En kompis som just köpt Blu-ray ville visa mig IMAX-sekvensen ur The Dark Knight för att få skryta lite över formatet. Visst, tänkte jag, så länge jag slipper se om hela filmen. Ibland är det dock kul att bli lite överraskad och imponerad, för det är precis vad jag blev. Inte så mycket över det högupplösta formatet, IMAX eller min kompis nya teknik, utan över scenen i sig. Faktum är att det faktiskt är en riktigt, riktigt bra biljakt och då är jag ändå den som inte har så mycket till övers för sådana.
Det fick mig dock att börja fundera lite över vilka biljakter jag faktiskt gillar. Det finns inte många, inte alls. Den i The French Connection är ju liksom en klassiker som man bara måste nämna och visst är den ok. Däremot är den nog faktiskt inte lika bra som när William Friedkin försökte överträffa sig själv ett årtionde senare i To Live and Die in L.A.. Egentligen använder han sig ju av samma formula och klippteknik, men slänger in en vettskrämd John Pankow i baksätet som extra krydda och jag älskar det. Just paniken i hans ögon och ångesten som sprutar ur hans porer, medan en hela tiden lika macho William Petersen dundrar fram i fel åkriktning längs motorvägen är otroligt medryckade. Precis så skulle jag bete mig i en biljakt. Helt fantastiskt.
Fast mest förvånad är jag nog nu över att ha nämnt ”The Dark Knight” i så positiva ordalag.
Tillsammans med Easy Rider brukar ”Bonnie and Clyde” anses höra till filmerna som starkast bidrog till att skapa ”det nya Hollywood” i slutet av 60-talet. En råare, konstnärligt friare och mindre studiobunden epok vilken gav oss regissörer som Martin Scorsese eller William Friedkin. Det är en ganska okomplicerad historia om de bankrånande älskarna Bonnie Parker och Clyde Barrett som, ja just det, rånar banker. Mycket mer historia än så är det inte. Istället är det den kompromisslösa stilen, den kreativa och stundtals desorienterande klippningen som tillsammans med det för den tiden ganska extrema våldet som gör den nydanande. Innan Arthur Penn fick jobbet som regissör, var två herrar från ”franska nya vågen” aktuella, nämligen Francois Truffault och Jean-Luc Godard. Det är ganska uppenbart hur mycket den rörelsen kommit att inspirera även ”Bonnie and Clyde” även utan någon av dem vid rodret, när man ser filmens visuellt nervösa stil. Som banbrytande verk och filmhistorisk milstolpe går den knappast att ifrågasätta.
Som filmupplevelse idag är den däremot kanske inte ett mästerverk i samma klass som dess betydelse. Däremot att det fortfarande en bra film. Tempot är högt, fotot snyggt och stilen passar bra ihop med den typ av berättelse vi får se. Rastlösheten hos karaktärerna passar bra ihop med den rastlösa framtoningen i bildspråket. Våldsamheterna känns även hela tiden motiverade och ibland oväntat gripande. Det jag saknar är lite mer kött i karaktärerna. Framförallt blir jag frustrerad över hur ländvindligt som Clydes bror kastas in i handlingen, utan att vi egentligen får veta något om vem han är och vad deras relation är. Vet man en hel del om de verkliga personerna kanske det är fullständigt logiskt, men mig störde det en hel del. Redan 1967 kändes även förbrytarromantiken ganska förlegad och även om denna film lyckas injicera den med lite nytt blod, är det fortfarande ganska utslitet. Utförandet är snudd på briljant, men historien kan tyvärr inte sägas vara detsamma.
Snyggt och respektfullt återgivet på Blu-ray, utan att någon har fallit för frestelsen att polera bort filmkornen. Scenen där Bonnie hälsar på sin mor fick mig att fundersamt klia mig i huvudet, då den såg extremt mjuk och luddig ut. Efter lite efterforskningar kunde jag dock konstatera att detta var ett medvetet val av regissören, som ville skapa en mer drömlik känsla. Monoljudet är precis vad man kan förvänta sig och leverera all dialog kristallklart.
