrater och alla bär de på en inre godhet som både räcker till och blir över. Svagheten med filmen är att de olika historierna inte känns tillräckligt sammanvävda för att helheten ska bli riktigt så bra som den kunnat bli, det blir nästan som att se flera olika filmer utan att riktigt gå på djupet i någon av dem. Det är inte heller mycket som känns unikt eller nyskapande med den här filmen, vilket så klart inte innebär att den är dålig, men den höjer sig inte heller över mängden.
Om ni som jag sett alldeles för mycket skräck, blod och våld på sistone, eller bara tycker det är trevligt med lättsam underhållning serverat med värme är det här inte alls ett dumt val, om inte annat för att följa svenskättlingen Malin Åkerman. Förvänta er bara inte en film som kommer att få klassikerstatus om 25 år.
I Buried tillbringade vi hela speltiden i en låda tillsammans med Ryan Reynolds och i 127 Hours hade vi bara sällskap av James Franco och en stenbumling. Det här med avskalade premisser på en extremt liten yta verkar vara på modet, även om Frozen kanske inte är lika omtalad.
Två kompisar och den enes relativt nyfunna flickvän blir efter en rad olyckliga omständigheter strandade tillsammans uppe i en skidlift. Kylan börjar bita i kinderna, det är långt ner till marken och vad värre är så är det söndagkväll, vilket betyder att räddningen inte lär dyka upp i den helgöppna backen förrän tidigast under fredagen.
Efter alldeles tillräcklig presentation av karaktärerna, hamnar vi uppe i den stillastående liften och där får vi stanna. Ett grepp som i händerna på en mindre skicklig hantverkare hade kunnat bli sövande eller krystat, blir istället oerhört lyckat. Känslan av att man själv sitter fast där uppe, lite lagom panikslagen, frusen och höjdrädd är där hela tiden. Extra tydligt blir det när en av karaktärerna inledningsvis fäller upp den lilla skyddsbommen och jag knappt klarar av att titta förrän den är på plats igen. Obehagskänslor som verkligen går att relatera till är betydligt mer effektiva än allt för långsökta sådana.
Känslan av äkthet förstärks också av att alltid är filmat på plats i en verklig skidbacke, uppe i en verklig skidlift, där skådespelarna fick sitta och dingla med benen. Inte bara ger det utmärkta tillfällen till ett vackert foto, det bidrar också till den påtagliga känslan av någon slags realism. Nu kanske jag egentligen avslöjar för mycket (även om de syns på filmens baksida), men vid ett par tillfällen dyker det även upp vargar under dem. Precis som tigern i Burning Bright har man valt att använda sig av riktiga djur istället för datagenererade avarter och helt plötsligt blir det riktigt hotfullt. Jämför med de syntetiska missfostren i Day After Tomorrow som inte skrämde någon. Faktum är att vargarna, tillsammans med människorna, gör förträffliga skådespelarprestationer.
Visst finns det små skönhetsfläckar, men det är verkligen inget man bryr sig om när man sitter där nästan löjligt engagerad och försöker komma på sätt för karaktärerna att ta sig ur situationen. Adam Green, mannen som gav oss Hatchet för några år sedan och även nyligen gjort en uppföljare till denna, har här gjort sin klart bästa film som inte alls behöver skämmas för att nämnas i samma andetag som de mer omskrivna filmerna jag droppar i inledningen.
SF som äger distributionsrätten i Sverige har av någon besynnerlig anledning valt att bara släppa Frozen för hyrmarknaden, och då enbart på DVD. Jag importerade min BD-utgåva från England och fick förutom fantastisk blid och klart godkänt ljud, även massvis med extramaterial. Inte mindre än tre stycken kommentarspår, bakom kulisserna-filmerna och annat godis att gotta sig i.
Wesley Snipes är en av få överlevande actionhjältar från 90-talet. Han har gjort många plågsamt dåliga filmer men även en hel del riktiga klassiker. Game of Death hamnar någonstans däremellan.
Black-ops-agenten Marcus (Wesley Snipes) och hans team får i uppdrag att slå ut en vapenhandlare och hans finansiär. Men mitt under operationen blir Marcus förrådd och hans team vänder sig emot honom. Ja, handlingen och manus är den klart tröttaste delen av den här annars rätt väl genomförda actiokflmen.
Det känns verkligen som att regissören Giorgio Serafini har tittat väldigt mycket på Tony Scotts produktioner på senare år innan han gjorde den här filmen. Den är fylld med olika typer av färgstick, mycket rörlig kamera, dubbelexponeringar och extrema inzoomningar. I vissa scener är det fullt förståeligt och försvarbart, men ofta blir det bara yta.
Skådespelet är sparsmakat men funktionsdugligt. Snipes spelar den trötta CIA-agenten bra och klarar förstås av actionscenerna också. Tyvärr drabbar hans energilöshet hela filmen, den tar aldrig fart trots rätt mycket välfilmad action. Men man bryr sig inte. Att Zoe Bell och Gary Daniels anlitats för deras respektiv kampsportskunskaper och stuntvana blir uppenbart mot slutet av filmen. De gör inte bort sig, men bidrar inte heller med några lysande prestationer.
