De tre musketörerna blir film än en gång. Den här vändan är det Paul W.S. Anderson som står bakom rodret och Logan Lerman som gestaltar musketör nummer fyra D’Artagnan. Eftersom W.S. Är gift med Milla Jovovich har även hon fått en roll i filmen, som M’lady de Winter. Bland övriga namn syns Christoph Waltz som Richelieu och mads Mikkelsen som hand enögde hantlangare Rochefort.
Nu har postern till filmen släppts och… det ser retro-katastrofalt ut på alla fel sätt. Det liknar någon urblekt poster från åttiotalet, vilket säkerligen är meningen också, men så extremt photoshoppad att det inte är roligt längre. Om du inte redan visste att han hade en roll i filmen, farbror med snirklig mustasch högst upp på bilden är Orlando Bloom… något som inte syns alls.
Blir resten av filmen precis lika katastrofal som postern? Diskutera på forumet.
Uppmärksamheten kring Andreas Öhmans regidebut var enorm under 2010. I rymden finns inga känslor blev Sveriges oscarsbidrag, nominerades till fyra guldbaggar och fullkomligt överhopades av hyllningar från både publik och kritiker – vilket är sällsynt. Den genomsnittliga svenska biobesökaren och filmkritikerns åsikt om vad som är sevärd film går som bekant sällan hand i hand. Det är här som Öhman lyckats så fint, I rymden finns inga känslor är folklig feelgood, men samtidigt finns här en spännande originalitet i både karaktärer och scenografi.
Bill Skarsgård spelar Simon, en 18-åring med Asperger syndrom. Simon gillar inte att människor kan säga en sak fast de egentligen menar en annan, han skulle egentligen trivas bäst i rymden, för där finns inga känslor. Dagarna styrs i detalj efter visarna på klockan och vid för stora avvikelser, praktiska eller känslomässiga, sätter han sig i sin tunna och flyr ut i rymden. Simons största intresse är just rymden – och så givetvis storebrorsan Sam (Martin Wallström), som är den enda som förstår honom. När Sam blir dumpad av sin flickvän rubbas schemat och Simon måste snabbt hitta en ersättare.
Det här är tillskruvad realism i lyxförpackning. Att bygga en historia kring en neuropsykiatrisk diagnos är både högaktuellt och för många ganska lätt att ta till sig, alla känner någon som känner någon som… Den lilla kritik som riktats mot filmen är att Simons personlighet skulle vara överdriven, kan hända att så är fallet, så mycket kan jag inte om Asperger. Men Simon är i så fall inte ensam om sin originalitet, även om han är huvudrätten. Ta bara hans minst sagt egenartade arbetskamrater, som handplockade ur en film av Wes Anderson.
Simon har alltså tagit på sig jobbet att leta potentiella partners, inte så enkelt för en kille som har svårt för sin omgivning – framförallt på grund av alla obegripliga känslor. Simon tar med sig polaroidkameran och anteckningsblocket och skapar ett album med tänkbara kandidater. Förgäves försöker Sam ännu en gång förklara att så fungerar det faktiskt inte när man blir kär. Simon får lära sig att man kan dras till varandras olikheter, så yrvädret Jennifer (Cecilia Forss) som han ofta möter på vägen till jobbet kanske inte är en så dum idé ändå. Det är här filmen plockar de flesta av sina charmpoäng, i samspelet mellan Simon och Jennifer. Hon står för kaos, skratt och spontanitet, och struntar helt i de regler som gäller i umgänget med Simon. Cecilia Forss nominerades till en guldbagge för bästa kvinnliga biroll, filmens feelgood-stämpel vore inte alls samma sak utan henne.
Men I rymden finns inga känslor är värd uppmärksamhet också tack vare den snyggt matchande scenografin. Färg och form på varenda liten detalj är lika noggrant planerad som anslagstavlan som styr Simons liv. Effektfulla grafiska lösningar förklarar också hur Simon uppfattar både tid och känslor. Olika smiley-gubbar följer känslorna hos medspelarna – och precis som på så många andra, åker de belåtna smilbanden upp även på mig.
Det är med en stor dos skepticism som jag blickar mot en av de kommande Three Musketeers-filmerna som vi kan vänta oss under 2011. Det som talar emot är:
Det är den dåliga Paul Anderson som regisserar.
Orlando Bloom är med, om ändock i den lilla birollen som Buckingham.
Logan Lermans D’Artagnan ser alldeles för ung ut. Risk för barnfilm?
Den blir i 3D
Men motvikten är å andra sidan följande:
Alla tre musketörerna spelas av skådespelare som knappast kan räknas som några stora namn, vilket antyder att de valts för att de fungerar som skådespelare. Ray Stevenson kan fungera utmärkt som brölig och livsglad Porthos, Matthew Mcfayden har rätt tyngd för den sorgsne Athos och Luke Evans har både karisman och fysiken för den charmige Aramis.
