Milla Jovovich, kanske mest känd från Femte Elementet och Resident Evil-serien, porträtterar Dr. Abigail Tyler i The Fourth Kind. Filmen är en dramatisering av händelser mellan 1-9 oktober 2000 i staden Nome i Alaska. I filmen har regissören inkluderat dokumentära ljud- och videosekvenser som Dr Tyler själv spelat in. Namn och yrken på personerna i arkivmaterialet har ändrats eller dolts. Varje dramatiserad sekvens är baserad på audio, video eller intervjuer med Dr Tyler av regissören.
Filmen handlar om utomjordingar och mer specifikt att bli bortförd av utomjordingar, därav titeln. Regissören försöker så ett frö av ”bestäm själv vad du vill tro”. Det finns omständigheter som inte går att bortse ifrån. Antalet självmord är högre än normalt i Nome. FBI har besökt Nome mer än 2000 gånger vilket skall jämföras med 350 gånger som mest i någon annan stad i Alaska. Flera personer uppger att de haft sömnproblem och sett en uggla. Ja det är inte svårt att se att det är konspirationsteorijulafton utifrån dessa förutsättningar.
Dr Tyler arbetar som psykolog och hon upptäcker att flera av hennes patienter har identiska sömnproblem och alla säger sig se en uggla som håller dem vakna. När en av dem undergår hypnos flippar han ut totalt och blir skrämd från vettet. Under hypnosen säger han ”det är ingen uggla” och efter hypnosen vägrar han tala om vad han sett. Senare samma kväll skjuter han hela sin familj och begår sedan självmord. Ljuset riktas mot Dr Tyler och sheriffen i Nome undrar vad hon gjort med honom.
”I want to believe” stod på planschen i Fox Mulders rum i TV-serien Arkiv X. När det gäller The Fourth Kind krävs att man verkligen vill tro för att filmen skall fungera. Det är lätt att indentifiera brister i berättelsen och väl man börjat med det faller hela filmen som ett korthus. Greppet att använda ”dokumentärt”-material är givetvis effektivt och det finns en del läskiga och underliga sekvenser. Hela idén till filmen är ett påhittat hopkok och Dr Tyler är en person som inte existerar på riktigt. En variant på Blair Witch Project där vi skall tro att det dokumentära materialet är riktigt. Ifall vi bortser från att allt är hittepå och vi låtsas att allt har hänt finns fortfarande allvarliga brister i strukturen. Som skeptiker och rationellt lagd är det lätt att kritisera det dokumentära materialet eftersom det kräver att Dr Tyler har rent mjöl i påsen. Vi som åskådare skall lita på henne att det vi ser på hennes filmer är äkta händelser. I filmen får vi reda på att Dr Tyler inte är en person vi kan lita på. Det vore bättre att exkludera denna del och på så vis göra filmen något mer trovärdig. Det går med lätthet finna rationella förklaringar på flera av de underliga händelser som filmen vill visa.
För den som är intresserad av att förstå sömnparalys, vilket jag ser en tydlig koppling till i filmen, rekommenderar jag att lyssna på Skeptikerpodden om detta ämne. Som film betraktat klarar sig The Fourth Kind knappt som spännande thriller/sci-fi. Visst finns några sekvenser som är effektfulla, men manuset har mycket kvar att önska. Historien om Dr Tylers döde make är central och viktig, men lämnas vind för våg. Samma gäller relationen till sina barn som också hamnar i limbo.
Skådespelet är det inget fel på och Milla Jovovich gör ett mycket trovärdigt porträtt av Dr Abigail. Även Will Patton och Elias Koteas levererar intressanta och övertygande rolltolkningar.
Från alldaglig lärare och familjefar till drogkung och mördare. Det är den vägen Walter White tar när han får dåliga nyheter från läkaren och måste komma på ett sätt att tjäna mycket pengar snabbt.
Det börjar där det slutar, med en katastrof i öknen. Sedan färdas vi tre veckor tillbaka i tiden. 50-åriga Walter White jobbar som kemilärare på en high school och extraknäckar på en biltvätt. Han lever med sin gravida fru Skyler och deras tonårsson Walter Jr.
Walter Sr ser livet i grått, vilket matchas av skolan han jobbar på, bilen han kör och kläderna han bär. När han får reda på att han är döende i lungcancer byter han sin färglösa tillvaro mot ett liv utanför lagen. Han börjar tillverka och sälja metamfetamin tillsammans med en före detta elev, Jesse Pinkman. Vad som börjar som en minst sagt rörig relation mellan två vitt skilda individer utvecklas till ett nödvändigt partnerskap. Vince Gilligan, tidigare medproducent för Arkiv X, är skaparen av detta mörka drama som utforskar vad som kan hända med en människa som får visshet om sin närmade bortgång. För Walter förlorar lagar och konventioner sin betydelse och det viktigaste blir att de människor han älskar ska må bra och leva ett gott liv efter hans död.
