Det är knappast någon idé att bli förvånad över innehållet i Valhalla rising, ingen har försökt övertyga om att filmen skulle vara annat än brutal och kompromisslös. Regissören Nicolas Winding Refn (Pusher, Bronson) har verkligen gått loss på filmmediets visuella möjligheter, utan omskrivningar eller ursäkter. Länge levde berättelsen bara som en blodig fantasi i regissörens huvud, men vad ville han egentligen säga, mer än att skrämma och chockera?
Filmen är mer eller mindre tillägnad Mads Mikkelsen, som tveklöst gör sin karriärs mest absurda rolltolkning. Hela berättelsen bygger på den numera välkända danska skådespelarens öde, ja ett lockbete har nog varit viktigt i en film som kräver en ordentlig magstyrka av åskådaren. Trots att jag tillhör skaran som kan uppskatta en viss råhet på filmduken, är det sällan man sett den lika hämningslös och nattsvart som här.
Mads Mikkelsen spelar en övernaturligt stark krigare som i många år levt i fångenskap hos en ondskefull klan som använt honom till gladiatorkamper. Hans starka hat har gjort honom till en oövervinnerlig mördarmaskin. Till slut lyckas han döda sina fångvaktare och flyr tillsammans med den slavpojke som funnits vid hans sida. Ingen vet något om den stumme och enögde krigarens identitet, pojken väljer att kalla honom One eye. De båda rymlingarna möter ganska snart en grupp män som behöver hjälp av en duktig krigare på deras väg mot Jerusalem, där de ska erövra det heliga landet.
Valhalla rising svävar mellan fantasi och verklighet, händelserna är på många sätt lika oförklarliga och osammanhängande som de drömmar som väcker oss kallsvettiga om natten. Men det är inte enbart osmakligt och helt poänglöst. Mads Mikkelsen kryper in under skinnet och gör i alla fall mig ganska fascinerad. Fotot domineras av storslagna naturbilder och man har lekt mycket med den blodröda färgen i olika drömsekvenser. Stilmässigt hålls också historien samman tack vare de utdragna och fåordiga scenerna. Även musiken är knapphändig, ljudet av en skarp kniv som skär genom huden får stå oemotsagt. Valhalla rising är lite som poesi, svårbegriplig för vissa, men om man bara ser förbi hindren finns där någonting att hämta ändå.
Jag älskar Charles Bronson. Han är sin helt egna typ av action-”hjälte” och han levererar gång på gång i inte alltför skiljda roller. Dock inte här.
Bronson är New York-polisen Lou Torrey som arbetar efter devisen allt som går att låsa in går ännu bättre att skjuta ihjäl. Då Lous framfart inte direkt ser bra ut för distriktet tvekar man inte att sätta honom på ett plan, när polisen i Los Angeles behöver hans tjänster för att föra en av de skurkar han låtit leva tillbaks till N.Y. Väl i L.A. får han dock upp ett spår på att något stort är på gång i den undre världen. Den sicilianska maffian ska utplåna en hel generation andra mafiosos som en vedergällning, då dessa gjorde detsamma för 30 år sedan (någon enstaka blev kvar så vi har underlag för hämnd). För att utföra massmordet anlitar de desillusionerade Vietnamveteraner.
Jag tror att det största problemet med The Stone Killer är att den baseras på en bok. I John Gardners roman ”A Complete State of Death” finns det säkerligen gott om restid för Torrey men i en actionfilm på en och en halv timme rör han sig över USA som en jojo. Total förvirring uppstår när man tror att han är kvar i det stora äpplet på östkusten, tills en palm plötsligt dyker upp i bild. Man får läsa polissköldar för att veta vilken stad som gäller. Lou Torrey är inte heller någon Axel Foley som kulturkrockar med allt och alla han möter på den soliga sidan, utan han är lika hemtam var han än befinner sig. Tråkigt att man missat denna möjlighet till avväpnande humor i en film som, trots att den inte har något högre syfte än valfri Death Wish-uppföljare, tar sig själv på för stort allvar. Och kom inte och säg att temat med soldaternas utanförskap efter Vietnam skulle vara till The Stone Killers fördel; den delen sveps förbi snabbare än någon av dem hade hunnit säga trampmina.
