Det Kellyianska: Att försöka för mycket

Donnie Darko är en av de största kultfilmerna den här sidan av milleniet. Richard Kellys debut är också en av mina favoritfilmer och en av de få filmer jag blivit uppriktigt tagen av.

Nu talar jag dock om “originalversionen” av filmen. Kellys “Directors Cut” är en betydligt sämre film. Allt det som Kelly från början klippte bort gjorde handlingen kanske luddigare men samtidigt filmen så mycket skarpare.

Det som fått stryka på foten är det Kellyianska. Och vad är då det Kellyianska? Jo det är allt dravvel och komplicerat innehåll som snurrar till filmen så den går från intressant till tröttsamt. Kelly försöker för mycket. Han vill pressa in så mycket I sina historier att han missar balansen mellan innehåll och publikens förmåga att ta till sig det.

Bioversionen av Donnie Darko lyckas med den balansen. Kärlekshistorien och dramat mellan karaktärerna är filmens största tillgång och den blir tydligare när allt fördjupande och förklarande av tidsparadoxelementet rensats bort.

Det gick betydligt sämre för Kelly med sin andra film Southland Tales. Filmen var en svårtillgänglig soppa och led något enormt av det Kellyianska. Jag applåderar alla de på Cannes som buade åt filmen.

Så kom Kellys tredje film The Box. Med sin underbara premiss var det svårt att inte bli uppspelt. Men samtidigt fanns oron för det Kellyianska och det visade sig att även The Box hade fått sig en släng av det.

Hela idén med lådan och dess “ägares” dilemma är lysande. Helt briljant. Det hade inte behövt “förklaras” vem mannen som överlämnar lådan är eller varför den överlämnas. Det intressanta hade varit, och är, parats väg till ett beslut och valen de står mellan. Mjölka det istället för att packa filmen full med science fiction-fördjupningar och övernaturlighets-förklaringar!

Behövde Natali förklara varför kuben finns? Behövde Craven förklara hur Freddy kan leva rövare i tonåringars drömmar? Behövde Lynch förklara varför det bor en skrämmande troll-liknande snubbe bakom fiket?

Kellys är ett bevis på att man inte behöver fördjupa sig i alla de ideér som är komplexa och krångliga. Det är nästan så Kelly ser ett egenvärde i att krångla till det. Han behöver en grå kanin som sitter bredvid honom när han skriver manus och säger Aja Baja! varje gång Kelly ”försöker för mycket”.