Då vet ni vad ni gör jularna 2014/2015. Ser Avatar del två och tre alltså. James Camerons berättade för Entertainment Weekly under intervju på Producers Guild Awards att manuset ännu inte är klart men att:
We are planning to shoot them together and post them together, and we will probably release them not quite back to back, but about a year apart. Christmas ’14 and ’15 is the current plan.”
Vilka karaktärer som får återkomma i uppföljaren till Pandora är ännu oklart men Cameron gör det inte överdrivet svårt för sig:
Basically, if you survived the first film, you get to be in the second film, at least in some form.
Så ni har tre år på er att utforma den perfekta blå kroppsmålningen och öva på Na’vi-pronomen inför premiären av del 2. Överlag låter det här rätt bra även om tre år känns lite snålt med tid att göra två filmer på. Cameron brukar ju ha längre intervall. Ja, så länge inte den gulliga ungen dör mellan del två och del tre så är jag nöjd…
Nu när jakten på de åtråvärda priserna börjar rulla igång har vi kommit till regissörsgillets främsta statyett. Fem regissörer har nominerats som möjliga vinnare. I år är det alltså Darren Aronofsky – Black Swan, David Fincher – The Social Network, Tom Hooper – The King’s Speech, Christopher Nolan – Inception ochDavid O. Russell – The Fighter som kan ta hem det hela. Utan att ha sett varken Black Swan eller The Fighter måste jag säga att startfältet känns väldigt starkt. Men ändå är det lite nedslående att vinnaren återigen kommer vara utrustad med ljus hy och penis. Tre gånger i modern tid har DGA brytit mot den mallen, två gånger var det Ang Lee som fått priset och så Kathryn Bigalow förra året.
Det är svårt att avgöra vem som kommer att ta hem det. I alla fall om man jämför med förra årets tvåhästars-race mellan Cameron och Bigelow. Om jag får ta mig friheten att gissa tror jag att Aronofsky ligger bäst till, att Fincher och Hooper har bra chanser, att Nolan känns som en outsider och att Russel inte har en janne.
Att vinnaren har räkmacka fram till Oscars-statyetten är numera ganska givet (bara tre av de senaste tjugo årens vinnare har bommat farbror Oscar och bara Ron Howard missade nominering helt och hållet med Apollo 13). Så vem som än kammar hem priset den 29:e januari har rätt bra odds för att få sig en statyett. Med tanke på att ingen av de nominerade vunnit varken DGA-pris eller Oscars tidigare är det rätt spännande. Fincher är faktiskt den enda i sällskapet som Oscar-nominerats för regi tidigare.
Eftersom att vi formligen älskar rollsättningen av Angelina Jolie som Cleopatra i Columbias kommande storsatsning med samma namn och dessutom blir lite positivt darriga av att James Cameron kanske kommer att regissera så tänkte vi komma med lite förslag på övrig casting. Då vi antar att det är den klassiska Cleopatra från 1963 som ska nylanseras (varför inte?) har vi utgått från de roller som var med i den pärlan.
Vi börjar med Cleopatras två mest kända älskare. Först på Egyptens drottning var förstås Julius Ceasar. Om man ska gå på klassikern från 1963 borde Seth MacFarlane vara förstavalet då Rex Harrison spelade Ceasar på 60-talet och ingen gör en Harrison som Seth MacFarlane. Men jag tror inte att Long Island-komikern riktigt kan förmedla den majestätiska charm och de mordiska undertoner som Ceasar kräver. En man som har allt detta, och dessutom samma hårfäste som Julle, är så klart Daniel Craig. Craig passar som Ceasar så pass bra att det nästan får anses som filmens näst viktigaste och mest självklara casting.
Loverboy nummer två är förstås Ceasars general Marcus Antonius. ”Originalet” hade som bekant Richard Burton i huvudrollen och även om han och Cleopatra (alltså Elizabeth Taylor) inte gifte sig förrän efter inspelningen så måste man näst anta att Brad Pitt är självklar som Marcus Antonius (hade JLo spelat Cleopatra hade vi propsat på Marc Anthony, trots att detta orsakat viss förvirring). Att Marcus Antonius var drygt fjorton år äldre än Cleopatra har vi inga problem med. Åldersskillnaden var ju nästan överkomlig när Jolie spelade mamma till den ett år och fem dagar yngre Colin Farrel i Alexander.
Marcus Antonius?
Bland de lite mindre rollerna hittar vi Brutus som 1963 spelades av Kenneth Haigh. Tyvärr har vi ingen direkt relation till Haigh så vi har funderat på vem som skulle kunna framstå både som ens bästa vän och ens värsta fiende. Det självklarar svaret är förstås Christian Bale. Mer dubbelsidig och svårgreppbar skådespelare är svår att hitta.
