Mitt andra dvd-köp någonsin var den amerikanska A Nightmare On Elm Street-boxen. Den måste då ha kostat mig en bit över tusenlappen. Idag kan man få alla filmerna för drygt hundra spänn. Men jag är inte bitter.
Bortsett från att The Dream Child var klippt och att en del extramaterial saknades från den där dubbel-VHS utgåvan så var det en riktigt fin box. 3D-glasögon, original artwork på omslagen och en hel del extramaterial. För någon som växt upp med Freddy Krueger så var det en helig graal.
Sedan släpptes första filmen på Bluray. En kanadensisk utgåva finns som ska vara ”helt okej” och en amerikansk som ska vara grynigt perfekt.
Nu kommer uppföljarna. Eller i alla fall två av dem – den homoerotiska Freddy’s Revenge och den specialeffektsimponerande The Dream Warriors. Tyvärr så väljer man alltså denna gången att inte packa ihop alla filmer i en gigantisk högupplöst box. Den kommer vi få vänta på några år.
Nu tänkte jag att det var dags för en viktig historielektion. Varför? Det är viktigt att kunna sin historia, annars riskerar man att återupprepa gamla försyndelser. Och då menar jag inte att montaget skulle vara det vi ska akta oss för. Betänk istället den förkastliga trenden under senare delen av 1990-talet, då film efter film drog sig närmare tretimmars- än tvåtimmarsstrecket utan att på något sätt ha substansen att täcka upp för det. Om vi inte glömt bort montaget skulle problemet aldrig ha uppstått till att börja med, eftersom man då kunnat korta ner en halvtimmes nonsens till vacker, smakfullt tonsatt femminuterskonst.
Ja, hånat av Trey Parker & Matt Stone. Egentligen förtjänar det att älskas. För er som är för unga för att minnas kommer här veckans viktigaste lektion. Rocky IV är på många sätt arketypen för en god åttiotalsfilm, därför bjuder den också på ett av erans mest magnifika montage.
Som överkurs erbjuds ett av mina favoritmontage, som kanske inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. Ståpälsen är inte långt bort när Alice gör sig redo att hämnas sina fallna kamrater i A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master.
Pär Wirdfors är hård men rättvis i sin recension av första filmen i serien. Själv minns jag inte mycket mer än att jag inte var speciellt förtjust i den och bemödade mig aldrig med att se om den för att friska upp minnet nu när det blev dags att ta sig an uppföljarna.
Laura och Henry bevittnar sina föräldrar bli brutalt mördade av en okänd inkräktare, vilket tio år senare fortfarande plågar dem när det börjar vara dags för dem att ta steget ut i vuxenlivet. Henry har vårdats på en vårdanstalt, men i samband med att han skrivs ut för att åka på en anställningsintervju, blir det tydligt att även lillasyster skulle må bra av professionell hjälp. Hennes vistelse på anstalten blir dock allt annat än fridfullt när de övriga patienterna en efter en faller offer för en mördare som förefaller livnära sig på deras rädslor.
Kopplingen till första filmen är vag, för att inte säga obefintlig. Det enda som länkar samman dem är egentligen att Lucy Lawless (ni vet, Xena) var med i första och att Renée O’Connor (ni vet, Xenas sidekick) är med i denna. Kanske droppar dom några namn också, sådär lagom krystat, men den fungerar bra att se fristående.
Egentligen en slags remake på A Nightmare on Elm Street III – Dream Warriors. Plågade tonåringar, inlåsta tillsammans som blir mördade utan att någon verkligen tror att det handlar om mord, utan snarare har med deras psykotiska beteende att göra. Det känns ganska mysigt att återvända till något som är så bekant, men ändå i ny tappning. Tyvärr är det en väldigt oinspirerad och blev film i allt från regi och skådespeleri till foto. I händerna på en bättre, eller åtminstone mer intresserad, regissör hade det nog kunnat bli roligare att titta på. Kanske.
När en vårdare på anstalten vördnadsfullt nämner en ännu icke presenterad Dr. Allen hinner jag börja fundera på vilken skräckfilmsikon de hittat i rea-backen att spela honom. Robert Englund? Brad Dourif? Close, but no cigarr. Det visar sig vara Tobin Bell (Jigsaw från Saw-filmerna). Klassiskt skräckfilmsgrepp som bidrar till mysfaktorn och Bell är faktiskt sevärd i rollen.
