En riktig höjdarvecka, särskilt för BD-samlare, har vi framför oss. Och varför inte börja på topp. Black Swan är som ni kanske hört eller själva upplevt ännu en helt fantastisk film av Darren Aronofsky. Den enligt mig mest intressanta filmskaparen för tillfället och kanske rentav arvtagaren till Stanley Kubrick, har här kläckt en thriller som ligger otäckt nära perfektion genom hela speltiden. Natalie Portman gör en sådan otrolig rollprestation att jag nästan grät lika trovärdigt när hon fick sin Oscar, som hon gör när hennes karaktär får huvudrollen i filmens uppsättning av Svansjön. Den träffade inte mig riktigt lika hårt som The Wrestler men det beror endast på att ämnet där låg närmare mitt hjärta.
Jag har varit långt ifrån lika otålig att se Jack Black i Gullivers resor. Redan från första nyheten om filmen förstod jag att de skulle vara en av dessa eventkomedier, breda familjekomedier med dyra specialeffekter, som på senare tid blivit den genre jag hatar mest. Utgåvan måste för övrigt slå något slags rekord med filmen i hela fyra olika format: Blu-ray 3D, Blu-ray, DVD och Digital Copy.
Darfur är något så ovanligt som en Uwe Boll-film med ett budskap. Det är givetvis Darfurkonflikten i västra Sudan som skildras, här genom ögonen på några amerikanska journalister. Den har fått ett ganska gott mottagande men en rollista med Billy Zane (Fantomen), Kristanna Loken (T3) och Edward Furlong (18 långa år efter T2) gör mig orolig. Om vi fortsätter på krigstemat så har två att de största filmerna i genren BD-premiär i veckan. Det handlar om Plutonen och Den tunna röda linjen som vi äntligen får se i högupplöst format. Det finns starka skäl att återuppleva båda. Den förstnämnda för att se Charlie Sheen som man vill minnas honom om han hunnit dö när du läser detta, och den senare för att den hamnade i skymundan bakom Rädda menige Ryan trots att det kanske finns mer att hämta här.
Slutligen hoppas jag att ni köper varsitt ex av Trolljägaren nu när den släpps i Sverige. Jag har själv ägt den identiska norska utgåvan i ett par månader nu, och den kommer alltid ha en hedersplats i hyllan. Min recension av Nordens bästa fantasyfilm sen Ronja Rövardotter finner ni bakom den länkade texten.
Har du sjukligt morgonpigga barn? Det här är din räddning. Jag har inte sett den själv men i vår recensent Joakim Helmbrants familj älskar man den. Och han påstår att han har barn.
Filmen som kanske är mest känd för att Whitney Houston och Mariah Carey inte kunde komma överrens om vem som skulle stå först på postern, så att det ena namnet fick stå precis lagom mycket lägre än det andra. Snyggt tecknat om Moses.
En riktigt vettig Wallander-film med Rolf ”Inte Krister Henriksson” Lassgård. Snyggt filmad av dansken Birger Larsen som i alla fall har pretentioner, till skillnad mot de som gör bulkvarianten.
Den enda Jesus-film du behöver se i påsk. Martin Scorsese regisserar Willem Dafoe som Kristus och Harvey Keitel som Judas, i en film som inte direkt togs emot med en öppen famn av kyrkan. Det där med att Jesus tvivlade på sig själv och kanske hellre ville vara en vanlig snubbe, var inte helt poppis.
Brandon Lee i en helt normal actionfilm, men tyvärr blev det ju inte många sådana vilket gör denna rejält sevärd. Powers Boothe stjäl som vanligt de scener han är med i.
Lysande tillfälle för en långmatiné med båda dessa äventyrsklassiker. Michael Douglas och Kathleen Turner har sådan kemi att filmduken närmast smälter.
Tom Hanks, Paul Newman, Jude Law och Daniel Craig i Sam Mendes moderna gangsterklassiker. Bland det snyggaste som gjorts i genren och det är bara att hoppas att Mendes gör något lika bra med Craig i nya Bond.
