Lorelai växte upp i en överklassfamilj, men hon trivdes aldrig där. Hennes föräldrar, Emily och Richard, hade storslagna planer för henne, hon skulle gå på ett fint college, få den bästa utbildningen och det bästa jobbet och [...]]]> För alla som inte vet det, Gilmore Girls är en tv-serie. En tv-serie som är svår att inte älska.

Lorelai växte upp i en överklassfamilj, men hon trivdes aldrig där. Hennes föräldrar, Emily och Richard, hade storslagna planer för henne, hon skulle gå på ett fint college, få den bästa utbildningen och det bästa jobbet och sedan skulle hon gifta sig med den bästa mannen. Den bästa mannen skulle självklart ha det rätta efternamnet, det vill säga ett stort fint efternamn som de och deras vänner hört talas om. Och om man tänker på det ovanstående så kan man ju faktiskt förstå att hennes föräldrar inte blev överlyckliga när hon blev gravid vid 16-års ålder. Men eftersom det var med deras goda vänners son Christopher så bestämde de sig för att göra det bästa av situationen, de bestämde helt enkelt att 16-åringarna skulle gifta sig och sedan skulle Christopher börja jobba hos Richard. Som ni säkert kan förstå så är de orden inte direkt musik i öronen hos två tonåringar, och det var inte heller så det blev. Strax efter att Rory var född så packade Lorelai sina väskor, tog Rory på armen och med endast en liten lapp så lämnade hon sina föräldrar och deras planer. Lorelai fick jobb som städerska på ett litet värdshus, The Independence Inn, och när serien börjar så är Rory 16 år och Lorelai driver värdshuset. De bor i den lilla staden Stars Hollow som är en ”alla känner alla”-stad, och där är de båda kända för sina enormt stora intag av kaffe och skräpmat. Men framförallt är de kända för sin nära relation som många drömmer om för de är så mycket mer än mor och dotter, de är alltid i första hand bästa vänner och de gör allt ihop.

Rory har alltid drömt om att bli journalist, och att få den utbildningen på Harvard. Detta är något de båda strävar efter, så det blir en enorm lycka när Rory kommer in på den fina privatskolan Chilton. Problemet är att den är väldigt dyr, och betalar inte Lorelai direkt så mister Rory sin plats. Därför måste hon bita ihop och gå till sina föräldrar som hon har undvikit så mycket som möjligt, och de har inga problem med att hjälpa till. Men de har ett villkor, Loreali och Rory måste komma på middag varje fredagskväll.

Du ska se Gilmore Girls om du tycker om roliga karaktärer, dialoger som är fyllda med film och musik referenser och om du uppskattar en serie som är underbart mysig och där alla avsnitt under åtta säsonger är bra, vissa avsnitt är extra bra men inte ett enda är dåligt.

Men jag rekommenderar inte Gilmore Girls till folk som inte har tillgång till mat och kaffe, för i alla fall jag vill alltid dricka kaffe när jag ser det och jag blir alltid hungrig av att titt på deras ständiga ätande. Och det är ändå så att det är svårt att helt och hållet njuta av något när magen skriker.

Fredag 12/3

Kanal 5 21:30-00:05 National Treasure (2004)

Lätt att gilla är denna tillbakagång till matinéfilmen med Nicolas Cage. Bra skådisar står mellan honom och Amerikas största hemlighet: Sean Bean, Diane Kruger, Harvey Keitel, Jon Voight och Christopher Plummer.

Showtime 23:00-01:00 Joshua Tree (1993)

Även känd som Army of One. En av Dolph Lundgrens mest underhållande filmer, [...]]]>

Fredag 12/3

Kanal 5 21:30-00:05 National Treasure (2004)

Lätt att gilla är denna tillbakagång till matinéfilmen med Nicolas Cage. Bra skådisar står mellan honom och Amerikas största hemlighet: Sean Bean, Diane Kruger, Harvey Keitel, Jon Voight och Christopher Plummer.