Actionelementen och filmens tekniska utförande är dess främsta egenskaper. Flera av filmens shoot-outs och fighter är vl utförda och hade med en mer gripande handling och mer karismatiska skådespelare säkerligen varit en trevligt tillskott. Men som bas för en film räcker de inte till.
Att hela historien är berättad som tillbakablickar för en plågsamt underutnyttjad Ernie Hudson hade kanske fungerat som en extra knorr. Men den används inte alls. Istället sitter jag med ett rätt stort ”Jaha?” i knät när filmen är slut. Game of Death blir inget mer än en tekniskt väl utförd men lätt bortglömd bagatell.
Extrem överlevnad, eller Man vs. Wild som originaltiteln är, är en serie som visats på bland annat Discovery Channel de senaste åren. Serien går ut på att vår värd Bear Grylls placeras i svåråtkomliga och på olika sätt farliga platser. Han ska sedan överleva och ta sig så nära den vanliga civilisationen att han kan räddas, men längs vägen hamnar han (givetvis) i ännu svårare situationer. Vissa av en slump, andra med mening för att visa vad som kan ske. Grylls har en bakgrund inom brittiska Secret Service Forces och gjorde sig bland annat ett namn när han som tjugotreåring besteg Mount Everest.
Om vi ska vara helt ärliga – den målgrupp serier som Extrem överlevnad och Survivorman riktar sig till är inte främst de riktiga äventyrarna. Det är vi soffäventyrare och fåtöljsportare som lär utgöra majoriteten av tittarna och att man låter underhållningsvärdet ta mer plats och fuskar lite med ”att göra”-delen får man stå ut med. Genom åren har serien och Bear Grylls själv nämligen hamnat i blåsväder då han har en produktions-stab med kameramän men också experter på olika ämnen med sig. Detta och att Grylls tillsammans med de andra i vissa fall sovit på hotell mellan inspelningsdagarna. När serien går ut på att han ensam ska klara sig ute i vildmarken finns det givetvis en del som tycker att det här luktar fusk.
Själv har jag inga problem med ”fusket” i fråga. Att han inte är helt ensam därute kan man ju snabbt räkna ut då någon annan håller i kameran. Att han sedan har andra expert med sig känns mer logiskt än ologiskt med tanke på riskerna seriens inspelningar innebär. Les Stroud och hans serie Survivorman används ofta som jämförelse, men själv ser jag inget mervärde i att han själv bär runt på 25 kilo kamerautrustning och filmar allt utan hjälp. Mitt intresse ligger i slutprodukten och Bear Grylls serie är fortfarande igång medans Stroud har behövt lägga ner sin serie då den var för påfrestande fysiskt.
Extrem överlevnad bjuder på spännande platser och Grylls intensiva (men kanske inte särskilt vatten- eller energibesparande) framfart blandat med förklaringar av hur man kan agera för att klara sig bättre är underhållande. Serien mår bäst av att spridas ut lite, såman bör kanske inte plöja hela säsongen i ett svep. Det riskerar då att bli repetitivt i och med att avsnitten handlar om liknande saker (hamna ute i ingenstans, ta sig igenom strapatser, göra äckliga saker, ta sig i säkerhet), men serien är kul att se hela vägen igenom.
För den delen av människor som uppskattar lite äckel-TV bjuds även på saker som när Bear Grylls äter rå fisk, småormar och annat intressant. Det moraliska i att han gör detta ämnar jag inte diskutera, men det bjuder på titta-mellan-fingrarna-delar i de flesta avsnitt. Lite X-Factor light ute i det vilda.
Sist men inte minst måste man väl nästan se åtminstone lite av den här serien – Grylls har ju till och med fått ge ansikte åt en meme. Googla på det om ni vill bjudas på lite dålig humor.
Om du uppskattar Discovery Channel för vad det var innan allt började handla om motorcyklar och enorma maskiner kommer du uppskatta Extrem överlevnad. Sevärt och underhållande med Bear Grylls närmast maniska framtoning!
Black-ops-agenten Marcus (Wesley Snipes) och hans team får i uppdrag att slå ut en vapenhandlare och hans finansiär. Men mitt under operationen blir Marcus förrådd och hans team vänder sig emot honom. Ja, handlingen och manus är den klart tröttaste delen av den här annars rätt väl genomförda actiokflmen.
Själv har jag inga problem med ”fusket” i fråga. Att han inte är helt ensam därute kan man ju snabbt räkna ut då någon annan håller i kameran. Att han sedan har andra expert med sig känns mer logiskt än ologiskt med tanke på riskerna seriens inspelningar innebär. Les Stroud och hans serie Survivorman används ofta som jämförelse, men själv ser jag inget mervärde i att han själv bär runt på 25 kilo kamerautrustning och filmar allt utan hjälp. Mitt intresse ligger i slutprodukten och Bear Grylls serie är fortfarande igång medans Stroud har behövt lägga ner sin serie då den var för påfrestande fysiskt.
Senaste kommentarer