I en nedräkning fram till Oscarsgalan för 2010 kommer vi att gå igenom alla 24 kategorier och fördjupa oss lite. Vi börjar med kategorin manliga biroll där Christian Bale, Geoffrey Rush, Mark Ruffalo och Jeremy Renner gör upp om statyetten. Men personen vi kommer att fokusera på är den femte nominerade – John Hawkes.
Hawkes är en skådespelare som de flesta inte känner till men som alla har sett. En ”jaså, han!”-skådis som efter lång tids kämpande äntligen börjar få uppmärksamhet för sina insatser. Om man ska översätta kategorin handlar det alltså om ”stöd-skådespelare” och få skådespelare har stöttat upp produktioner i det tysta som John Hawkes. Vare sig det är tv-serier, mini-serier, tv-filmer eller långfilmer. Hawkes gör nästan aldrig bort sig och är en sann kameleont. Hawkes har 105 titlar sedan 1985 på sitt IMDb-CV. Han har gjort filmer med storheter som Quentin Tarantino, Chris Columbus, James Mangold, Chris Carter, Wolfgang Petersen, Joss Whedon, Michael Mann, Ridley Scott och Spike Lee.
Det stora genombrottet kom med Me and You and Everyone We Know där han gjorde sin första riktigt stora huvudroll. Några år senare gjorde han den balanserade järnhandlaren Sol Star i den för tidigt nedlagda tv-serien Deadwood där han vägde upp Timothy Olyphants överaggresiva men godhjärtade sheriff perfekt. På senare år har han fått göra ungefär samma sak mot Danny McBride i svarta komediserien Eastbound & Down.
När Oscarsjuryn nu har nominerat Hawkes för sin insats i Winter’s Bone är det inte en dag för sent. Rollen som den försvunnan faderns bror gör Hawkes med samma exakthet och blandning av svaghet och styrka som fått oss att älska honom i så många biroller genom åren. Chansen för att Hawkes ska vinna en Oscar i år är tyvärr inte speciellt stor. Christian Bale är tungt förhandstippad och utöver honom ska Hawkes överglänsa tungviktare som Geoffrey Rush, Mark Ruffalo och Jeremy Renner.
dvdforum-bloggen tippar – Bästa manliga biroll:
Vinnare: Christian Bale Dark Horse: Jeremy Renner Vår favorit: John Hawkes
Eftersom att vi formligen älskar rollsättningen av Angelina Jolie som Cleopatra i Columbias kommande storsatsning med samma namn och dessutom blir lite positivt darriga av att James Cameron kanske kommer att regissera så tänkte vi komma med lite förslag på övrig casting. Då vi antar att det är den klassiska Cleopatra från 1963 som ska nylanseras (varför inte?) har vi utgått från de roller som var med i den pärlan.
Vi börjar med Cleopatras två mest kända älskare. Först på Egyptens drottning var förstås Julius Ceasar. Om man ska gå på klassikern från 1963 borde Seth MacFarlane vara förstavalet då Rex Harrison spelade Ceasar på 60-talet och ingen gör en Harrison som Seth MacFarlane. Men jag tror inte att Long Island-komikern riktigt kan förmedla den majestätiska charm och de mordiska undertoner som Ceasar kräver. En man som har allt detta, och dessutom samma hårfäste som Julle, är så klart Daniel Craig. Craig passar som Ceasar så pass bra att det nästan får anses som filmens näst viktigaste och mest självklara casting.
Loverboy nummer två är förstås Ceasars general Marcus Antonius. ”Originalet” hade som bekant Richard Burton i huvudrollen och även om han och Cleopatra (alltså Elizabeth Taylor) inte gifte sig förrän efter inspelningen så måste man näst anta att Brad Pitt är självklar som Marcus Antonius (hade JLo spelat Cleopatra hade vi propsat på Marc Anthony, trots att detta orsakat viss förvirring). Att Marcus Antonius var drygt fjorton år äldre än Cleopatra har vi inga problem med. Åldersskillnaden var ju nästan överkomlig när Jolie spelade mamma till den ett år och fem dagar yngre Colin Farrel i Alexander.
Marcus Antonius?
