Filmknullandet är en väsentlig del av filmvärlden. Dels för att sex alltid är intressant på film hur man än vrider och vänder på det. Väldigt få människor tycker illa om sex på film, utan att gå in på vetenskapliga resultat eller utfrågning alá SIFO kan vi nog konstatera detta. Därmed inte sagt att var och varannan människa inte tycker att det är högst obehagligt med sexscener på film när man ser filmen med andra människor, men det är ju en helt annan sak att dryfta och det väcker inte alls jobbiga minnen från den där kvällen när jag prompt hade valt att jag och flickvännen skulle seAmerican Pie tillsammans med mina föräldrar. Nej fy fan, verkligen inte.
Så vi, alltså vi=filmtittare tycker om sex på film, men frågan är om det knullas bättre än på svensk film? Känns det inte alltid som att man får till en verkligare skildring inom svensk film och tv än vad Hollywood, Bollywood eller annan geografisk enhet inom film lyckas med. För några veckor sedan såg jag fantastiska Till det som är vackert. En film som inte alls är bra på grund av 1,5 intima scener, men just sexet i filmen är ju som taget från verkligheten. Minns ni scenen när Helena Bergström har sex i filmen Black Jack sittandes i en bil? Inte något som gemene man gör hemma kanske, men visst känns det verkligt? Eller Rolf Lassgård i Under solen. Känns inte det som riktig diskbänksrealism när det kommer till knull?
Hollywood kommer dragandes med skimrande sexscener. Snyggt fotade och med ursinnig passion i blickarna, men blir det någonsin verkligt? Jag minns en sexscen från filmenSwimfan, där en sexscen i simbassängen kändes helt klart äkta, men annars är det ganska dålig stake i de internationella sexscenerna.
Kan svenskt sex bli en möjlighet att sälja till filmvärlden genom att speciella sexcoacher utbildar väl valda regissörer? Black Jack slår ju Ken Park vilken dag i veckan som helst.
Jag går ofta själv på bio. Det är praktiskt, jag slipper planera in mina biobesök och behöver inte fundera över vad mitt sällskap tycker om filmen. Det är kanske därför som jag ofta tittar på andra besökare i stället. Redan när jag går in i salongen studerar jag pöbeln som jag ska dela biosalong med och funderar över varför de valt att se just den här filmen. Ibland blir det väldigt jobbigt och jag tycker synd om de andra.
Första gången jag drabbades av denna känsla var när jag såg Kevin Smiths film Dogma på premiärdagen. Besökarna var, förutom jag och min kompis, två nördar i Jay & Silent Bob-tröjor och en barnfamilj. Eftersom barnen i familjen var flickor i yngre tonåren tog jag förgivet att de valt ut just Dogma för att de hade flickrummen tapetserade med Matt Damon, efter hans genombrottsfilm Good Will Hunting, och inte hade en aning om vad Smith brukar göra för filmer. Det var väl någon gång när Jay dök upp som pappan i familjen fick nog och lämnade salongen. När bajsmonstret gjorde entré försvann resten av familjen också. I stället för att, på ett hippt och självbelåtet sätt, hånskratta åt dessa medelsvenssons som inte tål sex och bajs började jag fundera över vad de pratade om när de tog sig hem. Kanske hade de blivit så upprörda att de velat ha pengarna tillbaka. Fick de det i så fall? Hela den trevliga familjefredagen måste ha blivit förstörd för dem.
Premiären av Lukas MoodyssonsEtt hål i mitt hjärta har också fastnat i minnet. Ett äldre par, som tydligen var så angelägna om att se filmen att de accepterat platser som inte var sidan om varandra, hamnade på något sätt i biosalongen till filmen som varnade tittarna för starka scener redan på bioaffischen. Damen satt sidan om mig som satt ute på kanten. Jag tror inte ens det gått en halvtimme innan hennes man reste sig upp i andra änden av salongen och strövade runt den fullpackade lokalen. ”Prostataproblem”, tänkte jag och glömde filmen en stund. När han kom fram till min rad lutade han sig fram och deklarerade demonstrativt högt till sin fru: ”Jag sätter mig där ute, så får du komma när skiten är slut”. Efter en stund gick hans fru också. Då började jag fundera över deras förhållande. Hur hade de det egentligen? Hon verkade vilja ge filmen en chans medan maken var en typiskt tråkig gubbe som troligen bara ville titta på deckare och western. Han ville inte bli utsatt för en sån film. Just då hatade jag Moodysson och tyckte att han kunde ha gjort en uppföljare till Tillsammans i stället. Då hade alla varit mycket gladare.
