
Det verkar för tillfället vara populärt att sätta upp filmer på teaterscenen. I New York kan man se en Spindelmannenmusikal floppa för fullt och här i Sverige offentliggjordes nyligen ensemblen för den kommande uppsättningen av Bergmans Fanny och Alexander på Dramaten. I vår har man på Dramaten redan spelat Bergmans Vargtimmen men tyvärr var det bara och styltigt och trist som det i min mening dessvärre ofta blir på Dramaten. Vill man se en bra teatertolkning av en film är det istället Stadsteatern och deras Paraplyerna i Cherbourg man ska vända sig till.
Jag sticker inte under stäv med att Jacques Demys filmmusikal från 1964 är en av mina favoritfilmer och förmodligen världens bästa musikal. I den får vi möta 17-åriga Geneviève som förälskar sig i den några år äldre Guy. Hon blir gravid precis när Guy tvingas in i det militära. Geneviève lovar att vänta på honom så att de kan gifta sig efter kriget. Under tiden hjälper Geneviève sin mor i hennes paraplybutik. Tyvärr säljer de inte så många paraplyer och nu när Geneviève ska få barn så börjar de oroa sig för ekonomin. Med god timing dyker en rik friare upp och visar sitt intresse för Geneviève, men hon är ju förälskad i Guy. Fast det var länge sedan han hörde av sig…
Vad Stadsteatern och regissören Alexander Mørk-Eide så briljant har gjort är att man placerat pjäsen i ett slags meta-sammanhang. När man kliver in på teatern möts man av en svensk gymnastikhall från 70-talet och en amatörteatertrupp som bestämt sig för att sätta upp just Paraplyerna i Cherbourg.
Man är originaltexten fullkomligt trogen och på scen yttras inte ett ord som inte är med i filmen. Precis som i filmen talar inte karaktärerna, utan varje textrad sjungs. Trots detta lyckas man presentera en historia större än bara Paraplyerna i Cherbourg med svartsjuka och intriger i teatergruppen.
Pjäsen är upplagd så att vi får följa teatergruppen från deras första repetition fram till premiären. Men det är gjort helt sömlöst, de spelar igenom hela pjäsen i ett svep. I början av pjäsen har skådespelarna sina vanliga kläder, manus i handen och råkar sjunga fel då och då. Gymnastikbänkar och mattor används som rekvisita och får representera t.ex. bilar i en verkstad. Det här amatörgreppet hinner aldrig kännas gammalt eftersom ju längre in i pjäsen vi kommer, desto bättre blir amatörerna och desto bättre blir scenografin. Det kulminerar i filmens slutscen där man väldigt snyggt återskapat scenen där Geneviève och Guy återses vid en bensinmack; med tillhörande bil och fallande konstsnö.
Ensemblen framför också Michel Legrands musik mycket framgångsrikt. När alla på scen brister ut i ett fantastiskt arrangemang av filmens återkommande tema, tror jag inte jag är ensam om att sitta med gåshud i publiken.
På väg till teatern är jag orolig för hur man skall ha våldfört sig på denna min favoritfilm. Jag lämnar teatern som i ett rus, tacksam över att man gjort en så genial adaption. Jag rekommenderar alla att försöka hinna se den här uppsättningen som spelas på Stockholms Stadsteater fram till den 19:e juni. Än verkar det finnas några platser kvar.

ardagliga liv brukar ofta lyckas hitta något tänkvärt att fokusera kring. Något som utifrån betraktat ter sig som helt ointressant, kan när vi blir inkluderade och engagerade i personernas liv bli väldigt intressant och underhållande. Jag sitter dock och blir förbannad och besviken för jag är inte inkluderad i gemenskapen. Jag känner inte de här personerna och får heller inte lära känna dem så mycket i filmen. Den återkommande tanken är att man måste ha sett den första filmen för att ha behållning av den andra. Har man verkligen som svensk filmare, dokumentär eller ej, den lyxen, att göra en uppföljande film som inte kan stå på egna ben, utan är beroende av den första filmen? Jag tycker att det är på gränsen till tjänstefel att inte mer gjordes för att återknyta till den första filmen. Nu får vi nöja oss med att då och då se en filmad TV som spelar upp material från Plötsligt i Vinslöv, mer än så är det inte. Det som irriterar mig mest är att jag förstår att det finns en historia i bakgrunden, som jag inte får ta del av.
Senaste kommentarer