Har man sett större delen av Bronsons resterande filmografi ska man givetvis se även denna, men i så fall för samtidsskildringen. Riktigt schyssta polisonger och afrofrisyrer passerar och vi gör till och med ett stopp på ett hippieläger. Där är Bronson äntligen en fisk utanför vattnet och man märker verkligen hur han och troligtvis lika konservativa regissör Winner, avskyr vad som pågår bland ungdomen. Roliga missar finns nästan alltid i Michael Winners filmer och de kan man roa sig åt även här. Det är toppen när skurkar gömmer sig långt innanför ett fönster men ändå lyckas dyka ut så fort de blir skjutna. Just fall från fönster måste filmen ha någon slags rekord i, och ett fall från toppen på en skyskrapa till dockan studsar i marken är faktiskt riktigt mäktigt. Shoot-outs och biljakter är genomgående helt okej, vilket gör att det ändå inte är helt besvärande att över 100 000 gick och såg filmen på svenska biografer när det begav sig.
Den svenska DVD-utgåvan är bra med helt rätt kornighet i bilden och en ljudmix som lyckas få musiken, som måste lämnats kvar efter någon nedlagd polisserie, att inte inkräkta på dialog och effekter.
Yul Brunner och Oscars-vinnande (West Side Story) George Chakiris visar här var skåpet ska stå i ett episkt maya-äventyr inspelat i de fantastiska miljöerna kring Chichén Itzá regisserat av J. Lee Thompson. Chakiris spelar Balam den nionde som i rollen som nybliven kung tvingas beordra hela sitt folk att ta till flykt över havet för att hitta nya marker när de hotas av Hunac Ceel (Leo Gordon) och hans fientliga styrkor. De hittar nytt land och i hopp om att börja om på nytt bygger de upp en ny stad, utan vetskapen att landet redan är bebott.
Yul Brunner spelar med stor karisma den store ledaren Black Eagle vars folk ensamma levt på platsen dit Balam och hans folk hittat. I kamp med Balam blir Black Eagle övermannad och tagen till fånga, tanken är att han ska bli offrad till gudarna av Balams folk som en symbol för att välsigna den nya staden. Under det dygn som Black Eagle vistas i staden innan han ska offras hinner dock stora omvälvningar ske i Balams huvud, hans syn på offer och hans syn på Black Eagle genomgår stora förändringar.
På samma gång som filmen är en lättsam äventyrsfilm tar den också upp frågor kring religion och tro och huruvida det kanske är bättre att tänka själv än att förlita sig på fantasifoster som eventuellt (troligen) ändå inte behagas trots frekventa mutor med dyrbara gåvor.
Brunner är klart dominerande i samtliga scener han närvarar i och är den som lyfter filmen till att vara medioker och något sånär sevärd medan de övriga i ensemblen har svårt att komma upp i speciellt hög nivå. Chakiris visar inte upp några Oscar-takter och har dessutom en rätt otacksam roll att jobba med. Balam är inte en speciellt sympatisk person och det är svårt att egentligen känna med honom som han styr och ställer utan att egentligen bry sig om andra, även om han genomgår en personlighetsförändring till det bättre blir han inte den hjälte han kunde blivit.
Thompson som året innan också regisserade Brunner i Taras Bulba skulle komma att göra ett flertal bättre filmer än denna, oftast med Charles Bronson i huvudrollen. Även om det är kul med en film med endast maya-indianer, visserligen engelskspråkiga sådana, känns Thompsons senare karriär betydligt mer intressant.
