I retrorecensionen presenterar vi ett spel som visserligen inte är dagsfräscht men fortfarande väl värt att spela. Eftersom det här är filmforum tar vi också en särskild titt på titlar med filmanknytning.
Robert Ludlum’s The Bourne Conspiracy (TBC) hamnade lite i skymundan av den filmserie som det är baserat på, framför allt 2002 års The Bourne Identity med Matt Damon och Franka Potente. Spelet släpptes inte förrän 2008, och till skillnad från moderna filmlicensspel så hade Sierra och High Moon Studios inga rättigheter att använda Damons och Potentes utseende i spelet. Resultatet är att vi får en lite märklig hybrid, där en person som inte ser ut som Matt Damon skall tas igenom händelser och sekvenser som utspelar sig i och mellan filmens scener. Generellt sett är det här ett varningstecken, faktum är att jag betraktar det som en absolut och universell lag: om ett spel använder sig av en filmlicens, men inte lyckas få med sig mer än varumärket så kommer spelet att suga.
Fallet med TBC är dock annorlunda, och av någon, för mig outgrundlig, anledning är det här ett ganska underbart spel. Det har liksom ingen rätt att vara så bra som det är. Som Jason Bourne spelar du i princip igenom handlingen i den första filmen, med en del actionsekvenser och scener som utspelar sig innan och mellan scener i filmen. Spelet har två huvudkomponenter, det första är en tredjepersonshooter, där man som spelare springer omkring, och kan sikta och skjuta med olika typer av vapen. Som sådant liknar det exempelvis Uncharted, Ghost Recon: Advanced Warfighter eller Dead Space.
Det som gör TBC unikt är den andra större gameplay-komponenten, som är ett system för fighting som är lika enkelt som det är smart och unikt. Det går ut på att du har två knappar som du kan kombinera i sekvenser om tre tryckningar, för totalt 8 olika kombinationer. Genom att variera bland dessa 8 får man in träffar på motståndaren, och varje träff ökar Bournes adrenalinnivå. När adrenalinnivån når en gräns får man en knapprompt och kan utföra så kallade ”takedowns”. Det innebär att Bourne använder sig av sin omgivning för att dela ut betydande skada på sin motståndare (tänk på hur han använder en kulspetspenna i den första filmen). Det är extremt tuffa sekvenser, och i takt med att fighterna blir svårare blir de också ett nödvändigt verktyg för att ta sig vidare i spelet.
Det är fantastiskt att se hur mycket variation High Moon och Sierra lyckats klämma ur de här två ganska enkla grundkomponenterna och spelet, som har en längd på mellan 6 och 8 timmar, har egentligen bara en riktig svaghet – det är i den scen då de bryter med formeln och slänger in en biljakt. I övrigt är det ett snabbt och spännande actionspel som är väl värt att testa, om inte annat för att det brukar finnas att få tag på väldigt billigt, och det är betydligt bättre än man tror när man ser omslaget och läser beskrivningar. Rekommenderas!
Eftersom Uncharted 3: Drake’s Deception är det spel som just nu ligger allra högst på min förväntningslista (med Batman: Arkham City, Assassin’s Creed: Revelations och Battlefield 3 närmast efter sig) så är det självklart för mig att omedelbart hoppa på möjligheten att provspela Naughty Dogs kommande epos. Uncharted-spelen har aldrig handlat särskilt mycket om multiplayer för mig, och jag har inte lagt någon väsentlig tid på att spela Uncharted 2: Among Thieves online. Jag vet dock att det har fått bra kritik och att Naughty Dog inte verkar ha slöat med utvecklingen av ett flerspelarläge för Uncharted 2 utan gav det samma uppmärksamhet som man givit kampanjen.
