Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Robin Hood störst i maj

Det var en kamp mellan en typisk ”killfilm” och en typisk ”tjejfilm” i maj. Till slut segrade Robin Hood men det var verkligen på håret och för att mannen i tights hade ungefär två veckor extra på sig att skrapa ihop guldet. Både Iron Man 2 och Prince of Persia tog sig förbi Draktränaren och in på topp 5. Avatar segar sig kvar på sista plats.

Premiärtitel Besök Intäkter Premiär
1. Robin Hood 200 862 19 432 806 10-05-12
2. Sex and the City 2 171 491 17 578 899 10-05-27
3. Iron Man 2 128 247 11 983 378 10-04-28
4. Prince of Persia 99 627 9 051 080 10-05-19
5. Draktränaren 39 664 3 590 444 10-03-26
6. Clash of the Titans 34 175 3 590 037 10-04-14
7. The Last Song 31 039 2 761 125 10-05-07
8. Terror på Elm Street 26 158 2 342 143 10-05-07
9. Alice i Underlandet 23 369 2 496 652 10-03-03
10. Avatar 22 370 3 068 175 09-12-18
Siffrorna är tagna från SFI

Draktränaren störst i april

Det var animerat i topp på den svenska topplistan för april år 2010. Föga förvånande kom även Alice i Underlandet (som hade best besök i mars) högt upp på listan. Uppenbarligen var 3D nyckelordet i april. Enbart Shutter Island tog sig in på topp 5 utan att ha 3D-dopats.

Titel Besök Intäkter (kr) Premiärdag
1. Draktränaren 124 942 11 240 622 10-03-26
2. Clash of the Titans 90 657 9 558 377 10-04-14
3. Alice i Underlandet 87 791 9 063 149 10-03-03
4. Shutter Island 48 361 4 548 515 10-02-19
5. Avatar 45 353 5 896 094 09-12-18
6. Bounty Hunter 43 817 3 898 058 10-03-31
7. Kick-Ass 40 572 3 631 312 10-04-09
8. Farsan 39 915 3 415 978 10-02-12
9. Änglavakt 35 766 2 908 309 10-03-19
10. Flickan från ovan 27 042 2 450 130 10-03-31
Siffrorna är tagna från SFI

Avatarded – Tecknad, barnförbjudet och roligt

Mera Smodimations! Denna gång är det Avatar som avhandlas.

Alice i Underlandet störst i mars

Tim Burtons tolkning av Lewis Carolls klassiker Alice i Underlandet var den mest besökta filmen under mars månad. Svenskarna gillade även Farsan och Shutter Island. Även Avatar låg bra till, trots att den redan gått på bio i tre månader. Enligt SFI gick svenskarna kollektivt på bio 1 629 125 gånger. Det är en marginell höjning från februari med ungefär 43 000 besök. Räknar man besök per dag var dock februari något bättre.

Titel Besök Besök/dag Intäkter Premiärdatum
1. Alice i Underlandet 371 522 12 811 38 725 249 kr 10-03-03
2. Farsan 190 088 6 132 16 262 974 kr 10-02-12
3. Shutter Island 179 319 5 784 16 972 218 kr 10-02-19
4. Avatar 108 173 3 489 13 162 829 kr 09-12-18
5. Prinsessan och grodan 84 587 2 729 6 258 952 kr 10-02-05
6. Percy Jackson – kampen om åskviggen 62 084 2 003 5 440 435 kr 10-02-24
7. Draktränaren 57 932 9 655 5 376 076 kr 10-03-26
8. Snabba Cash 49 952 1 611 4 501 376 kr 10-01-15
9. Green Zone 48 897 2 445 4 293 319 kr 10-03-12
10. I Love You Phillip Morris 47 813 1 542 4 250 984 kr 10-02-26

Kick Ass – Ren njutning

Jag har precis skrivit något av en hyllning till underbara Zombieland, så inte vet jag om det är ett lyckorus som bubblar inom mig. Å andra sidan är filmen jag nu tänker hylla, en film jag såg för några veckor sedan och jag känner mig fortfarande lycklig. Det tyder väl ändå på något extra?

hitKick-Ass, denna underbara film som hyllas av fler och fler människor och än så länge inte verkar hatas av allt för många. En film som egentligen inte är någon enkel historia (fast den ändå är det), men som precis som Zombieland har förstått att det handlar om essensen. Det handlar om det viktiga, att skala av för att framhäva. Kick-Ass lyckas förmedla allvar och humor i en salig blandning och det är faktiskt inte varje dag man får den kakan att bita i. Aktuella filmer som Hurt locker, Avatar, Clash of the Titans lyckas förmedla saker och ting, men de blandar inte upp det. Hurt locker är fylld av tyngd, men ingen humor. Avatar är fylld av action och effekter, men egentligen ingen humor och rätt påklistad dramatik. Clash of the Titans har jag inte ens sett, men kan inte tänka mig att den bjuder på varken humor eller allvar, däremot action. Kick-Ass då? Ja den får fram allt det där, plus action.