Milla Jovovic är en rätt bra skådespelare, men hon tenderar att bli lite spattig. Mylady är ju å andra sidan en rätt hård böna och den rollen kan ju den goda ukrainskan.
Mads Mikkelsen spelar Rochefort. Enögd och jävlig är ju nästan danskens familjemotto numera.
Om någon tyckte att The Mangler var att tänja ut på vad som faktiskt är ok att göra skräck på, kan besvärat nypa sig i näsryggen och konstatera att det nu är dags för nästa steg: Flygbussen (och det är faktiskt inte biljettpriset som är det skrämmande).
Efter en helg med festande i Mexico befinner sig Mel och Jules åter i hemlandet, eller rättare sagt i den gråzon som flygplatsen utgör. Naturligtvis mitt i natten. Efter lite bagagestrul och flirtande med två unga män, väljer de att dela en flygbuss med dessa samt en timid medelålders herre. Chauffören börjar bete sig allt märkligare, väljer udda färdvägar och snart står det klart för resenärerna att han inte alls har rent mjöl i påsen…
Ganska ofta kan man tycka att en film har en ganska schysst grundidé, men att denna sedan kollapsar på grund av ett dåligt utförande. I Shuttle är det snarare tvärtom. Konceptet med terror ombord en liten, liten flygbuss tvingar manusförfattaren (tillika regissören) Edward Anderson till en hel del krystade händelseförlopp för att filmen inte ska bli antingen väldigt kort eller väldigt händelsefattig. Någonstans på vägen blir även detta rätt tröttsamt. Däremot tycker jag regin och exempelvis presentationen av karaktärerna fungerar oväntat bra. Tony Curran som spelar busschauffören övertygar nog mest.
Men som sagt, svårigheterna att hålla intresset uppe i en film med så få möjligheter tar ut sin rätt och några av vändningarna är besvärande dåliga. Mot slutet blir det lite spännande igen, men när eftertexterna börjar rulla och jag ställer mig upp ur tv-fåtöljen börjar intrycken blekna nästan direkt. Inget speciellt gott betyg, men samtidigt inte heller någon dålig film.
Prince of Persia, Tekken, Resident Evil, Far Cry, Max Payne, DOA, Postal, Aliens vs. Predator etc är alla populära spel som senare blivit filmer. I samtliga fall har resultaten blivit rätt usla filmer, med undantag av möjligtvis DOA och första Resident Evil-filmen. Är det verkligen så att datorspelsidéer inte är tillräckligt bra för att föras över till vita duken? Ser man till recensioner av filmerna verkar det onekligen så. Det är bara Final Fantasy – The Spirits Within som lyckats komma över 40% på Rotten Tomatoes obarmhärtiga men tillförlitliga lista.
Jag tycker det är underligt dock. Jag har spelat datorspel sedan början av 80-talet och det finns massor med bra datorspel och konsollspel som fördrivit massvis av min tid. Alla har givetvis inte varit filmmaterial, men det finns utan tvekan titlar som skulle kittla om de gjordes. Tyvärr har redan Alien vs. Predator gjorts och riktigt uselt dessutom. När jag spelade AVP2 (red. anm. Aliens vs Predator 2) för första gången höll jag gång efter annan på att skita knäck. Grym spänning och skräck blandat med fantasi på ett kreativt sätt. Varför kunde inte filmerna gjorts i samma anda? Samma gäller för Resident Evil. Spelet har en grymt bra berättelse och filmerna är minst sagt en besvikelse av rang. Gör om gör rätt!
Att vissa filmer redan från start var dömda att misslyckas är inte underligt. Som i fallet Prince of Persia går det inte att basera en film på en gubbe som skall hoppa och klättra. Det är ungefär lika korkat som att göra en film där man staplar tio biljakter efter varandra och i övrigt får vi se när bilarna tankas. Jag undrar om problemet kan vara att man klänger sig fast för mycket i att ge blinkningar åt spelarna och fansen och glömmer bort att filmen måste ha en handling för att fungera. Bara för att man har ”bullet time” och det är coolt, räddar det inte en hel film.
Bioshock
Mitt förslag är att basera filmen på berättelsen och karaktärerna och strunta i explosioner och coola vapen. Revolutionerande eller hur? Vilka spel har bra berättelser som skulle kunna bli intressanta filmer som ännu inte spelats in? Half-Life, Bioshock, Monkey Island, S.T.A.L.K.E.R. Shadow of Chernobyl, Beyond Good and Evil och Gears of War är ett litet urval av spel som med rätt hantering skulle kunna bli fantastiska filmer. Beyond Good and Evil Peter Jacksons favoritspel och det skulle inte vara helt ointressant att se vad han kunde åstadkomma med det spelet. Eller varför inte Guillermo Del Toro som regissör till Bioshock? Jag kan bara drömma om att Ridley Scott tar sig an S.T.A.L.K.E.R Shadow of Chernobyl. Så länge regissörer som Paul W.S. Andersson och Uwe Boll håller sig på ljusårs avstånd är jag lycklig.