Bland de lite mindre rollerna hittar vi Brutus som 1963 spelades av Kenneth Haigh. Tyvärr har vi ingen direkt relation till Haigh så vi har funderat på vem som skulle kunna framstå både som ens bästa vän och ens värsta fiende. Det självklarar svaret är förstås Christian Bale. Mer dubbelsidig och svårgreppbar skådespelare är svår att hitta.
I rollen som Octavianus, Ceasars arvtagare som Cleopatra och Marcus Antonius makttampades rätt rejält med tycker vi att det vore alldeles fantastiskt att se Johnny Depp spela någon som INTE är helknäpp. Varför just Depp? Jo för Roddy McDowall spelade rollen 1963 och han gjorde den galne hattmakaren i den tecknade Batman-serien från tidigt 90-tal, samma roll som Depp gjorde med Burton i Alice i Underlandet. Glasklart.
Exakt hur man ska få råd med Jolie, Craig, Pitt, Sheen och Depp i samma rulle är svårt att få ihop, om inte Cameron faktiskt regisserar förstås. För hur mycket Cameron än spenderar, får han oftast pengarna tillbaka – med råge. Originalet kostade 40 miljoner dollar (vilket motsvarar ungefär 400 miljoner idag) eller ungefär 1,2 Titanic. Vi antar att en budget på under en halv miljard får anses som ett misslyckande för gamle Jim…
Ett av de sämsta filmåren på länge. Så brukar jag benämna filmåret 2010 när jag pratar om det med mina nära och kära. De flesta suckar medhållande, vi pratar om Iron Man 2 som inte levererade och Shutter Island som trots sin 50-tals spänning inte var mer än vad den var. Årets remake A Nightmare On Elm Street från de ständiga förlorarna på Platinum Dunes var en kniv i ryggen på hela serien. Till och med Freddy’s Dead: The Final Nightmare måste ha gråtit en skvätt när han gick på premiären och delade Popcorn med sin mobbade kompis The Dream Child.
Salt,Knight & Day och A-Team är utan tvekan halvdana dussinfilmer med för mycket CGI och för lite charm. Även om såklart Bradley Cooper visat i Hangover (och även i All About Steve faktiskt) att han har något sexigt och charmigt.
Nej det är ett svagt år. Även om säkert ett par småtitlar kommer överaska så har de tunga namnen inte levererat och sommaren/hösten ser sorglig ut.
Men det finns tre säkra undantag, och möjligtvis två filmer till, som kommer lindra sorgen en smula.
Pixar avslutar sin enda trilogi i sommar med Toy Story 3. Såg första filmen på bio när jag gick i mellanstadiet. Har aldrig riktigt fallit för filmserien eller pixars identitetslöst animerande och historier. Ge mig en charmig Ice Age för varje Cars, Finding Nemo eller Wall-E. Men hur som ska del tre vara riktigt bra och med de ”objektiva” glasögonen på så kommer den säkert vara rakt igenom kvalitet.
Det var inte länge sedan vi satt och skruvade oss i biofåtöljerna till Finchers Benjamin Button men redan i år kommer hans nästa film. Alla är skeptiska då han avhandlar det ointressanta fenomenet Facebook. Men med Fincher bakom spakarna och nu med Trent Reznor som kompositör så vet vi att det kommer bli skitbra. Det kommer vara visuellt perfekt (trots RED), Justin Timberlake kommer spela bra och den mindre charmiga Michael Cera-kopian Eisenberg kommer vara uthärdlig.
Den riktigt stora filmen och sommarens definitivt säkra kort är Christopher Nolans Inception. Han har ju plötsligt blivit gemene mans favoritregissör, precis som den där nya Kent-skivan blivit tidernas sommarskiva och Robert Pattison plötsligt är den hetaste människan på jorden. Men för mig har Nolan inte bevisat sig, eller ja förutom att bevisa sin torrhet. Han är en hantverkare lik Fincher men utan glimten i ögat eller kärleken till mediet. Nolan är killen som säger att han är författare på klassåterträffarna för han skäms över att jobba med film. Somnar man inte till ett kommentatorsspår eller en intervju med Nolan så har man stora sömnproblem. Men. Hur som helst. Inception kommer vara bra. Riktigt bra. De som växte upp under 80-talet kommer glädjas åt att Tom Berenger har en roll. De som avgudar asiatisk film får Ken Watanabe. De som älskar morgondagens stjärnor innan ”de blir giganter” får sig en dos Joseph Gordon-Lewitt. Jag ser mest fram emot en seriös rolltolkning av underbara Ellen Page, att få återse vår tids bästa skådespelare DiCaprio och hur jävla underbart snygg, häftig och välspelad den här filmen kommer vara. Förhoppningsvis sinkas den inte för mycket av Nolans torrhet. Men vi slipper definitivt en skrattretande Christian Bale.