I rollen som Octavianus, Ceasars arvtagare som Cleopatra och Marcus Antonius makttampades rätt rejält med tycker vi att det vore alldeles fantastiskt att se Johnny Depp spela någon som INTE är helknäpp. Varför just Depp? Jo för Roddy McDowall spelade rollen 1963 och han gjorde den galne hattmakaren i den tecknade Batman-serien från tidigt 90-tal, samma roll som Depp gjorde med Burton i Alice i Underlandet. Glasklart.
Exakt hur man ska få råd med Jolie, Craig, Pitt, Sheen och Depp i samma rulle är svårt att få ihop, om inte Cameron faktiskt regisserar förstås. För hur mycket Cameron än spenderar, får han oftast pengarna tillbaka – med råge. Originalet kostade 40 miljoner dollar (vilket motsvarar ungefär 400 miljoner idag) eller ungefär 1,2 Titanic. Vi antar att en budget på under en halv miljard får anses som ett misslyckande för gamle Jim…
dvdforums recensionsarkiv är en formidabel skatt! En bra bit över 5000 recensioner finns att tillgå, i vad som kanske är Sveriges största recensionsarkiv. Jag har spenderat större delen av helgen med att låta mig underhållas av underliga, roliga, fantastiska recensioner av allt från Cameron till Bergman.
Stackars Pär Wirdfors recenserar bland annat 5000 minuter av serien Angel! Klassiker som Nu blåser vi snuten och Once upon a time in the west finns naturligtvis med. Titta gärna igenom arkivet och se om Din favorit finns med. Sannolikheten är tämligen stor.
Vi har alla suttit med den perfekta filmen i våra tankar. Vi alla vet hur en tredje trilogi med Star Wars-filmer borde starta, hur Ripleys äventyr i en femte Alien skulle se ut och hur man får till en perfekt Hellraiser-film. Vi fantiserar om den perfekta uppföljaren om det så är i duschen, biomörkret eller pendeln på väg till jobbet.
Under hela mitt liv har jag suttit och drömt om det. För jag vet hur jag skulle göra uppföljarna perfekta. I min värld så vet jag – precis som ni – alla misstag som borde rättas till och allt man borde hålla kvar vid från tidigare filmer.
Jag fantiserade t.o.m. om möten med Robert Shaye, luncher med James Cameron och pitchar inför Warner Brothers ledning. Jag drömde att jag en dag skulle få chansen att ställa allt till rätta. Men ju äldre jag blev desto mer förstod jag såklart att drömmar bara är drömmar. Jag kommer aldrig få chansen att rädda Child’s Play från sitt tragiska komiska öde eller se till att rätt stuntman befinner sig bakom masken i en Friday The 13th uppföljare. Sorgligt men ack så sant.
Så fort jag hade lyckats se alla sju filmer i A Nightmare On Elm Street-serien (vilket var svårare förr i tiden innan Internet och dvd-boxar) så började jag drömma om en revival av filmserien. Och nu när Freddy VS Jason sparkade på det som en gång var Freddy och remaken dödade originalserien och drog titeln genom smutsen så finns bara min dröm kvar. Och den – som legat och grott, alltid återkommit och utvecklats under åren – ser ut ungefär som följande:
A Nightmare On Elm Street part 6 (The Dream Chamber kanske som undertitel)
Eftersom Freddys Dead: The Final Nightmare var fel på så otroligt många sätt så måste varumärket omstartas. Att sälja och framställa filmen som en nystart som står på egna ben där tidigare kunskap om serien inte är nödvändig tror jag är oundvikligt. Dock har jag aldrig trott att en remake är svaret utan man kan balansera filmen så den lockar till sig en ny publik samtidigt som den fungerar som en del i den ursprungliga serien.
Jag skulle starta filmen i nutid (2010). Tonmässigt skulle filmen vara lik den första (och andra) filmen, kanske t.o.m. ännu mer seriös och hårdare. Den skulle placera sig efter del5 i tidslinjen.
Ungdomar bosatta på Elm Street drömmer om någonting. De vet själva inte riktigt vad det är. Som oftast med drömmar så minns de inte riktigt dem då de vaknar upp kallsvettiga i sina medelklasshus. Någonting abstrakt och svårförklarat återkommer i drömmarna. Det är Freddy som är på väg tillbaka. Ju mer ungdomarna drömmer om ”honom” desto mer kraft får han och desto mer konkret blir hans form.
