Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

The blind side

betyg1-5

blind-side

Det är en kall och regnig dag i Memphis och familjen Tuohy sitter i bilen på väg hem efter att ha hämtat barnen i skolan. Mamma Leigh Anne (Sandra Bullock) ser en ung kille som alldeles för lättklädd vandrar sorgset längs med gatan. Hans namn är Michael Oher, kallad ”Big Mike”, barnen känner igen honom från skolan. Leigh Anne ser till att bilen stannar, går raskt fram till Michael och frågar var han är på väg. Till gymmet svarar han, för där är det varmt. Bara ett ögonblick senare har Leigh Anne fått in Michael i deras bil och nu är de snart hemma.

The blind side är en verklighetsbaserad historia om en hemlös tonårings möte med en företagsam medelklasskvinna som förändrar hans liv. Michael byter ut misären och ensamheten i de slitna kvarteren mot ett kärleksfullt familjeliv med ett eget rum, en egen bil – ja till och med en lovande karriär inom amerikansk fotboll. Visst låter det otroligt? Med en lite mer seriös ton hade upplägget kanske fungerat bättre, men här sparar man inte på överdrifterna och låter karaktärerna utvecklas till något som påminner om karikatyrer.

Vi får se en tystlåten Michael Oher (Quinton Aaron) som försöker få dagarna att gå i sin stora kroppshydda. Lite raskt får man reda på att hans mamma är missbrukare och oförmögen att ta hand om sin son, men det blir aldrig särskilt engagerande. Frågan om vad som verkligen gjort honom till den han är blir aldrig riktigt besvarad. Och vad är det som får Leigh Anne att plötsligt ägna så enormt mycket kraft och energi åt Michael? Sandra Bullock fick en Oscar för bästa skådespelerska för sin roll som den hyperengagerade, orädda och alltid lika välfriserade Leigh Anne. Både hennes repliker och klackar är alltid sylvassa, och visst blir man lite medtagen och inspirerad av hennes kraftfulla framtoning. Sandra Bullock gör en livfull rollprestation och hon bidrar också till en intressant inblick i den amerikanska medelklassen. Men vad är det som får en kvinna, omgiven av välmanikyrerade väninnor på flotta restauranger, att på kort tid adoptera en kille som Michael? I The blind side framstår händelseutvecklingen som så orealistisk att det blir löjeväckande, vilket är väldigt synd.

Filmen bör inte heller klassas som ett renodlat drama när sonen i familjen är lika tokrolig som Macaulay Culkin i Ensam hemma, eller när det krävs maximalt fem minuters övertalning innan maken går med på adoption av Michael. Andra halvan av The blind side har man vigt åt Michaels uppåtgående karriär inom amerikansk fotboll, något som gör att berättelsen känns ännu mer ytlig och klichéartad. Handlingen blir dessutom ganska splittrad. Michael har (såklart) haft det tufft i skolan, men visar goda resultat på en punkt – beskyddarinstinkt. Gissa om han kan få användning av det på planen?

En liten ljusning är Kathy Bates (Stekta gröna tomater, Lida) uppiggande roll som Michaels speciallärare, men annars finns här inte mycket att hämta annat än ganska lättsamt tidsfördriv.

Helgens TV-filmer: Vecka 5

gc11

Fredag 5/2

Kanal 5 21:30 The Prestige (2006)

Filmen Christopher Nolan gjorde mellan sina två succéartade Batman-filmer är allt annat än en mellanfilm. Christian Bale och Hugh Jackman är två rivaliserande trollkarlar i 1800-talets England. Höjdarrulle!

TV4 Film 22:45 Bitter Moon (1992)

En av Roman Polanskis mest underskattade filmer. Hugh Grant (som en gång i tiden gjorde modiga filmval) och Kristin Scott Thomas spelar helylleparet som lockas in i synd av Peter Coyote och Emmanuelle Seigner.

SVT1 23:30 Taking Lives (2004)

Inte alls tokig seriemördarthriller med Angelina Jolie, Ethan Hawke och Kiefer Sutherland. Typisk söndagsfilm på TV4 men de har väl inte plats för något annat än svenska polisfilmer för tillfället.

TV3 00:15 Lida (1990)

Stephen Kings roman har blivit en strålande film av Rob Reiner. James Caan spelar författaren Paul Sheldon som blir strandsatt (eller snarare snösatt) hos det galna fanset Annie Wilkes, oscarsbelönt spelad av Kathy Bates.

TV4 Komedi 04:00 Mördartomaterna anfaller igen (1988)

För Cactus på forumet ska jag självklart tipsa om denna film. Vansinnigt roliga scener blandas med bara vansinniga scener. Håll särskild utsikt efter lustig produktplacering och en ung George Clooney.

Lördag 6/2

TV4 Film 21:00 This is England (2006)

En av de bästa brittiska filmerna på länge får en tidig premiär i fyrans filmkanal. Om hur skinheadkulturen växte fram med fantastiskt mode och ett rejält genombrott för unge Thomas Turgoose.