Flerspelarläget återkommer i det kommande spelet, och det var med stort nöje jag satte mig ner för att få en första provsmakning. Alla som antingen har köpt inFamous 2 eller prenumererar på PlayStation Plus får tillgång till Betan, och eftersom Sony gav alla sina PSN-användare en gratis månad av PSN+ som en del av välkommen tillbaka-paketet efter avbrottet i våras blev belastningen på servrarna betydligt högre än man räknade med. Jag var inte ensam om att vilja få en förhandstitt, under första veckan hade Naughty Dog mer än 600.000 unika användare, och inte alla var där för att verkligen testa och utvärdera spelet. Men generellt sett var det väldigt roligt att återknyta bekantskapen med den bekanta spelmekaniken, att känna på det välbalanserade multiplayerläget samtidigt som man är medveten om att Betatestet är till för att Naughty Dogs utvecklare skall kunna göra det ännu bättre.
Som det är nu har man ganska få val vid utformningen av sin karaktär, men enormt stora möjligheter att ändra kläder och utseende har lovats. Genom att skjuta sina motståndare och samla på sig skatter tjänar man in så kallade ”boosters”, som påminner mycket om Perks i Call of Duty, och innebär att man exempelvis kan springa snabbare, eller ha mer ammunition i sina magasin. Skillnaden mot CoD är att Uncharted 3 har flera utjämnare som skall hjälpa till att balansera spelet, för att det skall vara svårt att campa eller dominera allt för mycket. En sådan utjämnare är Power Plays, som exempelvis innebär att om ett lag utklassar sina motståndare så startar spelet en minut då det förlorande lagets vapen gör dubbel skada.
På det hela taget lovar Betan ganska mycket. Naughty Dog använder data ifrån Betatestet för att ytterligare polera bort balansproblem, för att se till att alla användare får en rolig upplevelse. För mig var det främst enormt kul att spela Uncharted igen, även om jag fick massor med spö av folk som var duktigare än jag är. November kan inte komma snart nog.
Nu för tiden skall alla spel har en super-duper-extra-special edition som ser skitfräck ut och kostar massor med pengar. Oftast får du något krimskrams som är löst relaterat till spelet. Vi har alla sett Master Chief hjälmen, Pistolen du fick med Saints Row 2 eller den radiostyrda bilen som kom med Call of Duty: Black Ops. Ubisoft vill inte vara sämre och har varit duktigt på att prångla ut figurer till sina spel. Och i snart kommer Driver San Francisco och självklart vill man promota sitt nya spel med en fräck special utgåva. Förutom spelet får du, en 1970 Dodge Challenger modellbil, en karta av San Francisco, 3 extrabilar att spela med online, fyra nya uppdrag i enspelarläge och en serietidning. Priset är ännu inte klart men lär säkert landa på runt 800-1000 kronor.
20 maj är det dags för L.A. Noire i Sverige. Redan nu börjar recensionerna komma ut på nätet och de är övervägande mycket bra kritik. När året är slut kommer det utan tvekan vara kandidat till årets spel. Det är utan tvekan ett av de spel jag vill äga på releasedagen, men det kommer inte att ske. Jag kommer vänta tills åtminstone jul innan jag köper, det beror inte på snålhet utan på DLC, downloadable content, nedladdningsbart material.
Här i Sverige kan du få The Naked City Vice Case gratis om du förhandsbokar på Gamestop, folk som köper det via Play i Storbritannien får A Slip of the Tongue Case. Självklart kommer dessa extrafall att släppas senare som nedladdningsbart material på både Xbox360 och PS3. Och självklart så har de nya achievements/trophies för att locka ytterligare till köp.
Själv är jag redig trött på detta. När jag köper ett spel, vill jag ha allt på en gång, jag vill inte behöva köpa till en massa material för att få ”hela paketet” eller känna att spelet är komplett. Jag vill ha allt i en utgåva och veta att de pengar jag lägger ner på att köpa den utgåvan kommer att ge mig en komplett spelupplevelse. Idag, som tur var, är det sällan detta sker. Det nedladdningsbara extramaterialet är just det, extra. De tillför historien någon men det går alldeles utmärkt att spela utan att köpa dessa. Shivering Isles behövs inte för att göra The Elder Scrolls IV: Oblivion en komplett spelupplevelse. Knothole Island och See the Future expanderade Fable 2 utan att förminska spelet.
