Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!
|
Av Erik Nyström, 4 mars 2010
Jag investerade i min BD-spelare under hösten. Det var liksom dags att ta det där omtalade steget in i nästa generation eller hur man nu ska uttrycka saken. Högupplöst bild låter ju trevligt och jag tyckte det kändes spännande att få uppleva en del gamla favoritfilmer i ny skrud. Såhär ett halvår senare inser jag att min samling av BD-filmer växt ganska sakta, medan DVD-samlingen ökar i stadig takt.
 Nej, jag har verkligen inte blivit knockad av det nya formatet. Visst var det lite småkul att återuppleva Halloween med en detaljrikedom som gjorde att jag helt plötsligt såg saker jag inte gjort tidigare. Samtidigt kan jag slå igång en någorlunda vettig överföring på DVD och inse att skillnaderna inte spelar någon avgörande roll för mig.
Satte mig ner och funderade på att beställa House of the Devil häromveckan (något som fick bli framskjutet tills ekonomin tillåter). Det skiljer ungefär 30 kr i pris mellan formaten, något som helst plötsligt kändes ganska mycket, speciellt med tanke på hur fult förpackade BD-utgåvor är med den blåa asken. När jag väl beställer den, kommer det att bli på DVD och jag kommer vara nöjd. Är det kanske ändå inte så att DVD är tillräckligt bra kvalitet ändå? För mig är det i alla fall så.
Av Mattias Berg, 8 februari 2010
 
Det lät ju så spännande när Lucasfilm presenterade den kommande utgåvan av första säsongen av Star Wars: The Clone Wars. Den skulle släppas på både Blu-ray och DVD och innehålla massor av extramaterial. Dessutom visade det sig att avsnitten animerats i formatet 2.40:1 och inte i 1.78:1 som den visats i på TV. I boxen skulle man äntligen kunna se avsnitten i det riktigt breda formatet. De flesta hade nog varit nöjda där, men inte Lucasfilm. De skulle även bjuda på förlängda versioner av sju avsnitt. Jag, som till en början varit besviken på The Clone Wars, har med tiden upptäckt att serien fungerar bäst när man ser många avsnitt i sträck och då lät det fantastiskt med längre avsnitt.
För att tjäna lite extrapengar släppte Lucasfilm först ifrån sig några samlings-DVD:er. I Sverige fick vi fem avsnitt på den första samlingen till skillnad från släppet på region 1, som endast innehöll fyra. Det var ju roligt till en början, men sedan började det bli lite konstigt. Vi fortsatte få samlingar som inte släpptes i USA. Det är egentligen fel av mig att kalla dem samlingar eftersom avsnitten gavs ut kronologiskt på utgåvorna.  När hela första säsongen utannonserades i Sverige visade det sig att boxen inte hade samma omslag som den har i andra länder och Warner hade nöjt sig med att trycka ihop samlingsvolymerna i ett vanligt, tråkigt keep case. Allt det där fina extramaterialet som man gått och väntat på var borta. Likaså 2.40:1-formatet. På Blu-ray finns det, men inte på DVD.
Väldigt tråkig behandling av en serie som bara blir bättre och bättre. Om man vill ha den riktiga utgåvan av första säsongen behöver man inte vända sig till region 1. Den riktiga boxen finns utgiven i England. Alltid någonting. Men det är ju tråkigt för småttingarna som vill ha svenska röster. De förlängda avsnitten finns dubbade på Blu-ray, varför inte på på DVD?
Av Mats Lundberg, 3 februari 2010
 Hemmabiomässa - av nördar, med nördar och för nördar. Jag besökte HiFi och hemmabiomässan i Lund (15-17 januari) men jag var egentligen inte i skick att vara där. Morgonen hade börjat med illamående av migränkänning. Tyvärr verkade inte olyckan sluta där utan jag verkade ha fått en släng av magsjukan som dragit flera varv på min sons dagis. På mässan började jag må rätt risigt och det resulterade i att jag bara spenderade en knapp timme där.
