I retrorecensionen presenterar vi ett spel som visserligen inte är dagsfräscht men fortfarande väl värt att spela. Eftersom det här är filmforum tar vi också en särskild titt på titlar med filmanknytning.

Robert Ludlum’s The Bourne Conspiracy (TBC) hamnade lite i skymundan av den filmserie som det är baserat på, framför allt 2002 års The Bourne [...]]]>

I retrorecensionen presenterar vi ett spel som visserligen inte är dagsfräscht men fortfarande väl värt att spela. Eftersom det här är filmforum tar vi också en särskild titt på titlar med filmanknytning.

Robert Ludlum’s The Bourne Conspiracy (TBC) hamnade lite i skymundan av den filmserie som det är baserat på, framför allt 2002 års The Bourne Identity med Matt Damon och Franka Potente. Spelet släpptes inte förrän 2008, och till skillnad från moderna filmlicensspel så hade Sierra och High Moon Studios inga rättigheter att använda Damons och Potentes utseende i spelet. Resultatet är att vi får en lite märklig hybrid, där en person som inte ser ut som Matt Damon skall tas igenom händelser och sekvenser som utspelar sig i och mellan filmens scener. Generellt sett är det här ett varningstecken, faktum är att jag betraktar det som en absolut och universell lag: om ett spel använder sig av en filmlicens, men inte lyckas få med sig mer än varumärket så kommer spelet att suga.

Fallet med TBC är dock annorlunda, och av någon, för mig outgrundlig, anledning är det här ett ganska underbart spel. Det har liksom ingen rätt att vara så bra som det är. Som Jason Bourne spelar du i princip igenom handlingen i den första filmen, med en del actionsekvenser och scener som utspelar sig innan och mellan scener i filmen. Spelet har två huvudkomponenter, det första är en tredjepersonshooter, där man som spelare springer omkring, och kan sikta och skjuta med olika typer av vapen. Som sådant liknar det exempelvis Uncharted, Ghost Recon: Advanced Warfighter eller Dead Space.

Det som gör TBC unikt är den andra större gameplay-komponenten, som är ett system för fighting som är lika enkelt som det är smart och unikt. Det går ut på att du har två knappar som du kan kombinera i sekvenser om tre tryckningar, för totalt 8 olika kombinationer. Genom att variera bland dessa 8 får man in träffar på motståndaren, och varje träff ökar Bournes adrenalinnivå. När adrenalinnivån når en gräns får man en knapprompt och kan utföra så kallade ”takedowns”. Det innebär att Bourne använder sig av sin omgivning för att dela ut betydande skada på sin motståndare (tänk på hur han använder en kulspetspenna i den första filmen). Det är extremt tuffa sekvenser, och i takt med att fighterna blir svårare blir de också ett nödvändigt verktyg för att ta sig vidare i spelet.

Det är fantastiskt att se hur mycket variation High Moon och Sierra lyckats klämma ur de här två ganska enkla grundkomponenterna och spelet, som har en längd på mellan 6 och 8 timmar, har egentligen bara en riktig svaghet – det är i den scen då de bryter med formeln och slänger in en biljakt. I övrigt är det ett snabbt och spännande actionspel som är väl värt att testa, om inte annat för att det brukar finnas att få tag på väldigt billigt, och det är betydligt bättre än man tror när man ser omslaget och läser beskrivningar. Rekommenderas!

/AKz

Det verkar för tillfället vara populärt att sätta upp filmer på teaterscenen. I New York kan man se en Spindelmannenmusikal floppa för fullt och här i Sverige offentliggjordes nyligen ensemblen för den kommande uppsättningen av Bergmans Fanny och Alexander på Dramaten. I vår har man på Dramaten redan spelat Bergmans Vargtimmen men tyvärr var det [...]]]>

Det verkar för tillfället vara populärt att sätta upp filmer på teaterscenen. I New York kan man se en Spindelmannenmusikal floppa för fullt och här i Sverige offentliggjordes nyligen ensemblen för den kommande uppsättningen av Bergmans Fanny och Alexander på Dramaten. I vår har man på Dramaten redan spelat Bergmans Vargtimmen men tyvärr var det bara och styltigt och trist som det i min mening dessvärre ofta blir på Dramaten. Vill man se en bra teatertolkning av en film är det istället Stadsteatern och deras Paraplyerna i Cherbourg man ska vända sig till.

Jag sticker inte under stäv med att Jacques Demys filmmusikal från 1964 är en av mina favoritfilmer och förmodligen världens bästa musikal. I den får vi möta 17-åriga Geneviève som förälskar sig i den några år äldre Guy. Hon blir gravid precis när Guy tvingas in i det militära. Geneviève lovar att vänta på honom så att de kan gifta sig efter kriget. Under tiden hjälper Geneviève sin mor i hennes paraplybutik. Tyvärr säljer de inte så många paraplyer och nu när Geneviève ska få barn så börjar de oroa sig för ekonomin. Med god timing dyker en rik friare upp och visar sitt intresse för Geneviève, men hon är ju förälskad i Guy. Fast det var länge sedan han hörde av sig…

Vad Stadsteatern och regissören Alexander Mørk-Eide så briljant har gjort är att man placerat pjäsen i ett slags meta-sammanhang. När man kliver in på teatern möts man av en svensk gymnastikhall från 70-talet och en amatörteatertrupp som bestämt sig för att sätta upp just Paraplyerna i Cherbourg.

Man är originaltexten fullkomligt trogen och på scen yttras inte ett ord som inte är med i filmen. Precis som i filmen talar inte karaktärerna, utan varje textrad sjungs. Trots detta lyckas man presentera en historia större än bara Paraplyerna i Cherbourg med svartsjuka och intriger i teatergruppen.

Pjäsen är upplagd så att vi får följa teatergruppen från deras första repetition fram till premiären. Men det är gjort helt sömlöst, de spelar igenom hela pjäsen i ett svep. I början av pjäsen har skådespelarna sina vanliga kläder, manus i handen och råkar sjunga fel då och då. Gymnastikbänkar och mattor används som rekvisita och får representera t.ex. bilar i en verkstad. Det här amatörgreppet hinner aldrig kännas gammalt eftersom ju längre in i pjäsen vi kommer, desto bättre blir amatörerna och desto bättre blir scenografin. Det kulminerar i filmens slutscen där man väldigt snyggt återskapat scenen där Geneviève och Guy återses vid en bensinmack; med tillhörande bil och fallande konstsnö.

Ensemblen framför också Michel Legrands musik mycket framgångsrikt. När alla på scen brister ut i ett fantastiskt arrangemang av filmens återkommande tema, tror jag inte jag är ensam om att sitta med gåshud i publiken.

På väg till teatern är jag orolig för hur man skall ha våldfört sig på denna min favoritfilm. Jag lämnar teatern som i ett rus, tacksam över att man gjort en så genial adaption. Jag rekommenderar alla att försöka hinna se den här uppsättningen som spelas på Stockholms Stadsteater fram till den 19:e juni. Än verkar det finnas några platser kvar.

Inte nog med att In Bruges är en grymt bra film, den har även magnifikt komponerad filmmusik av Carter Burwell. Filmen är perfekt castad, har ett väldigt välskrivet manus och Carter Burwells musik som strössel uppe på toppen. Kan nästan inte bli bättre!

www.youtube.com/watch?v=l5l_m3MfE60

Läs också Andreas Krantz  dvdrecension [...]]]>

Inte nog med att In Bruges är en grymt bra film, den har även magnifikt komponerad filmmusik av Carter Burwell. Filmen är perfekt castad, har ett väldigt välskrivet manus och Carter Burwells musik som strössel uppe på toppen. Kan nästan inte bli bättre!

www.youtube.com/watch?v=l5l_m3MfE60

Läs också Andreas Krantz  dvdrecension av filmen.

Mänskliga experiment är ett tacksamt filmämne, både kittlande och oförutsägbart. Alla har vi säkert lekt med tanken på hur vi skulle reagera i olika extrema situationer, och samtidigt kommit fram till hur svårt det faktiskt är att förutse. Psykologiska tester kan locka fram oanade egenskaper hos oss, i det här fallet så extrema att man [...]]]>

Mänskliga experiment är ett tacksamt filmämne, både kittlande och oförutsägbart. Alla har vi säkert lekt med tanken på hur vi skulle reagera i olika extrema situationer, och samtidigt kommit fram till hur svårt det faktiskt är att förutse. Psykologiska tester kan locka fram oanade egenskaper hos oss, i det här fallet så extrema att man tvingades avbryta hela projektet.

1971 genomfördes det så kallade Stanford prison experiment. Några forskare ville studera hur människan agerar i fångenskap och hur sociala roller påverkar vårt beteende. 26 utvalda män deltog i studien, där de under två veckors tid skulle agera fångar och fångvaktare i en simulerad fängelsemiljö. Rollfördelningen skedde helt slumpmässigt, men det tog inte lång tid innan flera av fångvaktarna började visa sadistiska tendenser. Situationen blev så allvarlig att man fick avbryta experimentet redan efter sex dagar. I efterhand har paralleller dragits till händelserna i Abu Ghraib-fängelset 2004, där fångvaktare också gick överstyr.

Händelserna filmatiserades första gången 2001 av tyska Oliver Hirschbiegel, som senare gjort bland annat den kritikerrosade Hitler-skildringen Undergången. The experiment från 2010 är en nyinspelning som ger större utrymme åt både fysiska och psykiska brutaliteter. Originalet har fler bottnar och centralfigurer, ett större antal frågor blir besvarade och dialogen är kryddstarkare. I den nya filmen pumpar adrenalinet och mystiken, övervakningskameror håller ett vakande öga över deltagarna, men vem finns egentligen där bakom eller är allt bara en nattsvart mardröm? I den tyska versionen är det som sker utanför murarna lika blottat som händelserna innanför.

Nyinspelningen är inte lika bred som originalet, men även den här gången är experimentet fascinerande att följa. Spänningen har man lyckats väldigt bra med. Riktigt otäckt blir det vid några tillfällen. Forest Whitaker och Adrien Brody bär hela upplevelsen på sina axlar, de spelar spelet mellan det onda och det goda med en fysisk fingertoppskänsla som är lika strålande som obehaglig.

Det är ovanligt att en svensk film omges av så många lovord som regissören Johan Klings Darling från 2006. Berättelsen om två utsatta och ensamma personers möte över klassgränserna, som så fint fångade den moderna tidsandan. Men har Kling nu ”gjort det igen” med Puss? Både ja och nej. Ja återigen så lämnar filmen ett [...]]]>

Det är ovanligt att en svensk film omges av så många lovord som regissören Johan Klings Darling från 2006. Berättelsen om två utsatta och ensamma personers möte över klassgränserna, som så fint fångade den moderna tidsandan. Men har Kling nu ”gjort det igen” med Puss? Både ja och nej. Ja återigen så lämnar filmen ett alldeles särskilt avtryck, och ja återigen så är det en komedi som behandlar utanförskap, missförstånd och bitterhet. Men samtidigt så är ingenting sig likt.

Darling benämndes av flera som en mörk societetskomedi, den här gången poängteras redan på omslaget att det är fråga om fjäderlätt humor, att det alltså inte alls är någon repris av den förra succén. Men vi hade litat på att Kling behärskar ett brett register, även utan den övertydligheten – som dessutom är missvisande. Fjäderlätt är inte Puss, för även om hela filmen genomsyras av en humoristisk kvickhet, vilar det samtidigt en dysterhet över alltihop. Det är en brytning som gör berättelsen aningen svårplacerad, men inte desto mindre intressant.

Puss är en ensemblefilm om en stockholmsbaserad amatörteatergrupp som är mitt i förberedelserna inför en ny föreställning. Den konstnärliga ledaren Katja (Susanne Thorson) försöker med fast hand få ordning på det ganska oseriösa och trötta gänget skådespelare, som inte drar sig för saker som att stjäla pengar i kaffekassan eller bryta mot rökförbudet. Flera beter sig som om de fortfarande vore tonåringar, vilket i övrigt känns märkligt eftersom det handlar om vuxna kulturarbetare som är beroende av sin publik. Men Puss rymmer så många fler än teaterns ledare och aktörer, här finns till exempel den tystlåtne teknikern (Gustaf Skarsgård), Katjas vänstrande pojkvän (Alexander Skarsgård), och så den bittre hyresvärden (Michael Segerström), som ofta ses snoka omkring.

Här finns ingen tydlig huvudperson, ingen handling som går från a till b eller något självklart klimax. Alla bidrar med en mängd trådar till den här väven av mysterier, intriger och förvecklingar. Det är inte lätt att hålla ihop alla bitar i en ensemblefilm, här är det en rad gåtfulla händelser som tillsammans leder berättelsen framåt. En erotisk konstbok och teaterrekvisita i form av en pistol visar sig bland annat ha stor betydelse.

Puss är ganska ojämn, stundtals övertydlig och dialogen känns ibland onödigt fånig, men formen och miljön är väldigt välkommen och något jag hemskt gärna ser mer av.

Regissören Kristian Petri står bakom flera intressanta filmer, främst dokumentärer såsom Fyren och Tokyo noise, men också det hyllade relationsdramat Detaljer från 2003. Den här gången har han samarbetat med den numera närmast legendariske filmfotografen Hoyte van Hoytema, kanske allra mest omtalad för sitt arbete med det prisbelönta vampyrdramat Låt den rätte komma in. Manuset till [...]]]>

Regissören Kristian Petri står bakom flera intressanta filmer, främst dokumentärer såsom Fyren och Tokyo noise, men också det hyllade relationsdramat Detaljer från 2003. Den här gången har han samarbetat med den numera närmast legendariske filmfotografen Hoyte van Hoytema, kanske allra mest omtalad för sitt arbete med det prisbelönta vampyrdramat Låt den rätte komma in. Manuset till Ond tro är dessutom skrivet av den kritikerrosade och prisbelönte författaren Magnus Dahlström. Med andra ord så finns det mycket som talar till den här filmens fördel, jag hade mer eller mindre räknat med ett bra resultat.  

Huvudfiguren heter Mona, danska nyinflyttad till Sverige. I vilken stad hon befinner sig och vilket yrke hon har spelar mindre roll, det finns en anonymitet och avskalad ton i skildringen av Monas komplexa person. Det är hennes fritid som här är den väsentliga, de mörka kvarter Mona besöker och hennes beteende som med tiden blir allt märkligare.

Arbetskamraterna berövas på Monas sällskap efter dagens slut, istället tar hon vägen via en övergiven parkeringsplats och reagerar minst sagt annorlunda på den upptäckt hon gör där. En svårt skadad man blir den första pusselbiten i jakten på en seriemördare som är efterlyst i staden. Inom kort blir hon återigen vittne, den här gången till en dödlig misshandel. En fantombild uppsatt på kylskåpet symboliserar Monas besatthet av fallet, som snart tar över allt annat i hennes liv. Men vem är hon egentligen, den här undflyende, gåtfulla kvinnan? Varför stirrar hon så blint in i offrens ögon och har hon verkligen sagt allt hon vet till polisen?

Berättelsen om Mona har alla förutsättningar för att vara riktigt kittlande, men tyvärr känns det som att man velat mer än vad man klarar av. Det finns ingen tydlig harmoni mellan den med tiden ganska tunna händelseutvecklingen, och van Hoytemas stilsäkra foto som sätter en stark personlig prägel på filmen. Men Monas sätt att vara som inte känns trovärdigt, kanske för att man saknar förklaringar. Till en början är hon fascinerande, men med tiden blir det för mycket av samma sak utan någon vidare fördjupning. Ond tro borde rimligen klassas som en psykologisk thriller, men särskild skrämd blir man heller aldrig.        

Sonja Richter gör förvisso starkt intryck i rollen som Mona, man får nog kalla den här filmen för hennes. Det trots att Jonas Karlsson har en stor roll som Frank, den enda hon kan, vill och vågar lita på. Men det är något i rollbesättningen som skär sig, deras relation känns inte övertygande. Inte heller blir det bättre av att man valt ett slut som stryker publiken medhårs och inte riktigt stämmer överens med den Mona vi sett tidigare, även om jag samtidigt fruktat att filmen skulle avslutas på just det här sättet.       

Jag har kikat på Josh Radnor´s (killen från How I met Your Mother) senaste film där han både regisserar och kör huvudrollen. Orginaltiteln är egentligen Happymorethankyouplease, en ganska rolig titel med en koppling till filmen, men som av obegriplig anledning fått den tokigt trista översättningen Kärlek i New York – otroligt menlöst.

En ung författare, Sam [...]]]>

Jag har kikat på Josh Radnor´s (killen från How I met Your Mother) senaste film där han både regisserar och kör huvudrollen. Orginaltiteln är egentligen Happymorethankyouplease, en ganska rolig titel med en koppling till filmen, men som av obegriplig anledning fått den tokigt trista översättningen Kärlek i New York – otroligt menlöst.

En ung författare, Sam Wexler, träffar en unge utan hem på tunnelbanan och beslutar sig, mer eller mindre ofrivilligt, för att tillfälligt adoptera honom. Sam och Rasheen, som ungen heter, hänger runt på fester, uteställen, sitter hemma och ritar och är ute och kastar boll. En kväll träffar Sam sångerskan Mississippi och de bestämmer sig för att skriva ett 3-dagarskontrakt där de förbinder sig att bo tillsammans. Mississippi är inte helt inne på Sam´s linje att det är en bra idé att behålla Rasheen och slitningar dem emellan uppstår. På samma gång som denna inte helt okomplicerade historia utspelar sig får vi också följa Sam´s nära vän Annie med sin kamp med sig själv efter att ha tappat allt sitt hår på grund av sjukdom, och Sam´s kusin Mary som känner sig kluven mellan att leva sitt liv som hon vill eller göra uppoffringar för sin kille Charlie som blivit erbjuden jobb i Los Angeles.

Jag ska vara ärlig och säga att romantiska komedier inte är mitt specialintresse, lite emellanåt ger jag mig dock i kast med genren. Allt som oftast är ”romcom”-filmerna småmysiga och man brukar dessutom bli på lite bättre humör, och det här är inget undantag. Det bjuds på kärlekshistorier, både lyckliga och mindre lyckliga, människor som finner sig själva, hittar styrka i sina livskamrater och alla bär de på en inre godhet som både räcker till och blir över. Svagheten med filmen är att de olika historierna inte känns tillräckligt sammanvävda för att helheten ska bli riktigt så bra som den kunnat bli, det blir nästan som att se flera olika filmer utan att riktigt gå på djupet i någon av dem. Det är inte heller mycket som känns unikt eller nyskapande med den här filmen, vilket så klart inte innebär att den är dålig, men den höjer sig inte heller över mängden.