Showtime 23:00-01:00 Joshua Tree (1993)

Även känd som Army of One. En av Dolph Lundgrens mest underhållande filmer, gjord under hans storhetstid. Regisserad av världens kanske störste stuntman, Vic Armstrong.

SVT1 00:30-01:55 Mean Creek (2004)

Nästa generations Stand By Me. Rory Culkin (Signs) och Scott Mechlowicz (EuroTrip) visar båda att de är framtidsnamn när de tar hand om en mobbare under en utflykt.

Silver 01:00-03:00 Air Guitar Nation (2006)

Min DVD-recension här på forumet.

Lördag 13/3

Silver 13:00-15:00 Air Guitar Nation (2006)

Ännu en chans att se den roliga dokumentären denna helg.

Kanal 9 14:50-17:00 Kalle och chokladfabriken (2005)

Inte 100% lyckad men jag känner att jag ändå måste yppa att en modern storfilm som denna smygs undan på en tid på dagen som visserligen passar filmen som Johnny Depps handske.

TV6 22:00-23:50 The Accidental Spy (2001)

Helt okej för en senare Jackie Chan-film. En helt vanlig försäljare råkar stoppa ett rån, han blir känd och får via en privatdetektiv veta att hans föräldrar var professionella spioner i Korea.

TV6 23:50-02:40 Carlito’s Way (1993)

Helt i klass med de filmer som brukar nämnas som Al Pacinos mästerverk, om inte ännu bättre. Brian De Palma har kokat ihop en gangsterhistoria som får Scarface att framstå som en prototyp.

Söndag 14/3

TCM 18:35-21:00 Tolv fördömda män (1967)

Stenhård klassiker om ett gäng dödsdömda fångar på livsfarligt uppdrag under andra världskriget. Lee Marvin och Ernest Borgnine leder bland annat Telly Savalas, Donald Sutherland och John Cassavetes genom ett naziockuperat Frankrike.

Showtime 21:00-23:00 samt 03:00-05:00 Dark Angel (1990)

Filmkanalen avslutar sin Dolph Lundgren-helg med en helt okej science fiction-action. Matthias Hues gör en bra skurk i utomjordingen Talec som jag har för mig kastar CD-skivor mot Doffes mörkhåriga polis.

TV4 Film 23:15-01:35 Nyckeln till frihet (1994)

Min ”skämsfilm”, men jag tycker ju att filmen är en av de mest sevärda någonsin så det vore tjänstefel att inte tipsa om den.

Som vi har väntat!

Oscarsgalan är över, massor med olika filmer vann massor med olika priser och åtminstone en kvinnlig vinnare grät på scen. Ryggar dunkades, inget direkt kontroversiellt hände… Jo, en sak. En kategori saknade en nominering som var lika självklar som det faktum att den borde vunnit. Vilken jag pratar om? Transformers: Revenge of the Fallen.

”Men, men, [...]]]>

Oscarsgalan är över, massor med olika filmer vann massor med olika priser och åtminstone en kvinnlig vinnare grät på scen. Ryggar dunkades, inget direkt kontroversiellt hände… Jo, en sak. En kategori saknade en nominering som var lika självklar som det faktum att den borde vunnit. Vilken jag pratar om? Transformers: Revenge of the Fallen.

”Men, men, Andreas… hatar inte du den filmen?” –Nej. Den är korkad och barnslig och högljudd, chockerande ytlig och bitvis direkt stötande, men den är fartfylld och snygg och i alla fall inte tråkig. Men den har en aspekt som går bortom allt annat jag sett under förra året. Ett område där även dess föregångare blev utan staty: Specialeffekter.