TV6 23:30 Big Daddy (1999)

Söt och sentimental komedi med Adam Sandler. Kanske den av hans filmer som har träffat bäst i mixen mellan prutthumor och hjärta. Handlingen är att han får en unge på halsen.

Kanal 5 00:35 Dirty Harry (1971)

En av de tuffaste polisfilmerna någonsin. Har inget speciellt att säga, men vill inte att ni missar den.

TV4 Film 00:50 Quills (1999)

Geoffrey Rush briljerar och har sällskap av Kate Winslet, Joaquin Phoenix och Michael Caine i filmen om den ytterst kontroversielle författaren Marquis de Sade.

TV6 01:15 Boiler Room (2000)

Cool dramathriller med bland andra Giovanni Ribisi och Vin Diesel. Unga börsmäklare går över gränsen för att lyckas.

TV6 03:25 Kalifornia (1993)

Lagom när du kommer hem från krogen hinner du ändå se denna våldsamma thriller av Dominic Sena som senare följde upp den med Gone in 60 Seconds. Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovny är alla suveräna.

Söndag 7/2

TV4 Komedi 20:00 Lost in Translation (2003)

Märkligt kanalval till en självklar söndagsfilm.

TV3 21:00 Spider-Man 3 (2007)

Jag är väl medveten om att jag kanske är den ende som gillar den här filmen men då får det vara så. Den har sina problem, framförallt på skurksidan, men jag älskar när Peter Parker transformeras till elak på ett sätt som vi inte sett sedan 80-talet.

TV4 Film 22:45 Nikita (1990)

Fransk action när den var som bäst. Lustigt nog är det regissören själv, Luc Besson som jobbat ned genren till en nästan infantil nivå i sitt hemland. Se den och passa på att njut av den relativa komplexiteten.

Showtime 23:00 Youngblood (1986)

En av de starkaste pelarna i den svaga genren hockeyfilm. Rob Lowe, Patrick Swayze och massor av intriger på och utanför isen.

Personal Effects

betyg3

Ett oinspirerat omslag och den energifattiga titeln Personal effects, hmmm och Ashton Kutcher i en av huvudrollerna. Jag vet inte riktigt om Kutcher någonsin har berikat en film, kanske i The Butterfly Effect som åtminstone var en spännande historia. Kutcher delar bild med sköna Michelle Pfeiffer som sist jag såg henne dundrade loss rejält i Stardust, men det var en lite mer galen historia och det tråkiga omslaget och titeln Personal effects är allt annat än skepp i rymden eller parallella universium, det är ett romantiskt drama som är lätt att döma ut på förhand, men som visar sig ha en historia som faktiskt vidrör och framstår som äkta.

personaleffects

Kutcher spelar Walter som förlorat sin syster i ett brutalt överfall. Via ett anhörigmöte stöter han ihop med Michelle Pfeiffers karaktär Linda som sörjer sin avlidne make. Samtal mellan den äldre kvinnan och den yngre mannen tar vid och även om det skulle kunna kännas lite löjligt, med tanke på Kutchers val av en äldre kvinna även i verkligheten, glömmer man snabbt att något annat än filmen existerar. Inte på det där totalt omsvepande sättet, men tillräckligt för att det ska kännas engagerande. Kutcher spelar en ung man med mörk blick och han känns äkta hela tiden. Han är killen som hela livet tränat brottning och inte direkt lagt märke till livet utanför en svettig gymnastiksal. Lite bortkommen, lite osäker och vem trodde egentligen att Kutcher skulle göra en sån karaktär med bravurkänsla? Kanske är det så att han borde välja bättre manus framöver och försöka nyttja den dramatiska ådran bättre.

 Att skapa vardag med kända skådespelare är inte alltid det lättaste, men här fungerar det och Kathy Bates diskbänksrealistiska mammaroll som inte har några problem med att sonen börjar finna en äldre kvinna, känns helt rätt. Det realistiska är filmens styrka, dess lite trevande berättande är svagheten och som så ofta hade man kunnat kapa tio minuter och fått en mer intensiv berättelse. I slutändan blir det här en film som överraskar och som faktiskt känns berikande att ha sett, men jag är övertygad om att det tråkiga omslaget som Nordisk film valt, kommer att spela stor roll i det faktum att Personal effects inte kommer att bli uthyrd särskilt många gånger och inte köpt heller för den delen.