Om ni som jag sett alldeles för mycket skräck, blod och våld på sistone, eller bara tycker det är trevligt med lättsam underhållning serverat med värme är det här inte alls ett dumt val, om inte annat för att följa svenskättlingen Malin Åkerman. Förvänta er bara inte en film som kommer att få klassikerstatus om 25 år.

I Buried tillbringade vi hela speltiden i en låda tillsammans med Ryan Reynolds och i 127 Hours hade vi bara sällskap av James Franco och en stenbumling. Det här med avskalade premisser på en extremt liten yta verkar vara på modet, även om Frozen kanske inte är lika omtalad.

Två kompisar och den enes relativt nyfunna [...]]]>

I Buried tillbringade vi hela speltiden i en låda tillsammans med Ryan Reynolds och i 127 Hours hade vi bara sällskap av James Franco och en stenbumling. Det här med avskalade premisser på en extremt liten yta verkar vara på modet, även om Frozen kanske inte är lika omtalad.

Två kompisar och den enes relativt nyfunna flickvän blir efter en rad olyckliga omständigheter strandade tillsammans uppe i en skidlift. Kylan börjar bita i kinderna, det är långt ner till marken och vad värre är så är det söndagkväll, vilket betyder att räddningen inte lär dyka upp i den helgöppna backen förrän tidigast under fredagen.

Efter alldeles tillräcklig presentation av karaktärerna, hamnar vi uppe i den stillastående liften och där får vi stanna. Ett grepp som i händerna på en mindre skicklig hantverkare hade kunnat bli sövande eller krystat, blir istället oerhört lyckat. Känslan av att man själv sitter fast där uppe, lite lagom panikslagen, frusen och höjdrädd är där hela tiden. Extra tydligt blir det när en av karaktärerna inledningsvis fäller upp den lilla skyddsbommen och jag knappt klarar av att titta förrän den är på plats igen. Obehagskänslor som verkligen går att relatera till är betydligt mer effektiva än allt för långsökta sådana.

Känslan av äkthet förstärks också av att alltid är filmat på plats i en verklig skidbacke, uppe i en verklig skidlift, där skådespelarna fick sitta och dingla med benen. Inte bara ger det utmärkta tillfällen till ett vackert foto, det bidrar också till den påtagliga känslan av någon slags realism. Nu kanske jag egentligen avslöjar för mycket (även om de syns på filmens baksida), men vid ett par tillfällen dyker det även upp vargar under dem. Precis som tigern i Burning Bright har man valt att använda sig av riktiga djur istället för datagenererade avarter och helt plötsligt blir det riktigt hotfullt. Jämför med de syntetiska missfostren i Day After Tomorrow som inte skrämde någon. Faktum är att vargarna, tillsammans med människorna, gör förträffliga skådespelarprestationer.

Visst finns det små skönhetsfläckar, men det är verkligen inget man bryr sig om när man sitter där nästan löjligt engagerad och försöker komma på sätt för karaktärerna att ta sig ur situationen. Adam Green, mannen som gav oss Hatchet för några år sedan och även nyligen gjort en uppföljare till denna, har här gjort sin klart bästa film som inte alls behöver skämmas för att nämnas i samma andetag som de mer omskrivna filmerna jag droppar i inledningen.

SF som äger distributionsrätten i Sverige har av någon besynnerlig anledning valt att bara släppa Frozen för hyrmarknaden, och då enbart på DVD. Jag importerade min BD-utgåva från England och fick förutom fantastisk blid och klart godkänt ljud, även massvis med extramaterial. Inte mindre än tre stycken kommentarspår, bakom kulisserna-filmerna och annat godis att gotta sig i.

Bara att köpa.

Black-ops-agenten Marcus (Wesley Snipes) och hans team får i uppdrag att slå ut en vapenhandlare och hans finansiär. Men mitt under operationen blir Marcus förrådd och [...]]]>

Wesley Snipes är en av få överlevande actionhjältar från 90-talet. Han har gjort många plågsamt dåliga filmer men även en hel del riktiga klassiker. Game of Death hamnar någonstans däremellan.

Black-ops-agenten Marcus (Wesley Snipes) och hans team får i uppdrag att slå ut en vapenhandlare och hans finansiär. Men mitt under operationen blir Marcus förrådd och hans team vänder sig emot honom. Ja, handlingen och manus är den klart tröttaste delen av den här annars rätt väl genomförda actiokflmen.

Det känns verkligen som att regissören Giorgio Serafini har tittat väldigt mycket på Tony Scotts produktioner på senare år innan han gjorde den här filmen. Den är fylld med olika typer av färgstick, mycket rörlig kamera, dubbelexponeringar och extrema inzoomningar. I vissa scener är det fullt förståeligt och försvarbart, men ofta blir det bara yta.

Skådespelet är sparsmakat men funktionsdugligt. Snipes spelar den trötta CIA-agenten bra och klarar förstås av actionscenerna också. Tyvärr drabbar hans energilöshet hela filmen, den tar aldrig fart trots rätt mycket välfilmad action. Men man bryr sig inte. Att Zoe Bell och Gary Daniels anlitats för deras respektiv kampsportskunskaper och stuntvana blir uppenbart mot slutet av filmen. De gör inte bort sig, men bidrar inte heller med några lysande prestationer.

Actionelementen och filmens tekniska utförande är dess främsta egenskaper. Flera av filmens shoot-outs och fighter är vl utförda och hade med en mer gripande handling och mer karismatiska skådespelare säkerligen varit en trevligt tillskott. Men som bas för en film räcker de inte till.

Att hela historien är berättad som tillbakablickar för en plågsamt underutnyttjad Ernie Hudson hade kanske fungerat som en extra knorr. Men den används inte alls. Istället sitter jag med ett rätt stort ”Jaha?” i knät när filmen är slut. Game of Death blir inget mer än en tekniskt väl utförd men lätt bortglömd bagatell.

Extrem överlevnad, eller Man vs. Wild som originaltiteln är, är en serie som visats på bland annat Discovery Channel de senaste åren. Serien går ut på att vår värd Bear Grylls placeras i svåråtkomliga och på olika sätt farliga platser. Han ska sedan överleva och ta sig så nära den vanliga civilisationen att [...]]]>

Extrem överlevnad, eller Man vs. Wild som originaltiteln är, är en serie som visats på bland annat Discovery Channel de senaste åren. Serien går ut på att vår värd Bear Grylls placeras i svåråtkomliga och på olika sätt farliga platser. Han ska sedan överleva och ta sig så nära den vanliga civilisationen att han kan räddas, men längs vägen hamnar han (givetvis) i ännu svårare situationer. Vissa av en slump, andra med mening för att visa vad som kan ske. Grylls har en bakgrund inom brittiska Secret Service Forces och gjorde sig bland annat ett namn när han som tjugotreåring besteg Mount Everest.

Om vi ska vara helt ärliga – den målgrupp serier som Extrem överlevnad och Survivorman riktar sig till är inte främst de riktiga äventyrarna. Det är vi soffäventyrare och fåtöljsportare som lär utgöra majoriteten av tittarna och att man låter underhållningsvärdet ta mer plats och fuskar lite med ”att göra”-delen får man stå ut med. Genom åren har serien och Bear Grylls själv nämligen hamnat i blåsväder då han har en produktions-stab med kameramän men också experter på olika ämnen med sig. Detta och att Grylls tillsammans med de andra i vissa fall sovit på hotell mellan inspelningsdagarna. När serien går ut på att han ensam ska klara sig ute i vildmarken finns det givetvis en del som tycker att det här luktar fusk.

Själv har jag inga problem med ”fusket” i fråga. Att han inte är helt ensam därute kan man ju snabbt räkna ut då någon annan håller i kameran. Att han sedan har andra expert med sig känns mer logiskt än ologiskt med tanke på riskerna seriens inspelningar innebär. Les Stroud och hans serie Survivorman används ofta som jämförelse, men själv ser jag inget mervärde i att han själv bär runt på 25 kilo kamerautrustning och filmar allt utan hjälp. Mitt intresse ligger i slutprodukten och Bear Grylls serie är fortfarande igång medans Stroud har behövt lägga ner sin serie då den var för påfrestande fysiskt.

Extrem överlevnad bjuder på spännande platser och Grylls intensiva (men kanske inte särskilt vatten- eller energibesparande) framfart blandat med förklaringar av hur man kan agera för att klara sig bättre är underhållande. Serien mår bäst av att spridas ut lite, såman bör kanske inte plöja hela säsongen i ett svep. Det riskerar då att bli repetitivt i och med att avsnitten handlar om liknande saker (hamna ute i ingenstans, ta sig igenom strapatser, göra äckliga saker, ta sig i säkerhet), men serien är kul att se hela vägen igenom.

För den delen av människor som uppskattar lite äckel-TV bjuds även på saker som när Bear Grylls äter rå fisk, småormar och annat intressant. Det moraliska i att han gör detta ämnar jag inte diskutera, men det bjuder på titta-mellan-fingrarna-delar i de flesta avsnitt. Lite X-Factor light ute i det vilda.

Sist men inte minst måste man väl nästan se åtminstone lite av den här serien – Grylls har ju till och med fått ge ansikte åt en meme. Googla på det om ni vill bjudas på lite dålig humor.

Om du uppskattar Discovery Channel för vad det var innan allt började handla om motorcyklar och enorma maskiner kommer du uppskatta Extrem överlevnad. Sevärt och underhållande med Bear Grylls närmast maniska framtoning!

Ibland undrar man vad de har för sållningsystem hos Njuta Films. Om jag skulle gissa så är procent naken hud på skådespelarna ett viktigt kriterie. Standardklädseln i Iron Master är läderbikini och/eller helskägg. Alla kvinnliga skådespelare är unga och attraktiva och med få undantag är alla manliga skådespelare det också. De är alla utan undantag [...]]]>

Ibland undrar man vad de har för sållningsystem hos Njuta Films. Om jag skulle gissa så är procent naken hud på skådespelarna ett viktigt kriterie. Standardklädseln i Iron Master är läderbikini och/eller helskägg. Alla kvinnliga skådespelare är unga och attraktiva och med få undantag är alla manliga skådespelare det också. De är alla utan undantag fruktansvärt dåliga, på gränsen till skrattretande. Att all dialog är apkasst dubbat hjälper inte heller. Dubbad dialog behöver inte vara ett stort problem, men då ska filmen ha en massa andra bra kvaliteter. Det har inte Iron Master.

Historien är ett skrattretande försök till förklaring om hur människan upptäckte järnet och utvecklade det till järn. Det är också en klassisk kamp mellan två bröder, den omätbart onde Vuud och den rättrådige Ela. Deras far är stamledare men mördas av Vuud. Han förkastas av stammen men kommer tillbaka som en mäktig krigare efter att ha funnit vad som med mycket god vilja kan kallas för ett svärd av järn. Det ser mest ut som en gigantisk bit väl idisslat tuggummi. Med järnets kunskap tar Vuud tillbaka makten över stammen och kastar ut Ela i vildmarken.

Härefter kommer en rätt enkel men också grymt övertydlig berättelse om hur järnets makt används för att underkasta de övriga stammarna i området. Men filmens tänkta sensmoral tillåter förstås inte detta. Utan att förstöra något av den pinsamt styltiga handlingen så visar det sig i slutet att vapen inte är en bra grej (om man inte bekämpar ondska) och att man helst ska vara vänner.

Egentligen finns här en grund som skulle kunnat bli bra med mer budget och riktiga skådespelare, alternativt en regissör som bryr sig mer om skådespelarregi och mindre om nip-slips. Effekterna är taffligt utförda och actionscenerna skrattretande. Klippningen är flera gånger enbart till för att visa upp antingen vackra kroppar eller undermåliga sminkinsatser. Att stanna på ett öppet sår för att visa publiken vad duktig man gör skapar en känsla av diafilmsvisning a la mellanstadiet.

Det enda som jag tar med mig från den här filmen är ett rätt bra soundtrack. Huvudtemat låter som ett derivat på ”Don’t Cry for Me Argentina” från Evita men fungerar oväntat bra.

Marc, en kringresande cabaret-sångare kör vilse på landsbygden och får motorhaveri. Han lyckas ta sig till ett närliggande härbärge som drivs av en äldre man vid namn Bartel, som inte bara erbjuder husrum utan även lovar försöka laga bilen. Bartels gästfrihet förbyts dock snabbt i något helt annat och det står ganska snart klart att han verkligen [...]]]>

Marc, en kringresande cabaret-sångare kör vilse på landsbygden och får motorhaveri. Han lyckas ta sig till ett närliggande härbärge som drivs av en äldre man vid namn Bartel, som inte bara erbjuder husrum utan även lovar försöka laga bilen. Bartels gästfrihet förbyts dock snabbt i något helt annat och det står ganska snart klart att han verkligen inte har för avsikt att låta Marc resa vidare…

Fransk/belgisk samproduktion från 2004 som lånar ganska skamlöst från Misery, Straw Dogs, Texas Chain Saw Massacre och Psycho för att nämna några. När en film är så väl medveten om sina genrefränder ligger det nära till hands att det bara blir en rad innehållslösa hyllningar, utan egen identitet. Denna snara undviker Calvaire elegant och står stadigt som en egen film med ett eget uttryck. Grunden till detta ligger i ett alldeles fantastiskt foto samt lysande skådespelarprestationer. Fotografen Benoît Debie är verkligen ingen duvunge, utan har titlar som Irréversible, Dario Argentos Il Cartaio och Carriers på sitt CV. Han lyfter här fram en vildmark under sen höst eller tidig vinter som både är gnistrande vacker, obehagligt karg och som samtidigt känns bekant. Laurent Lucas (Marc) och Jackie Berroyer (Bartel) gör dedikerade insatser i huvdrollerna, som gör det smått omöjligt att inte dras in i händelserförloppet, hur välbekant det än må kännas.

Blandningen mellan någon slags diskbänksrealism och direkt surrealistiska scener, som exempelvis när byborna spontant börjar dansa på puben, skapar en speciell och krypande stämning. Våldet finns där, men det frossas verkligen inte i det, utan känns väldigt naturligt infogat i den bistra miljö allt utspelar sig i. Det blir nästan så nedtonat att man först inte riktigt förstår vad som faktiskt händer. Galenskapen, som egentligen är rätt extrem, är även den avdramatiserat på ett sätt som den lätt att acceptera. Om man försöker återberätta filmen för någon i detalj, låter den garanterat rejält mycket konstigare än vad man upplever den som.

Ett märkligt litet fynd som finns att tillgå på DVD både här och där, även om den saknar svensk release. Gillar man någon av filmerna jag nämner ovan är den ett måste.

www.youtube.com/watch?v=nv_SmVv2-rM

En sann berättelse om mord och svek baserad på bestsellern av Ann Rule med mer än 30 miljoner sålda exemplar. Redan vid den meningen på konvolutet och förtexterna till filmen som säger ”baseras på en sann historia” får mig lite skeptiskt inställd. För det första har jag aldrig hört talas om Ann Rule än mindre [...]]]>

En sann berättelse om mord och svek baserad på bestsellern av Ann Rule med mer än 30 miljoner sålda exemplar. Redan vid den meningen på konvolutet och förtexterna till filmen som säger ”baseras på en sann historia” får mig lite skeptiskt inställd. För det första har jag aldrig hört talas om Ann Rule än mindre boktiteln som TV filmen baseras på. Kombinationen baserad på en sann historia och TV-film har sällan visat sig vara en bra kombination. Ett av få undantag är To Catch A Killer med Brian Dennehy som den ohygglige Gacy.

Too Late To Say Goodbye börjar med ett självmord eller är det ett mord? Ja det är frågeställningen kring Jenns (Stefanie von Pfetten) mystiska död. Systern Heather (Lauren Ho

lly) tror inte för en sekund att Jenn har skjutit sig själv trots att alla bevis pekar åt det hållet. Själv tror hon att maken (Rob Lowe) är skurken i dramat.

Lowe är en kapabel skådespelare när han vill. I TV-serien West Wing visade han det med god marginal. Här går han mer på rutin och fagert utseende. Lauren Holly är förvånansvärt bra som den misstänksamma systern, men når ändå inga högre höjder mest för att manuset är magert och typiskt långsamt för genren. Inget lämnas oförklarat och allt rullar på i maklig takt. Jag måste erkänna att jag aldrig trott 85 minuter kunde gå så långsamt för filmen upplevs seg och trög. Det händer inte så mycket och berättelsen bjuder inte på några som helst överraskningar. När slutet väl kommer läggs oväntat kort tid på summeringen och att sluttexterna börjar rulla nästan överraskar en. Too Late To Say Goodbye är en TV-film som kanske kommer rulla efter midnatt som utfyllnad på någon reklamkanal.

Pär Wirdfors är hård men rättvis i sin recension av första filmen i serien. Själv minns jag inte mycket mer än att jag inte var speciellt förtjust i den och bemödade mig aldrig med att se om den för att friska upp minnet nu när det blev dags att ta sig an uppföljarna.

Laura och Henry [...]]]>

Pär Wirdfors är hård men rättvis i sin recension av första filmen i serien. Själv minns jag inte mycket mer än att jag inte var speciellt förtjust i den och bemödade mig aldrig med att se om den för att friska upp minnet nu när det blev dags att ta sig an uppföljarna.

Laura och Henry bevittnar sina föräldrar bli brutalt mördade av en okänd inkräktare, vilket tio år senare fortfarande plågar dem när det börjar vara dags för dem att ta steget ut i vuxenlivet. Henry har vårdats på en vårdanstalt, men i samband med att han skrivs ut för att åka på en anställningsintervju, blir det tydligt att även lillasyster skulle må bra av professionell hjälp. Hennes vistelse på anstalten blir dock allt annat än fridfullt när de övriga patienterna en efter en faller offer för en mördare som förefaller livnära sig på deras rädslor.

Kopplingen till första filmen är vag, för att inte säga obefintlig. Det enda som länkar samman dem är egentligen att Lucy Lawless (ni vet, Xena) var med i första och att Renée O’Connor (ni vet, Xenas sidekick) är med i denna. Kanske droppar dom några namn också, sådär lagom krystat, men den fungerar bra att se fristående.

Egentligen en slags remake på A Nightmare on Elm Street III – Dream Warriors. Plågade tonåringar, inlåsta tillsammans som blir mördade utan att någon verkligen tror att det handlar om mord, utan snarare har med deras psykotiska beteende att göra. Det känns ganska mysigt att återvända till något som är så bekant, men ändå i ny tappning. Tyvärr är det en väldigt oinspirerad och blev film i allt från regi och skådespeleri till foto. I händerna på en bättre, eller åtminstone mer intresserad, regissör hade det nog kunnat bli roligare att titta på. Kanske.