Jason Reitmans fantastiska dramakomedi med Ellen Page och Michael Cera är värd bra mycket mer än att styckas av fyrans nyheter och reklam. Hyr eller köp hellre detta mästerverk om ung graviditet.
Son Jim Caviezel och far Dennis Quaid talar med varandra över tidsgränsen via kortvågsradio. Film som inte gjorde mycket väsen av sig när den kom, men som fått upprättelse på video.
Precis på gränsen till vad man kan visa på svensk TV. Eli Roths uppföljare till sin egen jättesnackis är minst lika rå, men har lite mer glimt i ögat än sin föregångare. Mer om ungdomarna som slaktas för nöjes skull får ni i min DVD-recension.
Kul att se Michael Biehn i en huvudroll trots att världens svåraste berg inte automatiskt leder till världens bästa film. Men bergsklättring är nästan alltid bra på film, och så även här.
Det här är en andra del i vad jag planerat skall bli en serie på 5 delar om manusförfattare som jag beundrar för sin förmåga att skriva bra dialog. Jag tänker inte besvära er med att förklara vem som är först i raden, eller varför jag diggar honom, eller varför en av mina tidigare bloggar får fungera som del 1 i serien, vi kan säkert enas om att jag nämner honom ofta nog.
”Roxy Sorkin, your father just won the Academy Award, I’m going to have to insist on some respect from your guinea pig!”
Nummer 2, då, nyligen korad Oscarvinnare, en snubbe som gjort sig en karriär av att undersöka det amerikanska samhället genom att granska dess institutioner utifrån en liberal synpunkt. Hans goda inblick i hur politiska institutioner fungerar, vad som driver den politiska processen i USA på dess allra högsta nivå, det är drivkraften och existenberättigandet bakom A Few Good Men, The American President, TV-serien West Wing och Charlie Wilson’s War. Han låg också bakom Studio 60 on the Sunset Strip, en TV-serie som var betydligt mer ”meta” än hans tidigare alster, men som icke desto mindre var rolig, välskriven och underhållande. Det var också hans första kommersiella felsteg, men vad mig anbelangar hade det aldrig med kvaliteten på serien att göra, den led framför allt av det faktum att den inte var West Wing.
Förutom den satiriska udd som han tar med sig in i sina manus om det amerikanska samhället så bidrar Sorkin med en förmåga som många författare i Hollywood verkar sakna: han kan skriva intelligenta karaktärer. De flesta som tar sig tid att läsa den här bloggen vet troligtvis att jag hatar Oscarvinnaren A Beautiful Mind just för dess kompletta oförmåga att förstå eller porträttera intelligens, och i stället framstår som en osäker och avundsjuk hjärnas patetiska försök att rationalisera sin egen otillräcklighet (ja, jag spyr galla på Akiva Goldsman igen, stäm mig!). Sorkins manus har en förmåga att fånga upp och förmedla intelligens - vanligtvis gör han det genom rapp dialog som gärna ska handla om minst två olika saker samtidigt, men även om det kan verka som ett enkelt trick att genomskåda så hade det varit mycket mer vanligt förekommande om det hade varit lika enkelt att utföra.
När jag insåg hur länge sedan det var jag hade sett På Heder och Samvete så sprang jag iväg till Discshop och handlade en billigt, just för att jag inte hade funderat på Sorkin som manusförfattare till den. Det är en mycket bra film, med en ung och hungrig Cruise, en Nicholson som verkligen njuter av att få spela en bad guy som är HELT övertygad om att han är just den historians verklige hjälte och en extremt vacker Demi Moore (tyvärr är det allt hon bidrar med i filmen, hon känns helt utbytbar). I alla fall, Sorkins dialog smattrar fram, ända till filmens centrala scen, den där Tom Cruise skall förhöra Nicholson inför rätten och få honom att erkänna att han begått ett brott. Det är en 15 minuter lång dialogscen, mer spännande och underhållande än den allra mest högljudda actionscen, och den är ett perfekt exempel på vad som gör Aaron Sorkin så bra.