Datoranimering har kommit att bli ett något infekterat ämne, det finns massor med folk som hatar allt vad datoranimering heter. Jag anser att de är ett verktyg som vilket annat i filmskaparnas verktygslåda, och rätt använt är det ett mycket effektivt sådant. I händerna på klåpare och folk med budgetar som inte matchar deras vision kan det se taffligt och plastigt ut, men i händerna på skickliga filmskapare som Cameron, Fincher, Spielberg, Jackson eller del Toro kan de utgöra ett komplement till traditionella medel, och med relativt små medel skapa fantastiska effekter. För varje exempel på usla effekter finns det ett exempel på bra, men jag ska inte tråka ut er med exempel på silhuetter av Reapers i Blade II eller manipulerade bilder av San Francisco i Zodiac.

Transformers: Revenge of the Fallen handlar om jätterobotar från rymden som kommer till Jorden, förvandlar sig till bilar tillverkade av GM och slåss med andra jätterobotar från rymden. Det hade inte (hävdar jag) gått att göra den utan digitala effekter, och i filmen är de genomgående fantastiskt utförda: robotarna är trovärdiga, de matchar bakgrunderna perfekt, de har ”kännbar” tyngd och de interagerar med skådespelarna på sätt som gör att de får karaktär. Så, även om den kanske hade förlorat mot Avatar just i år så borde den varit nominerad. Hade jag fått bestämma hade den vunnit, men det får jag inte, så…

Den första filmen borde förresten ha krossat Coca-colaisbjörnen ifrån The Golden Compass för två år sedan, men det är en annan historia.

/AKz

Likt alla tidigare försök med 3D-film som dött ut så kan man lätt tro att gimmicken även denna [...]]]> Vad är film för dig? Vad är film för mig? Hur ser vi på det vi ser på när vi sätter oss i biomörkret? Intressanta frågor och frågor som har aktualiserats för mig i och med 3D-filmens återintåg.

Likt alla tidigare försök med 3D-film som dött ut så kan man lätt tro att gimmicken även denna gång kommer att vara kortlivad. Men med stöd från tunga profiler i branschen så kanske 3D-film med sin dödande digitala teknik, dyra biljettpriser och halvdana upplevelser kommit för att stanna? Viruset har blivit immun mot den goda smaken och allt svinvaccin i världen kan inte stoppa den från att förstöra vårt framtida filmarv.

3D som spektakel är helt klart charmigt. Att gå hand i hand med sin söta High School-flickvän som måste vara hemma innan 22:00 och se Hajen 3 i 3D är väl ett drömscenario vi alla velat uppleva. Ingen tvekan om den saken. Så att traditionen lever vidare med spektakelfilmer som My Bloody Valentine 3D och The Final Destination ser jag inget fel på. Ska underhållningskrafs gå upp på biograferna kan det väl lika gärna gå upp i 3D?

Men när Del Toro tillkännager att diskussioner kring The Hobbit i 3D förekommer och Scorsese pratar om att Precious kunde ha varit ypperlig i 3D – då måste jag reagera.

För jag ser filmer som konstverk. När jag går på bio tittar jag på ett inramat verk i två timmar. Det spelar ingen roll om man använt en Fincherianskt perfekt pensel eller målat med dokumentär teknik – det är en tavla. Det är en tavla i två dimensioner som jag under två timmar får chansen att analysera, påverkas av och beundra.

Filmer i 3D är och kommer aldrig vara tavlor. De är istället sådana där 3D-bilder man krossade ögonen för att försöka framkalla en bild ur i mammas veckotidningar. Så länge man sitter med fåniga glasögon på sig (i mitt fall ovanpå mina vanliga glasögon) och 3D-upplevelsen i stort sett består av två flimrande 2D-fält med ett avstånd emellan sig så kommer det inte att kunna bli en Da Vinci – på sin höjd ett av de där hologramomslagen som prydde vissa Spider-Man tidningar när jag gick i mellanstadiet.