När en vårdare på anstalten vördnadsfullt nämner en ännu icke presenterad Dr. Allen hinner jag börja fundera på vilken skräckfilmsikon de hittat i rea-backen att spela honom. Robert Englund? Brad Dourif? Close, but no cigarr. Det visar sig vara Tobin Bell (Jigsaw från Saw-filmerna). Klassiskt skräckfilmsgrepp som bidrar till mysfaktorn och Bell är faktiskt sevärd i rollen.

Boogeyman: The Return (Vars originaltitel egentligen är Boogeyman 3, varför man skrotat numreringen på den här utgåvan vet jag inte) förflyttar handlingen till ett elevhem på college där psykologstudenten Sarahs rumskompis tar livet av sig. Kors i taket, denne rumskompis är visst dotter till ovan nämnda karaktär Dr. Allen och vips så är filmerna sammankopplade. Det dröjer givetvis inte länge innan Sarahs kompisar i rask takt får vika in årorna, utan att någon riktigt vill tro på att de skulle vara mördade. Ingen utom Sarah då.

Lite mer av en b-film, men samtidigt lite mer inspirerad. Några fina små finesser i fotot och även om jag aldrig blev speciellt rädd, skulle jag bedöma den här som obehagligare än 2:an. Skådespeleriet är däremot stundtals långt under vad som går att svälja. Att röja mördarens uppenbarelse så pass tidigt som man gör är dock ett misstag som punkterar upplevelsen lite. En mer subtilare presentation av denna hade skapat en helt annan spänning, åtminstone hos mig.

Inledningsvis irriterar jag mig på hur dåligt föregångaren passar ihop med denna. Visst kan det vara en frisk fläkt när ens förväntningar på en film visar sig vara fel, men här känns det mest bara förvirrande på ett dåligt sätt. På ett lagom hårdhänt vis lyckas dock faktiskt säcken så småningom knytas ihop någorlunda, så att både föregångaren och faktiskt även första filmen helt plötsligt framstår som en enhet. Det är inte klockrent sammanfogat, långt därifrån, men ambitionen är ändå värd ett plus i kanten.

En intressant tematik som går igen i samtliga tre filmer är sorgen efter en för tidigt avliden förälder. Det skänker ett vemod och en viss tyngd åt serien. Att den sedan inte gör överdrivet mycket med det må vara hänt, men det bidrar till en känsla av enhetlighet.

En trilogi som lånar en hel del från Elm Street serien. Dessa två uppföljare skämmer däremot inte ut sig fullständigt och fungerar bättre än remaken som kom häromåret, främst eftersom de inte försöker vara något mer än lågbudgetskräckfilmer, medan den senare nämnda är alldeles för medveten om vilken populärkulturell tyngd som finns i det den kretsar kring.

De svenska utgåvorna av filmerna håller definitivt. 2:an har tom en del extramaterial, bland annat i form av dubbla kommentarspår. Ingen har dock lyckats med omaket att översätta “boogeyman” till svenska i textningen, där jag inte kan bestämma mig om vilket av “boogeymannen” eller “monstret” är sämre.

Gru är en elak, uppfinningsrik och i sanningens namn, inte helt lyckad, förbrytare som lever i ett riktigt gammalt kråkslott mitt i villaförorten, tillsammans med sina små gula medhjälpare, minonerna, en gammal vetenskapsman och något som han kallar för en hund men som mest ser ut som någon slags hårig, monsterliknande djuphavsfisk på fyra ben. [...]]]>

Gru är en elak, uppfinningsrik och i sanningens namn, inte helt lyckad, förbrytare som lever i ett riktigt gammalt kråkslott mitt i villaförorten, tillsammans med sina små gula medhjälpare, minonerna, en gammal vetenskapsman och något som han kallar för en hund men som mest ser ut som någon slags hårig, monsterliknande djuphavsfisk på fyra ben. När han går till förbrytarbanken för att försöka få ett lån för att finansiera en ny storslagen kupp, han har tänkt sig att stjäla månen, så visar det sig att han håller på att bli utkonkurrerad av uppkomlingen Vector.  För att överlista sin motståndare utnyttjar Gru tre små föräldralösa småflickor som han adopterar och det ställer till det för honom på många sätt.

Dumma mej eller Despicable me som den heter i original är den första produktionen från Illumination entertainmens , ett underbolag till Universal Pictures som har skapats för att ta upp kampen med Pixar  och Dreamworks och detta inledande alster bådar gott för framtiden. Det här är en slags barnanpassad korsning mellan James Bond och en heist-film som har den för barnfilm lite oväntade egenskapen att en skurk är huvudperson. Och detta utan att moralisera över själva skurkaktigheten. Grus planer fungerar inte alltid så bra men det leder inte till att han skulle ångra sig. Den för amerikansk barnfilm ofrånkomliga moralen som finns i filmen rör sig mer på ett rent mänskligt plan och handlar om kärlek.

Gru är en kul figur och det är svårt att inte gilla honom trots alla hans små elakheter; för att inte tala om  hans fickparkringstekniken. Även övriga karaktärer har udd och Vector och Grus mamma är riktigt härligt onda. De gula minionerna som ser ut som något slags små skumgummibollar håller ständigt på med en massa små kul saker, ungefär som de små figurerna i Sven Nordqvists Pettsonböcker.  Småtjejerna har personlighet och självständighet och filmen undviker det alltför sockersöta spåret, inte ens slutet drar åt det hållet. Men det är inte heller någon historia med karaktärer som blir riktigt berörande. Nej, här är det tempo och påhittighet som gäller.

Och i det fallet finns inget att klaga på bortsett från att det kanske för en barnfilm tar lite väl långt tid att etablera historien, men sen är det full fart och inte en lugn stund. Och jag giller verkligen alla hysteriska detaljer från den rent vansinniga vapenarsenalen, värdig Ratchet & Clank till de häftiga miljöerna, särskilt Vectors härliga 60-talsfort.

Animationerna är av hög kvalitet och funkar väldigt bra då man har lyckats ge mycket karaktär åt figurerna trots att ansikten egentligen är ganska enkelt utformade, men man har verkligen fått fram det viktigaste. Miljöer och ting är väldesignade och kul att titta på. Den här filmen visades ursprungligen i 3D på biograferna och man märker i vissa scener att de är gjorda för den typen av effekter men det är inget som på något sätt stör.

Det går undan och det är en hel del vapen och smällar så den här filmen är kanske inte för de allra minsta men annars är det en riktigt kul familjefilm som skapar en hel del skratt för både stora och små. Här finns kanske inte riktigt Pixars kvaliteter när det gäller manusets mer mänskliga aspekter och man saknar deras förmåga att skapa varmare toner utan att bli sötsliskiga. Men jag tycker ändå att Dumma mej är ett bra förstlingsverk både för regissörerna Pierre Coffin och Chris Renaud samt Illumination entertainment.

Regissören Isaac Florentine har en helt fantastisk IMDb-bio: ”Worshiped by his fans for many years Isaac Florentine has built up his excellent reputation within the movie business. At first attracting the action movie fans, Isaac moved into the mainstream with New Line’s release Undisputed II: Last man standing.”

Ta en sekund och låt det sjunka in…

Nåja, [...]]]>

Regissören Isaac Florentine har en helt fantastisk IMDb-bio: ”Worshiped by his fans for many years Isaac Florentine has built up his excellent reputation within the movie business. At first attracting the action movie fans, Isaac moved into the mainstream with New Line’s release Undisputed II: Last man standing.”

Ta en sekund och låt det sjunka in…

Nåja, vad vet jag, Michael Jai White är med i Undisputed II, så fightscenerna kan mycket väl vara grymma. Allvarligt. I alla fall, Florentines bakgrund är främst som regissör för otaliga avsnitt av Power Rangers, i deras varierande inkarnationer. Jag såg något enstaka avsnitt av tv-serien när jag gick på Chalmers* och det jag såg var i alla avseenden töntigt, taffligt och djupt barnsligt, och därför är det ingen stark merit att ha den i sin CV.

Hans film Ninja vill vara både en klassisk ninjahistoria och en modern martial artsfilm och lyckas väl hyfsat med delar av det. Huvudrollsinnehavaren Scott Adkins har en bakgrund i Hong Kongfilmer och mindre roller i filmer som The Bourne Ultimatum och X-Men origins: Wolverine, och verkar vara en väldigt solid performer. Här kämpar han med ett hopplöst manus som är smockfullt med luckor, usla skådespelare och en uppenbart låg budget. Skådespelerskan Mika Hijii är en av filmens absolut svagaste länkar, men hon har i ärlighetens namn fått en helt omöjlig uppgift: Hon ska spela både ninjahjältinna och förskrämd flickvän i fara. Filmen hade absolut vunnit på om hon slagits sida vid sida med Adkins karaktär i stället för att flämta förskräckt medan hon blir jagad av skurkar. Nu framstår hon mest som en jävla skamfläck för sin klan.

Handlingen kretsar kring en kista full med ninjareliker, en rysk maffiasekt av tempelriddare (Assassin’s Creed: Ninja, jag bara säger…) och en före detta medlem av en ninjaklan som är ute efter hämnd. Actionscenerna är hyfsat bra, bitvis rejält blodiga, utförda med hjälp av tafflig lågbudget-CGI men med massor av till synes smärtsamma stunts. Tempot är genomgående högt och den blir aldrig direkt tråkig, även om den ibland är väldigt fånig.

Det som jag uppskattade mest är filmens design. En del av vapnen ser lågbudget-plastiga ut i bild, men man ser att det i alla fall lagts ner energi på designen. Både skurkens Dark Knight-influerade high tech-dräkt och hjältens mer klassiska och Ninja Gaiden-inspirerade look (se omslaget ovan) visar att man hittat en designer som kan genren.

Det här är en OK och underhållande B-film, som inte ska jämföras med Ninja Assassin. Faktum är att jag efter att ha sett den här filmen är än mer imponerad av hur cool Ninja Assassin är, hur mycket större dess förståelse för genren verkar vara, och hur suveränt genomtänkta actionscenerna är.

/AKz

*) barn-TV på trean var en lagom invecklad bakfyllesysselsättning. Min favorit var Swat Kats, om två katter, T-Bone och Razor, som bodde på en soptipp och hade ett upphottat F-14 (”Tomcat” -ser ni vad de gjorde där?) som de använde för att slåss mot skurken Tidshärskaren. Fantastiskt.

Nej det kan inte vara lätt att leva i Liz kläder, som vacker, älskad och framgångsrik Manhattan-författarinna är det väldigt svårt att känna sig nöjd och hitta en mening med livet. Ja, man vågar inte tänka på vad som hade hänt om Liz inte haft möjligheten att lämna allt och leva lyxigt turistliv i ett [...]]]>

Nej det kan inte vara lätt att leva i Liz kläder, som vacker, älskad och framgångsrik Manhattan-författarinna är det väldigt svårt att känna sig nöjd och hitta en mening med livet. Ja, man vågar inte tänka på vad som hade hänt om Liz inte haft möjligheten att lämna allt och leva lyxigt turistliv i ett år. Hon kanske inte hade överlevt.

Jo självklart, och nej det är inte roligt att bli påmind om hur utstuderat självcentrerade och missnöjda vi lyckligt lottade människor alltför ofta kan vara. Det är ett av problemen med Lyckan, kärleken och meningen med livet. Det andra problemet är egentligen… allt annat. Filmen är så löjlig, stereotyp, fåfäng och verklighetsfrånvänd att man undrar vad som hänt. Regissören Ryan Murphy, som ligger bakom nyskapande och populära tv-serier som Glee och Nip/Tuck, har gjort ett försök att skapa folklig feelgood för alla som älskar romantik ackompanjerad av Julia Roberts charmiga leende. Men Murphy borde istället ha fortsatt på tidigare spår, för det här lockar inte fram några varma känslor.

Berättelsen bygger på Elizabeth Gilberts självbiografi Eat, pray, love, som blev en försäljningssuccé bland medelålders kvinnor. Visst kan det vara uppfriskande med folk som skiter i konventionerna och vågar ta sitt pick och pack och bara dra. Filmen inleds med att Liz, som hon kallas, tröttnar på sitt äktenskap av någon svårtolkad anledning. Om det beror på att maken är obeslutsam, så är knappast Liz rätt person att säga något. En stilig ung skådis faller henne snabbt i smaken (spelad av högaktuelle James Franco, som för övrigt var stel värd för årets Oscarsgala), men lika fort tröttnar Liz igen och nu bestämmer hon sig för att packa väskan och ge sig ut på en resa.

Det första stoppet blir i Rom och självklart ska det frossas på diverse pittoreska pastakrogar, med bohemer som bara väntar på att få öppna sina hjärtan. Liz bär tydligen på en alldeles unik dragningskraft som gör att hon på nolltid skaffar sig mängder av nya vänner oavsett var hon befinner sig. Men efter ett tag ska bagaget åter packas, och Liz tar bland annat farväl av shoppingrundorna och viktvåndorna mellan henne och svenska Sofie (Tuva Novotny). Även jag tackar för att det är över.

Nästa stopp blir på ett ashram i Indien där Liz ska försöka nå inre frid med hjälp av meditation, sunda matvanor och tid i tystnad. Allt och alla har tagit ”handboken för det traditionellt indiska” på lite för stort allvar, utom då Liz som självklart inleder som Bambi på hal is innan hon filmstjärnesnyggt blir en i gänget. På ashramet träffar Liz ”Richard från Texas” (Richard Jenkins), faktiskt den enda av filmens karaktärer som är intresseväckande. Richard är märklig, frispråkig och svårtolkad och bidrar med lite tyngd åt den annars så glättiga ytan.

Så var det till slut dags för den sista anhalten på Bali, där en förförisk Javier Bardem står och väntar med öppna armar. Men Liz tvekar – vill jag verkligen hångla med den här välgjutna charmören i en båt i solnedgången? Själv vill man bara ropa ”för f-n väx upp, sluta vara så egoistisk och bestäm dig”.

Man misstänker att det på pappret lät enkelt: Vi ska göra en film som helt utspelar sig inuti en kista, begravd i öknen. För en skådespelare innebär det naturligtvis att man inte behöver jaga runt och skjuta omkring sig, utan man får ligga ner och ta det lugnt, och dessutom hamnar ju allt ljus så [...]]]>

Man misstänker att det på pappret lät enkelt: Vi ska göra en film som helt utspelar sig inuti en kista, begravd i öknen. För en skådespelare innebär det naturligtvis att man inte behöver jaga runt och skjuta omkring sig, utan man får ligga ner och ta det lugnt, och dessutom hamnar ju allt ljus så att säga av nödvändighet på honom. Ryan Reynolds verkar, i extramaterialet, inte riktigt ha insett vad han gav sig in på, men jag får intrycket av att han ställde upp på att vara med i en liten  independentfilm med en spansk regissör därför att han tyckte att det lät som ett intressant experiment. Eller, möjligen för att han fick jävligt bra betalt, men jag vet ärligt talat inte vilket.

Det här är i alla fall ingen film som han spelat in ”på distans”, utan det är uppenbart att det trots eventuella antaganden var en ganska tuff och fysiskt krävande inspelning. Reynolds är som alltid charmig och engagerande, och den som ser den här filmen borde med rätta fråga sig hur det kan komma sig att han inte är en större filmstjärna än han är. Vi får se om Green Lantern ändrar på det där…

Filmen utspelar sig som sagt inuti en kista begravd i jorden, och med undantag för några stilistiska grepp som är ganska intressanta, så lämnar kameran aldrig kistan. Regissören Rodrigo Cortés har här gett sig själv svårast möjliga jobb: att se till att publikens intresse uppehålls trots att i praktiken ingenting händer. Ingenting kan ju hända, tycker man, om nånting händer så är det att han blir uppgrävd, eller att luften tar slut därför att han har sin Zippotändare igång hela tiden. I båda fallen tar filmen slut där. Det där är naturligtvis inte riktigt sant – handlingen drivs framåt hela tiden, och tillsammans med Ryan Reynolds karaktär Paul Conroy slits vi som publik mellan hopp och förtvivlan, i takt med att han (och vi) får reda på mer och mer om situationen. Mot slutet blir det nästan olidligt spännande, och det här är en film som INTE är för klaustrofobiker, det säger jag bara.  Det är i många avseenden en konceptfilm, ett tankeexperiment som fått form och blivit en film, för att se om det över huvud taget gick att genomföra. Ruskigt bra är den i alla fall, men jag misstänker att en del av er kommer att bli förbannade på mig när ni sett den, eftersom det inte är en film för alla. Jag satt och skruvade mig av obehag i soffan i 100 minuter, vilket är ett nog så gott betyg…

/AKz

00:01:15 Musiken är samma som alltid men bilden är faktiskt riktigt bra.

00:03:31 Ok, ljudet knastrar och det gör inte sång och dansnumren roligare.

00:05:59 Vem fan är Nana nu då?

00:06:55 Aha, hon som poserar naken bredvid en riddarrustning!

00:07:47 ”One way ticket to Hollywood” – klassiskt snuskfotografcitat.

00:12:30 Första tuttpussen.

00:14:00 [...]]]> 00:00:00 Wohoo ännu en mjukporris från Klubb Super 8!

00:01:15 Musiken är samma som alltid men bilden är faktiskt riktigt bra.

00:03:31 Ok, ljudet knastrar och det gör inte sång och dansnumren roligare.

00:05:59 Vem fan är Nana nu då?

00:06:55 Aha, hon som poserar naken bredvid en riddarrustning!

00:07:47 ”One way ticket to Hollywood” – klassiskt snuskfotografcitat.

00:12:30 Första tuttpussen.

00:14:00 Nu måste det gått en tid för hon kan ju inte ha flyttat in efter första tuttpussen.

00:17:06 Vem är den skumma killen i bakgrunden under ostronfesten?

00:18:42 Nu börjar alla kvinnliga gäster klä av sig. Är det en sån där swingersfest?

00:20:23 Ja, för nu är tuttpussaren otrogen. Men det gillar visst inte Nana…

00:22:49 Haha nån har somnat i äggfåtöljen!

00:24:24 Nakenslagsmål! Alldeles för kort dock.

00:25:36 Mer exotisk dans. Toppen.

00:26:33 Guldfärgade karlar i string för er som gillar sånt.

00:27:50 Olof Palme lookalike!

