Blogg :: Filmforum » Beck

Såg The Tourist på bio…

Erik Nyström — Fri, 28 Jan 2011 15:06:22 +0000

Hamnade spontant i biomörkret framför den där filmen med Johnny Depp och Angelina Jolie som man sett en massa tråkiga posters för, men inte hört någon prata om. The Tourist heter den visst och handlar om fel-man-på-fel-plats i Europa, identitetsförvecklingar, gangsters, Interpol med mera. Lättsamt och ganska rejält sneglande åt Hitchcock.

Fördelen med att bestämma sig för ett biobesök strax innan den börjar och dessutom få gå extra billigt eftersom ens sällskap råkar vara SF-anställd, har sina fördelar vad gäller förväntningar. Jag hade inga som helst, och kunde då kosta på mig att faktiskt bli lite positivt överraskad. Tempot är lagom högt, berättelsen sådär lagom medryckande och skådespelarna lagom duktiga i sina roller. Det är ganska barnvänligt, aldrig speciellt överdrivet och helt utan explosioner. Som Hitchcockfantast blev det bitvis faktiskt ganska mysigt med alla förvecklingar som man nästan hela tiden känner igen. Johnny Depp har visserligen lika låg trovärdighet som Average Joe, som Cary Grant skulle haft i samma film 1955 och egentligen är det ju precis så det ska vara. Gissa om det även kommer några pliktskyldiga twistar?

Samtidigt känns det inte direkt som Florian Henckel von Donnersmarck (ni vet han som gjort Das Leben der Anderen) lagt ner sin själ i detta projekt. En film vars ambition är att vara en lagom trivsam och lite lätt klassisk thriller, utan några som helst spektakulära, minnesvärda, eller ens speciellt spännande scener, lämnar ganska få intryck. Fullt duglig underhållning för stunden, men ack så lätt att glömma bort. När TV4 tappat sändningsrättigheterna till Beck på Söndagarna, är The Tourist som gjuten att fylla den luckan. Ingen kommer att bli upprörd.

Kunde inte sagt det bättre själv

Mats Lundberg — Sun, 16 May 2010 11:34:45 +0000

Det är sällan kvällstidningar har koll på läget, men i det här fallet har de verkligen rätt med underrubriken ”Det är tråkigt för alla”. Beck med Peter Haber är en serie som aldrig skulle fortsatts att göra. De första åtta filmerna i serien var bra, med karaktärsutveckling som var intressant och dessutom någorlunda nyskapande för att vara svensk kriminalfilm. Nästa omgång med ytterligare åtta filmer borde aldrig lämnat klippbordet och de på dessa följande åtta filmer skulle inte ens producerats. Nu när vi är uppe på Beck 97 eller vad det nu är har vi kommit till punkten att ”det är tråkigt för alla”. Det inkluderar även de stackare som fått för sig att tanka ner filmen. Jag håller med Runfors, tanka inte ner filmen. Slösa inte din bandbredd på Beck utan slösurfa youtubeklipp i 90 minuter istället. Det kommer garanterat vara mindre tråkigt för alla.

Genrefilm vs. Filmgenre

Andreas Krantz — Fri, 05 Feb 2010 07:00:45 +0000

Quentin Tarantino lär en gång ha sagt att ”all movies are genre movies”. Nu är det ju så olyckligt att jag i min research inför den här bloggen inte kunnat hitta var och när han skulle fällt dessa odödliga ord, men vi kan väl låtsas att han sagt det – vi kan kanske till och med enas om att det låter som något han skulle kunna säga? I alla fall, vad han (och, uppenbarligen, jag) vill ha sagt är att de allra flesta filmer som görs tillhör en eller annan genre, och publiken som ser dessa filmer har vissa förväntningar på vad de skall komma att innehålla. En actionfilm skall innehålla biljakter, slagsmål, skottlossning eller liknande, ett romantiskt drama skall innehålla… kärlek.

Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:

DET GÖRS BRA FILM I ALLA GENRER!

…utom möjligen nunsploitation, men det vet jag inget om för jag har aldrig sett en nunsploitation-film. Ni får fråga rikardofrya om det där.

Poängen är att en film inte blir bättre eller sämre av att den har en viss typ av handling, utspelar sig i det förflutna i stället för i framtiden, porträtterar ”verkliga” personer i stället för påhittade karaktärer. En film om en briljant forskare som överkommer sitt psykologiska handikapp och blir Nobelpristagare kan vara ett patetiskt pekoral, medan en film om en prisjägare som jagar mördarrobotar från rymden kan vara en vacker studie över den mänskliga naturen och sökandet efter en skapare som kan ge vårt liv mening. Det handlar bara om hur det är genomfört. Stora filmskapare kan skapa de mest intressanta och underhållande filmer man kan tänka sig när de arbetar inom väl definierade ramar – se bara på Hitchcock, Lubitsch och Lean, som alla gjorde vad som när de var aktiva kunde betraktas som ”genrefilm”, och som inom ramarna för det har producerat regelrätta mästerverk.

Genrefilm påminner lite om jazz i det avseendet: den har tydliga regler som den följer, melodin, men inom ramarna för dessa regler står det filmskaparen fritt att improvisera, och om han känner att han kommer ut i obekant terräng och börjar förlora sin publik kan han alltid återvända till genrekonventionerna och snabbt vinna tillbaka förtroendet. Tarantino är definitivt medveten om det här, och han har genom hela sin karriär arbetat och pratat för att folk ska söka upp och se tidigare bortglömda genrefilmer för att hitta guldkorn som de kanske inte visste fanns. Det är nämligen bland det roligaste som finns – att ge Att vara eller inte vara till någon som inte gillar ”svartvit film”, Seven till någon som inte gillar ”filmer med olyckligt slut”, Blade Runner till någon som ”vågar vägra science fiction”, Harakiri till någon som tror att samurajfilmer bara handlar om avhuggna huvuden och sprutande blod (inget kunde vara längre från sanningen) och så vidare. Alldeles för många är rädda för att vidga sina vyer, och de tror att Fyra Bröllop och en Begravning eller Beck 2: Spår i Mörker är mindre genrebundna än Ang Lees Hulk eller Kubricks 2001. De har fel.

/AKz