Och precis som jag kan tycka det är coolt att vrida och vända på ett hologramomslag kan jag tycka det är häftigt att få yxor slängda mot mig i biomörkret. Men Avatar var, utöver alla sina övriga brister, inte en orgasmisk 3D-upplevelse och att se ett Gus Van Sant independentdrama i 3D kommer aldrig att bli det. Du kan sitta där bredvid mig i biomörkret med dina fåniga Blues Brothers brillor och hoppas att det här är framtiden, men det var säkert även du som trodde det när ögat ploppar ut mot publiken i Friday The 13th: part 3 in 3D.

Du står där med din View-Master leksak och klickar fram bild efter bild på blå Pocahontassmurfar medan jag står och detaljstuderar Mona Lisa – och hon ler mot mig i all sin tvådimensionella skönhet.

Det är någonting väldigt attraktivt med realistisk och smutsig Sci-Fi. Du vet den där rymden som man kan ta på och som farbror Ridley serverade oss i Alien (och som sedan Cameron var för inkompetent att hålla kvar vid i sin uppföljare). Jag vill inte ha ljussablar och rymdvarelser med konstiga hälsningar i mina rymdäventyr. [...]]]>

Det är någonting väldigt attraktivt med realistisk och smutsig Sci-Fi. Du vet den där rymden som man kan ta på och som farbror Ridley serverade oss i Alien (och som sedan Cameron var för inkompetent att hålla kvar vid i sin uppföljare). Jag vill inte ha ljussablar och rymdvarelser med konstiga hälsningar i mina rymdäventyr. Nej, rymden ska befolkas av folk i smutsiga jumpsuits, truckerkepsar och som dricker sitt svarta kaffe ur sina vanliga keramikmuggar.

Regissören Duncan Jones målar upp precis ett sådant universum i filmen Moon. Det är en lågbudgetproduktion, tillika en liten film och, ordagrant, en enmansshow för Sam Rockwell.

Rockwell spelar Sam Bell, en vanlig knegare som är stationerad på månen. Hans arbete är ensamt och den enda han har att kommunicera med är roboten Gerty vars röst görs av Kevin Spacey. Rockwell ska dock snart lämna månen och återvända till jorden till sin fru och dotter. Men allt är inte vad det ser ut att vara på månbasen och snart börjar märkliga saker att hända.

Jag har bara sett Soderbergh, underskattade och stiliga, Solaris och inte sett Tarkovskijs dito eller läst boken men tänker ändå slänga in att Moon har likheter med den historien. Samtidigt är filmens look lik den i Alien och Sunshine (som även det är en underskattad film). Som ofta i rymdfilmer så blandas det vetenskapliga med konstigheter och oförklarbara element, som om det finns ett naturligt behov av att balansera upp det logiska och rationella med ologiskhet och galenskap. Allt som oftast med ett finfint resultat.

Moon med sina mysterier, uppnystanden och Rockwell-skådespel är bra. Det är en ypperlig film som både är snygg, välspelad och intressant i sin kompakthet. Snygga modellbilder får vi istället för vidriga CGI-vyer och objekt som ofta (Lucas, I’m looking at you…) ser ut som FMV-sekvenser ur ett Westwood-spel från 90-talet. Det tackar jag för.

Det finns faktiskt inte mycket fel med Moon överhuvudtaget, filmen är vad den vill vara och ger oss det den vill ge. Om något måste kritiseras så känns filmens inramning med nyhetsklipp/ljud lite ordinär och även överflödig. Kevin Spaceys röstskådespel kan distrahera också då hans röst är så pass igenkännbar. Det kan kännas lite som Treehouse of Horror avsnittet i The Simpsons där Pierce Brosnan ger röst åt HAL.

Men som sagt, inte mycket är fel med den här filmen och jag rekommenderar den starkt. Nu när Jones arbetar på en uppföljare vid namn Mute och Scott verkar jobba på en ny Alien så ser framtiden ljus ut för den där verkliga rymden som man kan ta på.