00:28:21 Får man ens heta Mr. Bond i andra filmer?

00:30:26 En riktigt sliten greve är aldrig fel.

00:35:31 Inget tråkigt semesterhus.

00:36:29 Skummisen är i poolen! Den där George, som han heter, verkar vara omöjlig.

00:37:29 Nu sminkar de George.

00:40:03 George får ligga fast han är konstig och för ung. Han är ju så oskuldsfull tycker Nana.

00:41:10 Första snoppen i bild. En halvstyv historia som Nana leker lite med.

00:42:38 Jag får ta tillbaka ordet mjuk i mjukporr.

00:43:18 Fast han var så snabb att det kanske är applicerbart ändå.

00:45:00 Nu blir det att gömma George från tuttpussaren.

00:46:20 Greven också. Tre karlar i samma hus. Tuttpussaren heter Werner förresten.

00:47:50 Väldigt bra bild fortfarande. Väldigt fina färger. Ständigt sprak i högtalarna dock.

00:48:51 Nu har hon på två minuter sagt till två olika killar att hon inte kan leva utan dem.

00:49:59 70-talspoolparty! Greven stryker i buskarna.

00:50:30 Varför tjatar hon om att hon ska dö hela tiden? Ska hon det?

00:51:55 Nana konstaterar att det är bättre att hålla sig till rika män så nu är greven tuttpussare 2.

00:57:13 Samma jäkla sång hela jäkla tiden.

01:00:10 Greven är visst gift sedan 14 år. Vem bryr sig.

01:01:50 Greven slår tjejer. Fy!

01:02:59 Vad händer? Försöker de få mig att bry mig om de här karaktärerna?

01:03:15 Knubbig spanjor i sängen. Det är så man gör.

01:04:50 Hårfärgen pissgult nämns som ett hån.

01:06:45 Jaha, greven hette Haupt. Jag som tyckte att tuttpussare 2 precis börjat fastna.

01:07:56 Haha spanjoren säger ”I kill you” precis som Achmed the Dead Terrorist.

01:09:37 Två tjejer för första gången. Men bara lite mys än så länge. Pussade aldrig George tutte?

01:11:01 Tuttsmek kombinerat med munpuss. Ingen giltlig tuttpuss ännu med andra ord.

01:14:02 Haupt är patetisk. Och bra sliten som sagt.

01:16:57 Nana är ju inte ens vacker. Varför tittar jag på det här?

01:18:18 George är tillbaka och hjälper Nana att slå sönder grejer. Det måste bli dem.

01:23:20 Nana kan vara den drygaste huvudkaraktären någonsin. Jag gillar bara George.

01:25:07 Werner tar livet av sig. Om George tuttpussar nu är han tuttpussare 1.

01:26:29 George friar.

01:27:20 George skjuter sig.

01:28:10 George kommer aldrig pussa tutte.

01:30:04 Hahahaha. Nana och en JÄTTEGAMMAL gubbe.

01:31:20 Haupt tog det väldigt hårt. Av en outgrundlig anledning måste han varit riktigt kär i Nana.

01:32:49 Nana sjunger igen. Ingen exotiskt dans denna gång som tur är.

01:34:25 Eftertexter jag älskar er.

Jag blev direkt förälskad i premissen: En ung kvinna och hennes 12-årige autistiske lillebror blir under en orkan strandade i ett igenbommat hus – tillsammans med en utsvulten tiger!

Home invasion-film i en extremt ren form, avskalad och enkel på ett tilltalande vis. Det känns aldrig speciellt krystat, vare sig att de inte kan ta sig [...]]]>

Jag blev direkt förälskad i premissen: En ung kvinna och hennes 12-årige autistiske lillebror blir under en orkan strandade i ett igenbommat hus – tillsammans med en utsvulten tiger!

Home invasion-film i en extremt ren form, avskalad och enkel på ett tilltalande vis. Det känns aldrig speciellt krystat, vare sig att de inte kan ta sig ut ur huset eller det faktum att det knallar omkring en tiger som de måste gömma sig för. I mina ögon är den på papperet smått genial, men tyvärr håller den inte riktigt lika bra att faktiskt titta på.

Det största problemet är att regissören Carlos Brooks inte är tillräckligt skicklig på att skapa en tight, nagelbitande spänning, utan tyvärr trevar runt lite för ofta. En så pass minimalistisk film som Burning Bright ändå är, kräver att man ska sitta som på nålar hela tiden och det gör man tyvärr inte. Skärpan saknas och klippningen är på några ställen häpnadsväckande slarvig. Det andra stora problemet är att Briana Evigan är alldeles för blek i huvudrollen. Återigen, när en film i stort sett går ut på att hon är i bild hela tiden, måste man bry sig om henne och engagera sig i hur det ska gå, men det gör man inte. En mer karismatisk huvudrollsinnehavare hade gjort stor skillnad.

Däremot går det inte att låta bli att bli lite imponerad av hur man med en minimal budget använder sig av tigern. Huvudsakligen är det ingen specialeffekt, utan tre riktiga tigrar som i något slags tag team får utgöra hotet. Jag tycker det fungerar riktigt bra och känns äkta, jämfört med om en tafflig dataeffekt knatat omkring med blottade tänder. Garret Dillahunt (han som med klart godkänt resultat tog sig an den smått omöjliga uppgiften att matcha David Hess roll i remaken av Last House on the Left) har inte mycket att jobba med den marginella i rollen som slemmig styvfar, men gör det ändå förvånansvärt bra.

I skrivandets stund finns Burning Bright inte utgiven i Sverige, men går att köpa på R2UK för en ganska billig slant. Se den, om inte annat, för den coola premissen.

Jag kan börja med att säga att den amerikanska nyinspelningen av den svenska vampyrfilmen Låt den Rätte komma in är en helt OK film. Det är en respektfull amerikanisering av den svenska versionen, som i vissa avseenden är bokstavlig där den svenska är bildlig, och därmed är den en mindre stark upplevelse. Den som förväntar [...]]]>

Jag kan börja med att säga att den amerikanska nyinspelningen av den svenska vampyrfilmen Låt den Rätte komma in är en helt OK film. Det är en respektfull amerikanisering av den svenska versionen, som i vissa avseenden är bokstavlig där den svenska är bildlig, och därmed är den en mindre stark upplevelse. Den som förväntar sig en travesti eller ett hån kan leta förgäves. Visst är det fånigt att de envisas med att göra remakes på utländska skräckfilmer, men jag kan samtidigt se hur det kan vara en bra idé från ekonomisk synpunkt. Regissören till Cloverfield, Matt Reeves har skrivit manus och regisserat, och han gör det med bibehållande av många av Tomas Alfredssons bildlösningar, han efterapar musikval och han lyfter fram saker som mer hade karaktären av subtext i Alfredssons film. Jag ska inte avslöja vad eller hur för att undvika spoilers, men det har med den stora ”twisten” på slutet att göra, för er som sett den svenska filmen.

De två barnen i huvudrollerna, Kodi Smit-mcPhee (från John Hillcoats The Road) och Chloë Grace Moretz (Hitgirl i Kick-Ass) är suveränt duktiga, båda två. Om man skall leta efter någon aspekt där den amerikanska filmen verkligen kan mäta sig med den svenska så är det i barnens skådespeleri, och Matt Reeves har enligt egen utsago tagit hjälp av Världens Bästa Barnregissör för att få råd om hur han ska gå till väga. Elias Koteas är också väldigt bra som polisen som utreder de mystiska dödsfallen och överfall som inträffat i den annars lugna amerikanska småstaden. Han spelar lite på samma strängar som han gjorde i The Thin Red Line, men det är varken konstigt eller negativt då han var en av de bästa sakerna i en film som var full med bra skådespelare.

Det största problemet jag har med den här filmen är ett par sekvenser då man använt sig av digitala effekter, med ganska så katastrofala resultat. För det första passar de här ögonblicken in i filmen som en vänsterhandske på en högerfot, men de visar också med all tydlighet att det här är en film som haft väldigt låg budget. Det är några korta, snabba klipp och de är snabbt över, men fy fan – det var ett riktigt felsteg.

Har man inte sett den svenska filmen så kan man gå ut och leta rätt på den. Har man sett den, älskat den och vill ha en annan och liite annorlunda variant på samma berättelse – snyggt filmat och med duktiga skådespelare – då kan man få se den här. Men inte om man inte sett den svenska.

/AKz

Jag har tidigare försökt bygga upp någon slags hype kring filmen genom att lägga upp såväl poster som trailer här på bloggen. Huruvida det lyckats eller inte ska jag inte spekulera kring.

Amer berättas i vad man skulle kunna kalla för tre kapitel, eller kanske vinjetter, där vi får träffa Ana. I den första är hon [...]]]>

Jag har tidigare försökt bygga upp någon slags hype kring filmen genom att lägga upp såväl poster som trailer här på bloggen. Huruvida det lyckats eller inte ska jag inte spekulera kring.

Amer berättas i vad man skulle kunna kalla för tre kapitel, eller kanske vinjetter, där vi får träffa Ana. I den första är hon en liten flicka som tycks vara en främling i sitt eget hem, med bland annat en skrämmande kvinna (?) i rummet bredvid och en avliden släkting liggandes i en säng. I den andra är hon en sexuellt gryende tonåring och följer med sin mamma till frisören. Den sista delen visar hur hon i vuxen ålder återvänder till det numera barndomshemmet för att möta sina demoner.

Det görs ingen hemlighet, snarare tvärtom, kring att Amer är menad som en hyllning till giallon, den italienska genren som var som livfullast under 70-talets första hälft. Estetiken i såväl trailer som poster (se länkar ovan) talade sitt tydliga språk och läser man på baksidan av filmen ägnas den största delen av textmassan åt att hävda just detta faktum. Under filmens första minuter får man verkligen allt detta bekräftat genom ett bildspråk som formligen vrålar Italien anno ’71. Närbilder på ögon, hastiga inzoomningar, märklig klippteknik. Allt är stiliserat på ett sätt som känns genretroget deluxe. Filmens första segment lånar främst från Mario Bava och Dario Argento, både rent generellt vad gäller atmosfär och foto, men även mer specifikt via hyllningar till Suspiria (hasp som sakta lyfts av med hjälp av rakkniv) eller segmentet ”Drop of Water” i Black Sabbath (död person i säng som blir bestulen smycke). Första kapitlet är utan tvekan filmens starkaste del. Snyggt, suggestivt och obehagligt.

Problemen uppstår under den andra delen och gör det på ett sätt som tyvärr även underminerar inledningen. Det är här som Amer glider över till att vara konstfilm på ett sätt som jag inte tyckte var speciellt kul att titta på. Den nästan totala avsaknaden av dialog under första segmentet fortsätter här, men istället för att bidra till en krypande stämning och spegla ett barns ensamhet i en värld det inte riktigt förstår, känns det snarare forcerat. Ärligt talat fanns det inte mycket substans eller något jag skulle klarat mig precis lika bra utan under hela den här delen. Fladdrande, överdrivet konstnärligt foto på en ung Ana som försöker se sensuell ut på ett irriterande vis. Vad lägger detta egentligen för pusselbit som jag behöver? Vad tillför det? Det luktar utfyllnad och lite unket av att man gottar sig åt en lite för ung flickas kropp. Helt plötsligt känns det som att den diffusa känslan av att det skedde saker under ytan i inledningen, helt enkelt bara handlade om att manusförfattarna faktiskt inte hade en aning om vad de pysslade med eller vart berättelsen skulle ta vägen.

I sista delen får vi lite spänning och några riktigt coola scener, som dock för mig punkterades av det egentligen inte finns någon egentlig handling eller anledning att bry sig om Ana. Den gamla skolans giallo byggde på en, inte allt för sällan ganska styltig, kioskdeckarintrig, som det sedan konstruerades en stiliserad, snaskig och fräck film kring. Här har man gjort samma sak, men valt att plocka bort kioskdeckaren. Där en giallo som exempelvis briljanta Torso står förankrad i exploitation och sleaze, förlitar sig Amer på att vara någon slags postmodern konstfilm. Någonstans får jag nästan en känsla av att skaparna hånskrattar nedlåtande åt mig som hade förväntat mig en mer konventionell thriller som hyllade en genre jag verkligen tycker om. Tji fick jag.

Men det är, trots alla tomt skramlande pretentioner, ändå ingen ointressant film. Dess 90 minuter går förvånansvärt fort, det är kul att leta visuella hyllningar till gamla favoriter och stundtals ser det även fantastiskt ut. Musiken är dessutom lyft direkt från genreklassiker och är såklart underbar. Förmodligen hade jag tyckt bättre om Amer om den faktiskt hade varit gjort 1972 istället för 2009, men det säger nog snarare mer om mig än om filmen.

Amer finns bland annat utgiven på Blu-ray i England.

Introsekvensen till Blue Mountain State består av följande. Fotbollsspelare som förbereder sig för match, alkoholinmundigande och olika närbilder av lättklädda överkroppar, mest kvinnliga. Det är därför kanske den mest ärliga presentationen av en tv-serie jag sett på väldigt länge. För det är nämligen precis vad den MTV-producerade tvserien handlar om.

Omslaget lovar exakt vad man [...]]]>

Introsekvensen till Blue Mountain State består av följande. Fotbollsspelare som förbereder sig för match, alkoholinmundigande och olika närbilder av lättklädda överkroppar, mest kvinnliga. Det är därför kanske den mest ärliga presentationen av en tv-serie jag sett på väldigt länge. För det är nämligen precis vad den MTV-producerade tvserien handlar om.

Omslaget lovar exakt vad man får.

Lite mer invecklat handlar det om tre nytillkomna studenter vid Blue Mountain State College. Två av dem, Alex och Craig spelar även amerikansk fotboll i skolans lag. Den tredje, Sammy, ser ganska snabbt till att bli skollagets maskot. Om man vill leta någon slags sammanhängande handling är det livet på skolan, oftast med koppling till lagets mot- och medgångar samt festande och kopulerande som är det överbryggande temat. I princip alla händelser i serien skapas och löses genom varianter av sex, amerikansk fotboll och alkohol-/drogkonsumtion.

Serien är faktiskt rätt rolig. Humorn ligger mestadels på en väldigt primitiv nivå påminner om klassiska sex-/skolkomedier som Porkys eller Värsta gänget. Ibland glimrar den till med rejält skruvade skämt som faktiskt får mig att skratta, men i grund och botten är detta en ursäkt för att visa unga människor mer eller mindre avklädda. Ungefär som Baywatch för drygt 15 år sedan. Och precis som att jag för 15 år sedan satt klistrad vid Baywatch varje vecka förstår jag om tonåringar sitter klistrade vid det här.

Skämten är tillräckligt många för att jag ska orka igenom hela säsongen, framför allt den totalt verklighetsfrånvända linebackern Thad Castle har en del t-shirtvänliga repliker. Det är inte överdrivet intelligent skrivet, men det finns helt klart guldkorn. Men den övergripande känslan efter att ha sett första säsongen (egentligen infinner den sig efter en handfull avsnitt) är att jag inget har något behov att se mer. Det finns inget som tyder på utveckling i berättandet eller förändring hos karaktärerna och man måste vara rätt optimistisk för att leta efter det i en serie som detta. Småroligt för stunden, men långt från nödvändigt att se.

Trots att hans filmer genererar pengar så hävdar vissa att Adam Sandler aldrig varit i närheten av något som kan kallas skådespelarmässig topp i karriären, men jag hävdar att det var just där han befann sig 1998, som Robbie Hart i Wedding Singer.

Wedding singer, eller bröllopssångare, motsvarar i Sverige coverbandet på [...]]]>

Trots att hans filmer genererar pengar så hävdar vissa att Adam Sandler aldrig varit i närheten av något som kan kallas skådespelarmässig topp i karriären, men jag hävdar att det var just där han befann sig 1998, som Robbie Hart i Wedding Singer.

Wedding singer, eller bröllopssångare, motsvarar i Sverige coverbandet på bröllopsfesten. En före detta hårdrockare och frontman i ett lokalt band vars återkommande gig är företagsfester, skolbaler och bröllopsfester. I Wedding Singer heter denna sångare Robbie Hart och spelas av Adam Sandler. Ett bröllop med efterföljande fest skall understryka de nyblivna makarnas glädje och lycka. Tillsammans med nära och kära skall man äta och dricka gott i en från golv till tak färgmatchad lokal, och som grädde på moset skall man hyra in en fantastisk bröllopssångare. Lika viktigt som en bra spellista är, är sångarens känsla för mellansnacket. Robbie är en av de bästa i branschen, kanske på väg att bli den bästa? Till skillnad från en vanlig spelning där ett bands image skall ligga orubbad, skall fokus istället ligga på brudparet och deras stora dag. Allt detta går bra ända tills Robbie får egna problem i kärlekslivet. Man brukar säga att man inte skall ta med sig arbetet hem, det börjar gå riktigt snett när Robbie tar med sig privatlivet på jobbet.

Filmens kvinnliga huvudroll spelas av Drew Barrymore. Hennes karaktär Julia brukar arbeta som servitris på bröllopsmiddagar och lär känna Robbie som är en återkommande akt på festerna. Medan Robbies kärleksliv haltar betänkligt så skall Julia snart få uppleva sin dröm, ett stort traditionellt bröllop. Julias fästman Glenn Gulia (Matthew Glave), vars främsta förebild är Don Johnsons karaktär i Miami Vice, hade hellre dragit till Vegas och stökat bort vigseln. När han ändå går med på Julias önskningar, så låter han henne sköta all planering, själv tycker han sig inte ha tid. Man kan lugnt säga att Glenn inte kommer få priset som årets pojkvän, något som Robbie börjar upptäcka.