Jag ville också exemplifiera genom att visa en scen ur Oscarvinnaren The SocialNetwork, just för att jag tycker att inledningsscenen är väldigt typisk, för såväl författaren som regisören, för att Eisenberg och Mara båda är så bra och för att det är en grym scen. Enjoy:
Hollywood Reporter låter meddela att det finns en gud, och han är god.
Well, OK, vi vet inte om han är god eller bara sadistisk ännu – det är bara ett rykte, inget är påskrivet utan Shane Black har haft ett möte med Marvel… Så ofta som jag tjatar om Black, så underskattad som han är, och så mycket som vi behöver en ny film av honom… och så finns möjligheten att han står på randen till sitt stora genombrott som regissör!
Jag tror inte att det finns någon som kan missta sig på hans förmåga, han klarar av den uppgiften. Hans manus har alltid varit fulla med visuella idéer för innovativa actionsekvenser, och han har dessutom en sällsynt skarp penna som kan utnyttja Downeys komiska timing och göra filmen riktigt rolig. Vi är vana vid att se Blacks karaktärer som brutala och fulmynta, men ärligt talat har det handlat mer om de miljöer de har rört sig i och därmed indirekt målpubliken för de filmer han skrivit. Jag är säker, nej, jag VET att han kan skriva något som tilltalar den masspublik som är den tänkta mottagaren för en storbudgethistoria som Iron Man 3.
Det här är goda nyheter. Well, det är ett intressant rykte om potentiellt goda nyheter, men det ghör mig ändå glad. Det är inte bara jag som verkar tycka så, jag hittade nyheten på HitFix och Drew (tidigare Moriarty när han skrev för AICN) verkar minst lika positivt inställd.
En Dödligt Vapen-reboot är på gång, enligt Deadline Hollywood, och författare är… inte Shane Black!
Jag köpte den första Dödligt Vapen på BD, och såg om den under förra året. Jag slogs av hur tight, spännande, våldsam och rolig den faktiskt är, hur självklar Gibson/Glovers personkemi är och hur mycket som faktiskt hänger på Blacks snortighta manus.
Nu skall mannen bakom en film som jag inte sett (Gangster Squad) skriva vad som beskrivs som ”a hard R-rated edgy street cop movie”. Han är säkert kompetent att skriva en sådan film, hans tidigare alster kan till och med vara en riktigt bra film - men det enda som känns det minsta otidsenligt i Dödligt Vapen är Gibsons frilla, och den kan jag leva med eftersom han är så bra i rollen som Riggs.
Bland alla högar av onödiga remakes var det här nog den mest onödiga jag hört talas om.
/AKz
Regissören Philip Noyce är en sån där habil hantverkare som det alltid har funnits gott om i Hollywood. Han gör filmer som är välgjorda men sällan fantastiska, men samtidigt aldrig direkt usla (jag är dock väldigt förtjust i Den stillsamme Amerikanen, men det bygger mest på att storyn av Graham Greene är så suveränt bra – regiinsatsen är habil men ganska intetsägande). Han har haft en del ekonomisk framgång, bland annat med filmatiseringarna av Tom Clancys Patriot Games och Clear and present Danger, och vad jag vet har han inte på allvar fulat ut sig genom att spendera $100M på något projekt vars främsta syfte är att tillfredsställa hans egen fåfänga. Således kommer han fortsätta göra kompetenta mainstreamfilmer under överskådlig framtid, och även om jag tycker att han är en tråkig regissör så kommer han alltid att ha ett fripass för den suveräna SUV-sekvensen i CapD (ni vet, när Jack Ryan reser i en konvoj genom trånga gränder och terrorister med raketgevär angriper ifrån hustaken – en tight, våldsam actionsekvens som är vida bättre än filmen som helhet).
