Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Senaste kommentarer

Genrefilm vs. Filmgenre

Quentin Tarantino lär en gång ha sagt att ”all movies are genre movies”. Nu är det ju så olyckligt att jag i min research inför den här bloggen inte kunnat hitta var och när han skulle fällt dessa odödliga ord, men vi kan väl låtsas att han sagt det – vi kan kanske till och med enas om att det låter som något han skulle kunna säga? I alla fall, vad han (och, uppenbarligen, jag) vill ha sagt är att de allra flesta filmer som görs tillhör en eller annan genre, och publiken som ser dessa filmer har vissa förväntningar på vad de skall komma att innehålla. En actionfilm skall innehålla biljakter, slagsmål, skottlossning eller liknande, ett romantiskt drama skall innehålla… kärlek.

crossfire_280790_1Men han säger något mer också, eftersom det som i dagligt tal kallas för ”genrefilm” oftast är film med en väldigt tydlig målpublik, och de innehåller element som kan verka underliga eller direkt frånstötande för de som befinner sig utanför denna utvalda skara. Idag handlar det om filmer som klassas som science fiction, skräck, kampsport-, superhjälte- och liknande, och tidigare kan det också ha varit exempelvis western- eller krigsfilmer. Det är filmer som i mångas ögon endast är riktade till jämförelsevis unga män, och det är filmer som väldigt ofta faller inom väldigt snäva ramar för handling, karaktärer, miljö, bildspråk och tematik. Men:

DET GÖRS BRA FILM I ALLA GENRER!

…utom möjligen nunsploitation, men det vet jag inget om för jag har aldrig sett en nunsploitation-film. Ni får fråga rikardofrya om det där.

Poängen är att en film inte blir bättre eller sämre av att den har en viss typ av handling, utspelar sig i det förflutna i stället för i framtiden, porträtterar ”verkliga” personer i stället för påhittade karaktärer. En film om en briljant forskare som överkommer sitt psykologiska handikapp och blir Nobelpristagare kan vara ett patetiskt pekoral, medan en film om en prisjägare som jagar mördarrobotar från rymden kan vara en vacker studie över den mänskliga naturen och sökandet efter en skapare som kan ge vårt liv mening. Det handlar bara om hur det är genomfört. Stora filmskapare kan skapa de mest intressanta och underhållande filmer man kan tänka sig när de arbetar inom väl definierade ramar – se bara på Hitchcock, Lubitsch och Lean, som alla gjorde vad som när de var aktiva kunde betraktas som ”genrefilm”, och som inom ramarna för det har producerat regelrätta mästerverk.

Genrefilm påminner lite om jazz i det avseendet: den har tydliga regler som den följer, melodin, men inom ramarna för dessa regler står det filmskaparen fritt att improvisera, och om han känner att han kommer ut i obekant terräng och börjar förlora sin publik kan han alltid återvända till genrekonventionerna och snabbt vinna tillbaka förtroendet. Tarantino är definitivt medveten om det här, och han har genom hela sin karriär arbetat och pratat för att folk ska söka upp och se tidigare bortglömda genrefilmer för att hitta guldkorn som de kanske inte visste fanns. Det är nämligen bland det roligaste som finns – att ge Att vara eller inte vara till någon som inte gillar ”svartvit film”, Seven till någon som inte gillar ”filmer med olyckligt slut”, Blade Runner till någon som ”vågar vägra science fiction”, Harakiri till någon som tror att samurajfilmer bara handlar om avhuggna huvuden och sprutande blod (inget kunde vara längre från sanningen) och så vidare. Alldeles för många är rädda för att vidga sina vyer, och de tror att Fyra Bröllop och en Begravning eller Beck 2: Spår i Mörker är mindre genrebundna än Ang Lees Hulk eller Kubricks 2001. De har fel.

/AKz

Filmhårdingens fader: Dashiell Hammett

DASHIELL HAMMETTDet här kommer lite ifrån ingenstans, men jag har precis börjat med att läsa om alla Dashiell Hammetts böcker. Det är nog 20 år sedan jag läste Red Harvest första gången, och jag vet att jag inte tidigare har läst varken Woman in the Dark eller novellsamlingen The Continental Op. Den som vet det minsta om mig vet att jag är en ganska stor fan av film noir och Humphrey Bogart är min absoluta favoritskådespelare genom tiderna. Hammet brukar tillsammans med efterföljare som bland annat Raymond Chandler betraktas som skapare av den hårdkokta deckargenren.

En av de saker som är kul med att läsa om Hammett nu är att se vilket enormt inflytande han har haft på filmtuffingarna genom historien. Hans Sam Spade är en stenhård cyniker, alltid med en vass replik på lut och med en hederskod som han inte tummar på under några som helst omständigheter. Hans uppträdande och attityd går igen i allt ifrån film noir till modernare deckare och thrillers – Raymond Chandlers Philip Marlowe (också spelad av Bogart, vilket har lett till att jag jämt blandar ihop de två), Mike Hammer, James Bond, Bullitt, Batman, James Ellroys LA-kvartett (varav två är filmade, L.A. Confidential är en av 90-talets bästa thrillers och The Black Dahlia är… inte fullt lika bra), Blade Runner … raddan av inflytelserika filmer kan göras i princip hur lång som helst, men ni fattar nog vad jag menar.

Den figur som kallas The Continental Op är en liten tjock, flinskallig snubbe, enveten som en mulåsna och helt likgiltig för smärta. Han arbetar för den misstänkt Pinkerton-lika detektivagenturen Continental, vi får aldrig veta hans namn och hans chef kallas aldrig något annat än ”the old man” (den som läst Guillou vet känner igen det där). I likhet med Spade är detektiven sylvass i repliken, men han är betydligt mer proaktiv och engagerad än den coole och distanserade Spade. Hans inflytande kanske är tydligast i actionfilmer som The last Boyscout (skriven av Hammett-dyrkaren Shane Black, Bruce Willis gör här den absolut bästa porträtteringen av The Continental Op som jag sett på film) och Die Hard, och han är huvudperson även i romanen Red Harvest, som ju filmats ett otal gånger (Yojimbo, Fistful of Dollars, Last Man Standing och, inte att förglömma, The Warrior and the Sorceress från 1984). Det har kort sagt varit en väldigt inflytelserik figur, och jag tycker mig även kunna spåra många av 80- och 90-talets ”one man army”-hjältar tillbaka till denna klassiska men samtidigt något otippade karaktär. Det som slår mig när jag nu är inne på den sjätte av totalt endast 8 böcker är hur modern – eller jag kanske ska säga tidlös? – Hammett känns, runt 80 år efter att böckerna skrevs. Det är spännande och underhållande läsning, verkligt lättsmält samtidigt som där finns gott om djup för den mer filosofiskt lagde läsaren. Plocka upp en av hans böcker, njut av hans rakknivsskarpa språk, cyniska humor och tuffa våldsskildringar – jag lovar att ingen kommer att bli besviken.

15c

/AKz