Boogeyman: The Return (Vars originaltitel egentligen är Boogeyman 3, varför man skrotat numreringen på den här utgåvan vet jag inte) förflyttar handlingen till ett elevhem på college där psykologstudenten Sarahs rumskompis tar livet av sig. Kors i taket, denne rumskompis är visst dotter till ovan nämnda karaktär Dr. Allen och vips så är filmerna sammankopplade. Det dröjer givetvis inte länge innan Sarahs kompisar i rask takt får vika in årorna, utan att någon riktigt vill tro på att de skulle vara mördade. Ingen utom Sarah då.
Lite mer av en b-film, men samtidigt lite mer inspirerad. Några fina små finesser i fotot och även om jag aldrig blev speciellt rädd, skulle jag bedöma den här som obehagligare än 2:an. Skådespeleriet är däremot stundtals långt under vad som går att svälja. Att röja mördarens uppenbarelse så pass tidigt som man gör är dock ett misstag som punkterar upplevelsen lite. En mer subtilare presentation av denna hade skapat en helt annan spänning, åtminstone hos mig.
Inledningsvis irriterar jag mig på hur dåligt föregångaren passar ihop med denna. Visst kan det vara en frisk fläkt när ens förväntningar på en film visar sig vara fel, men här känns det mest bara förvirrande på ett dåligt sätt. På ett lagom hårdhänt vis lyckas dock faktiskt säcken så småningom knytas ihop någorlunda, så att både föregångaren och faktiskt även första filmen helt plötsligt framstår som en enhet. Det är inte klockrent sammanfogat, långt därifrån, men ambitionen är ändå värd ett plus i kanten.
En intressant tematik som går igen i samtliga tre filmer är sorgen efter en för tidigt avliden förälder. Det skänker ett vemod och en viss tyngd åt serien. Att den sedan inte gör överdrivet mycket med det må vara hänt, men det bidrar till en känsla av enhetlighet.
En trilogi som lånar en hel del från Elm Street serien. Dessa två uppföljare skämmer däremot inte ut sig fullständigt och fungerar bättre än remaken som kom häromåret, främst eftersom de inte försöker vara något mer än lågbudgetskräckfilmer, medan den senare nämnda är alldeles för medveten om vilken populärkulturell tyngd som finns i det den kretsar kring.
De svenska utgåvorna av filmerna håller definitivt. 2:an har tom en del extramaterial, bland annat i form av dubbla kommentarspår. Ingen har dock lyckats med omaket att översätta “boogeyman” till svenska i textningen, där jag inte kan bestämma mig om vilket av “boogeymannen” eller “monstret” är sämre.
Två 80-talsikoner gjorde under 2010 comeback på vita duken: Freddy Kreuger och Karate Kid, tillsammans med nyversioner av andra gamla filmer så som Wolfman, Clash of the Titans och nu senast Piranha. Att prata om en våg känns inte riktigt relevant längre då den egentligen pågått alldeles för länge och ju definitivt inte är något nytt fenomen heller för den delen. Det vet vi redan.
Något man kan börja fundera kring är ju om man någonstans inte kommer slå i taket snart? Börjar inte alla filmer med en titel tillräckligt välkänd, redan vara gjorda på nytt? För visst handlar det egentligen mest om att ta vara på ett redan väl inarbetat varumärke och därmed få en hel del marknadsföring gratis, än att återberätta en bra historia? Vi lämnar dessa funderingar.
Jag ser egentligen inget större ”fel” med att göra remakes. Inte så länge man faktiskt har som ambition att göra en bra film, något det väl dock kan vara lite si och så med. Den fullständiga andefattigheten och bristen på kreativitet i exempelvis den nya versionen A Nightmare on Elm Street är dock inte reserverad enbart för remakes. Filmer som Iron Man 2, The Last Airbender eller Knight and Day lider i olika grad av exakt samma symptom trots att de inte har någon tidigare förlaga.