Filmens stora behållning är till viss del Nicolas Cage som gör en sorts karikatyr på tidigare roller, men bättre än någonsin. Likaså är Aaron Johnson i huvudrollen underbar, men jag liksom så många andra är helt tagen av Chloe Moretz som karaktären Hit-girl. Att gå från produktioner som Mina vänner Tiger och Puh till att döda vuxna män med spetsiga spjut är en rätt skön vandring. Hon kickar egentligen mer ass än någon och får alla andra 12-13 åringar att framstå som riktiga mesar (gäller även personer över 13 år bör tilläggas).

Kick-Ass handling är inte så konstig. Så läs inte om den utan se filmen för sjutton.

Odugliga svenska filmer på O

Någonting är fel när man efter en filmkväll med 3 filmer fått ut mest av Adam Sandlers Click. Jag gjorde misstaget att, förutom Click som av någon anledning fanns här hemma, se svensk film. Ni vet, ibland får man den där dumma tanken om att ge svensk film (ännu) en chans. Likt en blåslagen kvinna som för många gånger förlåtit sin hustrumisshandlande make så kommer den där tanken om att svensk film kanske inte är så dålig ändå?

Så när jag skulle låna film inför helgen, och jag utan större problem valt bort Avatar och Ninja Mission, så föll valet på två svenska titlar – Oskar Oskar med Björn Kjellman och Original med Tuva Novotny.

Väl hemma så rev jag först av Click. Sedan kom jag till de två svenska filmerna på O – som båda kanske försvann i den svenska filmrepertoaren förra året?

Oskar Oskar

Jag började med Oskar Oskar, för det finns ändå något lockande i Björn Kjellman och filmens omslag såg halvtrevligt ut. Jag tror filmen handlar om en medelålders man (spelad av en för ung Björn Kjellman?) som äger en papegoja och vars fru dött i en bilolycka. Jag vet faktiskt inte mer om filmen för jag stängde av efter en kvart.

Att stänga av en film är ett stort misslyckande, det är verkligen något man försöker undvika (även om min tröskel för en avstängning blivit lägre ju äldre jag blivit). Men när Kjellman står i någon elektronikbutik för att köpa vad-det-nu-var och allting osar ”skolfilm från första årselever på medieprogrammet” så kände jag att jag var tvungen att stänga av eländet. Den fula konsumentvideokameralooken ihop med det totala ointresset för vad som pågick i filmen gav mig ingen anledning att fortsätta låta skivan snurra.

Original

Jag hade först hört talas om den här filmen i forumet där det länkandes till ett youtubeklipp med Tuva Novotny i ett skumt musiknummer. Det såg lagom crazy ut så ett litet intresse växte fram. Jag satt sedan på en föreläsning med filmens scenograf och kostymör där de diskuterade sitt arbete och visade klipp från filmen. Klippen såg dock riktigt ointressanta ut och jag fick en stark känsla av att alla åhörare i lokalen kände likadant.

Så det fanns en skeptisk inställning till filmen när jag stoppade den i spelaren och körde igång. Och, även om jag – tillskillnad från Oskar Oskar – inte stängde av filmen så började jag efter 20minuter fundera på varför jag ens tittade?

Vart skulle jag hitta något att hålla upp mitt intresse? Handlingen är ointressant, karaktärerna är platta och tomma och den stilistiska tonen skapar inte ett livfullt universum utan snarare dödar det. Allting är väldigt tråkigt. Tuva Novotny gör en karaktär som helt saknar liv. Det känns verkligen som hon rabblar manussidor per automatik utan vare sig engagemang eller drivkraft.

Och Sverrir Gudnason som spelar huvudrollen har liknande problem. Är han en dålig skådespelare? Råkar han spela dåligt just i denna filmen? Handlar det om dålig regi? Dåligt skrivna repliker? Eller är det ett träigt ADR-arbete? Något har i alla fall fått den här karaktären, Henry, att känna så otroligt ointressant och spelad.