Men det är länge sedan något mord skedde i Springwood och legenden om det fruktansvärda som hänt har förpassats till att vara en spökhistoria för barnen – ”Have you heard the story of the child killer who lived here?”. Freddy får långsamt mer näring och snart börjar ungdomarna minnas mer konkret; något rött och grönt. En smutsig hatt. Fyra vassa knivar.
Långt borta från Springwood bor Alice (från del 4 och 5). Hon är medelålders, har alkoholproblem och tappat kontakten med sin son Jakob. Även hon drömmer om Freddy. Men det är bara vanliga mardrömmar. Alice kan dock inte släppa det hon råkade ut för som ung och bestämmer sig för att återvända till Springwood.
Alice tar jobb som lärare och försöker ta reda på om Freddy verkligen är borta. Det visar sig att han inte är det och ungdomar börjar snart återigen dö. Under resans gång så kommer någon huvudperson (ung tjej antagligen) tillsammans med Alice på det Nancy kom på i första filmen – för att oskadliggöra Freddy måste man göra honom till en man av kött och blod igen. Så i slutet av filmen lyckas de dra ut Freddy ur en dröm. Tanken har alltid varit att Freddy ska agera förvirrad och rädd väl i den riktiga världen. Han är ovan vid den fysiska världen och beter sig som ett skadat djur. Han springer iväg, kanske ut på en väg och blir påkörd. Han fortsätter springa mot det enda stället han känner trygghet – nancys/sitt hus (vad nu det huset har för egentligen betydelse i filmerna?), kanske något som har med barn att göra eller fabriken där han brändes. Väl där så gör de slut på Freddy på något sätt, kanske bränner de upp honom för att på ett trevligt sätt sluta cirkeln.
Åt det håller skulle min film se ut. Den skulle vara mörk och seriös. Den skulle ha kvar Englund som Freddy (fast utan den felaktiga humorn som startade i del3) och respektera originalfilmserien. Den hade varit en hyllning till första filmen samtidigt som den skulle ha varit uppdaterad och modern.
Den hade inte varit spydålig som remaken var. Och Robert Englunds karaktär hade fått leva vidare.
De finns lite överallt. Jag ser dem lite då och då, främst har jag observerat dem i Norra delarna av Stockholm av någon anledning. Det handlar om dessa människor som liknar Kevin Smith. De satta männen i 30-årsåldern med skägget orakat och slarvigt tillfixat brunt hår. De klär sig slappt och glasögonen sitter på nästippen. Och jag vet att om de skulle behöva springa för att hinna med pendeltåget så skulle de bli så där Smith-aktigt blanka i pannan.
Jag ger dem försiktigt en blick på busshållplatser och i matvarubutiker, jag avundas dem och deras likhet till Smith. Jag vill också vara lik Smith, och inneha hans rappa populärkulturella tunga och mysiga uppenbarelse.
Jag har aldrig sett någon som riktigt känns lik Tarantino eller Cameron. Ibland kan man väl råka på en Lucas eller Soderbergh – men ändå känns det som att just i Norra Stockholm är populationen av Kevin Smith look-a-likes överväldigande. Jag vill gå fram till dem och fråga någor om Jay, men jag vågar aldrig riktigt. För med stor sannorlikhet så skulle de inte veta vad jag snackar om – eller så skulle de i princip vara stumma…
Håll utkik efter dem själv. För de finns runt omkring oss i vår vardag. På ett sätt förgyller de den.
Det finns något fantastiskt över att Ridley Scott återvänder till Alien-universumet som han skapade för över 30 år sedan och som ingen annan riktigt kunnat orientera sig i.
Att det skulle handla om en prequel var väl rätt naturligt då det med stor sannolikhet inte finns någon drivkraft från Scotts sida att ta vid där t.ex. Alien: Resurrection slutar.
Jag är faktiskt inte så intresserad av vad som hände innan Alien, jag är inte en sån där som behöver få allt förklarat för mig. Jag tror allmänt att ju mer man visar och förklarar ”the Boogeyman” desto mindre kraft får han. Det kan man se i flera skräckfilmserier (A Nightmare On Elm Street är ett lysande exempel) och nu när Scott i 2 nya Alien-filmer ska förklara vem och vad ”The Space Jockey” är så känns det lite knepigt för mig. Knepigt och ointressant – dock väger intresset av Scotts återkomst till serien upp detta.