Wedding Singer utspelar sig under 80-talets senare hälft något som är väldigt tacksamt ur ett komiskt perspektiv. Bara kläderna och frisyrerna får oss att dra på smilbanden och igenkänningsfaktorn är hög. Detsamma gäller för musiken som är briljant utvald och har en bärande roll i filmen och verkligen sätter färg på filmen. Sandler som kan spela och sjunga ”på riktigt” är närmast genial i vissa scener och han känns hemma i rollen. Steve Buscemi och John Lovitz dyker upp i små roller och är helt underbara att se. Faktum är att castingen är ovanligt lyckad för en komedi, med många små härliga karaktärer. Weddning Singer har nu några år på nacken, men jag tycker att den är ett bra bevis på att det går att göra komedi som håller över tid, med lite originalitet i manus och en bra skådespelarensemble kommer man långt. Se den, se om den och njut, Wedding Singer är en rolig, mysig och charmig film med en härligt återskapad känsla av 80-talet.

www.youtube.com/watch?v=_bhU3NsCIDs

Efter succén med Happiness för tio år sedan är Todd Solondz mer eller mindre redan inskriven i historieböckerna som en av mästarna inom genren svart komedi. Som filmskapare har man enorma möjligheter att sätta känslor i gungning hos publiken – desto starkare upplevelse, desto bättre film – det kan nog de flesta vara överens om. Ett sätt [...]]]>

Efter succén med Happiness för tio år sedan är Todd Solondz mer eller mindre redan inskriven i historieböckerna som en av mästarna inom genren svart komedi. Som filmskapare har man enorma möjligheter att sätta känslor i gungning hos publiken – desto starkare upplevelse, desto bättre film – det kan nog de flesta vara överens om. Ett sätt att försöka förklara det så speciella med just Happiness, är hur händelserna liksom tar sig an hela registret av känslor. Samtidigt som man ofta gläds och roas, blir man också förbryllad och ibland lätt illamående. Det är det som gör berättelsen så egensinnig och knivskarp.

I centrum står tre systrar, som var och en har fullt upp med sina egna känsloliv och ännu svårare att kombinera dessa med varandra. Bohemen Joy vet egentligen inte alls vad hon vill, hon lyckas dessutom alltid falla för fel killar. Helen har istället allt men verkar ändå aldrig få det att fungera. Nu har hon dessutom fått en osmaklig onanist efter sig, minnesvärt spelad av Philip Seymour Hoffman. Den tredje systern är mycket stolt över sin prestation med både make och barn, synd bara att hennes äkta hälft inte kan hålla sig borta från småpojkar.

Vardagslivet är dystert och det serveras inte några enkla lösningar. Den humoristiska undertonen vilar på en tunn tråd som är svår att sätta fingret på, det finns ingen som talar om när det är dags att skratta, det är en subtil känsla som bara finns där, men som ändå är ramen kring hela berättelsen.

Visst kan man förstå viljan bakom att bygga vidare på en regissörs största succé, men att göra en lika sevärd fortsättning efter en film som Happiness, som står så stadigt på egna ben, är desto svårare. Solondz lyckas till viss del med Life during wartime, men känslan av déjà vu är för påtaglig.

Det känns fräscht och spännande att alla skådespelare är utbytta, vissa har åldrats mycket, andra mindre. En del påminner om sina företrädare, andra är deras totala motpol. Life during wartime inleds med att snuskpappan som förgripit sig på småpojkar lämnar fängelset, nu i helt ny skepnad. Han konfronterar återigen sin son, medan Joy i sin tur uppvaktas av spöket efter en man som tog sitt liv i Happiness. Trish jublar över allt det normala med hennes nya make, men i Solondzs värld är som bekant lyckan sällan långvarig.

Life during wartime är precis vad den utger sig för att vara – en fortsättning. Tempo, tematik och upplägg fortsätter enligt ungefär samma mönster och det är ganska fascinerande även denna gång. Men känslan av upprepning gör sig hela tiden påmind, och det är inget vidare bra tecken.

“Spiders aren’t supposed to eat other spiders!” “Cannibal spiders do!”

Tänk er en blandning mellan Texas Chain Saw Massacre och Familjen Addams. Medan ni smakar på den lakritskaramellen måste jag bara få nämna några ord om regissören Jack Hill. Med tanke på antalet kultfilmer han har på sin resumé, är han märkligt bortglömd. Förutom denna, gjorde han [...]]]>

“Spiders aren’t supposed to eat other spiders!”
“Cannibal spiders do!”

Tänk er en blandning mellan Texas Chain Saw Massacre och Familjen Addams. Medan ni smakar på den lakritskaramellen måste jag bara få nämna några ord om regissören Jack Hill. Med tanke på antalet kultfilmer han har på sin resumé, är han märkligt bortglömd. Förutom denna, gjorde han två sevärda women-in-prison-filmer på tidigt 70-tal, nämligen The Big Bird Cage och The Big Doll House. Han gjorde två av de mest kända och förmodligen även bästa blaxploitationfilmerna i Coffy och Foxy Brown, samt en sanslöst cool gängfilm vid namn The Jezebels 1975. Tidigt 80-tal valde han att sluta i filmbranschen för att istället skriva böcker.

Nåväl, åter till Spider Baby. Tre syskon bor tillsammans med sin allt-i-allo Bruno i ett stort hus, lite lagom undangömt ute på landet. De lider av en märklig, ärftlig sjukdom, som i princip får deras hjärnor att ruttna och degenerera tillbaka till ett blodtörstigt kannibalstadie. En dag dyker några avlägsna släktingar upp med en advokat i släptåg. Tydligen har de fått vittring på familjens rikedomar, men de hade inte räknat med exakt hur farlig den ärftliga sjukdomen kan vara även för utomstående.

Persongalleriet som presenteras är verkligen slående. De två depraverade systrarna, den närmast djuriske Ralph (spelad av Sid Haig), den extremt godmodige onkel Peter och framförallt den mysige betjänten Bruno ömsint gestaltad av Lon Chaney Jr. (The Wolf Man) i en av sina allra sista roller. Han gör verkligen en rörande rolltolkning som känns ända in i hjärteroten och på något vis känns detta som någon form av upprättelse för en sorgligt underskattad skådespelare, ständigt i sin faders skugga som under hela sin karriär brottades med alkoholen. När han levererar några tårdrypande monologer är det omöjligt att själv inte bli lite sentimental.

Hill visar också vilken skicklig hantverkare han är, både som författare av en tight liten berättelse, men även som berättare och regissör av skådespeleri. Ingen faller ur ramen och den där bisarra blandningen av ganska godhjärtad saga och inavlad satir håller ihop hela vägen. Flera scener lockar först till skratt och lyckas sedan skicka ilningar och något slags svårgreppbart obehag genom en. När Tobe Hooper såg denna, antecknade han flitigt under en makaber middagsscen, det törs jag nästan lova.

Njutas utgåva bjuder även på ett tillfredsställande extramaterial i form av några dokumentärer, ett kommentarspår med regissören och Sid Haig, samt även ett par bortklippta scener tillsammans med lite annat godis. Definitivt köpvärd.

Är det någon film som kan sägas utgöra en bro mellan den klassiska och den moderna skräckfilmen så är det Spider Baby. Kultig, mysig, obehaglig och underhållande.

www.youtube.com/watch?v=v7RT9OGzXL4

Den fattige bybon Li Cunxin (Chi Cao) är elva år när han blir utvald att genom dansen stödja Maos revolution. Efter några års hårt arbete har Li blivit en av Kinas främsta balettdansörer och 1979 får han den unika chansen att delta i ett kulturutbyte med USA. Li fascineras av den amerikanska friheten och efter [...]]]>

Den fattige bybon Li Cunxin (Chi Cao) är elva år när han blir utvald att genom dansen stödja Maos revolution. Efter några års hårt arbete har Li blivit en av Kinas främsta balettdansörer och 1979 får han den unika chansen att delta i ett kulturutbyte med USA. Li fascineras av den amerikanska friheten och efter ett avslag på sin ansökan om förlängt uppehållstillstånd, bestämmer sig Li för att stanna i USA. Ett beslut som får oanade konsekvenser.

Mao’s last dancer bygger på den kinesiske balettdansören Li Cunxins bästsäljande biografi, regisserad av australiske Bruce Beresford (The Contract, Driving miss Daisy). Det finns en spännande konflikt mellan det hårt styrda Kina och det friare USA som Beresford hade kunnat göra riktigt bra film av. Men här har han valt att stryka publiken medhårs några gånger för mycket och resultat känns konstlat och ofta ganska oengagerande.

Så länge Li är kvar i Kina håller filmen en ganska jämn kvalité, ironiskt nog har man väntat med de stora klyschorna till efter ankomsten till USA. Det är svårt att ta Li på allvar när han gapar som hos tandläkaren åt i stort sett allt han möter i det nya landet. Det är säkert tänkt att vara underhållande och humoristiskt, men det är synd när det går så långt att det blir förlöjligande. Självklart hade det underlättat om man faktiskt använt sig av en skådespelare istället för en dansare i huvudrollen. Chi Cao är från Birmingham royal ballet och det är också där han hör hemma.

Scenerna där Li Cunxin får visa sin briljans som dansare är också filmens bästa. Då blir det plötsligt både vackert, personligt, äkta, intimt och många gånger riktigt fängslande.  

Tre olika berättelser om starka kvinnor och deras relation till moderskapet – som alla vävs samman. Det är huvuddragen i Rodrigo Garcias nya relationsdrama Mother and child, med Anette Bening och Naomi Watts i huvudrollerna. Med tanke på att jag känner en så stark beundran inför Garcias tidigare arbete, kanske främst för tv-serierna Tell me [...]]]>

Tre olika berättelser om starka kvinnor och deras relation till moderskapet – som alla vävs samman. Det är huvuddragen i Rodrigo Garcias nya relationsdrama Mother and child, med Anette Bening och Naomi Watts i huvudrollerna. Med tanke på att jag känner en så stark beundran inför Garcias tidigare arbete, kanske främst för tv-serierna Tell me you love me och In treatment, men också ensemblefilmen Nio liv, så var förhoppningarna skyhöga. Det finns någonting väldigt fängslande över Garcias intima sätt att skildra mänskliga relationer, och mycket riktigt, ännu en gång har han lyckats skapa ett vuxet drama som lever kvar.

Karen (Anette Bening) var 14 år när hon adopterade bort sin dotter, men tankarna har hon aldrig kunnat lämna ifrån sig. Hon skriver brev som aldrig skickas och firar födelsedagar med vetskapen om att dottern kanske inte ens är vid liv. Frustrationen och bitterheten präglar hela Karens person och omgivningen håller hon helst på behagligt avstånd. Några kvarter bort, i samma stad, har Elisabeth (Naomi Watts) just påbörjat ännu en ny tjänst som jurist. Hon är en skicklig och målinriktad yrkeskvinna som skulle kunna klättra inom vilket företag som helst, men Elisabeth kommer snart att vara på väg mot nya mål. En fast punkt, att finna tryggheten i familjelivet eller att överhuvudtaget visa någon form av ödmjukhet är saker som Elisabeth bestämt fördömer. Hon använder sexualiteten som maktmedel, hon sårar, utnyttjar och förstör. Elisabeth är också Karens avvisade dotter, ett samband som står klart redan från början. Bening och Watts visar stor integritet och skicklighet i sina originella roller. Benings uppriktiga sorgsenhet vandrar nästan genom rutan.

I ett annat hem, någon annanstans, är Lucy (Kerry Washington) nu äntligen redo att adoptera, hon har längtat så efter att bli mamma men aldrig lyckats bli gravid. Kopplingen till filmens huvudpersoner dröjer, men till slut landar insikten precis på rätta stället. Mother and child vänder upp och ner på moderskapet redan i skapelseprocessen, det handlar om kluvenheten kring hela föräldraskapet och de känslor det för med sig. Filmen är också ett slag i ansiktet på mänsklighetens behov av att vara omtyckt och behövd, den välter omkull våra föreställningar om den perfekta modern. Dialogen är intelligent, uppriktig och många gånger riktigt sylvass. Flera av oss har nog en liten Elisabeth inom sig som väntar på att förlösas, om vi vågar. Scenerna där den unga gravida flickan lockar fram en helt annan Lucy än den hon lärt sig att vara, är det mest intressanta jag sett på länge.  

Freddie (Christian Cooke) tar anställning som försäkringsförsäljare och när stora drömmar om ett bättre liv en sin fabriksarbetande far. På fritiden umgås han med bråkstaken Bruce (Tom Hughes) och kufen Snork (Jack Doolan), som även de har sina bekymmer i tillvaron. Året är 1973 och i den lilla hålan Cemetary Junction finns det inte många [...]]]>

Freddie (Christian Cooke) tar anställning som försäkringsförsäljare och när stora drömmar om ett bättre liv en sin fabriksarbetande far. På fritiden umgås han med bråkstaken Bruce (Tom Hughes) och kufen Snork (Jack Doolan), som även de har sina bekymmer i tillvaron. Året är 1973 och i den lilla hålan Cemetary Junction finns det inte många valmöjligheter i livet.

Manusförfattare och regissör till denna är Ricky Gervias samt hans ständige vapendragare Stephen Merchant. Gervais spelar även en mindre roll som Freddies far. Detta är en film som följer en tradition av dramakomedier, ungefär i samma anda som exempelvis Brassed Off eller The Full Monty. Tanken är helt enkelt att du ska må bra när eftertexterna rullar.

Gervais/Merchant har verkligen inte gjort några försök att förnya genren, utan promenerar bekymmersfritt fram mitt i vägen, utan att ens vara i närheten av att provocera någon eller gräva lite djupare. Förutsägbarheten blir då ett hinder, då alla ingredienser är så tydliga. Här finns den tokrolige kompisen, den rakt igenom onde chefen och naturligtvis den perfekta flickan som bara måste inse att mannen hon är förlovad med är fruktansvärt fel för henne. Ni vet hur det är. Även berättelsen följer pliktskyldigt kartan mer eller mindre slaviskt, vilket leder till att man alltid är steget före filmen. Man vet precis vad varje scen kommer leda till redan innan den startat, vilket gör filmen lite för uppenbar för mitt tycke. Hade man inte kunnat ta ut svängarna bara lite?

Däremot har den en slags värdighet och jordnära känsla. Den känns inte lika förljugen som dess amerikanska släktingar kan göra och de överlag skickliga skådespelarna ger karaktärerna en viss tyngd. Delar av den puttrigt roliga dialogen är faktiskt riktigt bra den med, speciellt scenerna hemma hos Freddie där Gervais själv får vara med och sucka sarkasmer.

Utgåvan är en angenäm överraskning. Både ljud och bild håller riktigt hög nivå samtidigt som extramaterialet är oväntat väl tilltaget. Förutom lite små intervjuer och bloopers, får vi ett kommentarspår med regissörerna samt ett med skådespelarna.

Gillade man exempelvis The Boat that Rocked och vill ha mer brittisk humor, med en lagom lite dos lättviktig diskbänksrealism, kommer denna inte att göra en besviken. Knappast lyrisk heller dock.

Susanne är en film som gjordes för att hindra unga människor från att dricka och sedan köra, men även som en varning om att man inte ska ha sex innan man är gift.

Susanne är en tjej som är mycket tystlåten, hon skrattar inte mycket och drömmer sig gärna bort. Susanne har blivit kär i en [...]]]>

Susanne är en film som gjordes för att hindra unga människor från att dricka och sedan köra, men även som en varning om att man inte ska ha sex innan man är gift.

Susanne är en tjej som är mycket tystlåten, hon skrattar inte mycket och drömmer sig gärna bort. Susanne har blivit kär i en kille, Olle, och hennes drömmar går oftast dit. En dag så bjuder Olle faktiskt ut henne, men inget går som hon ville. De åker till någon fest som senare polisen kommer till och de måste fly vidare.  Morgonen efter så är Susanne så orolig över vad hennes föräldrar ska säga nu när hon varit borta hela natten. Olle är fortfarande lite glad i hågen efter gårdagens festligheter, han tänker inte på hur han kör och krockar med en mötande bil. Susanne kom inte hem den morgonen, hon skadades kraftigt och hamnade i koma. När hon efter lång tid faktiskt vaknar igen så har hon förändrats, hon har blivit kaxig, orädd och en aning slampig. Hon struntar i vad hennes föräldrar säger, struntar i att de inte vill att hon är ute hela natten och super skallen av sig. Inte lång tid efter olyckan upptäcker Susanne något fasansfullt, hon är gravid.

Fodralet varnar om starka bilder och att känsliga tittare borde tänka sig för innan de tittar. Det står om att publiken svimmade i salongerna och att det visas en riktig operation. Jag är ingen direkt cool tjej, jag hatar stora mängder blod och tanken på brutna ben kan göra mig galen. Därför vill jag att ni tror mig när jag säger att varningen inte behövs. De visar en riktig operation i ca 30 sekunder, men jag kan garantera att ni kan välja vilken sjukhusserie som helst, det spelar ingen roll om det är Greys Anatomy eller SOS västkust, och ni har sett mycket värre saker. Nästa varning är att det är naket i den, nu är det dock så att bilden är galet kornig och brusig så när Susanne står utan tröja en bit bort så kan man kanske ana hennes bröst men jag skulle inte vilja varna för nakenhet ändå.

Som jag nämnde tidigare är bilden inte så bra, detsamma gäller ljudet. Detta var något som framkom mycket när de långa klippen, där det inte händer något egentligen, kom och allt man hörde var brus. Men de långa klippen störde mig bara i vissa fall, i andra fall så var det bara fint.

Jag gillade filmen, den var fin och även ganska rolig. Jag gillade Susannes helomvändning efter bilolyckan, tyckte det var roligt att Olle var en äkta mansgris utan att någon brydde sig och jag har en liten kärlek till skådespelet i filmer från den här tiden. Jag finner en djup charm i det totala överspelet. Dock så funkar den inte som varken ”kör inte full” eller som varnande exempel på hur det går om man har sex innan giftermål, men jag tvekar inte en sekund på att den säkerligen gjorde det 1959 när den kom.

Återigen ett snyggare omslag i orignalversion. Den groende ondskan är betydligt mer påtaglig än i den svenska versionen.

Mobbade barn. Finns det något mer uttjatat och på samma gång fruktansvärt hjärtskärande? I Oliver Ussings Min bästa fiende är det inget nytt under solen. De båda pojkarna Toke och Alf blir mobbade i skolan och bestämmer [...]]]>

Återigen ett snyggare omslag i orignalversion. Den groende ondskan är betydligt mer påtaglig än i den svenska versionen.

Mobbade barn. Finns det något mer uttjatat och på samma gång fruktansvärt hjärtskärande? I Oliver Ussings Min bästa fiende är det inget nytt under solen. De båda pojkarna Toke och Alf blir mobbade i skolan och bestämmer sig för att tillsammans kan de slå tillbaka. Efter att ha försökt ge igen med kluriga och mer barntillåtna metoder kommer de fram till att de måste bli coolare än de coola och hårdare än de hårda för att kunna ta sig upp i social status. Toke drabbas hårdast av denna insikt och Alf som från början tog initiativ till hämndaktionerna ser allt snurra iväg på klassiskt Flugornas Herre-manér.

