Grevinnan Erzébet Báthory föds 1560 in i en av Ungerns förnämsta familjer, hon blir tidigt borgift med den något äldre Ferenc Nadasdy som är landets kanske främste härförare och som med sin armé håller det Ottomanska väldet på avstånd. Erzébet sköter hans övriga affärer på ett framgångsrikt sätt och på så vis lyckas de båda [...]]]>

Grevinnan Erzébet Báthory föds 1560 in i en av Ungerns förnämsta familjer, hon blir tidigt borgift med den något äldre Ferenc Nadasdy som är landets kanske främste härförare och som med sin armé håller det Ottomanska väldet på avstånd. Erzébet sköter hans övriga affärer på ett framgångsrikt sätt och på så vis lyckas de båda göra sig oumbärliga för kungen som också hamnar i skuld till paret. Åren går och Nadasdy dör varefter Elisabet tar över både affärer och armé. Då träffar hon den nästan 20 år yngre Istvan och blir häftigt förälskad. Hon blir besatt av sin egen skönhet och att återfå sin ungdom. När hon råkar slå en tjänsteflicka blodig får hon för sig att blodet som skvätt på henne föryngrar hennes hy.

Så börjar historien om en av världens mest mytomspunna seriemördare, åtminstone om man får tro den franska skådespelerskan Julie Delpy som både skrivit och regisserat den här filmen. Erzébet Báthory har gått till historien för att ha badat i blod och torterat och mördat över 600 (!) unga kvinnor om man får tro vissa vittnesmål från rättegången 1610. Hur mycket som är sant har debatterats men rättegångsprotokollen målar upp en bild av en mycket sadistisk kvinna som på grund av sin ställning hade möjlighet att leva ut sina fantasier in absurdum.

Erzébet Báthory är i princip samtida med Shakespeare, hon är två år äldre och hon dog fyra år innan barden. Vad gamle Skakaspjut hade gjort av den här historien om han hade fått nys om den, kan man bara spekulera i, men en sak är nog tämligen säker och det är att det hade blivit en betydligt intressantare historia än den som Delpy har lyckats plita ihop. Hon försöker hitta en förklaring till Erzébets handlingar i hennes kärleksliv och resultatet blir lite banalt och väl förenklat.  Dessutom visar sig amatörförfattaren i att hon vill ha med alldeles för mycket. Ett helt liv skall avverkas på en och en halv timme och vi får inte missa någonting. Det gör att man bara nosar lite på varje liten händelse och väldigt få scener tillåts utvecklas och stå på egna ben. Allt underkastas handlingen. Det gör i och för sig att filmen inte blir alltför tråkig; den knatar på i ganska rask takt och det finns hela tiden nya händelser runt hörnet.

Julie Delpy spelar själv huvudrollen och hon är inte en oäven skådespelare och gör väl ganska bra ifrån sig men jag blir inte gripen. Det finns ett drag av stelhet genom hela filmen och jag får känslan av att regissören Delpy har fått för sig att det är så man skall göra historiska dramer. Alla talar som om varenda replik var av sådan vikt att så fort den har uttalats kommer jorden att börja snurra åt andra hållet. William Hurt i en biroll är den som jag tycker klarar av att lyfta sig över det här fenomenet men då är han också den enda som spelar på sitt modersmål. Filmen är nämligen på engelska, och med en uppsjö av skådespelare från Europas alla hörn så kanske man inte ska förvänta sig något annat.

Om man som jag är lite svag för historia så är naturligtvis miljöerna rätt läckra även om det syns att det här är en relativt billig produktion. Fördelen med att göra sådana här filmer i Europa är ju att man kan hitta gamla slott som står och skräpar lite här och var vilket gör att man inte behöver bygga seten själva. Så även billiga produktioner kan få till riktigt pampiga salar och ruggiga fängelsehålor.

Den här historien hade kunnat göras betydligt intressantare men filmen får ändå godkänt med viss tvekan. Jag ger den två blommor även om den andra börjar bli lite utblommad. Man kan titta igenom det här utan motstånd och den funkar föra att fördriva lite tid. Men någon fängslande insikt om Erzébet Báthory och hennes handlingar ger den inte, därtill är den alldeles för banal.

Sen går det ju inte komma undan en rulle med Iggy, Alice Cooper, Henry Rollins, Dave Foley och Malcom Macdowell i rolllistan. Även om det innehåller om något så uttjatat som [...]]]> Hank von Helvete som Cornelis. Kommentarer överflödiga.

Sen går det ju inte komma undan en rulle med Iggy, Alice Cooper, Henry Rollins, Dave Foley och Malcom Macdowell i rolllistan. Även om det innehåller om något så uttjatat som Moby/vampyrer.

Vad har TV-serierna LOST, Millennium, FlashForward och Warehouse 13 gemensamt med (500) Days of Summer och David Finchers Fight Club? Jo, alla innehåller referenser till eller låtar av ett av mina absoluta favoritband – Pixies*. Det är klart, massor med filmer innehåller massor med musik och referenser till sånt som skaparna [...]]]> Klicka för Shane Black eller Batman.

Vad har TV-serierna LOST, Millennium, FlashForward och Warehouse 13 gemensamt med (500) Days of Summer och David Finchers Fight Club? Jo, alla innehåller referenser till eller låtar av ett av mina absoluta favoritband – Pixies*.

Det är klart, massor med filmer innehåller massor med musik och referenser till sånt som skaparna gillar, vad är det som gör just Pixies så speciella?
Jo:

1. De är ett relativt obskyrt band – många känner till dem, men det är ändå relativt få som faktiskt lyssnar på dem.
2. De hade ett ganska unikt sound, som vid den tiden (slutet av 1980-talet, början av 1990-talet) tjänade som ett enormt stort inflytande på många av den tidens största band. Nirvanas Nevermind är ett exempel, en skiva där bandet medvetet försökte kopiera Pixies blandning av punkiga gitarrer, poppiga melodier och dynamiska låtstruktur.
3. Deras texter – bandet (främst då sångaren Black Francis) skrev om UFO, ESP, spöken, rymdvarelser, past-life regression, självmord, sadomasochism och surrealism och han behandlade ämnen som miljöförstöring, religion, knark, tonårsångest, feminism, rasism med mera. Grejen är att texterna är underhållande och mångbottnade, och att de av förklarliga skäl gör sig extra bra i scifi-sammanhang.
4. Deras image har alltid varit att de är väldigt ”vanliga” i sin framtoning, väldigt få divalater och strul, även om det naturligtvis fanns konflikter och annat som gjorde att de blev så kortlivade (första gången). De är inte heller kända som några ”stora” musiker, men det hindrade dem aldrig från att göra grym musik.

De är helt enkelt jävligt coola, och med tanke på att alla som faktiskt har hört dem verkar gilla dem så är det märkligt att de inte blev större. Kanske är det en del av tjusningen? Jag vet inte, men jag älskar att leta upp referenser till dem, lika mycket som vissa serieskapare verkar gilla att slänga in dem. Om ni inte känner till Pixies ska ni lyssna på skivan ”Doolittle” från 1989. Det kanske tar ett par lyssningar innan den ”sätter sig”, men när man väl kommit så långt finns där inte en dålig låt.

/AKz

P.S.
Det har gjorts en del usla covers på Pixies-låtar, men den här är det enskilt värsta jag hört. Pretentiöst, fånigt, bortser helt ifrån den humor som finns i ”Monkey gone to Heaven”, och allmänt trist. Den här covern kan dra åt helvete!
D.S.