Tips på bra julfilmer: Skräck – del 2

Här är fortsättningen på listan med tips på bra skräckfilmer till jul, första delen publicerades igår. Om föregående del helt och hållet fokuserade på äldre filmer rivstartar denna med ett par nyare bidrag (första filmen är rentav väldigt ny):

7) Låt den rätte komma in. Tomas Alfredsson kommer helt säkert att skrivas in i historieböckerna för att ha gjort 2000-talets bästa vampyrfilm – förmodligen den bästa de senaste tjugo åren. Den har en härligt europeisk arthouse-känsla som påminner mycket om den som finns i många filmer från sextio- och sjuttiotalet och lever inte på några billiga ”hoppa till”-moment. Mycket snö och kyla – det är bra. Känns som en perfekt film för trettonhelgen.

lat_den_ratte_komma_in 

8 ) Ravenous. Jag visste absolut ingenting om filmen innan jag såg den första gången och jag blev lagom knockad – inget mästerverk, men ack så underhållande. Den är numera en av mina nittiotalsfavoriter, vilket egentligen inte är så konstigt eftersom västern och skräck är två av mina favoritgenrer. Lägg till en hälsosam dos svart humor, udda men bra musik, utmärkta skådespelare och ett fint vinterlandskap så har man en närmast perfekt film att se strax efter nyår (går även bra att se mitt på dagen).

9) The Shining. Något inte alla kanske känner till är att Stanley Kubricks film nominerades till två ”Razzie Awards”, för ”bästa” skådespelerska och regissör. Sedan dess har väl en del omvärderat filmen och numera kan man väl påstå att den tillhör klassikerna i genren. Det enda som saknas för den ska att nå samma höjder som ”Black Christmas”, som julskräckis, är att det inte finns några riktiga julattribut, men i övrigt har den allt som behövs: enslighet, Jack Nicholson, snö, kyla, blod, steadiecam-sekvenser och en labyrint. Passar ypperligt såväl under mellandagarna som dagarna efter nyår – om man som jag sett den många gånger är nyårsdagen perfekt.

10) Silent Night, Bloody Night. En ganska bortglömd och okänd skräckfilm med jultema som kom ut samma år som ”Black Christmas” (var jularna strax före 1974 dåliga?). Det är dock inte de enda likheterna mellan de båda; nej, de har bland annat telefonsamtalen, en sjuk mördare samt att alla mord sker i huset (har jag för mig i alla fall) gemensamt. Inte lika bra som den tidigare nämnda filmen, men har några fina stunder. Kan vara intressant att se någon dag efter mästerket, varför inte på kvällen annandag jul?

11) The Thing. John Carpenters bästa enligt många (jag tycker nog att ”Halloween” är snäppet bättre) och behöver väl inte någon utförlig presentation. Saknar definitivt inget när det gäller snö och kyla eller känsla av isolering och apokalyps. Har faktiskt en hel del gemensamt med Eugenio Martíns tidigare nämnda ”Horror Express”. Ett måste att se någon av kvällarna strax före nyårsafton.

 the_thing

12) The White Reindeer. En av ganska få finska skräckfilmer som gjort något större avtryck i filmhistorien. Men trots detta och trots priser i Cannes och Golden Globes är den tyvärr ganska bortglömd idag, vilket kan bero på att regissören (Erik Blomberg) vägrade sälja rättigheterna till en engelskspråkig remake. Jag har för mig att historien härstammar från en lappländsk folksaga om en ung kvinna som förvandlas till en vit ren för att kunna överfalla och döda män. Det är alltså en intressant blanding av vampyr-, varulvs- och wendigotemat. Mycket atmosfärisk med fint foto samt mycket snö. Passar väldigt bra framåt trettonhelgen.

För de som inte kan få nog av julskräckisar finns det så klart fler man kan se under denna högtid. Om man är mest intresserad av filmer med klart jultema finns Silent Night, Deadly Night (1984), som nämndes i första delen, och de fyra uppföljarna, fast helt ärligt är ettan klart bäst även om trean har ett visst intresse för oss som gillar ”New Hollywood” då Monte Hellman står för regin. Även den våldsamma och sjaskiga Don’t Open till Christmas (1984) eller den småroliga Santa’s Slay (2005) är sevärda.

Två filmer jag inte gillar jättemycket, men som många andra har som favoriter och som onekligen passar årstiden, är Gremlins (1984) och 30 Days of Night (2007).

Några andra filmer som är lämpliga dessa helgdagar är (alla innehåller inte snö och kom därför inte med i ”listan”): Roman Polanskis mästerliga Rosemary’s Baby (1968) och The Tenant (1976); Larry Fessendens något ojämna Wendigo (2001); Nicolas Roegs fantastiska Don’t Look Now (1973) som delar tema (sorgen efter ett barn som dött) med Marcello Aliprandis A Whisper in the Dark (1976), som är ojämn men sevärd, samt Aldo Lados Who Saw Her Die? (1972), som är mycket bra; vinterslashern Curtains (1983), som förutom några riktigt scener är lite seg; Arne Mattssons Mask of Murder (1985) med en trött Rod Taylor (ni vet han i ”Fåglarna” och ”Tidsmaskinen”) i huvudrollen och Christopher Lee i en väldigt liten roll; spanska skräckvästern Cut-Throats Nine (1972), som närmast kan beskrivas som en mycket våldsam och elak giallo i vintrig västernmiljö; samt slutligen Rob Reiners spännande Misery (1990) med James Caan som den hjälplösa stackars författaren som hamnar i Kathy Bates sjuka klor.

Är tacksam för tips på filmer som skulle passa in i denna kategori!