Min kollega Yafen hade med sig ett par DVD-filmer till mig när hon kom tillbaka ifrån Kina, vilket var väldigt snällt av henne. Det var dessutom filmer som jag inte hade sett, och som jag absolut var intresserad av att se. Så: Thank you very much for that, Yafen!
Ip Man, eller Ye Wen på Mandarin, är den person som lärde Bruce Lee Kung Fu. Ni kan tror att man är badass om man är den som lärde BRUCE LEE dela ut stryk. Hans leverne har legat till grund för filmer ett flertal gånger tidigare, bland annat gjorde Bruce Lee Fist of Fury 1972 och Jet Li Fist of Legend 1994. Genomgående för de tidigare versionerna är stenhårda fighter, fantastisk koreografi och en något kontroversiell porträttering av japaner på vita duken. I ärlighetens namn så är det (om jag inte blandar ihop den med någon annan Bruce Lee-film, och därmed inte sett den alls), vansinnigt länge sedan jag såg Fist of Fury, så jag ska inte utge mig för att ha något vettigt att säga om den – annat än att Bruce Lee var knallhård, en elektrisk personlighet på vita duken, och hans filmer är sevärda även om de kan kännas något daterade.
Jet Lis version är nästan ännu mer berömd, den anses vara en av de bästa martial arts-filmer som gorts, actionkoreografin är gjord av Yuen Woo-ping, som ju rektyterades av Wachowski-bröderna för att även göra The Matrix. Den har ett par riktigt, riktigt bra fightscener, och Li får verkligen spela ut hela sitt register av kampsportskunskaper.
I Ip Man från 2008 är det den nya generationens största kampsportsstjärna Donnie Yen som gör den legendariske kung fumästaren. Den här versionen är mer av en biografi, men det är en väldigt idealiserad bild av mannen som presenteras, uppenbarligen ett rent idolporträtt. Att den är okritisk betyder dock inte att den är helt ointressant, tvärtom – den här versionen är mer patriotisk, med en tydlig hyllning av det utstuderat ”kinesiska” och med japansk aggression innan andra världskriget som yttre drivkraft för det centrala dramat. Gränsdragningen mellan pro-kinesisk och anti-japansk är ju inte nödvändigtvis alldeles enkel när man porträtterar andra världskriget, och det är en fråga som är något infekterad. Men det handlar naturligtvis i grunden om en man som stod upp emot förtryck, som porträtteras som en representant för den kinsesiska folksjälen, och som under tiden delar ut stryk som om det rådde brist på det.
Filmen är regisserrad av Wilson Yip, som tidigare i samarbete med Donnie Yen gett oss filmer som Dragon Tiger Gate, Flash Point och SPL/Kill Zone. Legendaren Sammo Hung var det som brukar kallas ”action director”, alltså det är han som ligger bakom och ansvarar för de bitvis suveräna actionscenerna i filmen. Det är en riktigt snygg film, med en Donnie Yen som verkligen lyckas balansera karaktärens inre stillhet med explosioner av effektiv benknäckaraction. Filmen har två stora actionscener där Ip Man slåss emot japanerna och det är fantastiskt koreograferat – snabbt, våldsamt och klippt på ett sätt som gör att man verkligen känner hur effektiv stilen Wing Chun är. Det är snabbt överstökat, men man vill omedelbart gå tillbaka och se om hur de gjorde.
En bra och snygg, modern kung fu-film, med en av mina favoritskådespelare i huvudrollen och en verklighetsbaserad om än något tillrättalagd historia.
/AKz
Senaste kommentarer