Han har arbetat tidigare med Angelina Jolie, i den halvdana I Samlarens spår, och jag undrar om det inte är så att hon har rekryterat in honom som regissör för den här filmen. Idén bakom den är nämligen att en av Sonys chefer erbjöd Angelina rollen som Bondbrud – hon tackade nej och sa att ”om ni vill att jag ska göra en spionfilm så ge mig en egen franchise, ingen jävla biroll som viljelös bimbo” (nåja, hon kanske inte bokstavligen sa det där, men ni förstår poängen). Sony tog henne på orden, och hyrde in Kurt Wimmer (författare till Equilibrium, Law abiding Citizen, Street Kings, The Recruit m.fl) och han fick skriva en spionhistoria för 2000-talet à la Bourne/Bond men med en kvinnlig touch.
Resultatet är inte lika underhållande som när Shane Black gav sig på att göra precis samma sak för 15 år sedan, men likheterna med Long Kiss Goodnight är faktiskt ganska många. Angelina får sparka ordentligt med röv. Hon är ett verkligt fysiskt hot i den här filmen, inte en orimlig fantasyhjältinna som Buffy the Vampire Slayer eller vad som helst med Milla Jovovich. Storyn är Kalla Kriget-paranoid på ett skönt sätt (lite som Call of Duty: Black Ops), tempot är rasande högt, och dessutom har man lyckats få med två av mina absoluta favoritskådespelare i birollerna: Chiwetel Ejiofor och Liev Schreiber. Det ger tyngd åt dramat samtidigt som actionsekvenserna börjar dra mer åt utflippad James bond än verklighetsbaserad Jason Bourne, men resultatet är både hårtslående och underhållande.
Det här är en bra och spännande actionfilm, med en trovärdig Angelina Jolie (som är min näst-favoritskådespelerska endast efter Cate Blanchett) i en roll som hon gör lika framgångsrik som Daniel Craig, men inte fullt så bra som Matt Damon. Ändå är filmen helt klart en positiv överraskning, och den enda större bristen som jag ser är att den är något humorbefriad, något som gör att den inte når upp till Long Kiss Goodnight. Men det är ett gott försök.
En av de bättre julfilmerna på senare år. Cameron Diaz, Kate Winslet, Jude Law och Jack Black kärar ned sig i varandra och även om Black kanske inte känns helt realistisk i det sällskapet, är han bra när han tonar ned sig några hekto.
Jag har inte sett filmen men jag antar att det är av allmänintresse med en Paul Newman-film som är inspelad i Stockholm. Det är märkligt att filmen som heter The Prize i original fick en svensk titel som inte på något sätt avslöjar att Nobelpriset står i centrum.
Känns dumt att varna för en film som går mitt i natten, men jag vill inte förstöra julen för någon som kan tänkas sitta uppe. Jan Troells film om Åmselemördaren Juha Valjakkala är bland det tråkigaste som någonsin fastnat på celluloid.
Julafton 24/12
TV4+/TV4 11:45-17:55 Nu är det jul igen 1, 2, 3 (1994, 2002, 2006)
Inte för att ”Tim Allen råkar döda tomten och blir tvungen att ta över”-filmerna är mycket att se och inte för att jag minns vilka jag sett, men söker ni en fridfull julafton krävs endast ett kanalbyte från TV4+ till TV4 mellan 15:55-16:05.
Ganska färsk skildring av Jesu födelse som inte gjorde mycket väsen av sig när den kom. Ligger inget bra i tid men jag är allt lite nyfiken på vad Twilight-regissören Catherine Hardwicke ställt till med den här gången.
Underskattad julfilm där Ben Affleck betalar James Gandolfini för att få fira jul med denne och hans familj. Visst är det överspel laget över men jag tycker ändå att det finns fina kärleksscener mellan Affleck och Christina Applegate och nog skrattar jag ett par gånger.
Strålande äventyr med Leonardo DiCaprio just efter att de räddat honom ur vattnet och tinat upp honom. Även det första manusförfattaren Randall Wallace gjorde efter succén Braveheart.
Tur att julafton är över för det här kanske inte är filmen som får er i bäst julstämning direkt men det är en väldigt rolig film ändå. På tok för tidigt bortgångne Ted Demme regisserar Denis Leary när han tar det gifta paret Kevin Spacey och Judy Davis som gisslan i deras eget hus. Briljant skådespel när de driver inbrottstjuven till vansinne med sina relationsproblem.