På extramaterialsfronten kan man hänge sig åt en dryga timmen lång retrospektiv dokumentär om inspelningarna, samt en dokumentär om de verkliga Bonnie och Clyde. Bägge två är definitivt sevärda. Warren Beattys kostymtester och de två borttagna scenerna kan man däremot hoppa över.
Är man intresserad av filmhistoria hör den till måstena, men de allra flesta som gillar action eller gangsterfilmer kommer knappast bli besvikna på denna. Inte lika bra idag som den då den kom, då dess fräschör inte är lika drabbande längre, men fortfarande en bra film i en bra utgåva.
Matt Damon är grym. Vi hade en ganska häftig diskussion bland medarbetarna på dvdforum för ett tag sen -- någon gillar honom inte, hos andra har han helt misslyckats med att göra något större intryck. Detta är naturligtvis hemskt upprörande för undertecknad, Matt Damon är ju nämligen grym! Se bara här (om man lyssnar noga hör man journalisten skratta i bakgrunden):
…Väl uttänkt, fyndigt, politiskt medvetet och fullständigt omintetgörande, sagt vid en tidpunkt när ingen annan vågade. Det är Damon i ett nötskal, och såväl hans intelligens som hans humor kommer vanligtvis fram i hans roller. Just humorn är det väl dock inte så mycket bevänt med i de filmer han gjort i samarbete med regissören Paul Greengrass. Green Zone är tredje gången de jobbar ihop, och precis som i Bourne-filmerna handlar det om karaktärsdriven action i högt tempo, som inte kompromissar med varken underhållning eller känslomässigt engagemang, men som samtidigt är ganska humorbefriad.
Handlingen kretsar kring soldaten Roy Miller, som har i uppdrag att leta rätt på ”WMD” i inledningen av Irak-kriget 2003. Efter att inte ha hittat något annat än tomma lagerutrymmen och toalettfabriker där det borde funnits biologiska stridsmedel börjar Miller ställa obekväma frågor om kvaliteten på det datamaterial som låg som grund för USAs beslut att invadera Irak. Det kanske låter som politiskt sprängstoff, men är det naturligtvis bara för den som satt med händerna för öronen och skrek ”LALALALALA!” i inledningen av 2003. Man skjuter lite på öppet mål, således, men historien som berättas är spännande, med bra driv och en del tuff action. Matt Damon gör som vanligt bra ifrån sig, och den handhållna, skakiga kameran bidrar till att ge nerv och närvaro åt historien.
En alldeles utmärkt modern krigsfilm, inte fullt så bra som The Hurt Locker, men inte alls oäven. Rekommenderas.
Vad vore en filmsajt som dvdforum om det inte fanns tvärtomåsikter?
Min kollega Mats recenserade Pandorum på blu-ray för ett tag sedan. Hans sammanfattning lyder:
”Pandorum är en B-film med höga ambitioner. Stundtals finns hopp om bra underhållning men lika fort kastas bra idéer på skräphögen och ersätts med sjabbiga monster och slafs.”
Själv satte jag mig ner ikväll och hade inga direkta förhoppningar på en film som skulle blanda skräck och sci-fi. Man kan ju alltid hoppas på sådana titlar, men hur ofta blir man nöjd? Dock händer det i och för sig sällan att man får chansen eftersom att filmskapare är livrädda att utmana Alien-filmerna. Pandorum är dock mer än bara en kopia av Alien. Med sin blandning av minnesförluster, mörka hemligheter, monster och människor på gränsen mellan liv och död är den en av årets hittills mest spännande titlar. Dennis Quaid gör mig nästan aldrig besviken (undantaget är i skitfilmen Smart People). Ben Foster briljerar och Antje Traue är ett intressant nytt namn.