Som vanligt på den här typen av arrangemang är det nästan enbart män där. En riktig ”sausage fest” och de få kvinnor som var där hade förmodligen gått fel eller blivit ditdragna av sina respektive. Sladdar, högtalare, ljudsystem, fåtöjer som vibrerar, dvdfilmer, ja det mesta fanns utspridda i olika rum. Mässan, som arrangeras av www.therock.se var mest hemmabio denna gång och väldigt lite HiFi. Visst fanns där ett Meridian hemmabiosystem för lite över en miljon kronor, men även modeller för vanliga dödliga. Till min förvåning körde de Blades of Glory för att dema miljonkronorssystemet. Skridskoskären lät väldigt … naturtrogna …
 Harman Kardon visade upp en välljudande högtalare, men designen är en fråga om smak kanske. Sharp visade upp sin LED-TV som inte var sidobelyst utan äkta bakgrundsbelyst, med prislapp därefter. Det fanns även oilika projektorer, projektordukar av olika kvalitet och onödigt dyra HDMI-sladdar. Hörlurar som instuckna i öronen skulle ha bättre blingfaktor och designhögtalare som eggade fantasin. Det fanns även DVD-filmer för 10 kr styck som lockade många besökare. Själv orkade jag inte ens bläddra igenom backarna med tusentalsfilmer. Ett tecken gott som något att jag var sjuk.
 Canton visade takhögtalare. 9.2 var det som gällde. Det var lagom mycket folk där, men vissa rum gick helt enkelt inte att komma in i för att det var populära prylar där. Nästa gång mässan går av stapeln hoppas jag att jag är friskare och mer på hugget. För att summera det så är det Blu-ray som gäller. FullHD och gärna 9.2-ljudsystem trots att det inte finns en enda titel (vad jag vet) släppt med det. Det finns ca 150-200 BD-titlar med 7.1-ljud, men enligt representanterna så kommer det filmer framöver med grymma ljudspecar. Den som lever får se.
Av Erik Nyström, 13 januari 2010
Under hösten har det slumpat sig så att jag tillsammans med några kompisar börjat följa sändningarna av Grey’s Anatomy på tv. För min del handlade det mest om ett tillfälle att umgås, men det är ju samtidigt svårt att undvika det som visas framför en. När sedan chansen gavs att recensera en av säsongerna på Blu-ray tänkte jag att det dels kunde vara lite trevligt och dels skulle ge mig en chans att få ta del av vad som hänt tidigare.
Serien kretsar kring några läkare på Seattle Grace Hospital och intrigerna dem emellan. I denna femte säsong funderar Meredith och Derek på ett framtida liv som sambos, andra upptäcker oväntade känslor för varandra och en ny stjärnkirurg blandas in i leken. Samtidigt börjar sjukhuset få problem med såväl ryktet som ekonomin och det kan komma att krävas omorganiseringar som naturligtvis påverkar alla. På ett sjukhus är död, sjukdom och olyckor en del av vardagen, men det är inte bara patienter som drabbas…
 För att vara Blu-ray är bilden inte speciellt märkvärdig. Hudtonerna är behagliga och färgerna rakt igenom fina, vilket man även kan säga om skärpan. Däremot är det verkligen ingen spets i detaljrikedomen och det kan nästan kännas lite murrigt, utan det där högupplösta djupet man egentligen borde kunna förvänta sig av en tv-serie från 2008. Jag gissar att man inte lagt sådär jättemycket krut på denna, då bildkvaliteten ändå knappast är det starkaste säljargumentet. Ljudspåret gör vad det ska, dvs levererar en kristallklar och behaglig mix av dialogen med en hel del inslag av musik. Om man nu tvunget ska jämföra äpplen och päron så är jag definitivt mer imponerad av ljudet än av bilden.
Tyvärr är extramaterialet ganska trist. Vi får några exklusiva förlängda avsnitt, som bara återfinns på Blu-ray och två oerhört trista featuretter. Marginellt intressantare är det kanske att kika på outtakes, speciellt om man följt serien slaviskt, men för mig var även detta mestadels bara en axelryckning. Den funktion jag gillade bäst var ”Season viweing”, vilket ger möjligheten att skapa unika användare på säsongen där man kan lägga in markeringar för att hålla reda på vilket avsnitt man ska se härnäst. För mig som börjar ha svårt att minnas sådana saker var det faktiskt guld värt och möjligheten att flera personer kan skapa en egen användare (så man slipper se serien tillsammans med någon) gissar jag kan vara väldigt användbar i vissa hushåll.