Dödligt vapen-författaren Shane Black gör regidebut med Robert Downey Jr. och Val Kilmer men det blir tyvärr inte riktigt lika underhållande som med Mel och Danny. Klart sevärt fast man mest är bitter efteråt för att karln inte skriver mer.
Helgens andra Catherine Hardwicke-film är lyckligtvis nog inte heller Twilight. Emile Hirsch gjorde ett mindre genombrott innan Into the Wild och Heath Ledger gjorde en mindre roll, i denna film och skateboardkulturens födelse.
Efter Jimmys eminenta inlägg om Lee van Cleef blev jag lite inspirerad att skriva om en av mina personliga favoriter. Faktum är att jag blev inspirerad att skriva om flera stycken, så jag tänkte att jag gör det till en serie. Nu får vi väl se om det blir så, men ambitionen finns där i alla fall.
Först ut är en person som jag länge velat skriva om, men som jag inte riktigt vet hur jag ska göra rättvisa. Den som följt min framfart på forumet och/eller läst mina recensioner vet att hans namn dyker upp med jämna mellanrum. Jag pratar naturligtvis om Shane Black. Han var 22 när han sålde Dödligt Vapen, och producenten Joel Silver (som var på väg att göra sig ett riktigt namn i Hollywood vid den tiden) lät honom spela en av de tuffa soldaterna i Rovdjuret, som kom året efter. Black spelar soldaten som drar fula skämt om sin flickvän. Redan där kan man börja ana Blacks styrka som författare. Skämten är direkt usla, men sättet som de framförs på och sammanhanget avslöjar en del om hans karaktärs osäkerheter… nåja, vi behöver inte dissekera Rovdjuret nu, det är en uppgift för en annan blogg, troligtvis för en annan skribent. När Dödligt Vapen så kom, så var det uppenbart att Hollywood hade hittat en ny guldgosse. kombinationen av skarp, rolig dialog, innovativ action och komplexa men tillgängliga karaktärer blev hans siignum, och det var ett framgångsrecept som gjorde att han snabbt blev den högst betalde författaren i Hollywood (i konkurrens med Joe Eszterhas).
Black har inga problem med att vara krass och kommersiell i sitt skrivande. Hans manus är ofta fyllda av chauvinism, de är vulgära, brutala och cyniska. Samtidigt är de dock väldigt underhållande, och det är den här blandningen av underhållningsvärde och svärta som gör hans stil så tilltalande. För grabbar, fan vet om tjejer uppskatar den. Blacks styrka har dock alltid varit dialogen, ända sedan de där pinsamma skämten om flickvännen i Rovdjuret. Den är fylld med oneliners och cynismer, men mitt i allt vitsande och alla actionfilmklichéer finns en detaljrikedom och en noggrannhet när det kommer till tecknandet av karaktärer, och om man läser Blacks manus ser man att det mesta av dialogen i hans filmer överlever ord för ord när den tas från papper till duk. Han karaktärsinsikt är extra tydlig i Den Siste Scouten, när Bruce Willis prickar precis rätt i hur han skall spela den slitne och självföraktande Joe Hallenbeck, men hans försök att skriva en tuff och trovärdig kvinnlig actionhjälte i The Long Kiss Goodnight är minst lika framgångsrikt. Jag kan skriva hur mycket som helst om honom, men då utrymmet är begränsat får vi ta en längre diskussion på forumet.
Efter Long Kiss Goodnight tog Black en paus på 8 år. Han var trött på sin egen stil, han pallade inte trycket, och hans tid i Hollywood hade gjort honom ekonomiskt oberoende. Han gjorde sedan en comeback i den mindre skalan med Kiss kiss, bang bang, som var en av det årets bästa filmer, och sedan dess har han varit borta igen (även om gamle kompisen Joel Silver vid olika tilfällen har pratat om två olika projekt som har varit på gång). Jag börjar tröttna på att vänta nu.
Slutligen: The Hollywood Saloon har gjort en väldigt trevlig och informativ Podcast om Shane Black, som nu har några år på nacken (den gjordes i samband med att Kiss kiss, bang bang släpptes) men som är riktigt rolig lyssning.