Jag är dock rädd att detta är på väg att försvinna och L.A. Noire kan vara början till slutet. Jag vet inte så mycket om historien som berättas i spelet men det är helt klart så att det finns en röd tråd rakt igenom hela spelet. Och dessa extra fall som kommer som DLC kommer att utspela sig under spelet, inte efter huvudhandlingen är klar som det verkar. Jag vet inte hur mycket de kommer ha med den röda tråden att göra, jag hoppas inget alls men risken finns. För mig är det bara en tidsfråga innan du får ett spel där du måste köpa DLC för att kunna få hela upplevelsen. Det kommer inte vara uppenbart utan subtilt, känsla av att inte ha fått hela handlingen trots att du har spelat klart. Eller kanske är vi till viss del redan där? Arrival för Mass Effect 2 skall fungera som en slags bro över till Mass Effect 3. Så för att njuta av den spelserien bör du alltså se till att köpa det nedladdningsbara materialet. Eller vänta tills en utgåva kommer med allt material. Det är vad jag tänker göra med L.A. Noire i varje fall, så jag kan njuta av alla fall och hela handlingen på en gång.
Igår presenterade Ubisoft det sista kapitlet i historien om Ezio. Assassin’s Creed Revelations, som spelet kommer att heta, kommer att utspela sig Konstantinopel, där Ezio följer i spåren av sin förfader Altaïr. Där upptäcker han att templarrörelsen håller på att bygga upp en armé för destablisera regionen.
Återigen kommer man kunna spela online mot andra spelare och Ubisoft lovar att man har förfinat det populära läget från förra spelet. Exakt vad det innebär talar de inte om men det kommer att bli fler kartor, fler lägen och fler karaktärer. Sedan lovar Ubisoft att revolutionera spelet genom att låta spelarna manipulera Desmonds minnen för att se in i framtiden. Ubisoft har lovat att vi skall få se mer av detta nya läge under E3.
Detta, det fjärde spelet, blir alltså det sista om Ezio Auditore men jag har en känsla att det inte kommer vara det sista om Desmond Miles. Assassin’s Creed Revelations kommer ut i november till Xbox360, PS3 och PC.
Jag fick hem Survival of the Dead på blu-ray för ett tag sedan, och efter att ha hört omdömena kan man inte säga att jag brann av längtan att se den. Men en zombiefilm är trots allt en zombiefilm, och auteuren George A. Romero kommer för alltid att vara mannen som gjorde det moderna mästerverket Dawn of the Dead. Han betyder så mycket för mig att jag till och med tyckte om och försvarade Diary of the Dead, ett enormt uppryck från den stora besvikelsen Land of the Dead. Kanske var det också för att Romero betyder så mycket för mig som jag hade svårt att smälta det jag bevittnade i går kväll. Kassa skådisar, kasst manus och för mycket slapstick – jag har svårt att komma på något rätt filmen hade. Möjligen introducerade den många fantasifulla sätt att ha ihjäl odöda på, men faktum är att Dead Rising-spelen gör det hela bättre vad gäller den saken. För att sammanfatta spektaklet nöjer jag mig med att det är sorligt att samma person som en gång skapade den moderna zombiefilmen inte längre har något vettigt att tillföra.
Det är dags för Romero att råka ut för det här
Min upplevelse blev extra plågsam när jag i morse började se tv-serien The Walking Dead på pendlingståget, först då blev det helt tydligt för mig hur tiden sprungit ifrån Romero. Hans kollega Frank Darabont (Nyckeln till frihet, Den gröna milen, och – tro det eller ej – Terror på Elm Street 3) har även han insett att det är dramat och de mänskliga relationerna som gör de bästa zombiefilm, de levande liken ska bara utgöra en fond för teaterscenen. Romero verkar dock ha blandat ihop det hela med en såpa av samma klass som Våra bästa år. Det smärtar att se fallna hjältar, men man får försöka komma ihåg dem för vad de en gång var. Nu ska jag se resten av The Walking Dead.
Prince of Persia, Tekken, Resident Evil, Far Cry, Max Payne, DOA, Postal, Aliens vs. Predator etc är alla populära spel som senare blivit filmer. I samtliga fall har resultaten blivit rätt usla filmer, med undantag av möjligtvis DOA och första Resident Evil-filmen. Är det verkligen så att datorspelsidéer inte är tillräckligt bra för att föras över till vita duken? Ser man till recensioner av filmerna verkar det onekligen så. Det är bara Final Fantasy – The Spirits Within som lyckats komma över 40% på Rotten Tomatoes obarmhärtiga men tillförlitliga lista.
