Ett par ord om en av mina personliga filmhjältar, Lee van Cleef. Mannen med mustaschen, den stenhårda lätt kisande blicken och den krökta näsan. Även om han gjort filmer inom en hel rad genrer så är det, åtminstone för mig, som cowboy han gjort sig ett namn. Uppmärksammad utan att ha sagt ett ord i High Noon som Jack Colby banade han sig en väg som bad guy i en uppsjö westerns under 50-talet. Även om det allt som oftast slutade med att hans karaktär togs av daga (Skjuten, hängd, knuffad utför klippor och huggen till döds med kniv är ett par metoder som hanns med) så blev han ansiktet för en Bad Guy som satte sig i folks minnen. Ett inhopp också i Sci-fi-klassikern The Beast from 20,000 Fathoms, men inte heller där håller han sig ifrån att dela med sig av lite mästerskyttstakter.
I mitten av 60-talet får han så sin andra uppsving i karriären i och med värvningen av Leone till rollen som Colonel Mortimer i För Några få Dollar Mer. Nära att lägga skådespelartakterna på hyllan blev detta istället inledningen till hans guldålder på vita duken. För några få dollar mer var bara första filmen av en hel drös med italienska westerns, ett flertal bra men visserligen också ett par inte fullt lika bra. Toppen av sin karriär når han dock i mina ögon i rollen som Angel Eyes i Den Gode Den Onde Den Fule. Kanske ett tråkigt val men den är magiskt bra. Van Cleef är otroligt bra i sin introduktion där han som om han vore döden själv kommer och besöker en liten gård på landet. Han följer sedan upp inledningen med en solid insats filmen igenom som är en av tidernas bästa. Man får ju förutom de uppenbara filmerna i dollar-trilogin inte för allt i världen missa, från samma tid, Death Rides a Horse, Day of Anger eller The Big Gundown. Alla mycket bra filmer.
Ett av de sista framträdandena i långfilmens värld blev den kultförklarade Escape From New York, med Van Cleef i rollen som Bob Hauk. Åsikterna går väl en aning isär huruvida filmen mått särskilt bra av tidens tand, jag hör själv till de som också idag uppskattar filmen och gläds åt att Van Cleef fick göra ytterligare en lite större rollprestation, även om det är Russel’s show.
Lee Van Cleef dog år 1989, 64 år gammal. RIP
En legend från en tid när skådespelare inte behövde se ut som modeller — tänk bara på Lee Marvin, Charles Bronson eller karaktärsskådespelare som Strother Martin. Filmerna du nämner är måsten, men även ”Barquero” — en amerikansk spagettivästern — är värd att lyftas fram.
Jag har sett ”The beast from 20000 fathoms”, som senare fick en mer fantasilös remake som Godzilla (1998). Lustigt nog hade jag glömt gamle favoriten Lee i den. I en lite OT-anmärkning kommer jag däremot Clint Eastwood som stridspilot utan ansikte i filmen ”Tarantula” (som är lite sämre, eftersom den saknar Harryhausen).
Det är otroligt så få filmer Lee van Cleef verkligen var med i, med tanke på vilken ikon jag ser honom som. Jag påstår på allvar att du kan fråga vilken som helst av mina (födda 70-tal, icke filnörd-)vänner om vem Lee van Cleef är, och alla kommer att svara: ”Den onde, och han var med i Flykten från New York”.
Det är inte helt oförståeligt att missa honom i ”Beast”, han har ingen mustasch nämligen
Barquero hamnar såklart på att-se-listan, tack för tips!