Det här är en väldigt svart film. Kanske beror det på boken som filmen är byggd på, en bok jag inte läst eller ens hört talas om. Men jag tycker att Ussing och hans manskap inte riktigt tar ansvar för de monster de skapats. Slutet känns tomt, som om Ussing sopar de problem han skapat under mattan. Som att de monster som slitit av sig sina pojkhudar och blivit rena gangsters liksom göms undan. En bokstavligt talat halsbrytande sista vändning tar helt enkelt det hela ett steg för långt.

Förutom att filmen inte riktigt når hela vägen är det här klart sevärt. Undantaget några blinkningar till tidigare kulturella verk i samma ämne (att pojkarnas lärare helt appropå skriver ”George Orwell” utan att filmen sedan ens berör författaren på tavlan blir bara fånigt) är det inte stör i detta porträtt av växande galenskap. De unga skådespelarna är bra, även om man lite för ofta förlitar sig på dubbningar och repliker utanför bild. Slutligen vill jag berömma användandet av manga-serier som aldrig blir pekpinnigt eller häxjakt. Vi förstår hela tiden att det är pojkarnas trasiga inre som inspireras av mangans innehåll, inte att det är mangan som lockar fram ondskan.

Det här är en perfekt film att köra för psykologistuderande gymnasieelever eller som en ”akta er för vargen”-lektion för mellanstadieelever. Om de små glinen klarar av att inte fnissa åt danskan förstås…

www.youtube.com/watch?v=Y8bSppUihEo

Trolljegeren, eller Trollhunter som den mer internationella titeln är, har dragit fulla hus ett tag i vårt grannland i väster. Det blev också en av de första filmerna (tillsamman med Göteborgsepoker och Black Swan) att sälja slut på Göteborgs Filmfestival då dess rykte föregått den svenska premiären med massvis av positiv kritik.

Ett par filmstudenter bestämmer [...]]]>

Trolljegeren, eller Trollhunter som den mer internationella titeln är, har dragit fulla hus ett tag i vårt grannland i väster. Det blev också en av de första filmerna (tillsamman med Göteborgsepoker och Black Swan) att sälja slut på Göteborgs Filmfestival då dess rykte föregått den svenska premiären med massvis av positiv kritik.

Ett par filmstudenter bestämmer sig för att göra en dokumentär om en björnjagande tjuvskytt. Vad de inte räknat med var att de skulle komma en av den norska statens mest välbevarade hemligheter på spåren. Istället för att få en exklusiv intervju med en björnjägare utan licens visar det sig att de fått fatt på landets ende väktare av alla de vidunder som de alla endast trott fanns i sagorna, de mytomspunna trollen. Efter att ha klampat mitt in i en nattlig jakt på liv och död räddas de av Trolljägaren Hans och de gör sällskap med den minst sagt underlige mannen på en resa genom Norges vackra vidder för att dokumentera något betydligt större än björnar.

På äkta BlairWitch/[rec]/Cloverfield/CannibalHolocaust – manér får vi följa händelserna som ett kronologiskt hopklippt material från upphittat inspelat material. Till skillnaden från de tidigare nämnda är detta dock inte en film som är menad att vara dödligt allvarlig från ruta ett, fylld av fasor och skräck, tvärtom löser skämten av varandra i en strid ström. Filmen är ärligt talat jätterolig! Även om den stundtals också är spännande är det humorn som gör att den lyfter det där lilla extra. Norskarna är verkligen inne i ett flow när det kommer till film, speciellt när det går åt skräck-hållet, och här har man lyckats få till en snygg mockumentär med underbara specialeffekter direkt hämtade från John Bauers målningar. ”Dator-trollen” ser riktigt bra ut och det är så klart roligt då det fanns farhågor om att cgi’n skulle se tafflig ut. Norge visas upp både från dess vackraste sida i form av fjordar, berg och slingrande vägar, men också precis som Norge på riktigt så regnar det banne mig snudd på varenda sekund av filmen.

Det här var filmen som jag laddat för under hela festivalen, och vad det verkade på den övriga publiken var det inte bara jag som hade förväntningar. Som det lät i salongen på Draken var det som tur var inte heller många som var besvikna när sluttexterna började rulla. Skratt, rop, tjo och tjim ekade i den stora salongen både under och efter filmen. I skrivande stund har Trolljegeren mäktiga 7.9 i betyg på IMDB vilket antingen visar på att det företrädesvis är norrmän som sett filmen, eller att den faktiskt går hem även internationellt trots att skämten nog är lättare att förstå om man hört en eller annan berättelse om troll. Det är vad jag vet oklart om filmen går upp på bio här i Sverige, men jag håller verkligen tummarna då detta är något ingen borde missa.

]]> http://blogg.filmforum.se/index.php/ovrigt/giff-trolljegeren/feed/ 2 http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/i-rymden-finns-inga-kanslor/ http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/i-rymden-finns-inga-kanslor/#comments Wed, 09 Feb 2011 15:20:09 +0000 Anna Lundholm http://blogg.dvdforum.nu/?p=6588

Uppmärksamheten kring Andreas Öhmans regidebut var enorm under 2010. I rymden finns inga känslor blev Sveriges oscarsbidrag, nominerades till fyra guldbaggar och fullkomligt överhopades av hyllningar från både publik och kritiker – vilket är sällsynt. Den genomsnittliga svenska biobesökaren och filmkritikerns åsikt om vad som är sevärd film går som bekant sällan hand i hand. Det är [...]]]>

Uppmärksamheten kring Andreas Öhmans regidebut var enorm under 2010. I rymden finns inga känslor blev Sveriges oscarsbidrag, nominerades till fyra guldbaggar och fullkomligt överhopades av hyllningar från både publik och kritiker – vilket är sällsynt. Den genomsnittliga svenska biobesökaren och filmkritikerns åsikt om vad som är sevärd film går som bekant sällan hand i hand. Det är här som Öhman lyckats så fint, I rymden finns inga känslor är folklig feelgood, men samtidigt finns här en spännande originalitet i både karaktärer och scenografi.

Bill Skarsgård spelar Simon, en 18-åring med Asperger syndrom. Simon gillar inte att människor kan säga en sak fast de egentligen menar en annan, han skulle egentligen trivas bäst i rymden, för där finns inga känslor. Dagarna styrs i detalj efter visarna på klockan och vid för stora avvikelser, praktiska eller känslomässiga, sätter han sig i sin tunna och flyr ut i rymden. Simons största intresse är just rymden – och så givetvis storebrorsan Sam (Martin Wallström), som är den enda som förstår honom. När Sam blir dumpad av sin flickvän rubbas schemat och Simon måste snabbt hitta en ersättare.

Det här är tillskruvad realism i lyxförpackning. Att bygga en historia kring en neuropsykiatrisk diagnos är både högaktuellt och för många ganska lätt att ta till sig, alla känner någon som känner någon som…  Den lilla kritik som riktats mot filmen är att Simons personlighet skulle vara överdriven, kan hända att så är fallet, så mycket kan jag inte om Asperger. Men Simon är i så fall inte ensam om sin originalitet, även om han är huvudrätten. Ta bara hans minst sagt egenartade arbetskamrater, som handplockade ur en film av Wes Anderson.

Simon har alltså tagit på sig jobbet att leta potentiella partners, inte så enkelt för en kille som har svårt för sin omgivning – framförallt på grund av alla obegripliga känslor. Simon tar med sig polaroidkameran och anteckningsblocket och skapar ett album med tänkbara kandidater. Förgäves försöker Sam ännu en gång förklara att så fungerar det faktiskt inte när man blir kär. Simon får lära sig att man kan dras till varandras olikheter, så yrvädret Jennifer (Cecilia Forss) som han ofta möter på vägen till jobbet kanske inte är en så dum idé ändå. Det är här filmen plockar de flesta av sina charmpoäng, i samspelet mellan Simon och Jennifer. Hon står för kaos, skratt och spontanitet, och struntar helt i de regler som gäller i umgänget med Simon. Cecilia Forss nominerades till en guldbagge för bästa kvinnliga biroll, filmens feelgood-stämpel vore inte alls samma sak utan henne.

Men I rymden finns inga känslor är värd uppmärksamhet också tack vare den snyggt matchande scenografin. Färg och form på varenda liten detalj är lika noggrant planerad som anslagstavlan som styr Simons liv. Effektfulla grafiska lösningar förklarar också hur Simon uppfattar både tid och känslor. Olika smiley-gubbar följer känslorna hos medspelarna – och precis som på så många andra, åker de belåtna smilbanden upp även på mig.

Jörn Donner fick en Oscar som producent för Fanny och Alexander men jäklar vad han kunde göra dåliga filmer också. För att inte ensam behöva genomlida den ”sämsta smörjan någonsin” tog jag hjälp av mannen jag nyss citerade. Ja, Snuskgubben* är tillbaka.

Bilhandlaren Leif (Donner själv) vaknar upp i sin säng med en naken kvinna (inskriven [...]]]>

Jörn Donner fick en Oscar som producent för Fanny och Alexander men jäklar vad han kunde göra dåliga filmer också. För att inte ensam behöva genomlida den ”sämsta smörjan någonsin” tog jag hjälp av mannen jag nyss citerade. Ja, Snuskgubben* är tillbaka.

Bilhandlaren Leif (Donner själv) vaknar upp i sin säng med en naken kvinna (inskriven i manus av Donner) som inte är hans fru (Diana Kjær – regisserad att även hon klä av sig för Donner). Leif har svensk filmhistorias kanske värsta bakfylla och resten av filmen går ut på att han och frun delar med sig av deras sexuella erfarenheter innan äktenskapet, som av naturliga orsaker är på väg att ta slut. Medan den nakna tjejen som bara pratar engelska traskar runt och letar efter sina kläder, ställer Leif eller snarare Jörn en fråga direkt till oss i publiken: ”Vad skulle ni göra om ni hamnade i en sådan här situation?”

Det visar sig att Snuskgubben faktiskt aldrig varit otrogen så han tycker situationen är lika krystad och frågan lika meningslös att svara på som jag. Dessutom tycker han att Kjær är alldeles för snygg för att hänga kvar med en sån förlorare: ”Hon är ju skitsnygg. Påminner om en tjej jag hängde med för 100 år sedan. Grym!” Han håller även med i mitt resonemang om att Donner som fyllde 40-årskris samma år, bara ville vara med unga nakna tjejer. ”Det är en slags sexresa för honom. Saker han vill uppleva själv.” I sitt eget anteckningsblock har SG skrivit ”Donner din tönt, gör en porrfilm istället” men får stryka det när en TV-skärm plötsligt fylls av det gamla in-och-utet. ”Vilken skiftning! Jag är imponerad.” utbrister han innan han återigen brister ut, denna gång i ett gapskratt. Han jämför sin förvåning med ungen som öppnade luckan på sin julkalender och möttes av en porrbild, som fången med uppdrag att limma ihop julkalendrarna passat på att infoga.

Filmen består mest av en massa tillbakablickar som på grund av absolut noll kunskap i dramaturgi, bara staplas på varandra i kronologisk ordning utan att de på något sätt passar in på det sättet. Dessutom utvecklas inte dessa små minnen till de erotiska fantasier de hade möjlighet att bli. ”Det är ett dåligt skrivet fyllemanus” som Snuskgubben lägger ut det. På tal om rusningsprodukter så är vi båda ganska övertygade om att musikansvarige Claes af Geijerstam knarkade ganska hårt under den här tiden, här blandas det friskt mellan psykedeliska läten och feministisk kampmusik. SG är övertygad om att en sådan här film aldrig hade finansierats om inte Jag är nyfiken-filmerna hade blivit sådana världssuccéer och jag är beredd att hålla med. Det kan inte finnas någon målgrupp för en sådan här historia, som inte ens nästan har något budskap att förmedla. ”Det är ingen nakenchock utan bara chocknaket, för man förstår inte varför” från Snuskgubben får sammanfatta vårt gemensamma intryck av Baksmälla.

Bilden är riktigt skräpig och ljudet är skrapigare än skrapigast. Dialogen är väldigt otydlig och det hjälper inte att Donner på grund av sin finska bakgrund enligt Snuskgubben ”låter som ett mumintroll”. Ett mumintroll med en rejält fodrad nos vill jag nog tillägga. Det skulle verkligen behövas text men undertexten som finns översätter tyvärr bara det som sägs på engelska, vilket kan räknas på en hand. Om vi fortsätter på den engelska handen ska nämnas VHS-rippen av Lovelier Than Love som bifogas på extramaterialet. Den brittiske distributören fattade nämligen inte heller vad det var frågan om och klippte om filmen till oigenkännlighet med massa nya mjukporrscener och plötsligt var en Bjorn Thunder i huvudrollen. Till slut finner ni även några tyska lobbykort av denna version som inte ens en klåpare till klippare kunde göra märkbart sämre än originalet.

*Ljusskygg dvdforum-profil som tidigare hjälpt till med recensionerna av Sexresan till Japan och Showgirls.

Producenten Emmanuel Benbihy fortsätter sin satsning på korta kärleksberättelser av respekterade och spännande regissörer – som alla skildrar varsin storstad. 2006 fick vi en rundtur i den franska huvudstaden i Paris, je t´aime. På två timmar rymdes tjugo små berättelser som verkligen värmde och fascinerade. Ingen kortfilm var den andra lik, men kvaliteten [...]]]>

Producenten Emmanuel Benbihy fortsätter sin satsning på korta kärleksberättelser av respekterade och spännande regissörer – som alla skildrar varsin storstad. 2006 fick vi en rundtur i den franska huvudstaden i Paris, je t´aime. På två timmar rymdes tjugo små berättelser som verkligen värmde och fascinerade. Ingen kortfilm var den andra lik, men kvaliteten och realismen fanns där hela tiden. Det kändes som jag var på besök i Paris och hamnade mitt i all den härliga kärleksturbulensen. Det korta formatet kräver ett rappare tempo för att hinna nå fram till höjdpunkterna. Att stapla tjugo stycken filmer på varandra på det sätt som gjordes i Paris je t´aime var en fullträff som jag sent kommer glömma.

Nästa storstad som skildras är givetvis New York, men den här gången är förutsättningarna lite annorlunda. I New York, I love you är berättelserna färre men istället lite längre. De är heller inte lika tydligt avgränsade utan smälter delvis ihop med varandra. Smart eller bara rörigt? Jag tycker att det ger en fräsch knorr till en film som annars inte är en riktigt lika självklar framgång som sin föregångare.

Elva historier utan tydlig kronologisk ordning, regisserade av Fatih Akin, Mira Nair, Brett Ratner, Shekhar Kapur, Allen Hughes, Natalie Portman med flera. Det handlar som sagt om kärlek i alla möjliga skepnader. Natalie Portman inte bara regisserar, hon skådespelar också i en sekvens om en ortodox kvinna som gör affärer med en judisk man på sin bröllopsdag. Här möter vi också en författare som hinner med tidernas raggningsförsök innan han faller av stolen, ett pars inre monologer efter ett one-night-stand, en ung killes överraskande upplevelser på självaste balkvällen, ett gammalt par som kärleksfullt träter sig igenom ännu en bröllopsdag – med flera.

Det är hjärtligt, trevligt och många gånger väldigt skickligt och originellt, men det finns också bitar som svajar. Skolbalsfilmen är till exempel rätt tramsig och en del berättelser känns både bekanta och ganska ytliga, det är helt enkelt inte riktigt samma fräschör som i Paris je t´aime. Snabba vändningar och oanade överraskningar är något som återkommer, ibland hade man vunnit på en enklare vardaglighet som också lämnat fler dörrar öppna. Det fina med just New York och dess stadsdelar kommer inte heller riktigt till sin rätt, bortsett från kanske de gula taxibilarna. Men det är ändå välspelad underhållning och jag ser med glädje fram emot de fortsatta projekten från både Shanghai, Rio och Jerusalem.

Det spanska omslaget är mycket snyggare än det svenska.

En spansk komedi som till större delen riktar sig till barn, med många språkliga skämt som försvinner helt i översättningen och som är baserad på en serie som inte givits ut i Sverige. Inte världens bästa förutsättningar för en topprulle kan man tycka. Det är klart [...]]]>

Det spanska omslaget är mycket snyggare än det svenska.

En spansk komedi som till större delen riktar sig till barn, med många språkliga skämt som försvinner helt i översättningen och som är baserad på en serie som inte givits ut i Sverige. Inte världens bästa förutsättningar för en topprulle kan man tycka. Det är klart att mitt omdöme om Mortadelo och Vilemón grumlas av att jag inte talar flytande spanska, inte har läst serietidningen och är dryga trettio år gammal. Men faktum är att filmen är rätt kass i de delar som kan bedömas på ett mer universiellt plan. Den är otålig, osammanhängande och tyvärr inte speciellt rolig. Utöver det är flera av skådespelarna tydligt dubbade, och inte speciellt snyggt gjort heller.

Grundhistorien för serien (som jag förstått det) och filmen är de två totalt inkompetenta, korkade och verklighetsfrånvända agenterna Mortadelo (Benito Pocino)och Filemón (Pepe Viyuela). De arbetar för den spanska underrättelseorganisationen TIA (Técnicos de Investigación Aeroterráquea), som tydligen både är ett skämt med CIA och U.N.C.L.E. då ”tia” på spanska betyder faster eller tant. Agenternas arbetsmetoder kan bäst beskrivas som ”lyckas genom misslyckanden, tur och underliga sammanträffanden”, en teknik som så många klantiga hjältar genom tiderna nyttjat. Nu har en speciell depressions-stråle stulits från TIA och de båda agenterna hamnar genom olika missöden på jakt efter tjuvarna.

Det finns dock klart förmildrande omständigheter (därav den halva extra stjärnan). Jean-Pierre Jenunets favorit Dominique Pinon är rätt rolig som charmig superagent, mycket av den fysiska komiken är rätt rolig och fantasifullt omformad. En scen där de båda klantagenterna nyttjar en hypnosapparat (tydligt inspirerad av minnesraderaren från Men in Black) för att i princip bara jävlas med stadens muskelberg/buse Elton Matraca får mig faktiskt att skratta ”på riktigt” (Se klippet nedan). Att nästan alla skådespelare i filmen, inklusive några statister och en del klart fejkade djur, namnges i eftertexterna med bild är också lite roligt. Men överlag är det här i princip en mer svårförståelig variant av den TV4-sända toalettorienterade barnunderhållning som Markoolio och Fredde Granberg gått i bräsen för.

www.youtube.com/watch?v=0XVM6CFASOU

Under våren 2003 blev Aron Ralston världskänd då han kom levande tillbaka från ödemarken efter att ha suttit med armen fastklämd i en sten i över 5 dygn. En makalös historia om vilja att överleva och sinnesnärvaro i en extrem situation gjorde att Ralston var en av de mest eftertraktade besökarna till talk-shows och tv-intervjuer. [...]]]>

Under våren 2003 blev Aron Ralston världskänd då han kom levande tillbaka från ödemarken efter att ha suttit med armen fastklämd i en sten i över 5 dygn. En makalös historia om vilja att överleva och sinnesnärvaro i en extrem situation gjorde att Ralston var en av de mest eftertraktade besökarna till talk-shows och tv-intervjuer. Med 6 nomineringar med sig till oscarsgalan är Danny Boyle´s filmatisering av händelsen ett av Göteborg Filmfestival’s stora dragplåster 2011.