Om utifall att det är någon som inte prenumererar på Empires nyhetsbrev, så hade de den här veckan en länk till en redband för Robert Rodriguez och Nimrod Antals (hahaha, Nimrod!) kommande Predators (se upp för mindre spoilers).
Hur bra kan del 5 i en serie egentligen vara? Ärligt talat så är det ju inte så där fruktansvärt många serier som blir så långa, och det lilla jag sett och läst om den här gör ändå att det pirrar till i coolhetssensorn. Nåja: Adrien Brody är ingen Arnold Schwarzenegger (no shit, Sherlock!), Laurence Fishburne är ungefär som Danny Glover, men oavsett hur dålig den blir kan den omöjligen vara lika bottenlöst usel som Paul WS Andersons Alien vs. Predator ifrån 2004.
Roger Ebert lär ha sagt att TV-spel aldrig kan vara konst, och det finns många som håller med honom. Jag gör det inte, men det är en lite annan debatt. Jag ser dem som ytterligare ett historieberättarmedium (varför, och hur, skulle detta inte kunna vara konst? För. Helvete! …ja, just det, det var inte det jag skulle skriva om), med sina egna tillgångar och begränsningar.
En av tillgångarna är interaktiviteten, att man som betraktare är engagerad och delaktig i berättesen. Filmtittande är en mer passiv process, där man som tittare tänker, känner och reagerar på en process där man står utanför. Det kan vara nog så engagerande, men det är uppenbarligen inte samma sak. En annan styrka med spel är att man kan vara repetitiv och därigenom ”träna upp spelaren” att tänka i rätt banor och reagera korrekt när händelser inträffar. Just den här känslan, att bli bättre och bättre på något, tills dess att du kan använda din portal-pistol för att fly ur Aperture Sciences enorma testanläggning, eller att du kan begrava ett gigantiskt Jade-svärd i halsen på krigets gud Ares, det är en process som du som spelare per design alltid är delaktig i. Den dimensionen går förlorad när man försöker översätta ett spel till film, och det tror jag är en viktig anledning till att filmer baserade på spel ALLTID suger. Det, och att Paul WS Anderson är en jävla klåpare.
Historierna är ju ofta bra och engagerande, men när man kondenserar en 10-timmars interaktiv spelupplevelse till 2 timmars sittande vid sidlinjen som åskådare är man så att säga dömd att skapa något som är mindre givande. Jag för min del är helt ointresserad av att se exempelvis God of War eller Half-Life i filmversioner. De kan aldrig återskapa känslan av hur det är när man öppnar upp buken på sin första kentaur i God of War III eller den kusliga stämningen i zombie-staden Ravenholm i Half-Life 2, när man har slut på ammunition och tvingas till kreativt användande av gravitationsgeväret – med resultat som ibland är frustrerande ineffektiva och ibland tillfredsställande blodiga.
Ja, med undantag av The Last Ninja till Commodore 64, det skulle göra sig fantastiskt som film, men tills någon ger mig i uppdrag att göra den filmen håller jag inne med min briljanta idé.
Ennio Morricone får Polarpriset! Varför har detta inte hänt tidigare?
+25
Lost är äntligen över! Tack för det, dags att gå vidare.
+20
Veckans 4:e mest sedda film på bio är Terror på Elm street och Kick Ass ligger 9:a. Det finns hopp för svensk biopublik trots allt.
+15
Brad Pitt battlar Will Ferrell i kommande Dreamworks Animations-rullen Megamind. Juldagspremiär i Sverige fastställd redan nu, kan det bli bättre?
+10
MacGyver får kanske äntligen sin egen film, trots att MacGruber bombade i USA. Vi håller alla våra tummar för att Richard Dean Anderson överlever tills produktionen är över.
+5
Shia LaBeouf spyr först på Transformers 2, nu senast på Indy 4. Filmvärlden darrar av skräck inför den allsmäktiges nästa attack.
+-0
Megan Fox får inte vara med i Transformers 3. Vem lider mest av det uppbrottet; filmen, bolaget, skådespelerskan eller publiken?
-5
Cannes-festivalen. Inga skandaler, inga stora nyheter och bara en massa fransmän som vinnare. Enda behållningen; Apichatpong Weerasethakul fick Guldpalmen. Jag tror jag talar för alla när jag säger – Äntligen!