Problemet är som jag ser det snarare en brist på faktisk talang och en ökad strömlinjeformning inom produktionerna, är att remakes i sig skulle vara något dåligt. Förhoppningsvis når vis någonstans en kritisk punkt, likt den på det tidiga 60-talet, då bolagens ständiga felsatsningar leder till något slags konstnärlig renässans. Hoppas kan man ju alltid.
Ett annat förslag är ju annars att släppa fokus på Hollywood och istället njuta av filmer från resten av världen. Jag lovar och svär att den kreativa torkan inte alls är en global farsot.
Ett av de sämsta filmåren på länge. Så brukar jag benämna filmåret 2010 när jag pratar om det med mina nära och kära. De flesta suckar medhållande, vi pratar om Iron Man 2 som inte levererade och Shutter Island som trots sin 50-tals spänning inte var mer än vad den var. Årets remake A Nightmare On Elm Street från de ständiga förlorarna på Platinum Dunes var en kniv i ryggen på hela serien. Till och med Freddy’s Dead: The Final Nightmare måste ha gråtit en skvätt när han gick på premiären och delade Popcorn med sin mobbade kompis The Dream Child.
Salt,Knight & Day och A-Team är utan tvekan halvdana dussinfilmer med för mycket CGI och för lite charm. Även om såklart Bradley Cooper visat i Hangover (och även i All About Steve faktiskt) att han har något sexigt och charmigt.
Nej det är ett svagt år. Även om säkert ett par småtitlar kommer överaska så har de tunga namnen inte levererat och sommaren/hösten ser sorglig ut.
Men det finns tre säkra undantag, och möjligtvis två filmer till, som kommer lindra sorgen en smula.
Pixar avslutar sin enda trilogi i sommar med Toy Story 3. Såg första filmen på bio när jag gick i mellanstadiet. Har aldrig riktigt fallit för filmserien eller pixars identitetslöst animerande och historier. Ge mig en charmig Ice Age för varje Cars, Finding Nemo eller Wall-E. Men hur som ska del tre vara riktigt bra och med de ”objektiva” glasögonen på så kommer den säkert vara rakt igenom kvalitet.
Det var inte länge sedan vi satt och skruvade oss i biofåtöljerna till Finchers Benjamin Button men redan i år kommer hans nästa film. Alla är skeptiska då han avhandlar det ointressanta fenomenet Facebook. Men med Fincher bakom spakarna och nu med Trent Reznor som kompositör så vet vi att det kommer bli skitbra. Det kommer vara visuellt perfekt (trots RED), Justin Timberlake kommer spela bra och den mindre charmiga Michael Cera-kopian Eisenberg kommer vara uthärdlig.
Den riktigt stora filmen och sommarens definitivt säkra kort är Christopher Nolans Inception. Han har ju plötsligt blivit gemene mans favoritregissör, precis som den där nya Kent-skivan blivit tidernas sommarskiva och Robert Pattison plötsligt är den hetaste människan på jorden. Men för mig har Nolan inte bevisat sig, eller ja förutom att bevisa sin torrhet. Han är en hantverkare lik Fincher men utan glimten i ögat eller kärleken till mediet. Nolan är killen som säger att han är författare på klassåterträffarna för han skäms över att jobba med film. Somnar man inte till ett kommentatorsspår eller en intervju med Nolan så har man stora sömnproblem. Men. Hur som helst. Inception kommer vara bra. Riktigt bra. De som växte upp under 80-talet kommer glädjas åt att Tom Berenger har en roll. De som avgudar asiatisk film får Ken Watanabe. De som älskar morgondagens stjärnor innan ”de blir giganter” får sig en dos Joseph Gordon-Lewitt. Jag ser mest fram emot en seriös rolltolkning av underbara Ellen Page, att få återse vår tids bästa skådespelare DiCaprio och hur jävla underbart snygg, häftig och välspelad den här filmen kommer vara. Förhoppningsvis sinkas den inte för mycket av Nolans torrhet. Men vi slipper definitivt en skrattretande Christian Bale.
Så de tre säkra korten är således Toy Story 3, The Social Network och Inception.
De två filmerna jag har förhoppningar på är Olivers Stones Wall Street 2 och Predators. Wall Street 2 kommer ge oss Michael Douglas som underbara Gordon Gecko och Shia Lebouf kommer ge oss ett mindre stelt och bättre spelat alternativ till Charlie Sheen. Men Oliver Stone får man väl ändå se som en ojämn regissör, kanske t.o.m rätt dålig, så vi får se om filmen lever upp till originalet.
