Denna miniserie producerades 2008, året innan de mer omtalade biofilmerna (Coco – Livet före Chanel samt Coco Chanel & Igor Stravinskij) om Coco Chanel dök upp. Noble Entertainment missar naturligtvis inte denna chans att åka snålskjuts på den uppmärksamhet som dessa genererat. Gissningsvis hoppas de i sann The Asylum-anda att några stressade besökare i hyrbutiken eller på Åhléns strax innan stängning, ska plocka med sig denna i tron att det är filmen de missade att se på bio.
Coco Chanel (1883-1971), en modeskapare som bröt en hel del ny mark både genom sin snillrika design, men även genom att vara kvinna i ett mansdominerat yrke som dessutom vågade gå emot många av dåtidens original. Mest känd är hon idag kanske för ”den lilla svarta” och parfymen Chanel No. 5. Detta är berättelsen om hur hon går från att vara en fattig barnhemsflicka, via relationer med olika välbärgade män, lyckas arbeta sig uppåt och bli en världsledande designer med eget modehus. Historien skildras genom tillbakablickar från en äldre Coco som just ska lansera ytterligare en klädkollektion.
Brittiska miniserier eller annat gjort för tv brukar i regel kännetecknas av kvalitet, åtminstone hantverksmässigt. Omsorgsfullt konstruerat och välspelat. Här får vi så det där berömde undantaget som bekräftar denna regel. Historien är inte speciellt intressant och manus är utan knorrar eller någon riktig dramaturgisk glöd. Det känns lite som att regissören Christian Duguay insett torftigheten i materialet och själv tappat intresset ganska snabbt. Övertydliga scener staplas på varandra, där vi verkligen inte ska ges chansen att missförstå något. Replikerna känns ofta mer eller mindre reciterade och ingenstans tycks det finnas några ambitioner att sparka liv i dialogen.
På omslaget har någon dristat sig till att hylla Shirley McLaines insats som den äldre Coco, något jag nästan undrar om det är ett försöka att vara ironisk. Själv satt jag och tyckte synd om henne, som tydligt hastat sig genom denna roll i jakt på något att dryga ut pensionen med. När ett triangeldramas intriger tillåts symboliseras av en tangoscen, musiksatt med en av de mest vämjeliga musikval jag någonsin hört, tippar det hela över i parodins förlovade land. Såhär i efterhand kan jag känna att de gärna hade fått stanna kvar där, då det åtminstone hade kunnat ge en uppfriskande bisarr touch till projektet. Det här är bara ointressant och fullständigt oinspirerat.
Senaste kommentarer