Både Marvel och DC producerar en hel del tecknad långfilm vid sidan av de stora Hollywoodproduktionerna. Senast i raden, med premiär i höst, är Batman: Year one.
Get More: Movie Trailers, Movies Blog
|
||||||
|
Michael Gough är död. Han blev 94 år gammal och var i princip aktiv ända in i det sista då han lånade ut sin röst åt en liten roll i Tim Burtons Alice in Wonderland så sent som förra året. Senast han faktiskt syntes på vita duken var i Sleepy Hollow från 1999, även den regisserad av Tim Burton. Det är väl även just från dennes filmer som Gough är mest känd, närmare bestämt som butlern Alfred i Batman och Batman Returns. Han repriserade även rollen i de ofta utskällda uppföljarna regisserade av Joel Schumacher. Gough hade en lång karriär som varade över sju decennier, hundratalet filmroller och även en hel del TV. En trygg och skicklig brittisk karaktärsskådespelare som jag inte kan erinra mig ha sett göra en dålig prestation. För mig, som är sådär lagom förtjust i Tim Burton, ligger det närmare till hands att lyfta fram Dracula från 1958 där Gough spelar tredjefiol bakom legenderna Christopher Lee och Peter Cushing, utan att någonsin hamna i deras skugga. The Man in the White Suit från 1951, med bland andra Alec Guinness, är en annan kuriositet väl värd att titta närmare på. Även om nyheten om hans bortgång knappast kom någon chock, har filmvärlden blivit lite fattigare.
Okej, actionserier av slaget som Human Target tillhör dyker upp med jämna mellanrum. En mellanvarm, mellangod serie som är extremt lättittad. Det första som dyker upp i huvudet är den gamla sci-fi/action-serien Time Trax. För följde vi Dale Midkiff i en tidsjakt när han åkte från framtid till nutid. En serie jag fastnade för i ungdomen med samma mellanvarma, mellangoda känsla. Stålmannenserien Lois & Clark tillhör samma universum. Problemet med en sån serie är att den aldrig når en höjdpunkt. Den rör sig på samma våglängd precis hela tiden, vilket gör att samtidigt som jag fastnar blir jag lite uttråkad.
Avsnitten är avslutade även om viss karaktärsutveckling sker genom serien. I sköna biroller ser vi Chi McBride (Boston Public) och Jackie Earle Haley (Watchmen). De har bra funktion i serien där McBride fungerar som ledare och den som tar emot uppdragen som Chance ska utföra. Haleys karaktär Guerrero är tekniksnillet som gillar att jobba på egen hand och inte alltid har så lätt att samarbeta, åtminstone inte med chefen McBride. Avsnitten handlar vanligtvis om att Chance ska skydda en person som är hotad. Via den lilla säkerhetsfirma som gänget driver erbjuder de en kvalité som polisen inte klarar av att leverera. Bilden håller god klass nästintill hela tiden och ljudet likaså. Det finns en genomgående bra skärpa och färgerna lyser klart. Extramaterialet är godkänt med lite bakom kulisserna samt kommentarspår. Som utgåva får den betraktas som godkänd och vill du ha något att slötitta på fungerar serien perfekt. Jag har dock inget sug att vänta in säsong två.
Jag anser att Snyder efter en karriär som omfattar endast 4 filmer har visat att han är en regissör att räkna med. Han har redan haft en verkligt massiv framgång i serievärlden med 300 och en mindre flopp med Watchmen. Att de två filmernas ekonomiska framgång är omvänt proportionell mot deras relativa kvalitet i mina ögon kan vi lämna därhän. Jag tycker att båda har styrkor och svagheter, och båda uppvisar en regissör på framväxt. Han har ett utmärkt öga, ett svart sinne för humor och en förmåga att välja projekt som på pappret ser fullständigt omöjliga ut. DC Comics har med det här lagt två av sina starkaste varumärken i händerna på Nolan – Batman och Superman – och uppenbarligen har de en ganska stor tilltro till hans förmåga att ÄNTLIGEN få något vettigt om Stålmannen upp på vita duken. Det är en del av en större satsning från DCs sida at komma ikapp Marvel, som har varit mycket bättre på att visa framfötterna när det gäller att producera filmer baserade på deras mer obskyra figurer. Ryan Reynolds dyker upp som Green Lantern, och i framtiden småpratas det löst om Wonder Woman, Flash och Justice League. Jag har alltid varit mer förtjust i DC än Marvel, och ser fram emot en mer koncentrerad verksamhet riktad mot filmmarknaden. Som det är idag gör WB Animation ett ganska bra jobb med de filmer som kommer direkt till BD ungefär en gång per kvartal, men den stora potentialen ligger naturligtvis