The Hurt Locker var den stora vinnarens vid gårdagens Oscarsgala. Kul på flera sätt, men samtidigt kan jag inte förstå vad som gör denna film så speciell?
Då hypen rullade igång för filmen gick jag i tankarna att se den på bio, så blev inte fallet utan jag såg den istället för några veckor sedan då den finska DVD-utgåvan släpptes.
Jag tröttnade dock rätt snabbt och lyckades inte hålla mig speciellt koncentrerad under filmen. Den såg ut och spelade som de flesta krigsfilmer och trots sina stunder av spänning så kändes den uddlös. Det där speciella som skulle få den här filmen att sticka ut gentemot andra fann jag aldrig. Tycker det var en klen film, med en ointressant historia och ett trist slut.
Ska åter poängtera att jag inte lyckades hålla mig fokuserad fullt ut, så om jag såg om filmen och verkligen försökte komma in i det där jämnbeiga krigsdrabbade Irak så kanske jag skulle ändra uppfattning. Men samtidigt ska väl en riktigt bra film lyckas locka in mig som en akvariefisk lockar en katt?
Och vad gör den här filmen så mycket bättre än liknande filmer som Jarhead, Stop-Loss och Redacted? Vad lyckas den med som de skulle ha missat? Jag ser det inte.
Som jag nämnt i tråden om filmen och även som hastigast i Oscars-tråden: För mig ligger styrkan i porträttet av William James, hur han allt mer tappar saker som har någon betydelse för honom. Att adrenalinet blir hans enda mening i livet. War is a drug eller vad det nu står i början av filmen…
Scenen när han pratar med sitt barn, eller egentligen med sig själv, om hur han med åren insett att han bara älskar färre och färre saker, är fantastisk. Jag blev verkligen berörd av den.
Ok. Kan förstå det, men känner det inte. Tycker det känns övertydligt på något sätt, känns inte realistiskt. Tycker hela slutet känns väldigt… platt… eller hur man ska säga.
Jag håller mellangrund. Jag såg filmen med en polare (Tommy) på festivalen i gbg för över ett år sedan. Då var filmen helt okänd, och jag ville se den bara för att jag gillade Point Break och Strange Days, och jag var nyfiken på Katherine Bigelow.
Vi var helt ofärgade av snack om filmen, och vi tyckte helt enkelt att den var imponerande i Irak-porträttet och sjukt cool i bombscenerna. Intro-scenen och sniper-duellen är de som hänger kvar, men mest hänger stämningen kvar. Den liksom återkommit under året när jag sett krigsreportage och sånt.
Samtidigt hatade jag ofta handkameran. Det är varken intimt eller intensivt när det är gjort så övertydligt. Det är bara trendigt. Och jag tycker att det är märkligt att folk accepterar att filmen hade ett mycket långt mittenparti med en knäpp huvudperson som letade efter en liten pojke helt vid sidan av det som man var intresserad av.
Jag ska se om filmen för att kolla om de har klippt om den, för jag skulle aldrig tro att det jag såg skulle gå så långt som till ”bästa film”. Men bra var det. Vi gav den 4/5 bägge två, vill jag minnas.
Att ”Hurt Locker” fick en OSCAR beror nog på att det var en kvinnlig Regissör, det var ju internationella kvinnodagen samtidigt. Vem/vilka filmer som får en OSCAR är till stor del POLITIK
Det är klart att det ligger myckt politik bakom vem som vinner, men var det bara jag som tyckte startfältet var ovanligt trist i år – trots att det var dubbelt så många filmer med? Avatar var en klumpig koloss som inte förtjänade att vinna, och förutom Hurt Locker var det väldigt lite som stack ut eller var intressant för mig. Jag hade kunnat med att se Upp vinna, men animerade filmer har ju sin egen kategori, så det tror jag faktiskt aldrig att vi kommer att få se. HL är en betydligt värdigare vinnare än mycket anna skit som tagit hem statyn tidigare (*mutter*abeautifulmind*mutter*).
A Beautiful Mind var väl bra? (Det var rätt knapp att trycka på, va?)
A beautiful mind > dark knight
Bullshit.