Själv har jag som sagt bara sett delar av säsongen som följer efter denna, innan jag satte mig ner för att recensera. Innan dess kan jag möjligtvis ha zappat förbi något avsnitt, men aldrig känt det minsta intresse av att följa en dramaserie i sjukhusmiljö. Även om jag aldrig sett någon annan sådan, kunde jag uppleva en viss mättnadskänsla bara av att höra talas om Grey’s Anatomy. Nåväl, när man tvingar sig in i den upptäcker man ju att den definitivt har vissa kvaliteter. När det är som bäst, blir det en snygg, nästan lite drömlik och fragmentarisk känsla över den, som sedan blandas upp med en del lyckade komiska poänger. Tyvärr dras alla relationer i långbänk och idéerna handlar mest om vem som legat med vem eller vem som trånar efter vem, vilket känns tröttsamt även för en nybörjare som undertecknad. Det finns faktiskt andra aspekter av människor att ta itu med och även om det famlas en del kring död, prestationsångest eller trassel med föräldrarna (som förvisso känns nästan än mer slitet), upplever jag det aldrig som något annat än utfyllnad kring alla sju miljoner kärleksintriger.
Då jag är en nybörjare med serien, valde jag att få en second opinion genom att prata med de kompisar jag nämner i inledningen och som följt den sedan starten, för att kanske kunna förmedla en rättvisare bild. Det första jag får höra är att det mest är en serie som man fortfarande följer, just eftersom man varit med från början, utan att riktigt känna den där riktiga glöden längre. Femte säsongen får dock en del lovord som en av de bästa (tillsammans med säsong två, tydligen), mest för att en del frustrerande utdragna trådar äntligen hamnar rätt och att finalen är en tårdrypare av sällan skådat slag.
Den hundralapp som i skrivandets stund skiljer i pris mellan säsongen på DVD och Blu-ray, kan man gott spara. Visserligen delar av extramaterialet unikt för den högupplösta varianten, men detta är i mina ögon inte tillräckligt intressant för att motivera ett inköp, speciellt inte då bildkvaliteten knappast är något att höja på ögonbrynen åt.
Av Erik Nyström, 30 december 2009
För den som vill läsa om själva filmen, hänvisar jag till Maria Nyströms eminenta recension. Detta inlägg kommer huvudsakligen att fokusera på den högupplösta bildkvalitetén.
Restaureringen är gjord av Deutsche Kinemathek Museum für Film und Fernsehen, och jag måste säga att de gjort ett mycket bra jobb. Med 84 år på nacken är det kanske inte så underligt att det är en hel del repor och andra skador på filmen och mig stör det heller inte speciellt mycket. Inte när man kan gotta sig åt en sådan fantastisk detaljrikedom och skärpa i övrigt. Flera av närbilderna på människor ser fantastiska ut, bland annat en scen där lite hår lösgjort sig från en kvinnas knut och böljar i vinden. Jag kunde omöjligt tro att det var en film äldre än vad de flesta människor blir jag tittade på. De större vybilderna är oftast häpnadsväckande i sitt djup och det är inga som helst problem att urskilja detaljer som ligger riktigt långt borta.
Ibland tenderar dock reporna och gröta ihop bilden och få den att se ganska murrig, nästan komprimerad, ut. Den mörka och dimmiga färden mot hamnen är ett bra sådant exempel då det helt klart känns sämre än vad man kan begära av formatet. Man får även stå ut med att svärtan, som oftast håller en mycket djup och fin nivå, blir gråblaskig eller pulserna i vissa scener. Återigen tror jag man kan klandra källmaterialets skick, snarare än undermålig restaurering.
Precis som Maria nämner i sin recension, har man valt att återskapa den handmålade råda flaggan för att bryta av mot det svartvita, något som var tänkt i ursprungsversionen. Det är riktigt bra sting i den röda färgen när den dyker upp och det ser fräckt ut. Tyvärr har man dock inte valt att göra det vid alla tillfällen som uppenbarligen varit tänkt en gång i tiden. Man kan tydligt se att i vissa scener där flaggan böljar, har det varit målat på filmen, men detta visas fortfarande bara i svartvitt. En bagatell, javisst, men det störde mig faktiskt en smula.