När jag såg Ken Park lade jag omedelbart märke till kvinnorna i 50-årsåldern som givetvis hade platserna framför mig. Hur hade de hamnat där? Filmens affich föreställde en kille som utförde oralsex. Under hela filmen studerade jag de båda kvinnorna för att vara säker på att de inte blev upprörda över det som visades. De skötte sig väldigt länge, men när stryprunkandet satte igång kunde de inte låta bli att ge varandra blickar. Jag tyckte så synd om dem. Hade de inte kunnat bli besparade från det? Samma biobesök förstördes även av en ung man som trodde han tittade på uppföljaren till American Pie. Han skrattade som om han aldrig hade gjort annat när en pappa i filmen kommer på sin dotter med att ha sex och misshandlar henne och pojkvännen. Det krävdes ganska många slag innan den unge mannen förstod att det inte var en komedi. Skämdes han över att han inte förstått filmen eller var han bara dum i huvudet och tyckte att det var roligt?
Ibland blir man glatt överraskad. Den finkulturella biografen Spegeln i Malmö lockar ofta den mest fisförnäma publik man kan tänka sig, ni vet de som bor på Limhamn och Möllevången och som tycker att de är bättre än alla andra. När jag såg den bögporriga dramakomedin Shortbus där hade hypen lagt sig och det var bara jag och ett medelålders par i publiken. Hur hade de hamnat där? Denna gång var min oro obefogad och mannen skrattade åt nationalsången-i-röven-scenen som om rövslickning var en naturlig del av hans vardag.
Det finns säkert många som tycker det låter väldigt märkligt att jag sitter och tänker så mycket på vad andra tycker om filmerna när jag går på bio. Troligen är det inte helt friskt, men jag vill ändå se det som en empatisk sida. När jag såg Precious samtalade jag lite med den äldre herren som satt sidan om mig. Han tyckte det var väldigt käckt att jag hängde min jacka på trappräcket i stället för att ha den i knäet. Efter lite tjatande på sin fru övertalade han henne att de skulle göra på samma sätt. Jag tyckte om gubben och tyckte att han och hustrun påminde lite om hur mina föräldrar hade agerat i samma situation. Precis innan filmen skulle börja kom de sista två biobesökarna och satte sig framför oss. En av dem var en väldigt lång man som hamnade mitt framför min nya favoritgubbe och jag insåg att han inte kunde se mycket av texten. Första halvan av filmen oroade jag mig mycket över min granne. Förstod han vad som sades? Det är ju så mycket slang i Precious. Jag var på väg att erbjuda honom min plats flera gånger. Men då hände någonting. Farbrorn åt praliner och slängde papperet på golvet! Om man beter sig på det sättet förtjänar man banne mig inte någon bra plats.
Det finns tillfällen när det faktiskt är roligt att se och höra vad publiken tycker om filmen. Jag såg Star Wars: Episod III över tio gånger på bio (kanske närmare tjugo gånger till och med) och satt ibland och njöt av publikens reaktioner. Min favorit var när en kvinna plötsligt ropade ”VA?! Är det han?!” över hela salongen när Anakin fick sitt nya namn. På en föreställning hade en mormor följt med sin dotter och sina barnbarn på bio och jag oroade mig för att hon skulle få ont i öronen. När vi lämnade biografen hörde jag att hon sa ”Jag tyckte den var rätt bra”. Jag blev varm i hela kroppen och kom att tänka på min egen mormor som brukade bjuda mig och min syster på bio. När hon och jag hade sett Ewok-äventyret Hjältarnas karavan berättade hon att hon hade tyckt bättre om den än Den oändliga historien (som hon sett med min syster). Då blev jag ju glad över att min mormor var så cool, men så här i efterhand måste jag säga att hon hade väldigt dålig smak.
Det finns en tråd på forumet där det snackats lite om för- och nackdelar med att se film själv och tillsammans med andra.
Filmknullandet är en väsentlig del av filmvärlden. Dels för att sex alltid är intressant på film hur man än vrider och vänder på det. Väldigt få människor tycker illa om sex på film, utan att gå in på vetenskapliga resultat eller utfrågning alá SIFO kan vi nog konstatera detta. Därmed inte sagt att var och varannan människa inte tycker att det är högst obehagligt med sexscener på film när man ser filmen med andra människor, men det är ju en helt annan sak att dryfta och det väcker inte alls jobbiga minnen från den där kvällen när jag prompt hade valt att jag och flickvännen skulle se American Pie tillsammans med mina föräldrar. Nej fy fan, verkligen inte.
Ibland blir man glatt överraskad. Den finkulturella biografen Spegeln i Malmö lockar ofta den mest fisförnäma publik man kan tänka sig, ni vet de som bor på Limhamn och Möllevången och som tycker att de är bättre än alla andra. När jag såg den bögporriga dramakomedin
Senaste kommentarer