Orkesterövningen är slut för dagen och 16-åriga Jenny står och väntar på bussen i hällregnet när David rullar fram och vevar ner rutan på sin sportbil ”Jag är musikälskare och oroar mig för din cello”, säger han fyndigt. Jenny fnittrar generat åt mannen som utstrålar både lyx- och vuxenliv, han verkar dessutom veta exakt hur han ska charma den unga flickan. Uppvaktningen fortsätter i samma ogenerade stil, tidernas största blombukett tätt följt av en ofrånkomlig weekend i Paris. Jenny, som fram tills nu levt ett skyddat och disciplinerat studentliv med siktet inställt på Oxford, faller pladask för alla nya frestelser. Skoluniformen får plötsligt oväntad konkurrens av designerklänningar, rödmålade läppar och glamourösa utekvällar. Jenny har fått sin rika prins och nu kan de leva lyckliga i alla sina dagar, precis som i sagorna.
Nej så blir det inte riktigt. An education är istället en film om de felaktiga val unga tjejer kan göra. Jenny får en viktig kunskap som ingen skolbok i världen kan lära henne. Verkligen jätteklokt, eller? Nej att prinsessan mister sin prins gör tyvärr berättelsen varken mer personlig eller intressant, det är egentligen märkligt att de överhuvudtaget träffas. ”Prinsen” David (Peter Sarsgaard) är en smått gubbsjuk och kaotisk person som aldrig verkar vilja bli vuxen. Jenny är full av kunskap och visdom, men plötsligt så spelar det inte någon roll. Om paret verkligen har någonting att hämta hos varandra framkommer inte av historien, annat än att man använt svårigheterna och olikheterna till att skapa underhållning. An education stannar vid att vara en ganska ytlig, osannolik och osmart film. Flera av karaktärerna är så stereotypa och könsrollerna så unkna att det inte ens blir parodiskt, bara dumt. Den dominanta och oförstående pappan med detaljerade planer för sin dotters framtid, den osäkra mamman som vill så väl men aldrig tar steget ut ur skuggan. Eller var kanske allt så här nyanslöst i England 1961? När David sen så självsäkert skaffar sig en hedersplats hemma i familjesoffan sitter inte ens pappa längre säker på sina planer. Hur kunde allt vända så fort, vad var det som hände?
Som en liten kompensation är det stundtals spännande att följa Carey Mulligan i rollen som Jenny (nominerades till en oscar). Det finns en härlig energi, charm och oförutsägbarhet i hennes karaktär. En sådan nyfikenhet och intelligens hade kunnat användas till något riktigt bra – i en annan historia. Det klär inte henne att plötsligt glömma bort vem hon är och leva glamouröst Sex and the city-liv à la engelskt 60-tal, förvandlingen känns bara märklig.
An education nominerades till tre oscar – bästa film, bästa skådespelerska och bästa manus baserat på förlaga. Har jag missat något? Visst kan romantik över gränserna vara underhållande även om den faller i klichéträsket, men här är det obegripligt hur bitarna överhuvudtaget hamnade i samma pussel. Nej det här var en besvikelse.
Tillsammans med Easy Rider brukar ”Bonnie and Clyde” anses höra till filmerna som starkast bidrog till att skapa ”det nya Hollywood” i slutet av 60-talet. En råare, konstnärligt friare och mindre studiobunden epok vilken gav oss regissörer som Martin Scorsese eller William Friedkin. Det är en ganska okomplicerad historia om de bankrånande älskarna Bonnie Parker och Clyde Barrett som, ja just det, rånar banker. Mycket mer historia än så är det inte. Istället är det den kompromisslösa stilen, den kreativa och stundtals desorienterande klippningen som tillsammans med det för den tiden ganska extrema våldet som gör den nydanande. Innan Arthur Penn fick jobbet som regissör, var två herrar från ”franska nya vågen” aktuella, nämligen Francois Truffault och Jean-Luc Godard. Det är ganska uppenbart hur mycket den rörelsen kommit att inspirera även ”Bonnie and Clyde” även utan någon av dem vid rodret, när man ser filmens visuellt nervösa stil. Som banbrytande verk och filmhistorisk milstolpe går den knappast att ifrågasätta.