Ljudet består enbart av orkestermusik, något som trycks ut genom samtliga kanaler på ett lite nyansfattigt vis kan jag tycka. Det är visserligen rent och klart, men samtidigt en smula oinspirerat. Jag kan tycka att man kunde mixat det hela på ett mer dynamiskt vis, fördelat det snyggare mellan högtalarna, men samtidigt är det inget som stör upplevelsen nämnvärt mycket.
Väl dold på skivan ligger även samma dokumentär som ingår i DVD-utgåvan. Ingenstans på omslaget nämns den och jag hittade den inte heller i menyn, utan var tvungen att använda meny-knappen på fjärrkontrollen få att komma åt den.
Är det värt att lägga pengarna på en så pass gammal film på Blu-ray? Ja, det tycker jag verkligen. Vet man om att man gillar den eller har ett intresse av filmhistoria, är det verkligen inga tekniska brister att ta hänsyn till i alla fall. En sann klassiker har fått en värdig behandling på det högupplösta formatet.
Av Andreas Krantz, 27 december 2009
HD-kriget är över, Blu-ray vann och HD DVD gick i graven. Det är med tungt hjärta som jag idag betraktar min Toshiba och tänker på de nästan 4000:- som jag hade kunnat spendera på något bättre om jag bara haft lite mer tålamod. Visst, jag har några filmer, men det blir jävligt dyrt per film om man skall slå ut priset på spelaren på bara drygt 20 titlar.
Jaha, varför då välja HD DVD? Trodde jag att den var på väg att vinna kriget, eller ville jag rösta med plånboken? Svaret är ”lite av båda”, eftersom jag faktiskt tyckte mig se att den inte skulle försvinna inom en överskådlig framtid (ett halvår innan det kom officiellt besked om att formatet var dött, men jag är inte bitter…), och att jag tyckte att den marknadsmässiga anpassningen var bättre. ”Bättre? -Men BD hade ju fler megabits och större… mer av allt!” Nu är jag inte särskilt tekniskt kunnig, men som lekman, early adopter och kroniskt åsiktsbenägen har jag ändå satt samman orsakerna till att HD DVD borde vunnit kriget, eller åtminstone överlevt ett tag till:
- HD DVD var billigare. Steget upp i kvalitet var i mitt tycke inte tillräckligt stort för att motivera BD:ns ursprungligen högre kostnad.
- HD DVD var mer färdigutvecklad. Blu-ray blev inledningsvis känt för att brottas med en del barnsjukdomar, både för skivor och spelare. Slutintrycket var att HD DVD var en mer färdigutvecklad och komplett produkt när den nådde marknaden, och den gjorde det dessutom innan BD. BD-spelare som inte är förberedda för BD-Live som standard fanns kvar alldeles för länge.
- HD DVD saknade regionkodning. Här kommer vi in på en av mina käpphästar – regionkodning är Röv. Det är ett artificiellt handelshinder, det är djupt otidsenligt och ett sätt för fördyrande och kvalitetsförsämrande mellanhänder (de vill säga svenska distributörer) att slippa konkurrera på lika villkor. Den som tror att regionkodning är bra är en person som inte har hört talas om ”globalisering” och ”världshandel”, eller som tror att det är något som är önskvärt (eller ens möjligt) att förhindra.
Nu finns det naturligtvis massor med anledningar till att BD faktiskt vann kriget (flera av dem är anledningar till att jag idag äger en SONY BDP-S350, som är chippad för regionfrihet på BD och DVD), men det var inte dem jag ville lista. Jag kände för att rationalisera mitt beslut att köpa en HD DVD-spelare, trots att det nog handlade mer om att jag vid tillfället råkade ha råd och för att jag ärligt talat trodde att formatkriget skulle bli mer utdraget. Nu för tiden är jag betydligt mer nöjd med min Sony än min Toshiba.
Nämnde jag förresten att regionkodning kan dra åt helvete?
