Min kollega Andreas Krantz skrev häromdagen ett inlägg om serien Mad Men (läs här) och eftersom att jag länge funderat på att skriva något om de reklamfixande människorna i New Yorks 60-tal hakar jag helt enkelt på.
Det som fascinerar med Mad Men är stilen, det fängslande manuset och känslan av att få delta i ett 60-tal som på många sätt var skrämmande. Att få se hur en familj som precis ätit klart sin picknick helt enkelt låter allt skräp ligga kvar på marken när de packar ihop, eller att uppleva möten när spriten flödar är lika uppfriskande som det är skaka-på-huvudet-konstigt. Jag vet inte, det är som att njuta av en våldsfilm, det finns något som säger att det är jäkligt korkat samtidigt som jag blir fast.
Jag beundrar också det faktum att serien går på i ett långsamt tempo utan att vara segt. Det finns nyanser av cliffhangers utan att det är övertydligt. Det är precis som att kliva in i en annan värld och det känns som att just när jag tittar så är serien gjord bara för mig. Den sveper bort världen utanför och kvar blir jag famlandes efter en cigarett jag aldrig rökt och drickandes whisky och konjak som plötsligt visar sig vara juice.
Sällskapet av Mad Men var ett av de trevligaste under förra året. Vad som händer i år kan jag bara drömma om.
Senaste kommentarer