”The only place I get hurt is out there.” Randy ‘The Ram’ Robinson (Mickey Rourke) pekar bort från ringen i ett ögonblick av filmhistoria. The Wrestler är lika bra som du har hört och troligtvis ännu lite bättre.
Mickey Rourke som fribrottaren som har sin storhetstid minst 20 år bakom sig var, efter att jag sett både denna och Milk, den värdiga vinnaren av årets Oscarsstatyett. Inget snack om det. Hans porträtt av The Ram är så hjärtskärande att det är helt otroligt att det sorgliga aldrig går över i det sentimentala. Det hade varit så lätt att låta oss fälla tårar över hans situation men det hade varit så fel. Randy är en enkel man som bara vill ha kärlek, inte medlidande. Marisa Tomei som den strippande vännen och Evan Rachel Wood som den oförlåtande dottern överglänses dock inte alls av Rourke, vilket betyder att även de gör makalösa rolltolkningar i The Wrestler. Sen kan jag tänka mig att det känns ganska skönt att agera ut ett manus av denna kaliber framför världens kanske intressantaste regissör just nu.
Darren Aronofsky är värd ett stycke för sig. Efter flummiga men intressanta Pi, formstarka men svårtittade Requiem for a Dream och überflummiga men spejsade The Fountain visar han nu verkligen vad han går för. Varenda detalj i filmen andas perfektion, tempot är magnifikt och historien känns trovärdig till hundra procent. Jag älskar även hans respekt för sporten, där han väljer precis de vinklarna där man inte ser att det är fejk, vilket efteråt känns precis såsom wrestling borde ses. Kameraarbetet kanske kan vara svårt att vänja sig vid med mycket ”Följa John” med handkamera efter Rourke. Originaliteten finns emellertid även i dessa scener och tillsammans med den väl avvägda klippningen blir resultatet oerhört tillfredsställande.
Bruce Springsteens ”The Wrestler” under eftertexterna går inte av för nackgrepp den heller.
The Wrestler får nio häftstift i pannan av tio möjliga.
1997 gjorde Vincenzo Natali (som trots sitt namn är amerikan) en film vid namn
Senaste kommentarer