Det är val i Vita Huset. Bartlet berättade redan i början av säsong tre att han skulle ställa upp för omval och kampen mot Guvernör Ritchie (James Brolin) upptar ungefär halva säsongen. Men det handlar också om ett val i Californien där den demokratiska kandidaten i ett valdistrikt dör under sin kampanj. Hans kampanjchef Will Bailey (Joshua Malina) vägrar dock att avsluta valkampanjen. Här görs ett monumentalt misstag i serien då man byter ut en av seriens bästa karaktärer, talskrivaren Sam Seaborn (Rob Lowe), mot en av seriens klart tråkigaste. 
Egentligen är det inget fel på Malina, men Will Bailey fyller aldrig ut Seaborns skor. I verkligheten handlade det om att Seaborn sakta men säkert gått från att ha varit seriens fokus till att bli en karaktär i utkanten. En idé som tydligen kom från NBC och som både seriens skapare Aaron Sorkin och Rob Lowe inte gillade.
I början av säsongen får vi se serien ta sig utanför vita huset då Toby, Josh och Donna missar ett plan från ett valtal i Indiana. Amy Adams dyker upp som bondtjej som hjälper dem att komma hem. Avsnittet tangerar kritiken som serien fått, att Bartlet är en vänsterelitist som inte bryr sig om den arbetande amerikanen. På samma gång försöker man förändra den bilden genom att låta Josh och Toby möta upp med en ”vanlig” människa och inspireras av hans problem. Äventyret är lite krystat men utgör en ”semester” från Washingtons trånga korridorer.
Christian Slater gör ett par avsnitt som Örlogskapten Jack Reese och inleder en flirt med Donna Moss. Men eftersom att serien inte verkar vilja låta Donna få finna kärleken går det förstås åt pepparn. Även Matthew Perry dyker upp och gör ett par avsnitt som republikansk advokat som anställs av Vita Huset. Perry visar att han kan göra mer än bara komedi, något som han fortsatte med i Sorkin-skrivna ”Studio 60 at the Sunset Strip”.
Säsong fyra handlar mycket om hur mycket USA kan och ska lägga sig i konflikter i utlandet. Inhemsk och utländsk terrorism är en del av flera avsnitt. Även om det gör att serien får mer fart känns säsongen mer ojämn än tidigare. Det är också sista säsongen som Aaron Sorkin jobbade med serien. Konflikter med NBC över budgetproblem och manusstrul blev för mycket för seriens skapare.
Slutet på säsongen håller hög klass, men överlag är den fjärde säsongen seriens svagaste överlag. Den känns lite för fragmentarisk och Bartlets omval blev inte så spännande som det hade kunnat bli. Vice-presidentens avgång efter en otrohetsaffär känns väldigt slätstruken. Det enda riktigt gripande avsnittet (undantaget de två sista) är det när vi får följa CJ Creggs resa till sin klassåterträff och hennes möte med sin altzheimersdrabbade far. Där lyser serien som aldrig förr, men tyvärr är det många avsnitt som känns mer som axelryckningar trots att de behandlar potentiellt starka ämnen. Sådan tur att serien rycker upp sig rejält redan i början av den femte säsongen.
Loading ...
Senaste kommentarer