Som filmupplevelse idag är den däremot kanske inte ett mästerverk i samma klass som dess betydelse. Däremot att det fortfarande en bra film. Tempot är högt, fotot snyggt och stilen passar bra ihop med den typ av berättelse vi får se. Rastlösheten hos karaktärerna passar bra ihop med den rastlösa framtoningen i bildspråket. Våldsamheterna känns även hela tiden motiverade och ibland oväntat gripande. Det jag saknar är lite mer kött i karaktärerna. Framförallt blir jag frustrerad över hur ländvindligt som Clydes bror kastas in i handlingen, utan att vi egentligen får veta något om vem han är och vad deras relation är. Vet man en hel del om de verkliga personerna kanske det är fullständigt logiskt, men mig störde det en hel del. Redan 1967 kändes även förbrytarromantiken ganska förlegad och även om denna film lyckas injicera den med lite nytt blod, är det fortfarande ganska utslitet. Utförandet är snudd på briljant, men historien kan tyvärr inte sägas vara detsamma.
Snyggt och respektfullt återgivet på Blu-ray, utan att någon har fallit för frestelsen att polera bort filmkornen. Scenen där Bonnie hälsar på sin mor fick mig att fundersamt klia mig i huvudet, då den såg extremt mjuk och luddig ut. Efter lite efterforskningar kunde jag dock konstatera att detta var ett medvetet val av regissören, som ville skapa en mer drömlik känsla. Monoljudet är precis vad man kan förvänta sig och leverera all dialog kristallklart.
På extramaterialsfronten kan man hänge sig åt en dryga timmen lång retrospektiv dokumentär om inspelningarna, samt en dokumentär om de verkliga Bonnie och Clyde. Bägge två är definitivt sevärda. Warren Beattys kostymtester och de två borttagna scenerna kan man däremot hoppa över.
Är man intresserad av filmhistoria hör den till måstena, men de allra flesta som gillar action eller gangsterfilmer kommer knappast bli besvikna på denna. Inte lika bra idag som den då den kom, då dess fräschör inte är lika drabbande längre, men fortfarande en bra film i en bra utgåva.
Min kollega Andreas Krantz skrev häromdagen ett inlägg om serien Mad Men (läs här) och eftersom att jag länge funderat på att skriva något om de reklamfixande människorna i New Yorks 60-tal hakar jag helt enkelt på.
Precis som Andreas kan jag knappt stå ut med tanken på att det inte finns en säsong 3 att spinna i PS3:an. Serien om reklamfolk och livet under 60-talet är en sån där serie som liksom talat till mig redan innan jag hade sett ett enda avsnitt. Jag klev nämligen in i det hela ganska sent, med andra ord, jag såg den långt efter att den börjat gå på tv. Dock kändes det som att jag såg den när det började talas om den på riktigt. Det hela är så bra att jag väntade nästan två veckor mellan nästsista och sista avsnittet på säsong 2 innan jag såg det, allt för att spara på det hela så länge som möjligt.
Det som fascinerar med Mad Men är stilen, det fängslande manuset och känslan av att få delta i ett 60-tal som på många sätt var skrämmande. Att få se hur en familj som precis ätit klart sin picknick helt enkelt låter allt skräp ligga kvar på marken när de packar ihop, eller att uppleva möten när spriten flödar är lika uppfriskande som det är skaka-på-huvudet-konstigt. Jag vet inte, det är som att njuta av en våldsfilm, det finns något som säger att det är jäkligt korkat samtidigt som jag blir fast.
Jag beundrar också det faktum att serien går på i ett långsamt tempo utan att vara segt. Det finns nyanser av cliffhangers utan att det är övertydligt. Det är precis som att kliva in i en annan värld och det känns som att just när jag tittar så är serien gjord bara för mig. Den sveper bort världen utanför och kvar blir jag famlandes efter en cigarett jag aldrig rökt och drickandes whisky och konjak som plötsligt visar sig vara juice.
Sällskapet av Mad Men var ett av de trevligaste under förra året. Vad som händer i år kan jag bara drömma om.
Som filmupplevelse idag är den däremot kanske inte ett mästerverk i samma klass som dess betydelse. Däremot att det fortfarande en bra film. Tempot är högt, fotot snyggt och stilen passar bra ihop med den typ av berättelse vi får se. Rastlösheten hos karaktärerna passar bra ihop med den rastlösa framtoningen i bildspråket. Våldsamheterna känns även hela tiden motiverade och ibland oväntat gripande. Det jag saknar är lite mer kött i karaktärerna. Framförallt blir jag frustrerad över hur ländvindligt som Clydes bror kastas in i handlingen, utan att vi egentligen får veta något om vem han är och vad deras relation är. Vet man en hel del om de verkliga personerna kanske det är fullständigt logiskt, men mig störde det en hel del. Redan 1967 kändes även förbrytarromantiken ganska förlegad och även om denna film lyckas injicera den med lite nytt blod, är det fortfarande ganska utslitet. Utförandet är snudd på briljant, men historien kan tyvärr inte sägas vara detsamma.
Senaste kommentarer