Så de tre säkra korten är således Toy Story 3, The Social Network och Inception.
De två filmerna jag har förhoppningar på är Olivers Stones Wall Street 2 och Predators. Wall Street 2 kommer ge oss Michael Douglas som underbara Gordon Gecko och Shia Lebouf kommer ge oss ett mindre stelt och bättre spelat alternativ till Charlie Sheen. Men Oliver Stone får man väl ändå se som en ojämn regissör, kanske t.o.m rätt dålig, så vi får se om filmen lever upp till originalet.
Predators kommer säkert vara sunkig, men ändå vill man tro på den. Rodriguez ska genom sin producentroll och fanboy-fasad visa alla vart skåpet ska stå och hur man gör en film som lever upp till Arnolds actionspektakel från 80-talet. Det verkar dock som regissören Nimrod Antal inte riktigt lyckats och förutom alla hyllningar till originalet och ojämna datoreffekter finns nog inte så mycket mer. Och till alla er som tyckte Antals Vacancy var en bra film, så var den faktiskt inte det.
Ljummet filmår (eller egentligen filmsommar) men med The Social Network och Inception plus Toy Story 3, Wall Street 2 och Predators så kanske det finns något som håller oss mätta till nästa år. Kanske. Förhoppningsvis. Nästan säker på det.
Mer den svenska titeln än filmen (som i ärlighetens namn inte verkar vara nåt märkvärdigt) som behöver uppmärksammas. Filmens originaltitel är Continental Divide och den handlar om Ernie (John Belushi) som ska göra ett reportage om en örnforskare (Blair Brown från Altered States). Ni fattar.
Jag kan vara ensam på planeten om att tycka att denna uppföljare är bättre än Pitch Black, som jag tyckte var småtråkig. Vin Diesel är tillbaka i en betydligt större historia som bygger upp ett universum jag gärna skulle komma tillbaka till.
Ovärdig tid att visa ett riktigt humoristiskt äventyr med bra folk som Robert Redford, (och en skön klunga svårstavade efternamn) Sidney Poitier, David Strathairn, Dan Aykroyd och River Phoenix. En åldrande datahacker anlitas av en myndighet som behöver komma in i den hemligaste av alla databaser.
Den fjärde filmen är definitivt en kalkon men en sevärd sådan. Christopher Reeve, Margot Kidder och Gene Hackman var alla med men inte pengarna. Nuclear Man är en underhållande skurk.
Ungefär så mycket skoj som du kan ha under en lördagskväll. Ett fantastiskt potpurri av livesketcher och inspelat material med en sjukt hög lägstanivå.
En av de filmer jag sett mest i mitt liv. Fantastisk musik av Irene Cara och endast min flickvän är vackrare än Jennifer Beals när hon dansar sig ifrån sitt svetsjobb.
Filmen Christopher Nolan gjorde mellan sina två succéartade Batman-filmer är allt annat än en mellanfilm. Christian Bale och Hugh Jackman är två rivaliserande trollkarlar i 1800-talets England. Höjdarrulle!
Inte alls tokig seriemördarthriller med Angelina Jolie, Ethan Hawke och Kiefer Sutherland. Typisk söndagsfilm på TV4 men de har väl inte plats för något annat än svenska polisfilmer för tillfället.
Stephen Kings roman har blivit en strålande film av Rob Reiner. James Caan spelar författaren Paul Sheldon som blir strandsatt (eller snarare snösatt) hos det galna fanset Annie Wilkes, oscarsbelönt spelad av Kathy Bates.