Skräck-sci-fi när den är som bäst. För mig blir det på gränsen till skyhögt betyg. Minus för monstren, plus för stämningen , storyn, skådespelarna och bitar av total ångest.
När man har en liten bebis hemma är det (som med alla andra intressen) svårt att få tid till att titta på film. När Lily var alldeles nykläckt var det inte så svårt. Hon sov mest hela tiden och vi tittade på film ganska ofta. Hon hade ett stort närhetsbehov och sov på någon av oss medan vi hade mysiga filmkvällar.
Nu är hon 6 månader och vill absolut inte ligga och gosa i famnen, det ska vara full rulle hela tiden! Så på dagarna blir det inte mycket till filmtittande. Men damen slocknar runt 20 varje kväll. Då har vi massor med tid! Eller?
Av någon anledning har det blivit mindre och mindre film här hemma. De få timmarna vi har över på kvällen ägnas åt annat istället. Min sambo spelar TV-spel och jag tittar på TV-serier. Eller så tittar vi på TV-serier tillsammans.
Jag har ingen aning om hur många serier vi har plöjt igenom de senaste månaderna, men det är många! Vi har bland annat sett alla avsnitt av How I Met Your Mother. Och nu är vi inne på Band of Brothers på Blu-ray. Herregud vilken serie! Bild & ljud är ju alldeles fantastiskt!
När sambon nördar sig med tv-spel tittar jag på Hell’s Kitchen, Cougar Town (det är så sjukt kul!), LOST, Grey’s Anatomy, America’s Next Top Model, American Idol… osv, osv.
Det är ju så kul med serier. Och det går att pausa utan att man känner att upplevelsen förstörs. TV-serier har tagit över filmen. Här i vårt hus i alla fall. Men vi har en lång ”att-se-lista” med filmer, och vi får nog ta oss i kragen snart innan den blir alldeles för lång.
Det är nästan orättvist. Hade Mad Men varit en bil hade den varit en monstertruck – ni vet en sån där som kör över, krossar och gör vrak av andra stackars bilar. Hade den varit skolungdom hade den varit en typisk mobbare, en stor och stark jävel som spöar upp de mindre ungarna för att han kan, som tar deras lunchpengar för att köpa godis för, och som dessutom av någon anledning verkar ha massor med kompisar.
Säsong 3 av serien har precis släppts på BD, och jag fick mitt exemplar i förra veckan. Jag har spenderat helgen med att plöja säsongen och se så mycket som möjligt av de runt 20 kommentarsspåren som Matthew Weiner och hans medarbetare bjuder oss på. Det är uppenbart att de som arbetar med serien överlag är ett lyckligt gäng, de är glada att arbeta på TV:s bästa serie, de arbetar för två bolag (TV-kanalen AMC och Lionsgate) som lämnar dem i fred och låter dem göra sitt jobb, och det gör att de kan fokusera sin energi på att göra en så bra serie som möjligt.
…och det är här orättvisan kommer in. Skaparna bakom Mad Men tar nämligen denna frihet och gör en serie som går utanpå ALLT som går på TV just nu. När det blir dags att dela ut priser – Emmys, Golden Globes, vad det nu kan vara, så kommer serien att sopa rent. De har det bästa dramat, de bästa skådespelarna, det snyggaste fotot, de smartaste författarna, bästa designen, vackraste kvinnorna… det är helt enkelt inte rättvist mot andra TV-serier. Det kan vara serier som äntligen når sin slutpunkt efter sex år av spekulationer och mysterier, det kan vara TV:s mest karismatiske surkart i mediets mest formelbundna medicinska deckarserie eller Glenn Close i en roll hon är född att spela. De har inte en chans. Mad Mens återhållna drama, lågmälda humor (ja, inte i det mer ”raconteur”-artade avsnittet ”Guy walks into an Advertising Agency”, men det ska jag låta er upptäcka på egen hand) och stilsäkra genrepastischer är underhållande från första till sista bildrutan och den är det utan att ägna sig åt publikfrieri, trots att just ”vad allmänheten vill ha” är en så stor del av vad serien handlar om.