En grupp människor under andra världskriget försökte vid flera tillfällen döda Hitler, den här filmen handlar om denna grupp. När jag såg denna första gången satt jag som på nålar hela tiden, trots att jag förstod hur den skulle sluta så var den otroligt spännande.
Om du gillar gamla 90-tals skräckisar där mystiska och otäcka saker händer, som till exempel att huvudpersonerna får konstiga brev där avsändaren vet vad de gjorde förra sommaren eller om du tycker att det är otäckt när en man dyker upp och han har en krok istället för hand så kan just den här filmen göra dig livrädd. Om inte annat så kan det vara en skön rulle att titta på.
Den här handlar om en man vid namn Cristopher Johnson McCandless, eller Chris om ni föredrar det. Chris är en man som funnits på riktigt en gång i tiden, han tog sig till Alaska för att uppfylla sin dröm: att bli ett med naturen och leva i vildmarken. Chris spelas av Emile Hirsch som gör ett fantastisk jobb, den här filmen är inte värd att missa.
En film om en hämndlysten man som satsar på att ge folk den bästa rakningen i London. Eller ja, egentligen satsar han på att skära av pulsådern på mannen som stal hans dotter och fru. Filmen är gjord av Tim Burton och i vanlig ordning så hittar man Johnny Depp och Helena Bonham Carter i de större rollerna. Men det är även en stor mängd blod och annat äckel som syns i den här filmen.
Angelina Jolie är huvudrollen i denna film som handlar om en kvinna vars man blir kidnappad när han är nere i Pakistan, han jobbar som reporter och är där för att få en intervju. Jag vill minnas att den här filmen är väldigt bra, men det var ett tag sedan jag såg den nu.
Egentligen så är inte den här filmen bra, men ändå visar de den på TV exakt hela tiden och varje gång slutar det med att jag sitter och ser den. Så kanske den är bra, på något underliggande plan.
Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson får äntligen hem det där brevet som berättar att de har fått ett adoptivbarn. De väntar sig en liten pojke på 1 och 1 halvt år, de får en 15-årig homofob. Du kan nog räkna ut själv hur bra det blir.
Den här filmen har fått Jack Black och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna, den handlar kort och gott om en man som är besatt av pinnsmala tjejer sedan får han en slags ”förbannelse” över sig som gör att han ser folks yttre efter hur deras personlighet är. Visst låter det lite löjligt? Det är det också, löjligt fast bra.
Tv4 21:00 – 23:10 Wallander – täckmanteln
I den här Wallanderfilmen hittar Kurt och hans gäng en container i skogen, och containern är full av lik. Hmm, spännande va? Om inte annat så kan man se den för att minnas den fantastiska Johanna Sällström.
Det här kommer lite ifrån ingenstans, men jag har precis börjat med att läsa om alla Dashiell Hammetts böcker. Det är nog 20 år sedan jag läste Red Harvest första gången, och jag vet att jag inte tidigare har läst varken Woman in the Dark eller novellsamlingen The Continental Op. Den som vet det minsta om mig vet att jag är en ganska stor fan av film noir och Humphrey Bogart är min absoluta favoritskådespelare genom tiderna. Hammet brukar tillsammans med efterföljare som bland annat Raymond Chandler betraktas som skapare av den hårdkokta deckargenren.
En av de saker som är kul med att läsa om Hammett nu är att se vilket enormt inflytande han har haft på filmtuffingarna genom historien. Hans Sam Spade är en stenhård cyniker, alltid med en vass replik på lut och med en hederskod som han inte tummar på under några som helst omständigheter. Hans uppträdande och attityd går igen i allt ifrån film noir till modernare deckare och thrillers – Raymond Chandlers Philip Marlowe (också spelad av Bogart, vilket har lett till att jag jämt blandar ihop de två), Mike Hammer, James Bond, Bullitt, Batman, James Ellroys LA-kvartett (varav två är filmade, L.A. Confidential är en av 90-talets bästa thrillers och The Black Dahlia är… inte fullt lika bra), Blade Runner … raddan av inflytelserika filmer kan göras i princip hur lång som helst, men ni fattar nog vad jag menar.
