Är gift med julen. Jo, alltså så här ligger det till. När jag träffade min fru för 11 år sedan fick jag ganska tidigt reda på att julen är helig och då pratar vi inte om att hela grejen med jesusbarnet i krubban är det viktigaste utan julen med julmusik som börjar redan i oktober (innan IKEA måntro) och som sedan accelererar från att vara ganska lite julig till att bli maximerad när Frankie boy gör entré dagarna innan jul och basunerar ut julens budskap. Vi glöggar, äter pepparkakor och mumsar saffransgifflar i ett hejdlöst tempo och vi tittar på julfilm. Yes my friends, vi kör nu en julfilm i veckan eventuellt två och jobbar oss genom alla möjliga julfilmer. Gör jag då det där under tvång? Nej nej, för jag har ju också börjat älska den känsla min kära fru bygger upp även om jag inte slaviskt lyssnar lika ingående på julmusiken sådär överdrivet tidigt. 
Häromdagen såg vi Fred Claus med Vince Vaughn, Paul Giamatti och Kevin Spacey. Jag gillade den redan förra året och skrattar fortfarande åt terapiscenen när bröder till kändisar träffas och berättar hur jobbigt det är att stå i skuggan. En underbar scen. Lite ovanlig för att vara julfilm, då de flesta scenerna handlar om galna ljusslingor alá Ett päron till farsa.
Jag vill slå ett slag för julfilm och känslan den skapar. Att det sedan inte finns någon egentlig motvikt till den amerikanska julfilmen är lite tråkigt, men vi har ju alltid Tomten är far till alla barnen att falla tillbaka på.
Senaste kommentarer