Den är det bästa som går på TV just nu, och det är helt enkelt inte rättvist mot andra TV-serier därför att den är SÅ mycket bättre. Andra serier kan snegla i avund på den, och sedan återgå till att tävla om andra plats. Weiner och ”grabbarna” (att Weiner har ett författarrum med övervägande kvinnor har väl inte undgått någon vid det här laget) spelar nämligen i en egen division. Det här är The Sopranos- och The Wire-bra. Jag rekommenderar naturligtvis att köpa den amerikanska, regionfria BD:n, eftersom den svenska dröjer ytterligare nästan två månader, och då troligtvis kommer att ha en svensk översättning som är under all kritik – i linje med de tidigare släppen.
TV är bäst på BD, och Mad Men är bäst på TV. Ut och köp!
Jag investerade i min BD-spelare under hösten. Det var liksom dags att ta det där omtalade steget in i nästa generation eller hur man nu ska uttrycka saken. Högupplöst bild låter ju trevligt och jag tyckte det kändes spännande att få uppleva en del gamla favoritfilmer i ny skrud. Såhär ett halvår senare inser jag att min samling av BD-filmer växt ganska sakta, medan DVD-samlingen ökar i stadig takt.
Nej, jag har verkligen inte blivit knockad av det nya formatet. Visst var det lite småkul att återuppleva Halloween med en detaljrikedom som gjorde att jag helt plötsligt såg saker jag inte gjort tidigare. Samtidigt kan jag slå igång en någorlunda vettig överföring på DVD och inse att skillnaderna inte spelar någon avgörande roll för mig.
Satte mig ner och funderade på att beställa House of the Devil häromveckan (något som fick bli framskjutet tills ekonomin tillåter). Det skiljer ungefär 30 kr i pris mellan formaten, något som helst plötsligt kändes ganska mycket, speciellt med tanke på hur fult förpackade BD-utgåvor är med den blåa asken. När jag väl beställer den, kommer det att bli på DVD och jag kommer vara nöjd. Är det kanske ändå inte så att DVD är tillräckligt bra kvalitet ändå? För mig är det i alla fall så.
Det lät ju så spännande när Lucasfilm presenterade den kommande utgåvan av första säsongen av Star Wars: The Clone Wars. Den skulle släppas på både Blu-ray och DVD och innehålla massor av extramaterial. Dessutom visade det sig att avsnitten animerats i formatet 2.40:1 och inte i 1.78:1 som den visats i på TV. I boxen skulle man äntligen kunna se avsnitten i det riktigt breda formatet. De flesta hade nog varit nöjda där, men inte Lucasfilm. De skulle även bjuda på förlängda versioner av sju avsnitt. Jag, som till en början varit besviken på The Clone Wars, har med tiden upptäckt att serien fungerar bäst när man ser många avsnitt i sträck och då lät det fantastiskt med längre avsnitt.
För att tjäna lite extrapengar släppte Lucasfilm först ifrån sig några samlings-DVD:er. I Sverige fick vi fem avsnitt på den första samlingen till skillnad från släppet på region 1, som endast innehöll fyra. Det var ju roligt till en början, men sedan började det bli lite konstigt. Vi fortsatte få samlingar som inte släpptes i USA. Det är egentligen fel av mig att kalla dem samlingar eftersom avsnitten gavs ut kronologiskt på utgåvorna.
När hela första säsongen utannonserades i Sverige visade det sig att boxen inte hade samma omslag som den har i andra länder och Warner hade nöjt sig med att trycka ihop samlingsvolymerna i ett vanligt, tråkigt keep case. Allt det där fina extramaterialet som man gått och väntat på var borta. Likaså 2.40:1-formatet. På Blu-ray finns det, men inte på DVD.