/AKz
Av Pär Wirdfors, 12 december 2009
Wii har varit denna generations stora vinnare, mycket tack vare att den lyckats hitta ut till de som normalt inte köper en konsoll. Och nu pratas det varmt om Wii 2.0 med blu-rayspelare och spel i 1080p. Men det finns mycket som tyder på att Nintendo kommer att få svårt att upprepa succén med över 50 miljoner sålda enheter. Dels för att målgruppen som köpte Wii är inte den typiska köparen av en konsoll, de bryr sig inte om det kommer något nytt och fräckt utan har redan maskin att spela på och ha kul. De bryr sig inte om blu-ray eller högupplösta spel. 
Se bara på Playstation 2, medan PS3 har gått fruktansvärt trögt att sälja trots alla fräcka nymodigheter säljs det fortfarande runt 3 miljoner PS2 om året bara i nordamerika och försäljningen av spel går också bra. Alla mammor och pappor tänker inte släppa den för att köpa ett högteknologiskt monster till sina barn som kostar skjortan. Framförallt inte när det inte går att spela de gamla spelen på den nya maskinen. Och Wii levde mycket på att vara en gimmickpryl, ett nytt, roligt och enkelt sätt att spela spel på. Det fick folk att gå man ur huse för att skaffa sig en. Och nu pratas det om en ny konsoll 2011 från Nintendo, det är nog trolig (tv-spel brukar vanligtvis gå fem års cykler) men det är högst tveksamt att denna maskin kommer att nå samma framgångar.
Av Mats Lundberg, 4 december 2009
Tarsem Singh gjorde skitfilmen The Cell för nio år sedan. Turligt nog hade jag förträngt hans namn samtidigt med filmen. I och för sig kan jag ge Tarsem beröm för att The Cell var visuellt intressant. Hade jag vetat att det var samme man bakom The Fall hade jag förmodligen gått omvägar kring filmen. Det var tur att jag inte gjorde det.
Filmen tar sin i början i 1920-talets Los Angeles och en femårig tjej befinner sig på ett sjukhus för att hon brutit armen när hon plockat frukt. Hon träffar en skadad stuntman (Lee Pace från Pushing Daisies) som börjar berätta en saga för henne om fem mystiska hjältar. Sagodelen av berättelsen utspelar sig i oerhört vackra miljöer och hjältarna har fantasifulla kostymer. Varje gång hon är på besök fortsätter han historien, men resultatet av deras möten kommer få konsekvenser. Gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut ju längre sagan pågår.
Jag tänker inte berätta så mycket mer om historien eftersom den är ganska tunn, tyvärr. Visuellt, precis som The Cell, är The Fall imponerande och intressant. The Fall en fest för ögat och det staplas fantastiska bilder och scener efter varandra. Bilden är riktigt bra och även om manuset och historien har mer att önska sitter jag kvar i väntan på nästa fantastiska plats de har spelat in på. Filmen har tagit hela fyra år att slutföra och inspelningarna har skett på flera olika kontinenter. Det är inte bara vackra landskap utan byggnader och arkitektur som förför ögat. Filmen är en färgexplosion som kommer dansa över din skärm.
Precis som The Cell saknar The Fall ett bra manus vilket är oerhört synd då Tarsem skapar något nytt och helt outforskat. Det här skulle kunnat bli en av de häftigaste filmerna det här årtiondet. The Fall är en oerhört vacker film och om du tänker se den så skall du se den på Blu-ray. Bilden och ljudet är ypperligt och det finns en del intressant bonusmaterial.
Av Mats Lundberg, 26 november 2009
I veckan som slutade med 22 november såldes hela 5,7 miljoner kopior av Star Trek varav 1,1 miljoner exemplar var Blu-ray. Det motsvarar 38% av den totala Blu-rayförsäljningen den veckan och slår därmed Watchmens gamla rekord. Att Blu-rayförsäljningen börjar öka kan även ses på hemmaplan där butiker säljer ett flertal titlar för under hundralappen och att priserna på Blu-rayspelare stadigt sjunker. Det är bara att hoppas att årets julklapp blir en Blu-rayspelare istället för en verkningslös plastspikmatta som luras på ovetande julhandlare.
Idag är mer än hälften av alla TV-apparater i våra svenska hem ”plattisar”. Att inte utrusta dem med en BD-spelare är ungefär lika obefogat som att bara köra en Porsche på de två lägsta växlarna. Släpp loss vilddjuret och njut. Kanske titta på Star Trek?
|
|
Loading ...
Senaste kommentarer