Jag tycker det är underligt dock. Jag har spelat datorspel sedan början av 80-talet och det finns massor med bra datorspel och konsollspel som fördrivit massvis av min tid. Alla har givetvis inte varit filmmaterial, men det finns utan tvekan titlar som skulle kittla om de gjordes. Tyvärr har redan Alien vs. Predator gjorts och riktigt uselt dessutom. När jag spelade AVP2 (red. anm. Aliens vs Predator 2) för första gången höll jag gång efter annan på att skita knäck. Grym spänning och skräck blandat med fantasi på ett kreativt sätt. Varför kunde inte filmerna gjorts i samma anda? Samma gäller för Resident Evil. Spelet har en grymt bra berättelse och filmerna är minst sagt en besvikelse av rang. Gör om gör rätt!
Att vissa filmer redan från start var dömda att misslyckas är inte underligt. Som i fallet Prince of Persia går det inte att basera en film på en gubbe som skall hoppa och klättra. Det är ungefär lika korkat som att göra en film där man staplar tio biljakter efter varandra och i övrigt får vi se när bilarna tankas. Jag undrar om problemet kan vara att man klänger sig fast för mycket i att ge blinkningar åt spelarna och fansen och glömmer bort att filmen måste ha en handling för att fungera. Bara för att man har ”bullet time” och det är coolt, räddar det inte en hel film.
Bioshock
Mitt förslag är att basera filmen på berättelsen och karaktärerna och strunta i explosioner och coola vapen. Revolutionerande eller hur? Vilka spel har bra berättelser som skulle kunna bli intressanta filmer som ännu inte spelats in? Half-Life, Bioshock, Monkey Island, S.T.A.L.K.E.R. Shadow of Chernobyl, Beyond Good and Evil och Gears of War är ett litet urval av spel som med rätt hantering skulle kunna bli fantastiska filmer. Beyond Good and Evil Peter Jacksons favoritspel och det skulle inte vara helt ointressant att se vad han kunde åstadkomma med det spelet. Eller varför inte Guillermo Del Toro som regissör till Bioshock? Jag kan bara drömma om att Ridley Scott tar sig an S.T.A.L.K.E.R Shadow of Chernobyl. Så länge regissörer som Paul W.S. Andersson och Uwe Boll håller sig på ljusårs avstånd är jag lycklig.
Mellan den 4:e och den 7:e november pågår spelmässan Gamex på Kistamässan. På lördagen förärades mässan av ett besök av dvdforum.
Det bestående intrycket är att det var trångt. Väldigt trångt. Så trångt att det i princip blev omöjligt att närma sig några produkter utan att ta till armbågarna. Och då medelåldern på mässbesökarna låg på 14 år kunde jag, hur gärna jag än ville, knappast ta till sådana metoder. Det blev till att stå bredvid och titta på i stället.
Tråkigt nog blev det ingen visning av GT5, som utlovat. Inte heller Black Ops gick att titta närmare på, då provspelandet ägde rum i ett avskilt, välvaktat rum. Kön dit ringlade sig ett hundratal meter runt byggnaden och beräknades ta en och en halv timme.
Gamereplay-montern som sålde svindyra NES64, Megadrive, och GC spel och konsoller drog mycket folk förstås. Även Cataclysm-LAN’et var välbesökt.
Men mässans showstoper var utan tvekan Kinect, som vsades - och spelades -i stort sett överallt. Folk var helt lyriska och dansade disco och spelade Volleyball som i trans. Sonys Move gick helt onoterat förbi. Playstations montrar var enda stället man inte behövde stå i kö för att få spela.
En av de största nyheterna, en så kallad guard-slip, var att Battlefield kommer i en gratisversion kallad Battlefield 4 free, som kommer att bli någon form av rollspel. En stängd Beta släpps inom en vecka.
