Det börjar med en smäll. Vita Huset-medarbetarna utsätts för ett attentat från en vit makt-falang som inte gillar att Charlie Young (Duleé Hill) är ihop med Zoey Bartlet (Elisabet Moss), presidentens dotter. Bland de träffade är presidenten själv och hans vice stabschef Joshua Lyman.
Andra säsongen av Vita Huset är guld.
De två öppnande avsnitten av säsong två är bland de bästa avsnitten i seriens historia. Den minst sagt spännande situationen nyttjas för att genom tillbakablickar berätta hur det kom sig att Bartlet försökte sig på att bli president, hur de olika medlemmarna rekryerades till staben och de svårigheter som valet innebär. På det sättet mjölkar man skickligt spänningen OCH berättar intressant bakgrundsinformation om de viktigaste rollerna i serien. På samma sätt arbetar man i säsongens avslutande avsnitt ”The Two Cathedrals” som också det är riktigt bra.
Det är under säsong två som det uppdagas att Jed Bartlet lider av en lindrig form av Multipel Skleros. Att han har mörkat sin sjukdom för större delen av staben sliter på deras relationer, men skapar också en intressant debatt kring hur mycket en president måste avslöja om sitt privatliv. Något som tas upp vid ett flertal tillfällen i serien under senare säsonger.
Tanken att Vita Huset kan vara en plats där republikaner och demokrater kan samarbeta är något av seriens käpphäst. Idéen manifesterar sig genom den unge intelligenta och vackra Ainsley Haynes republikanen (Emily Procter) som efter att ha sopat mattan med talskrivaren Sam Seaborn i ett politiskt debattprogram anställs till den juridiska enheten i Vita Huset. Hennes karaktär försvinner sedan lite till bakgrunden men gör ett par sköna avsnitt.
Andra säsongen innehåller flera av mina absoluta favoritögonblick. Jed Bartlet läxar upp en radiopratare som anser att homosexualitet är en synd. Genom att citera Bibel-verser kring andra inaktuella frågor trycker presidenten den snipiga damen långt ner i stövelskaften. Det kan vara en av de bästa scenerna i seriens historia. En annan av mina favoriter är när CJ Cregg blir informerad om att världen inte ser ut som den borde och att alla kartor borde bytas ut. Båda scenerna finns tillgängliga (än så länge) på Youtube, här och här.
Vita Huset är tillsammans med Sopranos en stor anledning till att det inte längre ses som en prestigeförlust att ha medverkat i en tv-serie. Även om det är främst i senare säsonger som vi får se riktigt stora namn bjuds vi på storheter som Oliver Platt, Adam Arkin, Ted McGinley (Jefferson i Våra värsta år), David Graf (Polisskolans Tackleberry), Corbin Bernstein, Felicity Huffman, Marlee Matlin, Robert Knepper och Martin Sheens dotter Renee Estevez.
Säsong två avslutas med vad som kan ses som en cliffhanger, om än av betydligt mindre allvarlig karaktär än den som avslutar säsong ett. Har man dock sett hela avsnittet och serien uppmärksamt finns det inga tvivel om hur säsong tre kommer att börja.
Senaste kommentarer