Jag investerade i min BD-spelare under hösten. Det var liksom dags att ta det där omtalade steget in i nästa generation eller hur man nu ska uttrycka saken. Högupplöst bild låter ju trevligt och jag tyckte det kändes spännande att få uppleva en del gamla favoritfilmer i ny skrud. Såhär ett halvår senare inser jag att min samling av BD-filmer växt ganska sakta, medan DVD-samlingen ökar i stadig takt.
Nej, jag har verkligen inte blivit knockad av det nya formatet. Visst var det lite småkul att återuppleva Halloween med en detaljrikedom som gjorde att jag helt plötsligt såg saker jag inte gjort tidigare. Samtidigt kan jag slå igång en någorlunda vettig överföring på DVD och inse att skillnaderna inte spelar någon avgörande roll för mig.
Satte mig ner och funderade på att beställa House of the Devil häromveckan (något som fick bli framskjutet tills ekonomin tillåter). Det skiljer ungefär 30 kr i pris mellan formaten, något som helst plötsligt kändes ganska mycket, speciellt med tanke på hur fult förpackade BD-utgåvor är med den blåa asken. När jag väl beställer den, kommer det att bli på DVD och jag kommer vara nöjd. Är det kanske ändå inte så att DVD är tillräckligt bra kvalitet ändå? För mig är det i alla fall så.
Senaste kommentarer