Videoreferaten börjar nu strömma in på youtube. Check it out.
Ibland slås man av en idé som är så enkel i sin genialitet att man inte fattar att det inte gjorts förut. Så var det närCapcom förra veckan lanserade Dead Rising 2: Case Zero. Det är ett spel som går att ladda ner via Xbox Live Arcade och det kostar runt femtio kronor. Men det är inte ett spel som utvecklats enbart för Live Arcade, det är heller inte ett demo för kommande Dead Rising 2. Istället kallar man det för en prolog. Det är som att Warner skulle ta en tia för en 15 minuter lång prolog till de avslutande Harry Potter-filmerna.
Det tar en knapp timma att springa igenom och kanske det tredubbla att klara helt och hållet (dvs skrapa ihop alla achievements). Men det är inte en del av spelet som släpps om ett par veckor. Om du inte spelar Case Zero kommer du inte få träffa innvånarna i Spring Creek. De dyker inte upp i Dead Rising 2. Men om du däremot spelar igenom Case Zero kommer alla fördelar du samlat på dig att följa med till huvudspelet.
Spelet är roligt och beroendeframkallande och har gjort att jag utan tvekan kommer att köpa DR2. En perfekt aptitretare som ändå känns som att det står på sina egna ben. Att man inte låter Sony-spelarna smaka på godsakerna (och därigenom garantera en massa köp) är för mig helt obegripligt. Så helt geniala är de inte på Capcom.
Jo jo det här är en filmsida och jo jo vi brukar inte skriva om färgglada plattformsspel från Japan, MEN när ett spel är så fantastiskt välgjort som Super Mario Galaxy 2 är ja då får allt annat vänta. Då handlar det inte om att välja mellan att se en film eller lägga några timmar på ett tv-spel, nix mina damer och herrar då handlar det om att ge sig hän och totalt fokusera på att samla stjärnor och medaljonger så att det står härliga till.
Antagligen vet alla vem Super Mario är, men alla känner kanske inte till Super Mario Galaxy 2? Det finns ingen story att hänga i julgranen, utan enbart en simpel jakt på stjärnor och en prinsessa som åter igen gått och blivit kidnappad. Storyn är så tunn att man kan tro att Nintendo skurit till den med ett samurajsvärd, men vad spelar det för roll? I en värld där spelmakare efter spelmakare försöker få storyn att stå i centrum så hajar Nintendo att det handlar om spelglädje och så säger man till hela teamet att maximera varje bana, för Super Mario Galaxy 2 handlar om ren och skär spelmagi. Det finns inte en enda tråkig bana. Det finns inte ett enda tråkigt uppdrag och det finns inte en enda gång då man kan skylla på spelet för att det går åt skogen. Nej det handlar om perfekt kontroll i kombination med fantastiska spelmiljöer. När man tror att man spelat sig upp på toppen av vad som är möjligt att åstadkomma slänger Nintendo in bana efter bana som visar att det finns ännu mer att hämta.
Jag är såld.
Jag skippar det mesta just nu förutom att berätta för er hur oerhört bra det här spelet är.
Antagligen vet alla vem Super Mario är, men alla känner kanske inte till Super Mario Galaxy 2? Det finns ingen story att hänga i julgranen, utan enbart en simpel jakt på stjärnor och en prinsessa som åter igen gått och blivit kidnappad. Storyn är så tunn att man kan tro att Nintendo skurit till den med ett samurajsvärd, men vad spelar det för roll? I en värld där spelmakare efter spelmakare försöker få storyn att stå i centrum så hajar Nintendo att det handlar om spelglädje och så säger man till hela teamet att maximera varje bana, för Super Mario Galaxy 2 handlar om ren och skär spelmagi. Det finns inte en enda tråkig bana. Det finns inte ett enda tråkigt uppdrag och det finns inte en enda gång då man kan skylla på spelet för att det går åt skogen. Nej det handlar om perfekt kontroll i kombination med fantastiska spelmiljöer. När man tror att man spelat sig upp på toppen av vad som är möjligt att åstadkomma slänger Nintendo in bana efter bana som visar att det finns ännu mer att hämta.
Senaste kommentarer