Jag förstår filmens ambition att vara stilistiskt öververklig när det kommer till karaktärer och filmens skapade universum. Det är något som Wes Anderson klarar galant och även Ulf Malmros kan få till riktigt bra. Men om det dåliga skådespelet, de ointressanta karaktärerna och den meningslösa handlingen är ett en följd av en feljusterad stilistisk teori så är det synd.

Filmen känns hafsig, amatörmässig och utan någon klarsynt konstnärlig riktlinje. Och för en film som haft ambition att lägga energi på kostym och scenografi så är filmens efterproduktion tragisk. Efterproduktionen med sin hårda färgjustering ligger verkligen filmen i fatet. Även om det ligger i tiden att dra i reglagen så hårt man kan så ökar det bara uttröttningsfaktorn. Allt utdragande av färg och överdrivet korrigerande ger bara ett digitalt smetigt och ospännande resultat..

Så ja, står ni någonsin i valet mellan Oskar Oskar, Original eller Click så bör ni välja Click. Även om dess inkludering i detta inlägg egentligen enbart handlar om att visa på hur odugliga Oskar Oskar och Original är som filmer.

The white Ribbon (Blu-ray region B)

betyg5

Michael Hanekes senaste film är, i vanlig ordning när det gäller regissören, en lättsam romantisk komedi. Med lekfullt och fjäderlätt handlag porträtterar hand et idylliska livet i en liten nordtysk by strax före Första Världskrigets utbrott. Byns läkare råkar ut för en ridolycka, och läraren förälskar sig i ortens store godsägares unga barnflicka. Livet lunkar på i makligt takt.white_ribbon

Nä, jag skojar. Haneke gör inga romantiska komedier, men om han gjorde dem skulle de nog se ut ungefär så här. Det är en mörk och gripande studie i de psykologiska mekanismerna bakom fascismens framväxt i Tyskland. Det är bländande vackert fotograferat i strama och avskalade kompositioner i knivskarpt svartvitt. Vi får inga enkla svar, ingenting är tydligt, många scener verkar på ytan inte ha något annat syfte än att visa förnedring eller psykologisk tortyr. Men det är så vansinnigt nervigt, och hela tiden fascinerande. Det är en utmanande film som garanterat inte faller alla på läppen, men jag hävdar med bestämdhet att det är den bästa filmen jag sett från 2009. Populära favoriter och Oscarvinnare som Avatar och Hurt Locker kan inte mäta sig på samma dag, de känns båda väldigt banala i jämförelse (med det inte sagt att jag inte gillar dem, men Det vita Bandet är så enormt mycket bättre).

Min engelska BD-utgåva ifrån Artificial Eye är ett alldeles utmärkt sätt att se filmen. Bilden är rakknivskarp, ljudet kunde jag inte bedöma då jag inte såg den på hemmabioanläggningen, men det är ingen film som vilar tungt på ljudeffekter. Utgåvan är också kodad för Region B (Europa).

/AKz

Nyhetens behag

Gene Kelly sitter säkert, han klarar 30-årsgränsenI topplista efter topplista återfinns mestadels filmer icke äldre än året. Ett välkänt fenomen, men inte desto mindre intressant. Vilka parametrar styr listorna i denna riktning? Är nya filmer alltid bättre? -Nej, svarar de flesta. Ändå hamnar de alltid högst upp. Är det publikens minne som sviker? Har de glömt allt de sett före det här året? Kanske det ligger närmare sanningen. Det verkar åtminstone som om väldigt många, på ställd fråga, inte kan nämna en enda film som är äldre är 5 år. Mediahausse spelar naturligvis en stor roll i detta skådespel. Det media rapporterar stort om, blir stort. Vare sig det är bra eller dåligt.

Lika anmärkningsvärt är att det plötsligt blir finkultur igen om filmen är över 30 år gammal. Många filmer som ansågs vara ordinära när de släpptes har på senare år fått hög status. Filmer som är mellan fem och trettio år gamla vill ingen ta i ens med tång. Alla b-filmer finns i denna kronologiska kategori.

The Lord of the Rings är på väg att drabbas av detta öde. Från att ha varit ansedd som det absolut största som hänt filmvärlden, till att bli något som katten dragit in. Likadant med Star Wars Episod 1-3. Jag ser i min kristallkula att även Avatar kommer att drabbas av sanna öde inom fem år.

