En av årets största succéer var, ganska oväntat, en film som inte innehöll superhjältar eller byggde på en leksaksfranchise, en berg-och dalbana eller liknande. I stället var det en invecklad och på ytan ooriginell historia med skådespelare som inte nödvändigtvis alltid drar storpublik till biograferna. Det var regissören till The Dark Knight, Christopher Nolan, som cashade in den i princip blanka check han fått av Warner Brothers, i en illustration av det klassiska ”one for me, one for them”-arrangemanget som i princip blivit standard i Hollywood av idag.
Nolan är en man med stora idéer, och när han fick möjlighet att göra vad som helst lade han $160M på en film om en man fast i helvete han själv skapat, och för att ta sig ur den här situationen behöver han konfrontera sina demoner. Den beskrivningen påminner ganska mycket om det som försiggår i såväl Memento som Insomnia, och det är ett tema som i viss mån också präglar hans syn på Batman i de två filmer han gjort. I fallet med Inception så har den här till synes ganska enkla och intima idén expanderats till ett 2½-timmas actionepos som till stor del utspelar sig inne i huvudet på en eller annan av filmens karaktärer, men på det hela taget känns den som en naturlig vidareutvecklling av ett motiv som genomsyrat Nolans filmer genom nästan hela hans karriär.
I sin roll som regissör för Batmanfilmerna har Nolan blivit en expert på att hantera stora produktioner och åstadkomma komplexa sekvenser med en extremt hög grad av visuell polish. Inception är inget undantag, rent tekniskt är den i princip felfri (åtminstone i mina ögon) och Wally Pfisters foto fortsätter att vara ett av de stora dragplåstren i varje Nolan-film.
Jag gillade verkligen den här filmen och har en ganska stor förståelse för att den blev så framgångsrik. Jag tyckte aldrig att den var så komplicerad att det var svårt att hänga med (något som Nolan skall ha äran av), jag hade inga problem med manusets i allra högsta grad artificiella grundkonstruktion, jag står ut med att den tar sig själv på enormt stort allvar (något som Matt & Trey hänsynslöst utnyttjade i sin roliga parodi i South Park-avsnittet ”Insheeption”) och jag blir berörd av den Katharsis som DiCaprios karaktär genomgår. Den något TV-spelsliknande uppbyggnaden och ett stadigt eskalerande tempo samt ett känslomässigt klimax som kändes välförtjänt var vad jag uppskattade mest, diskussionen om vad som hänger ihop med vad, vem som gjorde vad och varför och när och vem som egentligen är fast i Limbo - det är frågor som naturligtvis är värda att diskuteras, men jag har min egen tolkning, en tolkning som jag är nöjd med och som gör att filmen fungerar för mig.
/AKz
P.S.
”BWAAAP!”
D.S.
Senaste kommentarer