Den figur som kallas The Continental Op är en liten tjock, flinskallig snubbe, enveten som en mulåsna och helt likgiltig för smärta. Han arbetar för den misstänkt Pinkerton-lika detektivagenturen Continental, vi får aldrig veta hans namn och hans chef kallas aldrig något annat än ”the old man” (den som läst Guillou vet känner igen det där). I likhet med Spade är detektiven sylvass i repliken, men han är betydligt mer proaktiv och engagerad än den coole och distanserade Spade. Hans inflytande kanske är tydligast i actionfilmer som The last Boyscout (skriven av Hammett-dyrkaren Shane Black, Bruce Willis gör här den absolut bästa porträtteringen av The Continental Op som jag sett på film) och Die Hard, och han är huvudperson även i romanen Red Harvest, som ju filmats ett otal gånger (Yojimbo, Fistful of Dollars, Last Man Standing och, inte att förglömma, The Warrior and the Sorceress från 1984). Det har kort sagt varit en väldigt inflytelserik figur, och jag tycker mig även kunna spåra många av 80- och 90-talets ”one man army”-hjältar tillbaka till denna klassiska men samtidigt något otippade karaktär. Det som slår mig när jag nu är inne på den sjätte av totalt endast 8 böcker är hur modern – eller jag kanske ska säga tidlös? – Hammett känns, runt 80 år efter att böckerna skrevs. Det är spännande och underhållande läsning, verkligt lättsmält samtidigt som där finns gott om djup för den mer filosofiskt lagde läsaren. Plocka upp en av hans böcker, njut av hans rakknivsskarpa språk, cyniska humor och tuffa våldsskildringar – jag lovar att ingen kommer att bli besviken.
Det här är en andra del i vad jag planerat skall bli en serie på 5 delar om manusförfattare som jag beundrar för sin förmåga att skriva bra dialog. Jag tänker inte besvära er med att förklara vem som är först i raden, eller varför jag diggar honom, eller varför en av mina tidigare bloggar får fungera som del 
Hollywood Reporter låter meddela att det finns en 
Först ut är en person som jag länge velat skriva om, men som jag inte riktigt vet hur jag ska göra rättvisa. Den som följt min framfart på forumet och/eller läst mina recensioner vet att hans namn dyker upp med jämna mellanrum. Jag pratar naturligtvis om Shane Black. Han var 22 när han sålde Dödligt Vapen, och producenten Joel Silver (som var på väg att göra sig ett riktigt namn i Hollywood vid den tiden) lät honom spela en av de tuffa soldaterna i Rovdjuret, som kom året efter. Black spelar soldaten som drar fula skämt om sin flickvän. Redan där kan man börja ana Blacks styrka som författare. Skämten är direkt usla, men sättet som de framförs på och sammanhanget avslöjar en del om hans karaktärs osäkerheter… nåja, vi behöver inte dissekera Rovdjuret nu, det är en uppgift för en annan blogg, troligtvis för en annan skribent. När Dödligt Vapen så kom, så var det uppenbart att Hollywood hade hittat en ny guldgosse. kombinationen av skarp, rolig dialog, innovativ action och komplexa men tillgängliga karaktärer blev hans siignum, och det var ett framgångsrecept som gjorde att han snabbt blev den högst betalde författaren i Hollywood (i konkurrens med Joe Eszterhas).
Det här kommer lite ifrån ingenstans, men jag har precis börjat med att läsa om alla Dashiell Hammetts böcker. Det är nog 20 år sedan jag läste Red Harvest första gången, och jag vet att jag inte tidigare har läst varken Woman in the Dark eller novellsamlingen The Continental Op. Den som vet det minsta om mig vet att jag är en ganska stor fan av film noir och Humphrey Bogart är min absoluta favoritskådespelare genom tiderna. Hammet brukar tillsammans med efterföljare som bland annat Raymond Chandler betraktas som skapare av den hårdkokta deckargenren.
Senaste kommentarer