Väldigt tråkig behandling av en serie som bara blir bättre och bättre. Om man vill ha den riktiga utgåvan av första säsongen behöver man inte vända sig till region 1. Den riktiga boxen finns utgiven i England. Alltid någonting. Men det är ju tråkigt för småttingarna som vill ha svenska röster. De förlängda avsnitten finns dubbade på Blu-ray, varför inte på på DVD?
Hemmabiomässa - av nördar, med nördar och för nördar.
Jag besökte HiFi och hemmabiomässan i Lund (15-17 januari) men jag var egentligen inte i skick att vara där. Morgonen hade börjat med illamående av migränkänning. Tyvärr verkade inte olyckan sluta där utan jag verkade ha fått en släng av magsjukan som dragit flera varv på min sons dagis. På mässan började jag må rätt risigt och det resulterade i att jag bara spenderade en knapp timme där.
Som vanligt på den här typen av arrangemang är det nästan enbart män där. En riktig ”sausage fest” och de få kvinnor som var där hade förmodligen gått fel eller blivit ditdragna av sina respektive. Sladdar, högtalare, ljudsystem, fåtöjer som vibrerar, dvdfilmer, ja det mesta fanns utspridda i olika rum. Mässan, som arrangeras av www.therock.se var mest hemmabio denna gång och väldigt lite HiFi. Visst fanns där ett Meridian hemmabiosystem för lite över en miljon kronor, men även modeller för vanliga dödliga. Till min förvåning körde de Blades of Glory för att dema miljonkronorssystemet. Skridskoskären lät väldigt … naturtrogna …
Harman Kardon visade upp en välljudande högtalare, men designen är en fråga om smak kanske.
Sharp visade upp sin LED-TV som inte var sidobelyst utan äkta bakgrundsbelyst, med prislapp därefter. Det fanns även oilika projektorer, projektordukar av olika kvalitet och onödigt dyra HDMI-sladdar. Hörlurar som instuckna i öronen skulle ha bättre blingfaktor och designhögtalare som eggade fantasin. Det fanns även DVD-filmer för 10 kr styck som lockade många besökare. Själv orkade jag inte ens bläddra igenom backarna med tusentalsfilmer. Ett tecken gott som något att jag var sjuk.
Canton visade takhögtalare. 9.2 var det som gällde.
Det var lagom mycket folk där, men vissa rum gick helt enkelt inte att komma in i för att det var populära prylar där. Nästa gång mässan går av stapeln hoppas jag att jag är friskare och mer på hugget. För att summera det så är det Blu-ray som gäller. FullHD och gärna 9.2-ljudsystem trots att det inte finns en enda titel (vad jag vet) släppt med det. Det finns ca 150-200 BD-titlar med 7.1-ljud, men enligt representanterna så kommer det filmer framöver med grymma ljudspecar. Den som lever får se.
Under hösten har det slumpat sig så att jag tillsammans med några kompisar börjat följa sändningarna av Grey’s Anatomy på tv. För min del handlade det mest om ett tillfälle att umgås, men det är ju samtidigt svårt att undvika det som visas framför en. När sedan chansen gavs att recensera en av säsongerna på Blu-ray tänkte jag att det dels kunde vara lite trevligt och dels skulle ge mig en chans att få ta del av vad som hänt tidigare.
Serien kretsar kring några läkare på Seattle Grace Hospital och intrigerna dem emellan. I denna femte säsong funderar Meredith och Derek på ett framtida liv som sambos, andra upptäcker oväntade känslor för varandra och en ny stjärnkirurg blandas in i leken. Samtidigt börjar sjukhuset få problem med såväl ryktet som ekonomin och det kan komma att krävas omorganiseringar som naturligtvis påverkar alla. På ett sjukhus är död, sjukdom och olyckor en del av vardagen, men det är inte bara patienter som drabbas…
För att vara Blu-ray är bilden inte speciellt märkvärdig. Hudtonerna är behagliga och färgerna rakt igenom fina, vilket man även kan säga om skärpan. Däremot är det verkligen ingen spets i detaljrikedomen och det kan nästan kännas lite murrigt, utan det där högupplösta djupet man egentligen borde kunna förvänta sig av en tv-serie från 2008. Jag gissar att man inte lagt sådär jättemycket krut på denna, då bildkvaliteten ändå knappast är det starkaste säljargumentet. Ljudspåret gör vad det ska, dvs levererar en kristallklar och behaglig mix av dialogen med en hel del inslag av musik. Om man nu tvunget ska jämföra äpplen och päron så är jag definitivt mer imponerad av ljudet än av bilden.
