De tjugo bästa vampyrfilmerna

I dessa tider är det kanske mer patetiskt än vältajmat att skriva en topplista för vampyrfilmer, men det struntar jag faktiskt i. Tack vare att det kommit en uppsjö med filmer och TV-serier med vampyrtema de senaste åren (känns det i alla fall som) blev jag inspirerade till att fundera på vilka som egentligen är mina favoriter. Jag har kommit fram till att det nog är följande:

The Addiction (1995). Pretentiös, filosofisk, en smula pratig men fascinerande film från knäppgöken Abel Ferrara. Christopher Walken har en liten roll.

Blood and Roses (1960). Roger Vadims film, som likt många andra vampyrrullar är baserad på Sheridan Le Fanus ”Carmilla”, är den första som öppet visar lesbiska vampyrer. Mycket stämningsfull, surrealistisk och inflytelserik.

Blood for Dracula (1974). I Paul Morrisseys dumma, fåniga men samtidigt vackra och poetiska eurotrash är det Udo Kier som gestaltar den blodtörstige greven. Fast här är han en sjuk och bräcklig varelse som reagerar våldsamt (överdrivna men minnesvärda kräkkaskader) när han får i sig blod från något annat än oskulder.

The Blood Spattered Bride (1972). Vicente Arandas drömlika, gotiska och erotiska film är en bortglömd pärla fler borde se.

Dance of the Vampires (1967). Roman Polanskis bästa film tillsammans med ”Chinatown” och ”The Tenant” är framförallt rolig och mysig men lyckas ändå på något sätt få till en ”obehaglig” (eller kanske snarare spännande) stämning.

Daughters of Darkness (1971). Finns det någon vampyr som är elegantare än Delphine Seyrigs gestaltning av Elizabeth Bathory? Fast Harry Kümels erotiska arthousemästerverk är kanske inte något för alla, framförallt inte om man letar efter något skrämmande eller fartfyllt.

Dracula (1979). Frånsett den fluffiga hårfönsfrisyren är Frank Langella riktigt bra som Dracula, detsamma kan man tyvärr inte säga om Laurence Olivier som Van Helsing. Scenografin och fotot är riktigt fint precis som John Williams musik. John Badham står för den kompetenta regin.

Dracula Has Risen from the Grave (1968). Många fina skådespelare har gestaltat Dracula genom åren, men för mig kommer alltid Christopher Lee att vara den ultimata greven. Tror jag gick i fjärde klass när jag såg den på TV3 (har jag för mig att det var) och den lämnade ett outplånligt minne. Regi: Freddie Francis.

Fascination (1979). Stod i valet och kvalet mellan ”Lips of Blood” och ”Fascination”, men det som tippade över till fördel för den senare är scenen där Brigitte Lahaie endast iförd svart kåpa, skinnstövlar och lie går mot kameran. En vampyrfilmslista är inte komplett om Jean Rollin utelämnas.

Fright Night (1985). Tom Hollands film är en kul favorit från årtiondet när tonårsfilmerna hellre skulle vara fartfyllda och roliga än fyllda med tonårsångest och urtrista och stela modeller, förlåt skådespelare.

Ganja & Hess (1973). Väldigt udda och, tyvärr, bortglömd amerikansk vampyrfilm som ofta beskrivs – felaktigt tycker jag – som blaxploitationskräck. Regi: Bill Gunn.

Let’s Scare Jessica to Death (1971). John D. Hancocks B-filmsskräckis är mycket stämningsfull och har en skön krypande obehagskänsla av att något är väldigt fel i det lilla samhället Jessica flyttat till.

Låt den rätte komma in (2008). Tjusigt foto, intressant variation på temat samtidigt som det ändå är ganska traditionellt. Sedan har Tomas Alfredsson dessutom fått till en fantastisk tidskänsla.

Near Dark (1987). Kultklassiker och fint fotad västern- och vampyrkombination från högaktuella Kathryn Bigelow.

Night of the Devils (1972). Giorgio Ferroni förflyttar Tolstoys “La Famille du Wurdulak” till “nutid” och får till en mörk och väldigt stämningsfull film. Kanske rentav bättre än Mario Bavas version, om än inte lika tjusig.

Nosferatu: Phantom der Nacht (1979). I och för sig gillar jag F.W. Murnaus film från 1922, men för mig är ändå Werner Herzogs remake bättre. Musiken och dödsskallarna i katakomberna i början i kombination med Herzogs typiska foto och Klaus Kinski som vampyrgreven gör att det blir magiskt.

Salem’s Lot (1979). Vampyrerna i Tobe Hoopers utmärkta TV-film är mycket mer djuriska än i många andra filmer, men det gör ingenting, snarare ökar det på spänningen.

Valerie and Her Week of Wonders (1970). Helt klart listans mest udda bidrag, där Jaromil Jires blandar friskt mellan skräck, surrealism och symbolism. Helt otroligt fint foto och musiken går inte heller av för hackor.

Vampyr – Der Traum des Allan Grey (1932). Danske Carl Theodor Dreyers film måste ha varit en stor inspirationskälla för Jean Rollin, men även sådana vitt skilda regissörer som David Lynch (”Eraserhead”) och Sergio Leone (”Once Upon a Time in America”) har låtit sig inspireras av detta mardrömslika mästerverk.

Vampyres (1974). Härligt sjaskig film från sleazemästaren José Ramón Larraz som utspelas i ett fuktigt och höstligt brittiskt landskap. En hel del sex och naket, precis som det ska vara.