Jag måste säga att jag på förhand var väldigt skeptisk till den här filmen. Även om Danny Boyle är en regissör som har visat flera gånger om att han kan göra bra film (Trainspotting, 28 dagar senare, Slumdog Millionaire och den i mina ögon gravt underskattade Sunshine) hade jag väldigt svårt att se det intressanta med att följa en person som i nästan 90 minuter sitter fast på ett och samma ställe. Jag kunde inte ha mer fel. Boyle visar att med kreativitet och en briljerande James Franco går det att göra något spännande och dessutom oväntat av en historia som nästan alla åskådare på förhand vet var det ska leda. Vi får följa Ralston´s tankebanor, det metodiska arbetet att ta sig lös från stenblocket men också hur han reflekterar över sitt gångna liv, allt detta uppblandat med mäktigt naturfoto och ett riktigt jäkla bra utnyttjande av musik. Filmen går mellan att vara humoristisk, spännande, sorglig och så intensiv att ett flertal i salongen var tvungna att lämna den syrefattiga salongen på Draken, och vissa till och med svimmade av (Detta händer alltså inte bara i nyhetsrapportering från festivaler i andra delar av världen). Filmen går i ett högt tempo, vilket kan låta motsägelsefullt baserat på handlingen, och det är lätt att känna igen sig i stilen från Slumdog Millionaire med annorlunda klippning och det faktum att tittaren aldrig riktigt tillåts slappna av.

Detta är kanske inte den bästa film jag sett även om jag tyckte mycket om den, men det är den i särklass mest berörande filmupplevelse jag fått på en biograf. När sluttexterna började rulla fanns det inget annat att göra än att applådera Danny Boyle och övriga inblandade för ett mycket bra genomfört arbete och sedan pusta ut. Med risk för att låta som en reklampelare så: Se den här filmen, och gör det så klart med bra ljud och bild då det är en oerhört stor del av upplevelsen!

På slutet av 60-talet hände något som skulle komma att revolutionera surfningen, ett hopp i utvecklingen som gjorde att sporten fick ytterligare en dimension och något som skulle komma att påverka ytterligare ett flertal sporter så som snowboard, kite, skateboard och vindsurf. Det som hände var att man övergick från att använda långa stabila [...]]]> Going Vertical

På slutet av 60-talet hände något som skulle komma att revolutionera surfningen, ett hopp i utvecklingen som gjorde att sporten fick ytterligare en dimension och något som skulle komma att påverka ytterligare ett flertal sporter så som snowboard, kite, skateboard och vindsurf. Det som hände var att man övergick från att använda långa stabila brädor, longboards, till betydligt kortare, shortboards, vilka ger åkaren möjlighet att hantera vågorna på ett annat sätt. Brädorna försågs också med en mer v-liknande undersida och en mer avtrubbad (först direkt avsågad) tail . Innan shortboardens inträde på arenan hade det i huvudsak handlat om att åka mer eller mindre rakt fram längs vågen utan några speciella kruseduller. I och med den kortare brädan öppnades plötsligt en helt ny värld upp, det fanns nu möjlighet att göra betydligt snävare svängar det gick också att använda vågorna på ett helt annat sätt, det gick att komma tillbaka upp på vågen, ”going vertical”.

Vem upphovsmakaren till den nya typen av surfbräda har länge varit omdiskuterat och en rivalitet mellan amerikaner och australiensare har gett upphov till en rad av kontroverser där både sidor anser sig ha varit först ut. Going Vertical gör här en ambitiös insats för att reda ut vem det egentligen var som var först ut med att använda kortare brädor och ger oss samtidigt ordentlig historielektion. Man har intervjuat många av de centrala personerna för utvecklingen av sporten på 60- och 70-talet och varvar detta med surfbilder från såväl då som nu. Mitt i striden kring vem som egentligen kan titulera sig som shortboardens fader hittar vi två levande legender, australiensaren Bob McTavish och hawaiianen Dick Brewer. Cinematiskt perfekt så är de också varandras motsatser till karaktären, den förre en oerhört sympatisk gubbe med en ödmjuk inställning och den senare med ett ganska drygt och arrogant sätt.

www.youtube.com/watch?v=nfg4FW5qQ0w

Dokumentären passar så klart de initierade i sporten allra bäst, men även för oss som ännu inte fastnat har den mycket att erbjuda. Det går inte annat än att imponeras över den utveckling som skett de senaste 30-40 åren från den relativt stela åkningen till dagens höghastighets-akrobatik i monster-vågor.

Reenactment

Lucian Pintilie anses vara en av de viktiga förebilds-regissörerna för den rumänska nya vågen som inleddes med Trafic som 2004 vann guldpalmen för bästa kortfilm. På GIFF i år har man valt att uppmärksamma honom med filmen Reenactment, en film som han blev uppmärksammad för på festivalen i Cannes -68, vilket medförde att han därefter fick förbud att resa till Frankrike. Det var så klart  inte populärt på hemmaplan att en film som kritiserade det kommunistiska systemet fick positiva vitsord.

Filmen kretsar kring en inspelning till en instrutionsfilm för att få folk att undvika alkohol. Huvudrollerna i instruktionsfilmen är två ungdomar som blivit gripna av myndigheterna för slagsmål. Tanken är att straffa dessa genom att låta dem spela upp händelserna som ledde till slagsmålet framför kamera. De två ungdomarna som försonats har stora svårigheter att verkligen ta sig an uppgiften och inspelningen blir utdragen och klasskillnaden mellan de ”kriminella” och deras bevakare blir ju längre filmen lider allt tydligare.

Om man som mig inte är helt insatt i det Rumänska folkets situation under kommunist-eran är det svårt att riktigt ta till sig av symboliken. Man kan förstå att detta var kontroversiellt vid tidpunkten, att porträttera den rumänska befolkningen som skådespelare under myndigheterna där valet att leva som man ville inte fanns. Detta har gjort att filmen i sig har ett värde, men det gör samtidigt att den här filmen inte blir för alla. På ytan är det nämligen en tämligen händelselös film som bitvis dessutom känns direkt fånig. Det finns vissa poänger och till och från får smilbanden arbeta, men det blir tyvärr inte mycket mer än något enstaka leende.

Det finns alldeles säkert recensenter som höjer denna film till skyarna på grund av dess innehåll, men jag måste nog säga att det inte var min kopp te. Ett flertal i den redan från start glesa publiken i salongen på Capitolium fick nog under filmens gång, något som får mig att tro att det var fler som hade svårt för filmen.

]]> http://blogg.filmforum.se/index.php/ovrigt/giff-going-vertical-och-reenactment/feed/ 0 http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/klubb-super-8-jorden-runt-med-fanny-hill-dvd/ http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/klubb-super-8-jorden-runt-med-fanny-hill-dvd/#comments Mon, 31 Jan 2011 06:31:15 +0000 Rikard Eriksson http://blogg.dvdforum.nu/?p=6392

Den svenske regissören Mac Ahlberg kanske är mest känd internationellt för att han fotograferade Snuten i Hollywood 3 och därmed den första att se Eddie Murphys karriär försvinna. Sitt 1960- och 70-tal hade han dock spenderat med att spela in gladporr i hemlandet.

Jorden runt med Fanny Hill är inspelad på engelska med en brittisk, en [...]]]>

Den svenske regissören Mac Ahlberg kanske är mest känd internationellt för att han fotograferade Snuten i Hollywood 3 och därmed den första att se Eddie Murphys karriär försvinna. Sitt 1960- och 70-tal hade han dock spenderat med att spela in gladporr i hemlandet.

Jorden runt med Fanny Hill är inspelad på engelska med en brittisk, en dansk och en tysk huvudrollsinnehavare. Musiken kan dock inte bli så mycket svenskare då den är skriven av Astrid Lindgrens förstahandsval Georg Riedel (även om han föddes i dåvarande Tjeckoslovakien). Fanny vill komma bort från sin man, reklamaren Roger, och ser till att denne blir förförd av bästa väninnan Monica. När de till slut blir tagna på bar gärning ser hon till att media är där och vips är hon fri att resa till Hollywood. Genom en porrproducent där får hon senare även uppleva Hongkong, Venedig och München.

Jag tänker inte utveckla handlingen mer än så men det är inte för att jag vill ta filmupplevelsen ifrån er, för det vill jag. Ni ska inte se den här filmen. Det finns en del bihandlingar, som den helt orealistiska där den kända skådespelaren som irriterar sig på den klumpiga Fanny till den grad att han ber henne att ta livet av sig. Ändå tar han efter lite övertalelse med sig henne till sitt hotellrum utan att tacka ja till hennes sexuella inviter. En reklamfilmsinspelning är smårolig och jag fnittrar lite när Roger gömmer sin älskarinna i garderoben tillsammans med en brinnande kandelaber och repliken ”read a book”. På tal om böcker så byggde första filmen på en sådan medan denna uppföljare mer verkar bygga på att Fanny betyder stjärt i USA (och framstjärt i Storbritannien). När humorn är som bäst är en herre så viril att man kan använda honom som trappsteg men oftast handlar det mest om inte roliga saker som visst ska bli roliga om man snabbspolar dem. Miljöerna är fina och skiljer sig på ett bra sätt från varandra, förutom München som representeras av en helt onödig scen där mjukporren blir mer grafisk erotik.

Filmen ser bättre ut än jag kunde hoppas. Den är verkligen tagen direkt från filmrullen och inga videoartefakter har hamnat emellan. Cigarettmärken är intakta vilket jag inte alls stör mig på men däremot finns kraftiga rödmarkeringar över vissa filmrutor som stör. Dessutom har filmen ”vobblat” lite när man filmat av den och mängden skräp är påtaglig. Ljudet innehåller en hel del knäppningar men dialogen är någorlunda tydlig även om den med moderna mått låter lite väl efterinspelad och burkig. Extramaterialet innehåller bortklippta sexscener utdragna till oändlighet och trailers till andra Klubb Super 8-filmer. Höjdpunkten är dock Ahlbergs första kortfilm Sängen, som han gjorde för sängföretaget Dux. De måste minst sagt ha varit förvånade när de fick se slutresultatet…

]]> http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/klubb-super-8-jorden-runt-med-fanny-hill-dvd/feed/ 0 http://blogg.filmforum.se/index.php/ovrigt/giff-the-elusive-avengers/ http://blogg.filmforum.se/index.php/ovrigt/giff-the-elusive-avengers/#comments Sun, 30 Jan 2011 12:49:39 +0000 Jimmy Norlén http://blogg.dvdforum.nu/?p=6372

Salongen blir mörk, pratet tystnar och äntligen är det dags för något jag sett fram emot sedan dagen jag fick se att det skulle vara sovjet-västerns på Göteborgs internationella filmfestival. The Elusive Avengers är den första av 6 Red Westerns som visas under årets filmfestival och som västern-intresserad är det så klart ett givet val [...]]]>

Salongen blir mörk, pratet tystnar och äntligen är det dags för något jag sett fram emot sedan dagen jag fick se att det skulle vara sovjet-västerns på Göteborgs internationella filmfestival. The Elusive Avengers är den första av 6 Red Westerns som visas under årets filmfestival och som västern-intresserad är det så klart ett givet val då det inte är helt självklart att komma över den här typen av film på andra håll. Salongen på Aftonstjärnan är relativt välfylld vilket känns roligt då detta annars kunde tänkas vara en titel som de flesta skulle hoppa över.

Inledningen är sannerligen imponerande med 4 siluetter som kommer ridandes med en knallröd sol som bakgrund, detta ackompanjerat av pampig musik som verkar vara endast ryssarna förunnat att komponera ihop. Mäktigt! Detta följs av presentationen av en av huvudkaraktärerna, Danka, som i unga år får se sin far bli skjuten av det gäng som håller bygden i sina klor. Vi hoppar sedan ca 5 år framåt i tiden och Danka bildar tillsammans med tre andra ett ”Peter Pan”-gäng som lever på att skrämma folk ur vettet för att komma över boskap. Med ljud som från tuppar och gökar, med list och slughet och med idog träning i slagsmålets ädla konst bygger de upp gerilla-erfarenheter som kommer att visa sig värdefulla. Inte helt oväntat kommer de i klinch med Dankos faders nemesis och krig dem emellan bryter ut. Filmen bjuder sen på infiltration, ”Moonshine”-kalas och hästjakt för att sluta i en  helt suverän tågjakt.

Filmen är i långa stunder underbart vacker med fint foto och härliga ryska miljöer, men samtidigt finns det också stunder då det komiska övergår till att bli direkt tramsigt.  Man ska inte sticka under stolen med att det också är till mångt och mycket en reklam-film för den röda armen. Det får man tycka precis vad man vill om, och för många kan detta rent av vara det intressanta, men filmen fungerar alldeles utmärkt som en straight forward äventyrsfilm för oss som gillar lite enklare underhållning på fredag eftermiddag. Möjligtvis att volymen i salongen kunde sänkts lite och kanske temperaturen kunde ha höjts några grader i salongen, i övrigt infriades alla förväntningar. Det enda jag nu funderar över är varför det finns så få västerns från den stora björnens rike utgivna på DVD när det ändå finns förhållandevis många italienska västerns, varav många i ärlighetens namn inte är jättebra. Detta om det nu finns ytterligare Red Westerns i samma kvalité.

www.youtube.com/watch?v=M2dDw-WUbbQ

]]> http://blogg.filmforum.se/index.php/ovrigt/giff-the-elusive-avengers/feed/ 0 http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/red-blu-ray-region-a/ http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/red-blu-ray-region-a/#comments Sun, 30 Jan 2011 06:59:55 +0000 Andreas Krantz http://blogg.dvdforum.nu/?p=6360 Som samlare dras man med vissa OCD-lika drag, det är helt enkelt bara att finna sig i det. Det gäller alla typer av samlande, och det går tillbaka ganska långt i mänsklighetens historia, så man kan anta att det i något avseende ligger i vår natur. Jag samlar film, och med en samling på ca [...]]]>
Som samlare dras man med vissa OCD-lika drag, det är helt enkelt bara att finna sig i det. Det gäller alla typer av samlande, och det går tillbaka ganska långt i mänsklighetens historia, så man kan anta att det i något avseende ligger i vår natur. Jag samlar film, och med en samling på ca 1000 titlar så är är det bara att inse att man inte BEHÖVER alla dessa DVD:er och Blu-ray, och att man ibland köper film för att man tycker att man borde eller för att den passar in i samlingen snarare än att man tror (alternativt vet) att den är jättebra. För min del så har jag sedan jag var 14 år (jag är född 1974, den som inte vet vilken film jag pratar om måste som straff se om den innan de läser vidare) följt Bruce Willis karriär. Inte slaviskt, men så länge filmerna inte blir demolerade av recensenterna så har jag ändå köpt dem. Ibland lönar det sig, därför att filmen visar sig vara betydligt bättre än man vågat tro. RED faller in under den här kategorin.

Bruce spelar här en pensionerad CIA-agent, uttråkad av det spänningslösa pensionärslivet. En dag blir han attackerad i sitt hem av en insatsstyrka som vill kidnappa honom. Han inser att hans potentiella flickvän (Mary-Louise Parker), en kvinna han endast talat i telefon med, och ett antal gamla samarbetspartners (spelade av John Malkovich, Morgan Freeman, Helen Mirren och Brian Cox) också är i fara, och han kontaktar dem för att få hjälp. Det hela resulterar i en rapp actionkomedi om åldersnoja, hur motsägelsefull den beskrivningen än kan te sig. Man har samlat ihop en ensemble bestående av några av Hollywoods bästa skådespelare, och det är helt uppenbart att de har kul här. Yngst i gänget är Karl Urban, som vi bland annat sett i Sagan om de två Tornen, DOOM, The Bourne Supremacy och Star Trek. Det är en skådespelare som imponerar mer och mer på mig med sin mångsidighet, och han är riktigt bra här, som den som fungerar som Willis ersättare i CIA och samtidigt får vara ”straight man” i alla de tojkigheter som pågår runt omkring honom.

Med trivsamma karaktärer och lagom tuff PG-13-action är det en film som funkar alldeles utmärkt som förströelse, men som absolut inte gör några direkta avtryck.

Det roligaste med den här Blu-rayutgåvan är ett kommentarssåpår med den pensionerade CIA-agenten Robert Baer. Han har arbetat som konsult för Hollywood om CIA och spioneri, och han skrev boken som den utmärkta Syriana är baserad på. Här paratar väldigt öppet om CIA och deras metoder, och han pekar ut sådant som stämmer överens med verkligheten och sånt som är helt orimligt, och han verkar verkligen gilla filmen. Det är ett riktigt trivsamt kommentarsspår, och det klart bästa extramaterialet på skivan.

/AKz

]]> http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/red-blu-ray-region-a/feed/ 0 http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/the-social-network-blu-ray-region-a/ http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/the-social-network-blu-ray-region-a/#comments Sat, 29 Jan 2011 11:27:30 +0000 Andreas Krantz http://blogg.dvdforum.nu/?p=6341 En av mina husgudar, David Fincher, får fingrarna på ett manus av en av Hollywoods smartaste författare Aaron Sorkin och det här är resultatet. För den som vill ha den korta versionen kan jag säga att det här är en kanonbra film, ett pratigt drama med tempo som en actionfilm, med fantastiska skådespelare och Finchers [...]]]>
En av mina husgudar, David Fincher, får fingrarna på ett manus av en av Hollywoods smartaste författare Aaron Sorkin och det här är resultatet. För den som vill ha den korta versionen kan jag säga att det här är en kanonbra film, ett pratigt drama med tempo som en actionfilm, med fantastiska skådespelare och Finchers eleganta kameraarbete allerstädes närvarande.