Tyvärr är extramaterialet ganska trist. Vi får några exklusiva förlängda avsnitt, som bara återfinns på Blu-ray och två oerhört trista featuretter. Marginellt intressantare är det kanske att kika på outtakes, speciellt om man följt serien slaviskt, men för mig var även detta mestadels bara en axelryckning. Den funktion jag gillade bäst var ”Season viweing”, vilket ger möjligheten att skapa unika användare på säsongen där man kan lägga in markeringar för att hålla reda på vilket avsnitt man ska se härnäst. För mig som börjar ha svårt att minnas sådana saker var det faktiskt guld värt och möjligheten att flera personer kan skapa en egen användare (så man slipper se serien tillsammans med någon) gissar jag kan vara väldigt användbar i vissa hushåll.
Själv har jag som sagt bara sett delar av säsongen som följer efter denna, innan jag satte mig ner för att recensera. Innan dess kan jag möjligtvis ha zappat förbi något avsnitt, men aldrig känt det minsta intresse av att följa en dramaserie i sjukhusmiljö. Även om jag aldrig sett någon annan sådan, kunde jag uppleva en viss mättnadskänsla bara av att höra talas om Grey’s Anatomy. Nåväl, när man tvingar sig in i den upptäcker man ju att den definitivt har vissa kvaliteter. När det är som bäst, blir det en snygg, nästan lite drömlik och fragmentarisk känsla över den, som sedan blandas upp med en del lyckade komiska poänger. Tyvärr dras alla relationer i långbänk och idéerna handlar mest om vem som legat med vem eller vem som trånar efter vem, vilket känns tröttsamt även för en nybörjare som undertecknad. Det finns faktiskt andra aspekter av människor att ta itu med och även om det famlas en del kring död, prestationsångest eller trassel med föräldrarna (som förvisso känns nästan än mer slitet), upplever jag det aldrig som något annat än utfyllnad kring alla sju miljoner kärleksintriger.
Då jag är en nybörjare med serien, valde jag att få en second opinion genom att prata med de kompisar jag nämner i inledningen och som följt den sedan starten, för att kanske kunna förmedla en rättvisare bild. Det första jag får höra är att det mest är en serie som man fortfarande följer, just eftersom man varit med från början, utan att riktigt känna den där riktiga glöden längre. Femte säsongen får dock en del lovord som en av de bästa (tillsammans med säsong två, tydligen), mest för att en del frustrerande utdragna trådar äntligen hamnar rätt och att finalen är en tårdrypare av sällan skådat slag.
Den hundralapp som i skrivandets stund skiljer i pris mellan säsongen på DVD och Blu-ray, kan man gott spara. Visserligen delar av extramaterialet unikt för den högupplösta varianten, men detta är i mina ögon inte tillräckligt intressant för att motivera ett inköp, speciellt inte då bildkvaliteten knappast är något att höja på ögonbrynen åt.