Det enda sajter som inriktar sig på rykten om film och TV rapporterar om nu för tiden gäller CSi-spinoffs.
-30
Beck – levande begravd läckte ut på internet. Har vi inte lärt oss efter Rhoca-Gil-katastrofen i Hallandsåsen och oljeplattformen utanför Florida? Man måste täta ordentligt så att inte skadligt material drabbar allmänheten och miljön.
Någonting är fel när man efter en filmkväll med 3 filmer fått ut mest av Adam Sandlers Click. Jag gjorde misstaget att, förutom Click som av någon anledning fanns här hemma, se svensk film. Ni vet, ibland får man den där dumma tanken om att ge svensk film (ännu) en chans. Likt en blåslagen kvinna som för många gånger förlåtit sin hustrumisshandlande make så kommer den där tanken om att svensk film kanske inte är så dålig ändå?
Så när jag skulle låna film inför helgen, och jag utan större problem valt bort Avatar och Ninja Mission, så föll valet på två svenska titlar – Oskar Oskar med Björn Kjellman och Original med Tuva Novotny.
Väl hemma så rev jag först av Click. Sedan kom jag till de två svenska filmerna på O – som båda kanske försvann i den svenska filmrepertoaren förra året?
Oskar Oskar
Jag började med Oskar Oskar, för det finns ändå något lockande i Björn Kjellman och filmens omslag såg halvtrevligt ut. Jag tror filmen handlar om en medelålders man (spelad av en för ung Björn Kjellman?) som äger en papegoja och vars fru dött i en bilolycka. Jag vet faktiskt inte mer om filmen för jag stängde av efter en kvart.
Att stänga av en film är ett stort misslyckande, det är verkligen något man försöker undvika (även om min tröskel för en avstängning blivit lägre ju äldre jag blivit). Men när Kjellman står i någon elektronikbutik för att köpa vad-det-nu-var och allting osar ”skolfilm från första årselever på medieprogrammet” så kände jag att jag var tvungen att stänga av eländet. Den fula konsumentvideokameralooken ihop med det totala ointresset för vad som pågick i filmen gav mig ingen anledning att fortsätta låta skivan snurra.
Original
Jag hade först hört talas om den här filmen i forumet där det länkandes till ett youtubeklipp med Tuva Novotny i ett skumt musiknummer. Det såg lagom crazy ut så ett litet intresse växte fram. Jag satt sedan på en föreläsning med filmens scenograf och kostymör där de diskuterade sitt arbete och visade klipp från filmen. Klippen såg dock riktigt ointressanta ut och jag fick en stark känsla av att alla åhörare i lokalen kände likadant.
Så det fanns en skeptisk inställning till filmen när jag stoppade den i spelaren och körde igång. Och, även om jag – tillskillnad från Oskar Oskar – inte stängde av filmen så började jag efter 20minuter fundera på varför jag ens tittade?
Vart skulle jag hitta något att hålla upp mitt intresse? Handlingen är ointressant, karaktärerna är platta och tomma och den stilistiska tonen skapar inte ett livfullt universum utan snarare dödar det. Allting är väldigt tråkigt. Tuva Novotny gör en karaktär som helt saknar liv. Det känns verkligen som hon rabblar manussidor per automatik utan vare sig engagemang eller drivkraft.
Och Sverrir Gudnason som spelar huvudrollen har liknande problem. Är han en dålig skådespelare? Råkar han spela dåligt just i denna filmen? Handlar det om dålig regi? Dåligt skrivna repliker? Eller är det ett träigt ADR-arbete? Något har i alla fall fått den här karaktären, Henry, att känna så otroligt ointressant och spelad.
Jag förstår filmens ambition att vara stilistiskt öververklig när det kommer till karaktärer och filmens skapade universum. Det är något som Wes Anderson klarar galant och även Ulf Malmros kan få till riktigt bra. Men om det dåliga skådespelet, de ointressanta karaktärerna och den meningslösa handlingen är ett en följd av en feljusterad stilistisk teori så är det synd.
Filmen känns hafsig, amatörmässig och utan någon klarsynt konstnärlig riktlinje. Och för en film som haft ambition att lägga energi på kostym och scenografi så är filmens efterproduktion tragisk. Efterproduktionen med sin hårda färgjustering ligger verkligen filmen i fatet. Även om det ligger i tiden att dra i reglagen så hårt man kan så ökar det bara uttröttningsfaktorn. Allt utdragande av färg och överdrivet korrigerande ger bara ett digitalt smetigt och ospännande resultat..
Så ja, står ni någonsin i valet mellan Oskar Oskar, Original eller Click så bör ni välja Click. Även om dess inkludering i detta inlägg egentligen enbart handlar om att visa på hur odugliga Oskar Oskar och Original är som filmer.
Senaste kommentarer