i biofilm. Jag håller tummarna för en bra Stålmannenfilm. /AKz När jag nyligen skrev en lite Min andra husgud är ingen verklig person, och det är inte EN person heller. Det är en karaktär som kan representera och har representerat massor med olika saker för massor med olika människor. Regissören Guillermo del Toro brukar prata om Superhjälter som amerikansk mytbildning, det vill säga i avsaknade av en egen motsvarighet till våra nordiska, grekiska, romerska eller egyptiska gudasagor så har man skapat en egen uppsättning ikoner och arketyper. Det innebär inte nödvändigtvis att människor kommer att dyrka framför altaren med statyer av Stålmannen i framtiden, utan att han ser dem som illustrationer av och representanter för modern amerikansk kultur och värderingar. Hur mycket jag skriver under på det här är jag i dagsläget lite oklar över, men med tanke på inläggets titel så kan Du, kära läsare, i alla fall anta att mina tankar går i någorlunda samma banor. Så – Batman, då. Vad är det som är tilltalande, vad är en äkta Batman, vem gör honom bäst? Tja. Ikonen Batman är mycket mer intressant än vilken version eller vilken era man finner mest tilltalande. För mig är det intressant hur man har byggt upp hans utseende, och vad han får representera för läsare/tittaren – och sedan hur man kan variera det här med bibehållande av det som gör karaktären till den han är. I grunden har vi en ung pojke vars föräldrar blir mördade framför hans ögon, och han kanaliserar det traumat i en vilja att befria den fiktiva amerikanska östkuststaden Gotham från all brottslighet. Med en outsinlig plånbok som sin viktigaste ”superkraft” bekämpar han brottslingar genom detektivarbete och effektivt utnyttjande av skrämseltaktik och kampsportskunnande. Batman är en plågad själ, en ung pojke som aldrig kom över det trauma han genomlevde, och berättelserna om honom kan ofta bli ordentligt mörka. Jag är dock inte en sån som säger att ”mörkare är bättre” när det gäller Batman, men jag kräver att man tar karaktären och dess värld på allvar. Det är det enskilt största misstaget som Joel Schumacher gjorde när han dödade superhjältegenren under en period på 90-talet: Karaktären bygger på en i grunden absurd premiss men om man inte förstår allvaret bakom denna absurditet kan man inte förstå karaktären. Därför blir hans försök att göra Batman skoj och underhållande bara tramsiga och kitschiga, försök att tydliggöra subtext som finns inbyggd i serien blir platt, övertydligt och banalt. Ett annat stort problem med de filmerna är är att de är så uselt genomförda, och det gör mig betydligt mer upprörd än den dryga ”superhjältar är bara för barn”-attityd som så tydligt genomsyrar produktionerna. TV-serien ifrån 60-talet betraktar jag i princip som en parodi, men faktum är att den är väldigt skön, har en härlig distans och är genuint rolig. Att det är vad Batman representerar för en hel generation har jag inga som helst problem med. Jag gillar estetiken hos den animerade TV-serien ifrån 90-talet, en mörk Art Deco-inspirerad look som i vissa avseenden inspirerats av Burtons två Batman-filmer och i vissa avseenden går sin egen väg. Karakteriseringen av Batman i den serien når också sin fulländning i avsnittet ”I am the Night”, som fungerar som ett sorts ”mission statement” för Batman, som illustrerar hans i det närmaste omänskliga beslutsamhet. Skådespelaren Kevin Conroy gör Batmans röst, och för mig är det SÅ Batman låter (inte som Christian Bale med halsfluss, alltså). Conroy har på senare tid även dykt upp i dataspelsvärlden, där han och Mark Hamill gör rösterna till Batman respektive Jokern i spelet Batman: Arkham Asylum, med en story av en av den animerade seriens skapare, Paul Dini. Om någon inte förstår riktigt vad som gör Batman så cool kan jag rekommendera det spelet. Poängen är att karaktären kan vara eller representera i princip vad som helst (fascism, homosexualitet, handlingskraftigt identifieringsobjekt för veka tonårspojkar, en modern Sherlock Holmes eller en typisk film noir-hjälte är bara några av de tolkningar som förts fram), man kan göra honom omedelbart igenkännbar och man kan berätta en uppsjö av intressanta historier om honom och hans skurkgalleri. Just nu ser han ut på ett visst sätt, när Bob Kane och Bill Finger skapade honom på 1940-talet såg han ut på ett annat. Han kommer dock alltid att förbli Batman. /AKZ Mina Batman-favoriter är: Film:
En av de saker som är kul med att läsa om Hammett nu är att se vilket enormt inflytande han har haft på filmtuffingarna genom historien. Hans Sam Spade är en stenhård cyniker, alltid med en vass replik på lut och med en hederskod som han inte tummar på under några som helst omständigheter. Hans uppträdande och attityd går igen i allt ifrån film noir till modernare deckare och thrillers – Raymond Chandlers Philip Marlowe (också spelad av Bogart, vilket har lett till att jag jämt blandar ihop de två), Mike Hammer, James Bond, Bullitt, Batman, James Ellroys LA-kvartett (varav två är filmade, L.A. Confidential är en av 90-talets bästa thrillers och The Black Dahlia är… inte fullt lika bra), Blade Runner … raddan av inflytelserika filmer kan göras i princip hur lång som helst, men ni fattar nog vad jag menar. Den figur som kallas The Continental Op är en liten tjock, flinskallig snubbe, enveten som en mulåsna och helt likgiltig för smärta. Han arbetar för den misstänkt Pinkerton-lika detektivagenturen Continental, vi får aldrig veta hans namn och hans chef kallas aldrig något annat än ”the old man” (den som läst Guillou vet känner igen det där). I likhet med Spade är detektiven sylvass i repliken, men han är betydligt mer proaktiv och engagerad än den coole och distanserade Spade. Hans inflytande kanske är tydligast i actionfilmer som The last Boyscout (skriven av Hammett-dyrkaren Shane Black, Bruce Willis gör här den absolut bästa porträtteringen av The Continental Op som jag sett på film) och Die Hard, och han är huvudperson även i romanen Red Harvest, som ju filmats ett otal gånger (Yojimbo, Fistful of Dollars, Last Man Standing och, inte att förglömma, The Warrior and the Sorceress från 1984). Det har kort sagt varit en väldigt inflytelserik figur, och jag tycker mig även kunna spåra många av 80- och 90-talets ”one man army”-hjältar tillbaka till denna klassiska men samtidigt något otippade karaktär. Det som slår mig när jag nu är inne på den sjätte av totalt endast 8 böcker är hur modern – eller jag kanske ska säga tidlös? – Hammett känns, runt 80 år efter att böckerna skrevs. Det är spännande och underhållande läsning, verkligt lättsmält samtidigt som där finns gott om djup för den mer filosofiskt lagde läsaren. Plocka upp en av hans böcker, njut av hans rakknivsskarpa språk, cyniska humor och tuffa våldsskildringar – jag lovar att ingen kommer att bli besviken.
/AKz |
|
|||||
|
Copyright © 2012 Blogg :: Filmforum - All Rights Reserved |
||||||
Human Target berättar om Christopher Chance (Mark Valley) som är en sorts livvakt premium. Hans styrka är förmågan att smälta in i vilken miljö som helst. Han är en sorts blandning mellan James Bond, Helgonet och MacGyver och han klarar sig alltid. Självklart klarar han sig och den mellanvarma, mellangoda produktionen är tillrättalagd och visar således inget blod, inte så mycket våld och inget sex. Nog för att avsaknaden av just våld, blod och sex går utmärkt att vara utan, blir det ibland för säkert. Hjälteglorian får det hela att bli lite illamåendeaktigt. Human Target baseras på serien med samma namn utvecklad av DC Comics, det vill säga gänget som har hand om Superman och Batman med flera. Jag har ingen kunskap om serien, men gissar att det finns en del skillnader och att man i tv-serien vill ha en rumsren berättelse som i hemlandet USA kan visas för en bred målgrupp. Måhända är serien från början i samma stil.
OK, jag brukar sällan ägna mig åt nyhetsrapportering i bloggen, och så inte heller nu. Jag lever inte under illusionen att någon av er missat nyheten att 
n utläggning om Shane Black hotade jag med att ni skulle få ser fler av de här. Faktum är att jag nu håller mitt löfte, och jag tycker att det är tillräckligt kul att skriva om för att kunna erbjuda åtminstone två till avsnitt i serien.
Det här kommer lite ifrån ingenstans, men jag har precis börjat med att läsa om alla Dashiell Hammetts böcker. Det är nog 20 år sedan jag läste Red Harvest första gången, och jag vet att jag inte tidigare har läst varken Woman in the Dark eller novellsamlingen The Continental Op. Den som vet det minsta om mig vet att jag är en ganska stor fan av film noir och Humphrey Bogart är min absoluta favoritskådespelare genom tiderna. Hammet brukar tillsammans med efterföljare som bland annat Raymond Chandler betraktas som skapare av den hårdkokta deckargenren.
Senaste kommentarer