Star Wars Episod 4-6 är däremot över trettio år (Ok, Jedins återkomst är i alla fall nästan trettio år gammal.) och lyfts till skyarna av tittarna.

Nä, skämt åsido. Dee finns naturligtvis filmer som klarar sig från tittardöden, men ändå tycker jag att listor som till exempel IMDb Top 250 verifierar mitt påstående på något vis.

Vad är det som får folk att rata filmer från till exempel 90-talet? Varför beröms, eller ens benämns de bara inom vissa kretsar? Kommer Lightspeed att komma in på IMDb Top 250 om trettio år?

Inte omöjligt.

Ang. Film i den tredje dimensionen

Vad är film för dig? Vad är film för mig? Hur ser vi på det vi ser på när vi sätter oss i biomörkret? Intressanta frågor och frågor som har aktualiserats för mig i och med 3D-filmens återintåg.

Likt alla tidigare försök med 3D-film som dött ut så kan man lätt tro att gimmicken även denna gång kommer att vara kortlivad. Men med stöd från tunga profiler i branschen så kanske 3D-film med sin dödande digitala teknik, dyra biljettpriser och halvdana upplevelser kommit för att stanna? Viruset har blivit immun mot den goda smaken och allt svinvaccin i världen kan inte stoppa den från att förstöra vårt framtida filmarv.

3D som spektakel är helt klart charmigt. Att gå hand i hand med sin söta High School-flickvän som måste vara hemma innan 22:00 och se Hajen 3 i 3D är väl ett drömscenario vi alla velat uppleva. Ingen tvekan om den saken. Så att traditionen lever vidare med spektakelfilmer som My Bloody Valentine 3D och The Final Destination ser jag inget fel på. Ska underhållningskrafs gå upp på biograferna kan det väl lika gärna gå upp i 3D?

Men när Del Toro tillkännager att diskussioner kring The Hobbit i 3D förekommer och Scorsese pratar om att Precious kunde ha varit ypperlig i 3D – då måste jag reagera.

För jag ser filmer som konstverk. När jag går på bio tittar jag på ett inramat verk i två timmar. Det spelar ingen roll om man använt en Fincherianskt perfekt pensel eller målat med dokumentär teknik – det är en tavla. Det är en tavla i två dimensioner som jag under två timmar får chansen att analysera, påverkas av och beundra.

Blues Brothers - snygga glasögon men inte 3D

Filmer i 3D är och kommer aldrig vara tavlor. De är istället sådana där 3D-bilder man krossade ögonen för att försöka framkalla en bild ur i mammas veckotidningar. Så länge man sitter med fåniga glasögon på sig (i mitt fall ovanpå mina vanliga glasögon) och 3D-upplevelsen i stort sett består av två flimrande 2D-fält med ett avstånd emellan sig så kommer det inte att kunna bli en Da Vinci – på sin höjd ett av de där hologramomslagen som prydde vissa Spider-Man tidningar när jag gick i mellanstadiet.

Och precis som jag kan tycka det är coolt att vrida och vända på ett hologramomslag kan jag tycka det är häftigt att få yxor slängda mot mig i biomörkret. Men Avatar var, utöver alla sina övriga brister, inte en orgasmisk 3D-upplevelse och att se ett Gus Van Sant independentdrama i 3D kommer aldrig att bli det. Du kan sitta där bredvid mig i biomörkret med dina fåniga Blues Brothers brillor och hoppas att det här är framtiden, men det var säkert även du som trodde det när ögat ploppar ut mot publiken i Friday The 13th: part 3 in 3D.

Du står där med din View-Master leksak och klickar fram bild efter bild på blå Pocahontassmurfar medan jag står och detaljstuderar Mona Lisa – och hon ler mot mig i all sin tvådimensionella skönhet.

Avatar 2?

Den här texten innehåller spoilers från Avatar.

avatar

Jag satt precis och läste på aftonbladet, på en liten sidoartikel så stod det ”Avatar får uppföljare – med Sigourney?”. I artikeln står det att James Cameron vill göra en uppföljare och att han redan har frågat skådespelerskan Sigourney Weaver om hon vill vara med i en uppföljare, men hon dog ju faktiskt. Jag tycker att det här känns som ryktet som kom efter Titanic, att den skulle få en uppföljare där det visade sig att Jack  inte dog i vattnet och att han på något sätt kom i land och letade upp Rose. Kan detta vara ett sådant rykte, eller kommer det faktiskt dyka upp en ny film om det blåa folket?