Hade den bara varit ett drama om en uppfinnare som blir rik och sedermera stämd av sina före detta kompisar hade den varit intressant och spännande, men nu har den en ytterligare dimension i att den också är ett insiktsfullt tidsdokument. I dessa tider av nätverksbyggande via sociala medier ter sig idén om facebook så naturlig och självklar att den i det närmaste framstår som oundviklig. I Sorkins version är det något så enkelt som avundsjuka gentemot de som är födda med en silversked i munnen och viljan att ge igen på flickan som krossade hans hjärta som driver Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg). Det kan låta småaktigt, men det är också starka drivkrafter, och när de kombineras med en extremt hög IQ och en förmåga att inse vad som driver trafik till en sida på nätet så ger det en trovärdig psykologisk bakgrund till ett fenomen som haft en tydlig påverkan på de sociala umgängesformerna för 500 miljoner användare.

Skådespelarna i den här filmen är genomgående utmärkta, och även om Eisenberg skiner i rollen som den socialt obekväme nörden Zuckerberg så matchas han väl av framför allt Andrew Garfield i rollen som Eduardo Saverin, medgrundare till facebook och Armie Hammer som spelar tvillingarna Winklevoss (två distinkta rolltolkningar som fungerar så sömlöst att jag inte vill förstöra illusionen genom att berätta hur de gjorde det). I rollen som Napsters grundare Sean Parker gör Justin Timberlake honom till en charmig skitsnackare men också något av en en parasit utan Zuckerbergs förmåga att skapa något varaktigt. Den där Justin är en ung man med talang – han kan säkert bli något en dag! Goda nyheter också för den som vill veta om Rooney Mara bara är ett vackert ansikte eller om hon kommer klara rollen som Lisbeth Salander i den kommande The Girl with the Dragon Tattoo: Hon är med i tre korta scener och gör ett ganska outplånligt intryck, något som driver Mark Zuckerberg genom hela filmen, och som gör att filmens fantastiska sista scen blir både sorglig och hoppfull.

Skådespelarna har naturligtvis ett försprång genom att de har ett fantastiskt tätt och välskrivet manus att arbeta utifrån, men de får verkligen Sorkins kulsprutedialog att leva och i sann Vita Huset-anda handlar varje konversation om minst två saker samtidigt. Det gör att man som publik alltid är engagerad, och trots att det som sagt är pratigt så kommer filmen aldrig i närheten av att vara trist. Min reaktion när eftertexterna kom var ”är det redan slut?” Då hade den pågått i 1 timme och 55 minuter.

Med en dryg månad till den svenka BD:n så får man just nu nöja sig med den amerikanska. Vad jag kunnat utröna så kommer den svenska versionen ha samma innehåll som den amerikanska och det är en skiva med fantastisk återgivning av filmens digitala foto och Finchers mörka, dova färgskalor, och ljudspåret är klart och detaljerat. I en klubbscen mot slutet av filmen sitter såväl ljuddesign som mixning som en smäck, och placerar tittaren precis vid Zuckerberg och Parkers bord, med en tung, bultande bas i bakgrunden. Den kan mycket väl fungera som demonstration av den nya HD-anläggnintgen om man vill imponera på kompisarna. Extramaterialet är rikligt, och jag har inte hunnit gå igenom allt ännu, men bland kommentarsspåren hade jag gärna sett ett gemensamt med Fincher och Sorkin, där de diskuterar de val som gjorts, nu får man ett solospår med Fincher och ett med Sorkin och ensemblen.

/AKz

]]> http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/the-social-network-blu-ray-region-a/feed/ 0 http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/sag-the-tourist-pa-bio/ http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/sag-the-tourist-pa-bio/#comments Fri, 28 Jan 2011 15:06:22 +0000 Erik Nyström http://blogg.dvdforum.nu/?p=6297

Hamnade spontant i biomörkret framför den där filmen med Johnny Depp och Angelina Jolie som man sett en massa tråkiga posters för, men inte hört någon prata om. The Tourist heter den visst och handlar om fel-man-på-fel-plats i Europa, identitetsförvecklingar, gangsters, Interpol med mera. Lättsamt och ganska rejält sneglande åt Hitchcock.

Fördelen med att bestämma sig [...]]]>

Hamnade spontant i biomörkret framför den där filmen med Johnny Depp och Angelina Jolie som man sett en massa tråkiga posters för, men inte hört någon prata om. The Tourist heter den visst och handlar om fel-man-på-fel-plats i Europa, identitetsförvecklingar, gangsters, Interpol med mera. Lättsamt och ganska rejält sneglande åt Hitchcock.

Fördelen med att bestämma sig för ett biobesök strax innan den börjar och dessutom få gå extra billigt eftersom ens sällskap råkar vara SF-anställd, har sina fördelar vad gäller förväntningar. Jag hade inga som helst, och kunde då kosta på mig att faktiskt bli lite positivt överraskad. Tempot är lagom högt, berättelsen sådär lagom medryckande och skådespelarna lagom duktiga i sina roller. Det är ganska barnvänligt, aldrig speciellt överdrivet och helt utan explosioner. Som Hitchcockfantast blev det bitvis faktiskt ganska mysigt med alla förvecklingar som man nästan hela tiden känner igen. Johnny Depp har visserligen lika låg trovärdighet som  Average Joe, som Cary Grant skulle haft i samma film 1955 och egentligen är det ju precis så det ska vara. Gissa om det även kommer några pliktskyldiga twistar?

Samtidigt känns det inte direkt som Florian Henckel von Donnersmarck (ni vet han som gjort Das Leben der Anderen) lagt ner sin själ i detta projekt. En film vars ambition är att vara en lagom trivsam och lite lätt klassisk thriller, utan några som helst spektakulära, minnesvärda, eller ens speciellt spännande scener, lämnar ganska få intryck. Fullt duglig underhållning för stunden, men ack så lätt att glömma bort. När TV4 tappat sändningsrättigheterna till Beck på Söndagarna, är The Tourist som gjuten att fylla den luckan. Ingen kommer att bli upprörd.

]]> http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/sag-the-tourist-pa-bio/feed/ 2 http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/micmacs/ http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/micmacs/#comments Thu, 27 Jan 2011 15:06:04 +0000 Anna Lundholm http://blogg.dvdforum.nu/?p=6314

Den franske regissören Jean-Pierre Jeunet fortsätter med precis samma färgglada och fantasifulla stil som tidigare, men det här är inte i närheten av den moderna klassikern Amélie från Montmartre. Jag blev både berörd och road av Amélie Poulains härligt absurda öde, läckert inbakat i visuella tokigheter. Men i Micmacs finns inte samma hjärta i berättandet. [...]]]>

Den franske regissören Jean-Pierre Jeunet fortsätter med precis samma färgglada och fantasifulla stil som tidigare, men det här är inte i närheten av den moderna klassikern Amélie från Montmartre. Jag blev både berörd och road av Amélie Poulains härligt absurda öde, läckert inbakat i visuella tokigheter. Men i Micmacs finns inte samma hjärta i berättandet. Jeunet har satsat hårt på att få fram personliga detaljer och skruvade karaktärer, vilket han tidigare visat att han kan göra med bravur. Huvudpersonens öde har potential att kunna bli engagerande, men Micmacs stannar vid att vara lite småtramsig och tokrolig underhållning. Filmen handlar i stora drag om att lura elaka vapenhandlare i en fälla, det är kanske där det brister från början.

Micmacs skildrar Bazil, en man som verkligen inte haft turen på sin sida. 1979 dödades hans pappa av en landmina i Algeriet. Trettio år senare träffas Bazil själv av en kula i huvudet. Läkaren råder honom att låta den sitta kvar, en operation kan få alldeles för allvarliga konsekvenser. Tillbaka efter sjukhusvistelsen blir Bazil vräkt från sin lägenhet och sparkad från sitt jobb i en videboutik. Kulan i huvudet blir hans nya signum när han planlöst börjar driva omkring längs gatorna.

Räddningen hittar han till slut på ett skrotupplag där en brokig skara individer från samhällets undre skikt har byggt ett nytt hem. Alla i ”familjen” har sina personliga sätt att ge skrotet nytt värde, Bazil sätts snabbt in i arbete. Men han blir ständigt påmind om kulan i huvudet och till slut blir Bazil fast besluten att sätta dit vapenhandlarna som skadat både honom och hans pappa. Tillsammans med sina nyfunna vänner inleds en fartfylld och välplanerad kupp mot ondskan.

Bazil hinner också inleda en kärlekshistoria som hade mått bra av att få ta större plats. Det lättsamma actionspäckade äventyret går alldeles för fort, karaktärerna är så absurda att de tippar över och blir karikatyrer. Men visst är det visuellt njutbart och stundtals lite underhållande, även om det var många år sen jag verkligen roades av en fyndig kupp à la Jönssonligan.

]]> http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/micmacs/feed/ 0 http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/triangle-blu-ray-region-b-uk/ http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/triangle-blu-ray-region-b-uk/#comments Wed, 26 Jan 2011 14:14:54 +0000 Rikard Eriksson http://blogg.dvdforum.nu/?p=6303

Hallå svenska distributörer! Ni har missat en film. Triangle från 2009 är Christopher Smiths tredje film efter Creep och Severance och hans fjärde film, Black Death från 2010, finns redan utgiven i Sverige.

Triangle är ett klassiskt mysterium kombinerat med psykologisk thriller. Melissa George (30 Days of Night) spelar Jess, en ensamstående mamma med en autistisk [...]]]>

Hallå svenska distributörer! Ni har missat en film. Triangle från 2009 är Christopher Smiths tredje film efter Creep och Severance och hans fjärde film, Black Death från 2010, finns redan utgiven i Sverige.

Triangle är ett klassiskt mysterium kombinerat med psykologisk thriller. Melissa George (30 Days of Night) spelar Jess, en ensamstående mamma med en autistisk son. Greg (Michael Dorman från Daybreakers) upptäcker henne på jobbet som caféservitris och bjuder med henne på yachtfärd. Med följer även Gregs vänner Downey, Sally, Heather och Victor. Efter en plötslig och våldsam elektrisk storm mitt ute på havet kapsejsar båten och överlevarna får kravla upp på skrovet. Som tur är kommer en äldre oceankryssare förbi som de bordar. Förutom personen de skymtade på däck verkar fartyget helt öde. När de finner lunchbuffén uppdukad blir de riktigt nervösa att någon vill dem illa. De delar på sig men via meddelanden på speglar och andra uppmaningar möts de alla i teatern igen. Där blir de beskjutna av en maskerad person, som verkar vara nära knuten till någon i gruppen.

Jag vet inte om jag fick det att låta något bra, men det är det. Jag kan bara inte avslöja mer än så. Det som följer är en enastående nedbrutning och återsammanställning av ett manus, en lek med kronologin på ett sätt som ni aldrig upplevt förut. Beståndsdelarna kommer ni att känna igen men jag skulle önska att alla filmer som slutar med att huvudpersonen var sinnesförvirrad hela speltiden, kunde gå denna väg istället. Jag ser fram emot att se om Triangle för att se om den snyggt utdragna, istället för plötsliga, twisten håller hela vägen men det känns som det. Jag tror inte jag kommer tycka sämre om filmen om det inte går ihop riktigt utan det är snarare så att jag skulle höja mitt betyg ett snäpp om så är fallet.

Melissa George är mycket trovärdig i huvudrollen och övriga skådespelare gör ett stabilt intryck de med. Filmen är både relativt våldsam och våldsamt spännande, men den går aldrig över till skräckgenren, där Smith började som regissörsbana. Det är ingen hemlighet att jag gillar Christopher Smith och det här är nog den av hans filmer som har störst potential att gillas av många. Nu gäller det bara att någon svensk distributör letar upp den och ser till att vi i Sverige har en chans att gilla den.

Den engelska BD-utgåvan har krispig bild, bra ljud, massor av extramaterial och kommer i ett snyggt hologram-slipcase. Som tur är går den att köpa billigt och bra från Play.com.

]]> http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/triangle-blu-ray-region-b-uk/feed/ 0 http://blogg.filmforum.se/index.php/ovrigt/de-laglosa-studio-s/ http://blogg.filmforum.se/index.php/ovrigt/de-laglosa-studio-s/#comments Tue, 25 Jan 2011 14:35:47 +0000 Jimmy Norlén http://blogg.dvdforum.nu/?p=6263

Det har genom åren gjorts ett otal filmer om Jesse James och det gäng han red tillsammans med för att råna tåg och banker. År 1980 kom Walter Hill’s version ut och nu ca 20 år senare finns den i Studio S repertoar på dvd, dessutom kompletterad med de 4 minuter som var bortklippta när [...]]]>

Det har genom åren gjorts ett otal filmer om Jesse James och det gäng han red tillsammans med för att råna tåg och banker. År 1980 kom Walter Hill’s version ut och nu ca 20 år senare finns den i Studio S repertoar på dvd, dessutom kompletterad med de 4 minuter som var bortklippta när den gick upp på biograferna. Den gode Walter har en hel del bra film på sitt samvete men frågan är om inte detta är hans bästa?

Filmen beskriver bröderna Frank och Jesse James leverne som banditer. Tillsammans med Younger-bröderna Jim och Cole samt Clell Miller rånar de banker och tåg, skjuter nordstatare och lever rövare. Trots detta betraktas de samtidigt som hjältar i sina hemtrakter bland lokalbefolkningen. I efterdyningarna av inbördeskriget var det inte självklart att James-Younger-ligan stod för något ont. Ständigt jagade av rättvisans män och med pris på deras huvuden var det dock snarare en fråga om när deras karriärer skulle vara över än om.

Det fina med filmen är att vi inte bara följer gänget medan de är ute på ”tour”, vi får även se deras relationer med de närmast anhöriga, hur de tar hand om sina familjer och hur gängets inre spänningar påverkar dem. Samtidigt beskrivs de jagande pinkerton-detektiverna som utan humana sidor vilket förstärker känslan av att gränsen mellan rätt och fel inte var helt given. Hill har också valt att inte fokusera så mycket på just Jesse James, utan, mer historiskt rätt som jag förstått det, ge alla i gänget lika mycket utrymme i ligan. Detta lyfter helt klart filmen då karaktärer tillåts växa och ingen hamnar riktigt i skymundan. Ytterligare ett smart drag var att tillsätta skådespelare som också i verkliga livet är bröder. Som brödera James ser vi Stacy och James Keach, i rollerna som bröderna Yonger ser vi David, Keith och Robert Carradine. Alla är bra i sina roller, James Keach har ibland fått kritik för sin stela tolkning av Jesse, något jag inte tycker är välförtjänt. Det är snarare förväntningar på honom att Jesse ska vara framträdande i gänget som gör att denna kritik uppstått, filmen vinner i mina ögon på en mer tillbakadragen gängledare. David Carradine måste så klart också nämnas speciellt, han gör det väldigt bra i rollen som Cole Younger och är också den som är den mest lysande stjärnan i uppsättningen.

Filmens svaga del ligger i den första tredjedelen. Det blir några passager som är alltför smöriga där Hill alltför mycket vill förmedla hur humana dessa hårdhudade gangsters i själva verket var. Lite mindre fokus på kärleksdraman hade inte skadat filmen, men som väl är så tonas detta bort ju längre in i filmen vi kommer. Avslutningsvis vore det generalfel att recensera filmen utan att nämna de underbara stridsscenerna. Filmen bjuder på mycket och välgjord action i en snygg västern-miljö. När allt kommer omkring måste man ändå säga att det faktum att filmen är så snyggt genomförd med sina shoot-outs, sina jakt-sekvenser men också sina stillsamma och stämningsfulla scener betyder mer för helheten än att legenden om James-Yonger-ligan är bra eller ens korrekt berättad. Sammantaget en mycket bra västernfilm som man bör leta rätt på om man inte sett den tidigare och gillar genren.

]]> http://blogg.filmforum.se/index.php/ovrigt/de-laglosa-studio-s/feed/ 0 http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/skotsam-gift-man-soker-kvinna-d/ http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/skotsam-gift-man-soker-kvinna-d/#comments Thu, 20 Jan 2011 15:08:07 +0000 Anton Bjurvald http://blogg.dvdforum.nu/?p=6235

Först och främst vill jag vara lite arg på den svenska distributören av den här filmen. För dels är filmens svenska grymt fantasilös, dels är den felaktig. För filmen handlar inte om en ”gift man som söker kvinna”, den handlar om en ogift man som söker en kvinna för att slippa gifta sig.Den [...]]]>

Först och främst vill jag vara lite arg på den svenska distributören av den här filmen. För dels är filmens svenska grymt fantasilös, dels är den felaktig. För filmen handlar inte om en ”gift man som söker kvinna”, den handlar om en ogift man som söker en kvinna för att slippa gifta sig.Den franska titeln ”Prête-moi ta main” som googleöversätts till ”Låna mig din hand” är betydligt bättre. Men om man nu ska strunta i originaltiteln och hitta på en egen kanske man ska se filmen innan man översätter. Varför inte översätta den internationella titeln/tagline ”I Do: How to Get Married and Stay Single”, som är betydligt bättre.

Med det avklarat måste jag applådera att man över huvud taget tar in filmen till Sverige. Att det släpps ungefär fyra år efter att den haft premiär i Frankrike är visserligen lite tråkigt. Men den gick inte på svenska premiärer. Ärligt talat tror jag att det är Charlotte Gainsbourgs framgångar med Antichrist som fått Nonstop och Trinity att få tummen ur.

Filmen handlar om Luis Costa (Alain Chabat, Science of Sleep), en parfymkonstruktör som gillar livet som singel. Hans högst dominanta mamma och systrar har dock tröttnat på att sköta kvinnosysslorna i Luis liv. De vill att han ska gifta sig. Istället för att säga ifrån väljer han att anlita sin bästa väns syster (Charlotte Gainsbourg) som en faux-fästmö. Tanken är att hon ska dumpa honom vid altaret så att han kan fejka depression och slippa sina kvinnliga släktingars tjat.

Om man bara sväljer den där speciella dumhet som bara romantiska komedier frammanar samt lite frejdig fransk lättmisogyni är det här en njutbar upplevelse. Alan Chabat puttrar runt och är väldigt…ja, fransk är nog den bästa beskrivningen. Som motvikt är hans fejkfru i Gainsbourgs lagom kaxig och sensuell. Hon har också en sidohandling som faktiskt lyckas engagera.

Bäst av alla är dock veteranen Bernadette Lafont som familjens matriark. Hon lyckas både vara älskvärd och domderande på samma gång. Även Grégoire Oestermann som Luis bästa kompis är väldigt underhållande.

En lagom puttrig och gullig fransk komedi som faktiskt lockar till genuina skratt. Perfekt alternativ till mer korkade amerikanska varianter.

www.youtube.com/watch?v=nPkkfoZZJaw

]]> http://blogg.filmforum.se/index.php/recensioner/skotsam-gift-man-soker-kvinna-d/feed/ 0