Bryan Cranston (Malcolm in the middle, Arkiv X) är en mycket skicklig skådespelare och ger sin karaktär Walter White ett djup och en trovärdighet i sina ovanliga livsval. Hans partner i brott spelas av Aaron Paul (Big Love, Arkiv X) som gör en utmärkt tolkning av en arg, ensam och förvirrad ung man. Särskilt nämnvärd är även debuterande skådespelaren RJ Mitte (Walter Jr), som likt sin karaktär har en lätt cp-skada.
Breaking Bad är en smutsig historia på samtliga plan. Det är stundtals blodigt och riktigt äckligt, så åldersgränsen på 15 år är förmodligen passande. Men trots huvudpersonernas samvetslösa handlande känner jag bara sympati med dem. Jag fokuserar inte på de kriminella aktiviteterna och dess skadliga konsekvenser, utan följer människans kamp för värdighet i tragedin.
Visst kan du sitta ner och njuta av en fartfylld och galen historia, men det som gör den här serien intressant är frågeställningarna som kommer fram när en kris tar över tillvaron. Lever jag det liv jag vill? Är vi verkligen fria? Är vi goda eller onda? Och vem bestämmer vad som är rätt eller fel? Breaking Bad är en serie med klass gällande skådespelare, manus och regi. Den blir sällan förutsägbar och tar upp intressanta frågeställningar. Men jag är inte kär.
Att nå tio säsonger är anmärkningsvärt, framförallt inom science fiction. Varken Star Trek, Arkiv X eller Battlestar Galactica nådde så långt. Men Stargate SG-1 lyckades, varför då? Jag inbillar mig att det är på grund av kontinuiteten. Av alla tv-serier jag sitter och tittar på är det få som har en så pass genomtänkt historia som Stargate SG-1, undantaget är självklart Babylon 5. Detta på grund av att serien kretsar kring tre historier.
Denna första Goa’uld, bygger upp de första säsonger och hjälper oss som tittare att identifiera oss med huvudrollsinnehavarna och seriens huvudfiender. Under dessa fem säsonger möte vi inte bara Goa’uld och Apophis huvudskurken utan vi får även möta de vänliga Asgard, de onda maskinerna Replicators och de skumma organisationen NID. Här skapas ett intresse för serien och de finns en klar och tydlig kontinuitet där saker som verkade små och obetydliga i första säsongen kommer att spela en större roll under senare säsonger. Under säsong sex börjar Anubis, här tar serien ett större avstamp och blir mer modig. Även om det är en science fiction-serie om resor genom stjärnportaler får vi här jordens första rymdskepp som kan klara av att resa mellan stjärnsystem. Anubis är en betydligt farligare motståndare än Apophis och striderna blir betydligt mer episka, under den åttonde säsongen får vi äntligen se Anubis falla och Jaffa bli befriade från Goa’uld våld.
Många trodde att serien skulle ta slut efter den åttonde säsong i och med att SG-1 löstes upp. Men manusförfattarna hade ett ess i rockärmen. Ori. En kraftfull ras på andra sidan vintergatan som genom ett religiöst korståg hotar mänskligheten. Den tionde säsongen börjar med att det ser mörkare ut än på länge för SG-1 och jorden. Ori har vunnit alla större slag och jorden ligger i bryggan. Men nyheten om ett kraftfullt vapen som skall kunna besegra fienden, Sangraal eller den heliga graalen, gör att SG1 beger sig ut på sitt farligaste och viktigaste uppdrag hittills. Återbörda artefakten och rädda jorden.
Självklart lider denna säsong av att Richard Dean Anderson inte finns med längre som ordinarie. Under de två sista säsongerna får man luta sig mer på Amanda Tapping och nykomlingen Ben Browder. Det fungerar så där måste jag säga, det blir aldrig samma spänning och dynamik i gruppen och även om avsnitten är intressanta så saknar jag Anderson charm och torra humor. På det hela taget så känns den tionde säsongen tyvärr lite som den sista dansen på festen. Alla vet att det snart är slut men håller krampaktigt tag i varandra för att suga ut de sista sekunderna. Många avsnitt här känns forcerade och rent ut sagt tråkiga, manusförfattarna vill för mycket och det går inte riktigt. Som tur var så är de avsnitt där gruppen fokuserar på att hitta Sangraal riktigt bra och i mitten börjar saker och ting ta fart igen. Däremot så gör bolaget det värsta som finns, den som förväntar sig ett slut kommer att bli besviken, istället fortsätter allt i Stargate: The Ark of Truth. Så efter tio säsonger är jag tvungen att springa ut och köp en film! Fel, fel, fel!
När jag ser tillbaka på tio säsonger med Stargate SG-1 är jag ändå på det hela taget nöjd, få serier har faktiskt lyckats fånga mig som denna ändå gjort. De flesta avsnitt är välskrivna, karaktärerna intressant och kontinuiteten skapar ett intresse av att se nästa säsong också. Och nu när alla säsongerna finns ute på svensk dvd finns det inte längre någon anledning att tvivla, köp den första säsongen idag och inse vad du har missat!
Senaste kommentarer