The Mechanic från 1972 är ett guldkorn i thriller-genren. Charles Bronson spelar yrkesmördare. Bronson är såklart übercool och sådär stenhård som bara han kan vara. Jag är en sucker för 70-tals film och även för Bronson, men jag tror att de flesta uppskattar en riktigt bra thriller med ett bra manus. I recensionen av 70-talsfilmen …and Justice for All sammanfattade Andreas Kranz filmen såhär: ”Det är en film som känns väldigt typisk för det amerikanska 70-talet, vad gäller utseende, skådespeleri, ett lättsamt, jazzigt soundtrack samt en kombination av realistiskt och karaktärsdrivet drama med socialt patos.” Om vi drar bort det jazziga soundtracket och sociala patoset så stämmer beskrivningen in på The Mechanic. Filmen kombinerar allt det där som var så bra på 70-talet, med en stark karaktär i centrum och en intressant story. Musiken, miljöerna och modet är också underbart att se.
Vad är det då för fel jag sitter och tänker på? Jo, senaste gången jag såg The Mechanic, så tänkte jag ”av alla remakes som görs, varför gör de inte om denna film som faktiskt är riktigt bra?”. Jag skulle aldrig ha tänkt tanken, för det visar sig att Hollywood var ”way ahead of me”. Vem skall då få äran att göra Bronsons roll? Är det Russel Crowe, Robert De Niro eller kanske Gary Oldman? NEJ, det är Jason Statham! Varför varför varför? Det här kan ju inte bli bra. The Mechanic, skall vara en lågmäld, karaktärsdriven thriller om en åldrande yrkesmördare. Inte en uppskruvad actionfilm, med uppstaplade oneliners och slowmotion-scener. Arrrrggggg, jag blir så arg när jag kollar på trailern. Det finns så många talanglösa personer i Hollywood, att man blir förvånad då det dyker upp bra filmer. Se originalet och bojkotta remaken, den kan inte vara bra, det är bara så.
Taras Bulba (Yul Brynner) är anförare för kosackerna som hjälpt polackerna att besegra en gemensam fiende. Innan krutröken skingrats har dock den polske generalen svikit sitt löfte vilket efter en kort batalj leder till att kosackerna tvingas ta till flykten. Bulba svär att hämnas och att befria slätterna från det polska herraväldet, en plan han många år senare inleder genom att skicka sin son Andrej (Tony Curtis) till ett polskt universitet för att denne ska få en gedigen utbildning. Det går lite si och så med skolgången, då Andrej förälskar sig i en polsk adelskvinna samt som till följd av det dödar en soldat. Efter att ha återvänt hem till sin fader, ställs allting på sin spets då han tvingas välja mellan lojaliteten till sin fader och sitt folk eller att följa sitt hjärta för att undsätta kvinnan han förälskat sig i.
Hollywood producerade en rad ganska storvulna filmer i historisk miljön under det tidiga 60-talet. Denna variant på Romeo & Julia måste nog sägas tillhöra en lågbudgetvariant av dessa, även om den definitivt har en hel del pampiga scener med hundratals statister. Regissören J. Lee Thompson är kanske mest känd för Kanonerna på Navarone eller för att under de sista tio åren av sin karriär ägna sig åt lågbudgetaction med Charles Bronson i huvudrollen. Han sköter sitt jobb utan problem och bjuder på en hel del fina landskap fyllt av ridande kosacker som stormar mot sin fiende i blixtrande färger.
Tyvärr är det ingen vidare välbalanserad historia han berättar. Det blir aldrig någon riktig spänning i konflikten mellan kärleken och lojaliteten, utan det känns snarare som två helt separata berättelser som fogats samman med en god skopa våld. De lite busiga scenerna när Andrej förälskar sig och leker student är snudd på pinsamma även om Tony Curtis har lättare att vara trovärdig i dem än som son åt den blott fem år äldre Yul Brynner. Då är det betydligt trevligare att titta på de grandiosa stridsscenerna med breda vyer, även om det egentligen aldrig blir speciellt spännande där heller. Om man är lagd åt det hållet kan man säkert skratta gott åt (eller kanske med?) Yul Brynner när han bullrar på med knuta nävar på höfterna och kastar bägare i golvet i allt annat än subtilt skådespel.
Utgåvan är helt ok bildmässigt, men är samtidigt knappast av referenskvalitet. Filmen riktar sig nog mest till de som verkligen gillar den här typen av historiska och heroiska epos eller eventuellt är svårt såld på Yul Brynner.
Senaste kommentarer