Predators kommer säkert vara sunkig, men ändå vill man tro på den. Rodriguez ska genom sin producentroll och fanboy-fasad visa alla vart skåpet ska stå och hur man gör en film som lever upp till Arnolds actionspektakel från 80-talet. Det verkar dock som regissören Nimrod Antal inte riktigt lyckats och förutom alla hyllningar till originalet och ojämna datoreffekter finns nog inte så mycket mer. Och till alla er som tyckte Antals Vacancy var en bra film, så var den faktiskt inte det.
Ljummet filmår (eller egentligen filmsommar) men med The Social Network och Inception plus Toy Story 3, Wall Street 2 och Predators så kanske det finns något som håller oss mätta till nästa år. Kanske. Förhoppningsvis. Nästan säker på det.
Vi har alla suttit med den perfekta filmen i våra tankar. Vi alla vet hur en tredje trilogi med Star Wars-filmer borde starta, hur Ripleys äventyr i en femte Alien skulle se ut och hur man får till en perfekt Hellraiser-film. Vi fantiserar om den perfekta uppföljaren om det så är i duschen, biomörkret eller pendeln på väg till jobbet.
Under hela mitt liv har jag suttit och drömt om det. För jag vet hur jag skulle göra uppföljarna perfekta. I min värld så vet jag – precis som ni – alla misstag som borde rättas till och allt man borde hålla kvar vid från tidigare filmer.
Jag fantiserade t.o.m. om möten med Robert Shaye, luncher med James Cameron och pitchar inför Warner Brothers ledning. Jag drömde att jag en dag skulle få chansen att ställa allt till rätta. Men ju äldre jag blev desto mer förstod jag såklart att drömmar bara är drömmar. Jag kommer aldrig få chansen att rädda Child’s Play från sitt tragiska komiska öde eller se till att rätt stuntman befinner sig bakom masken i en Friday The 13th uppföljare. Sorgligt men ack så sant.
Så fort jag hade lyckats se alla sju filmer i A Nightmare On Elm Street-serien (vilket var svårare förr i tiden innan Internet och dvd-boxar) så började jag drömma om en revival av filmserien. Och nu när Freddy VS Jason sparkade på det som en gång var Freddy och remaken dödade originalserien och drog titeln genom smutsen så finns bara min dröm kvar. Och den – som legat och grott, alltid återkommit och utvecklats under åren – ser ut ungefär som följande:
A Nightmare On Elm Street part 6 (The Dream Chamber kanske som undertitel)
Eftersom Freddys Dead: The Final Nightmare var fel på så otroligt många sätt så måste varumärket omstartas. Att sälja och framställa filmen som en nystart som står på egna ben där tidigare kunskap om serien inte är nödvändig tror jag är oundvikligt. Dock har jag aldrig trott att en remake är svaret utan man kan balansera filmen så den lockar till sig en ny publik samtidigt som den fungerar som en del i den ursprungliga serien.
Jag skulle starta filmen i nutid (2010). Tonmässigt skulle filmen vara lik den första (och andra) filmen, kanske t.o.m. ännu mer seriös och hårdare. Den skulle placera sig efter del5 i tidslinjen.
Ungdomar bosatta på Elm Street drömmer om någonting. De vet själva inte riktigt vad det är. Som oftast med drömmar så minns de inte riktigt dem då de vaknar upp kallsvettiga i sina medelklasshus. Någonting abstrakt och svårförklarat återkommer i drömmarna. Det är Freddy som är på väg tillbaka. Ju mer ungdomarna drömmer om ”honom” desto mer kraft får han och desto mer konkret blir hans form.
Men det är länge sedan något mord skedde i Springwood och legenden om det fruktansvärda som hänt har förpassats till att vara en spökhistoria för barnen – ”Have you heard the story of the child killer who lived here?”. Freddy får långsamt mer näring och snart börjar ungdomarna minnas mer konkret; något rött och grönt. En smutsig hatt. Fyra vassa knivar.
