Vad är film för dig? Vad är film för mig? Hur ser vi på det vi ser på när vi sätter oss i biomörkret? Intressanta frågor och frågor som har aktualiserats för mig i och med 3D-filmens återintåg.
Likt alla tidigare försök med 3D-film som dött ut så kan man lätt tro att gimmicken även denna gång kommer att vara kortlivad. Men med stöd från tunga profiler i branschen så kanske 3D-film med sin dödande digitala teknik, dyra biljettpriser och halvdana upplevelser kommit för att stanna? Viruset har blivit immun mot den goda smaken och allt svinvaccin i världen kan inte stoppa den från att förstöra vårt framtida filmarv.
3D som spektakel är helt klart charmigt. Att gå hand i hand med sin söta High School-flickvän som måste vara hemma innan 22:00 och se Hajen 3 i 3D är väl ett drömscenario vi alla velat uppleva. Ingen tvekan om den saken. Så att traditionen lever vidare med spektakelfilmer som My Bloody Valentine 3D och The Final Destination ser jag inget fel på. Ska underhållningskrafs gå upp på biograferna kan det väl lika gärna gå upp i 3D?
Men när Del Toro tillkännager att diskussioner kring The Hobbit i 3D förekommer och Scorsese pratar om att Precious kunde ha varit ypperlig i 3D – då måste jag reagera.
För jag ser filmer som konstverk. När jag går på bio tittar jag på ett inramat verk i två timmar. Det spelar ingen roll om man använt en Fincherianskt perfekt pensel eller målat med dokumentär teknik – det är en tavla. Det är en tavla i två dimensioner som jag under två timmar får chansen att analysera, påverkas av och beundra.
Filmer i 3D är och kommer aldrig vara tavlor. De är istället sådana där 3D-bilder man krossade ögonen för att försöka framkalla en bild ur i mammas veckotidningar. Så länge man sitter med fåniga glasögon på sig (i mitt fall ovanpå mina vanliga glasögon) och 3D-upplevelsen i stort sett består av två flimrande 2D-fält med ett avstånd emellan sig så kommer det inte att kunna bli en Da Vinci – på sin höjd ett av de där hologramomslagen som prydde vissa Spider-Man tidningar när jag gick i mellanstadiet.
Och precis som jag kan tycka det är coolt att vrida och vända på ett hologramomslag kan jag tycka det är häftigt att få yxor slängda mot mig i biomörkret. Men Avatar var, utöver alla sina övriga brister, inte en orgasmisk 3D-upplevelse och att se ett Gus Van Sant independentdrama i 3D kommer aldrig att bli det. Du kan sitta där bredvid mig i biomörkret med dina fåniga Blues Brothers brillor och hoppas att det här är framtiden, men det var säkert även du som trodde det när ögat ploppar ut mot publiken i Friday The 13th: part 3 in 3D.
Du står där med din View-Master leksak och klickar fram bild efter bild på blå Pocahontassmurfar medan jag står och detaljstuderar Mona Lisa – och hon ler mot mig i all sin tvådimensionella skönhet.
Jag är lite kluven. På ett sätt har du rätt men samtidigt påpekar en annan del av hjärnan att när ljudfilmen kom så tyckte många antagligen att det bara var ett förskräckligt spektakel att ha knastrigt och illa inspelat ljud till filmen. Likaså kan jag tänka mig att de första färgfilmerna tycktes se ut som tivolin i jämförelse med ”riktig film”. Utvecklingen är nog svår att stoppa även om själva tekniken är lite bristfällig just nu, men det är ju fortfarande milsvida bättreden här gången, än den gamla röd-gröna 3D-varianten.
Jag är inne på samma spår som Maria, att det alltid suttit folk och beklagat sig över tekniska innovationer inom film.
”Göra en TIO minuter lång film? Är du tokig? Ingen vill se en så lång film!”
”Vem vill höra skådespelarna tala?”
Osv, osv, osv.
3D är skoj och det känns spännande att se vart det kommer att ta vägen. Skulle jag verkligen inte gilla det, kommer det fortsätta produceras filmer i 2D så länge jag lever. Om inte annat finns det så oerhört mycket äldre film jag ännu inte hunnit med att se…
Eftersom jag gillar fysik, så hoppas jag att Del Toro tänker jobba vidare på ”Forced Perspective”-tekniken (som de använde till bl.a. så många stämningfulla hobbit-Gandalf-scener i SoR-trilogin) så att den funkar i 3D också…