Som filmupplevelse idag är den däremot kanske inte ett mästerverk i samma klass som dess betydelse. Däremot att det fortfarande en bra film. Tempot är högt, fotot snyggt och stilen passar bra ihop med den typ av berättelse vi får se. Rastlösheten hos karaktärerna passar bra ihop med den rastlösa framtoningen i bildspråket. Våldsamheterna känns även hela tiden motiverade och ibland oväntat gripande. Det jag saknar är lite mer kött i karaktärerna. Framförallt blir jag frustrerad över hur ländvindligt som Clydes bror kastas in i handlingen, utan att vi egentligen får veta något om vem han är och vad deras relation är. Vet man en hel del om de verkliga personerna kanske det är fullständigt logiskt, men mig störde det en hel del. Redan 1967 kändes även förbrytarromantiken ganska förlegad och även om denna film lyckas injicera den med lite nytt blod, är det fortfarande ganska utslitet. Utförandet är snudd på briljant, men historien kan tyvärr inte sägas vara detsamma.
Handlingen kretsar kring soldaten Roy Miller, som har i uppdrag att leta rätt på ”WMD” i inledningen av Irak-kriget 2003. Efter att inte ha hittat något annat än tomma lagerutrymmen och toalettfabriker där det borde funnits biologiska stridsmedel börjar Miller ställa obekväma frågor om kvaliteten på det datamaterial som låg som grund för USAs beslut att invadera Irak. Det kanske låter som politiskt sprängstoff, men är det naturligtvis bara för den som satt med händerna för öronen och skrek ”LALALALALA!” i inledningen av 2003. Man skjuter lite på öppet mål, således, men historien som berättas är spännande, med bra driv och en del tuff action. Matt Damon gör som vanligt bra ifrån sig, och den handhållna, skakiga kameran bidrar till att ge nerv och närvaro åt historien.
Själv satte jag mig ner ikväll och hade inga direkta förhoppningar på en film som skulle blanda skräck och sci-fi. Man kan ju alltid hoppas på sådana titlar, men hur ofta blir man nöjd? Dock händer det i och för sig sällan att man får chansen eftersom att filmskapare är livrädda att utmana Alien-filmerna. Pandorum är dock mer än bara en kopia av Alien. Med sin blandning av minnesförluster, mörka hemligheter, monster och människor på gränsen mellan liv och död är den en av årets hittills mest spännande titlar. Dennis Quaid gör mig nästan aldrig besviken (undantaget är i skitfilmen 
Säsong 3 av serien har precis släppts på BD, och jag fick mitt exemplar i förra veckan. Jag har spenderat helgen med att plöja säsongen och se så mycket som möjligt av de runt 20 kommentarsspåren som Matthew Weiner och hans medarbetare bjuder oss på. Det är uppenbart att de som arbetar med serien överlag är ett lyckligt gäng, de är glada att arbeta på TV:s bästa serie, de arbetar för två bolag (TV-kanalen AMC och Lionsgate) som lämnar dem i fred och låter dem göra sitt jobb, och det gör att de kan fokusera sin energi på att göra en så bra serie som möjligt.
Nej, jag har verkligen inte blivit knockad av det nya formatet. Visst var det lite småkul att återuppleva 
När hela första säsongen utannonserades i Sverige visade det sig att boxen inte hade samma omslag som den har i andra länder och Warner hade nöjt sig med att trycka ihop samlingsvolymerna i ett vanligt, tråkigt keep case. Allt det där fina extramaterialet som man gått och väntat på var borta. Likaså 2.40:1-formatet. På Blu-ray finns det, men inte på DVD.
För att vara Blu-ray är bilden inte speciellt märkvärdig. Hudtonerna är behagliga och färgerna rakt igenom fina, vilket man även kan säga om skärpan. Däremot är det verkligen ingen spets i detaljrikedomen och det kan nästan kännas lite murrigt, utan det där högupplösta djupet man egentligen borde kunna förvänta sig av en tv-serie från 2008. Jag gissar att man inte lagt sådär jättemycket krut på denna, då bildkvaliteten ändå knappast är det starkaste säljargumentet. Ljudspåret gör vad det ska, dvs levererar en kristallklar och behaglig mix av dialogen med en hel del inslag av musik. Om man nu tvunget ska jämföra äpplen och päron så är jag definitivt mer imponerad av ljudet än av bilden.
Loading ...
Senaste kommentarer