Jag talar inte om DI som i Dramatiska Institutet nu. Även om de också får mig att må lite dåligt. Men av helt andra orsaker.
Nej, jag talar om det lilla påhittet Digital Intermediate. Ni vet. Det där med att skapa en helt digital kopia av en film genom att skanna filmen man skjutit på in i en dator. Detta i flera fantastiska K. Två. Fyra. Åtta. Underbart. Ostoppbart. Framtidens melodi.
Genom detta kan hela filmen finnas i digital form. Man kan leka med diverse datoreffekter. Man kan enkelt i den digitala världen hantera och lagra filmen.
Och man kan förstöra den.
Precis.
Förstöra den.
Låt mig stoppa där och tala lite om en man. En regissör. Christopher Nolan. Jag tycker om att måla upp bilden av att jag ogillar honom. Det blir så lätt med saker man tycker är överskattade. Jag avgudar inte The Dark Knight. Inte Batman Begins, The Prestige eller Inception heller. Jag går mot strömmen. Jag är alternativ. En dag hoppas jag att jag är ett alternativ. Jag gillar Memento dock. Men den gjorde han innan han blev känd. Kanske därför jag gillar den. För jag är alternativ.
Hur som. Herr Nolan har en kvalité som jag beundrar – utöver hans hantverksskicklighet och intelligenta utstrålning. Han älskar film. Han tycker att så fotografen ljussätter och fotar, så ska det se ut. Så varken The Dark Knight eller Inception (tror jag bestämt) har en fullständig DI gjord.
Nu tillbaka till det där med att förstöra. Många filmskapare använder möjligheten till en DI för att leka pajas med looken på filmen. Pajas på ett sätt som vi i framtiden kommer få ångra. För just nu är hela filmvärlden så insnöad i sin digitala teknik att man saknar den fingertoppskänsla som krävs för att göra något som är tidlöst hållbart. Detta kan jämföras med hur folk på 80-talet inte insåg hur pajas de såg ut med axelvaddar stora som jag vet inte vad.
Så vad är problemet då? Låt oss ta ett exempel som får tydliggöra. Den rätt så meningslösa filmen Live Free or Die Hard. Den ser för jävlig ut. Ful som stryk. Den är så digitalt färgsatt i efterhand att den ser helt artificiell ut. Jämför den med looken från Die Hard With a Vengance. I del3 känns det som att Bruce Willis springer runt i New York. Man kan känna doften, hettan, känslan och smaken av staden. Det är på riktigt. Ingenting i del4 ser ut att vara på riktigt. Det är plast. Tredje filmen kommer hålla i längden, Del4 är daterad inom kort.
Ett annat exempel är Lord of the Rings. Jämför första filmen med uppföljarna. Första har scener som är riktigt vackra, medan de två andra har passager som är extremt hårt och fult dragna färgmässigt. Den första filmen har ingen fullständig DI gjord, de två andra har det.
Alla dessa moderna filmerna med färger åt dragna åt helvete. Alla nya skräckfilmer med hård kontrast och sin digitala färglöshet. Alla gamla filmer som färgkorrigeras för att passa ett modernt och hippt klimat (French Connection, Bram Stoker’s Dracula och t.o.m Se7en till viss del). Detta kan jämföras med ”remastrade” CD-skivor som i praktiken innebär ”brickwallade”. Det vill säga. Det kanske verkar som en bra idé idag. Imorgon kommer bakfyllan.
Om 10 år kommer vi få se restaurerade utgvår där det inte är repor, smuts och mögel som plockats bort. Utan den digitala efterbearbetningen av bilden. För alla är blinda av dagens mode gällande bild och drar i reglage utan att inse hur smaklöst, daterat och fult det blir. Förutom då herr Nolan. Han skjuter på film, för det ska se ut som film och genom det är det framtidssäkrat.
Senaste kommentarer