Jag fick nyligen hem Transformers: Revenge of the Fallen på Blu-ray, och som alltid i huset Krantz är ett nytt Michael Bay-alster en alldeles utmärkt anledning att testa hemmabion såväl som grannarnas tålamod. Det som slog mig när jag såg filmen var framför allt två saker:
1. Michael Bay är en trettonårig pojke.
2. Michael Bays öga för action är ett av branschens absolut bästa.
Den första poängen är nog inte särskilt kontroversiell. Borde i alla fall inte vara det. Filmen innehåller inte mindre än tre tillfällen då ”humorn” består av juckande, två gånger utfört av Shia la Beoufs chihuahua Mojo, en gång av en liten tramsig robot som blir kär i Megan Fox karaktär Mikaela. Mitt i den stora slutstriden får vi…
OBS! SPOILER!
Hoppa Över om ni inte sett filmen, jag skämtar inte, det här är det viktigaste som händer under hela sista timmen av filmen.
…en bild på den enorma roboten Devastator underifrån, två enorma rivningsklot hänger mellan hans bakben och ”klonkar ihop” samtidigt som John Turturro klämmer fram repliken ”I’m right beneath the enemy’s scrotum” med endast ett minimum av självförakt. Bland extramaterialet finns det tillfälle med då Bay talar om för robotdesignern att det är exakt det han vill ha. Det är ett fantastiskt bakom kulisserna-ögonblick, Bay flinar förtjust och designern tittar på honom som om han var ifrån Jupiter.
SLUT PÅ SPOILER
Introduktionen till Mikaela är också filmad på ett sätt som uttryckligen (Bay beskriver hur och varför på kommentarsspåret) är designat för att… tilltala tonårspojkar (eller möjligen tonårspojken inom oss), om man säger så. Jag sade bokstavligen ”wow” rakt ut i rummet när jag såg det. Tror jag i alla fall, för sedan blev allt svart.
Skämt åsido, Bay är helt skamlös, men vem kan klandra honom – det är uppenbarligen vad hans publik vill ha. Den som inte tror mig kan kolla upp hur mycket pengar de två filmerna har tjänat. Han gör en film om jätterobotar från rymden, baserad ursprungligen på en leksak för smågrabbar. Hyperkommersialism finns inbyggt i konceptet, det utgör basen för själva grundidén med filmen: ”Sälj fler plastleksaker genom att göra en film som tilltalar de som skall köpa grejerna.” Och, här är grejen: Det är inget fel med det.
Som amatörkritiker och pretentiös surkart kan jag naturligtvis rynka på näsan och gnälla, men som någon som en gång gått på mellanstadiet kan jag säga att jag inte ens kan låtsas vara förvånad att det går hem. Inget av det jag nämnt är tillräckligt för att sänka en film som levererar så fullständigt på actionfronten. Bay staplar actionscener ovanpå varandra, filmen pågår i två och en halv timme och den är som ett frakttåg som blåser på i 200 km/h – den stannar inte för någonting. Skalan är, från den allra första scenen i filmen, helt enorm. Han lyckas också något bättre med att ge robotarna personligheter än i första filmen, och när Optimus Prime slåss med Megatron, Starscream och Blackout ungefär halvvägs in i filmen är det förvånansvärt effektivt, trots att det vi ser är kameraåkningar över en skog som i efterhand och med hjälp av datorer fyllts av robotslagsmål.
…och 13-åringen mig kan inte låta bli att tycka att det är underbart.
Senaste kommentarer