För Cactus på forumet ska jag självklart tipsa om denna film. Vansinnigt roliga scener blandas med bara vansinniga scener. Håll särskild utsikt efter lustig produktplacering och en ung George Clooney.
En av de bästa brittiska filmerna på länge får en tidig premiär i fyrans filmkanal. Om hur skinheadkulturen växte fram med fantastiskt mode och ett rejält genombrott för unge Thomas Turgoose.
Söt och sentimental komedi med Adam Sandler. Kanske den av hans filmer som har träffat bäst i mixen mellan prutthumor och hjärta. Handlingen är att han får en unge på halsen.
Jag är väl medveten om att jag kanske är den ende som gillar den här filmen men då får det vara så. Den har sina problem, framförallt på skurksidan, men jag älskar när Peter Parker transformeras till elak på ett sätt som vi inte sett sedan 80-talet.
Fransk action när den var som bäst. Lustigt nog är det regissören själv, Luc Besson som jobbat ned genren till en nästan infantil nivå i sitt hemland. Se den och passa på att njut av den relativa komplexiteten.
Ibland har man det bra. Då får man den senaste Terminator-filmen hemlevererad i god tid innan amerikansk release och ytterligare nån vecka innan den svenska. Det är en ganska stilig utgåva som skryter med ”Director’s Cut” på omslaget, och utlovar en barnförbjuden (eller ”rated R”) version av filmen. Det är ju intressant, för vem vill ärligt talat se en nedtonad och barnanpassad mördarrobot från framtiden?
Men jag ska inte gnälla om våldsfilmer för barn. Inte idag, i alla fall. Jag vet inte om det finns någon idé att gå över vad jag tycker om filmen, eftersom det är ungefär samma som alla andra tycker: den är hyfsat välgjord, har högt tempo men är fattig på riktiga karaktärer, trots att den har flera bra skådespelare i rollistan och trots att de gör vad de kan. Det är också lite väl mycket lekstuga, ibland får jag intrycket att jag tittar på Transformers Salvation.
Problemet jag har med den här filmen och den här utgåvan är att den fokuserar på regissören, med titeln ”Director’s Cut” av en film där problemen i mina ögon ligger hos honom. McG har ett hyfsat öga för action, och han har tonat ner de flesta av sina mer epilepsi-framkallande ticks i den här filmen. Kort sagt: det här är McG ”på allvar”. Resultatet är en film som är grå och platt och ful och actionscenerna är sådär lite lagom kinetiska. Det McG kan är att ”sälja fart” – dvs få mig i fåtöljen att känna som om det verkligen går undan när Christian Bale drar iväg ovanpå en kidnappad robotmotorcykel (eller vad fan det nu kan kallas). Det han inte kan är ”sälja vikt”, dvs att landa ett slag eller en explosion på ett sätt som får mig att säga ”oof!”. Cameron är mästare på det. om ni inte tror mig, kolla in Terminator 2 och titta särskilt efter hur han använder ljuddesign och klippning för att få Arnold att verka både stark och tung som en stridsvagn. Således är T4 som bäst när det går undan, hyfsad i karaktärsscenerna och som sämst när det faktiskt börjar bli dags för det jag vill se i en Terminator-film: tung action.
…och McGs Director’s Cut, då? Har hans vision blivit komprometterad av krassa ekonomiska intressen, har en briljant film dolts genom skapade logikluckor och saknad karaktärsinstinkt? Tja, några scener är lite blodigare och Moon Bloodgood klär av sig naken, vilket naturligtvis ger filmen en omedelbar ”R”-stämpel. Tilläggen är korta och onödiga, och efter att ha sett McGs Directors Cut av Terminator Salvation har jag insett att han inte hade mer att komma med än så här. Han är som en extra talanglös Michael Bay.
…och det är INTE menat som en komplimang!
Men om man nu prompt envisas med att äga den här filmen så kan jag nämna att DTS HD-spåret är en ganska god anledning (när nu de tillagda 3 minuterna i Director’s Cut-versionen inte är det) att slänga ut sina surt förvärvade slantar. Det är precis blytungt, och jag blev orolig att grannarna faktiskt skulle börja banka i väggarna, något de inte ens gjorde när jag såg Transformers: Revenge of the Fallen.
Fredag 2/7
Senaste kommentarer