Långt borta från Springwood bor Alice (från del 4 och 5). Hon är medelålders, har alkoholproblem och tappat kontakten med sin son Jakob. Även hon drömmer om Freddy. Men det är bara vanliga mardrömmar. Alice kan dock inte släppa det hon råkade ut för som ung och bestämmer sig för att återvända till Springwood.
Alice tar jobb som lärare och försöker ta reda på om Freddy verkligen är borta. Det visar sig att han inte är det och ungdomar börjar snart återigen dö. Under resans gång så kommer någon huvudperson (ung tjej antagligen) tillsammans med Alice på det Nancy kom på i första filmen – för att oskadliggöra Freddy måste man göra honom till en man av kött och blod igen. Så i slutet av filmen lyckas de dra ut Freddy ur en dröm. Tanken har alltid varit att Freddy ska agera förvirrad och rädd väl i den riktiga världen. Han är ovan vid den fysiska världen och beter sig som ett skadat djur. Han springer iväg, kanske ut på en väg och blir påkörd. Han fortsätter springa mot det enda stället han känner trygghet – nancys/sitt hus (vad nu det huset har för egentligen betydelse i filmerna?), kanske något som har med barn att göra eller fabriken där han brändes. Väl där så gör de slut på Freddy på något sätt, kanske bränner de upp honom för att på ett trevligt sätt sluta cirkeln.
Åt det håller skulle min film se ut. Den skulle vara mörk och seriös. Den skulle ha kvar Englund som Freddy (fast utan den felaktiga humorn som startade i del3) och respektera originalfilmserien. Den hade varit en hyllning till första filmen samtidigt som den skulle ha varit uppdaterad och modern.
Den hade inte varit spydålig som remaken var. Och Robert Englunds karaktär hade fått leva vidare.
Det finns något fantastiskt över att Ridley Scott återvänder till Alien-universumet som han skapade för över 30 år sedan och som ingen annan riktigt kunnat orientera sig i.
Att det skulle handla om en prequel var väl rätt naturligt då det med stor sannolikhet inte finns någon drivkraft från Scotts sida att ta vid där t.ex. Alien: Resurrection slutar.
Jag är faktiskt inte så intresserad av vad som hände innan Alien, jag är inte en sån där som behöver få allt förklarat för mig. Jag tror allmänt att ju mer man visar och förklarar ”the Boogeyman” desto mindre kraft får han. Det kan man se i flera skräckfilmserier (A Nightmare On Elm Street är ett lysande exempel) och nu när Scott i 2 nya Alien-filmer ska förklara vem och vad ”The Space Jockey” är så känns det lite knepigt för mig. Knepigt och ointressant – dock väger intresset av Scotts återkomst till serien upp detta.
Men nu när nyheten kommer om att Scott ska spela in filmerna i 3D – ja då börjar tvivlande ta över. Jag förstår att 3D kan vara ypperligt för att få till häftiga bilder på facehuggers och rymdbilder. Men, då Alien är en av de filmer som ser absolut perfekt ut så är jag rädd att de nya filmerna kommer få ett kitschigt utseende och en ”event liknande” uppenbarelse. Det klassiska, vackra, genuint läskiga och perfekta från den första filmen kommer kanske inte finnas kvar i Scotts nya?
Men det finns generellt sett fyra regissörer som jag litar på har kompetensen att få mig att älska en film i 3D – Cameron, Fincher, Scott och Spielberg. Cameron misslyckades i vintras med sitt smurfepos så nu är det väl Scotts tur att försöka. Men framtiden får utvisa om det blir ett biobesök i 3D för mig eller om jag sätter mig i en hederlig salong för att se Alienfilmerna på en 35mm kopia.
Laura och Henry bevittnar sina föräldrar bli brutalt mördade av en okänd inkräktare, vilket tio år senare fortfarande plågar dem när det börjar vara dags för dem att ta steget ut i vuxenlivet. Henry har vårdats på en vårdanstalt, men i samband med att han skrivs ut för att åka på en anställningsintervju, blir det tydligt att även lillasyster skulle må bra av professionell hjälp. Hennes vistelse på anstalten blir dock allt annat än fridfullt när de övriga patienterna en efter en faller offer för en mördare som förefaller livnära sig på deras rädslor.
Två 80-talsikoner gjorde under 2010 comeback på vita duken:
Senaste kommentarer