Men nu när nyheten kommer om att Scott ska spela in filmerna i 3D – ja då börjar tvivlande ta över. Jag förstår att 3D kan vara ypperligt för att få till häftiga bilder på facehuggers och rymdbilder. Men, då Alien är en av de filmer som ser absolut perfekt ut så är jag rädd att de nya filmerna kommer få ett kitschigt utseende och en ”event liknande” uppenbarelse. Det klassiska, vackra, genuint läskiga och perfekta från den första filmen kommer kanske inte finnas kvar i Scotts nya?
Men det finns generellt sett fyra regissörer som jag litar på har kompetensen att få mig att älska en film i 3D – Cameron, Fincher, Scott och Spielberg. Cameron misslyckades i vintras med sitt smurfepos så nu är det väl Scotts tur att försöka. Men framtiden får utvisa om det blir ett biobesök i 3D för mig eller om jag sätter mig i en hederlig salong för att se Alienfilmerna på en 35mm kopia.
Oscarsgalan är över, massor med olika filmer vann massor med olika priser och åtminstone en kvinnlig vinnare grät på scen. Ryggar dunkades, inget direkt kontroversiellt hände… Jo, en sak. En kategori saknade en nominering som var lika självklar som det faktum att den borde vunnit. Vilken jag pratar om? Transformers: Revenge of the Fallen.
”Men, men, Andreas… hatar inte du den filmen?” –Nej. Den är korkad och barnslig och högljudd, chockerande ytlig och bitvis direkt stötande, men den är fartfylld och snygg och i alla fall inte tråkig. Men den har en aspekt som går bortom allt annat jag sett under förra året. Ett område där även dess föregångare blev utan staty: Specialeffekter.
Datoranimering har kommit att bli ett något infekterat ämne, det finns massor med folk som hatar allt vad datoranimering heter. Jag anser att de är ett verktyg som vilket annat i filmskaparnas verktygslåda, och rätt använt är det ett mycket effektivt sådant. I händerna på klåpare och folk med budgetar som inte matchar deras vision kan det se taffligt och plastigt ut, men i händerna på skickliga filmskapare som Cameron, Fincher, Spielberg, Jackson eller del Toro kan de utgöra ett komplement till traditionella medel, och med relativt små medel skapa fantastiska effekter. För varje exempel på usla effekter finns det ett exempel på bra, men jag ska inte tråka ut er med exempel på silhuetter av Reapers i Blade II eller manipulerade bilder av San Francisco i Zodiac.
Transformers: Revenge of the Fallen handlar om jätterobotar från rymden som kommer till Jorden, förvandlar sig till bilar tillverkade av GM och slåss med andra jätterobotar från rymden. Det hade inte (hävdar jag) gått att göra den utan digitala effekter, och i filmen är de genomgående fantastiskt utförda: robotarna är trovärdiga, de matchar bakgrunderna perfekt, de har ”kännbar” tyngd och de interagerar med skådespelarna på sätt som gör att de får karaktär. Så, även om den kanske hade förlorat mot Avatar just i år så borde den varit nominerad. Hade jag fått bestämma hade den vunnit, men det får jag inte, så…
Den första filmen borde förresten ha krossat Coca-colaisbjörnen ifrån The Golden Compass för två år sedan, men det är en annan historia.
Det är någonting väldigt attraktivt med realistisk och smutsig Sci-Fi. Du vet den där rymden som man kan ta på och som farbror Ridley serverade oss i Alien (och som sedan Cameron var för inkompetent att hålla kvar vid i sin uppföljare). Jag vill inte ha ljussablar och rymdvarelser med konstiga hälsningar i mina rymdäventyr. Nej, rymden ska befolkas av folk i smutsiga jumpsuits, truckerkepsar och som dricker sitt svarta kaffe ur sina vanliga keramikmuggar.
Regissören Duncan Jones målar upp precis ett sådant universum i filmen Moon. Det är en lågbudgetproduktion, tillika en liten film och, ordagrant, en enmansshow för Sam Rockwell.
Rockwell spelar Sam Bell, en vanlig knegare som är stationerad på månen. Hans arbete är ensamt och den enda han har att kommunicera med är roboten Gerty vars röst görs av Kevin Spacey. Rockwell ska dock snart lämna månen och återvända till jorden till sin fru och dotter. Men allt är inte vad det ser ut att vara på månbasen och snart börjar märkliga saker att hända.
Jag har bara sett Soderbergh, underskattade och stiliga, Solaris och inte sett Tarkovskijs dito eller läst boken men tänker ändå slänga in att Moon har likheter med den historien. Samtidigt är filmens look lik den i Alien och Sunshine (som även det är en underskattad film). Som ofta i rymdfilmer så blandas det vetenskapliga med konstigheter och oförklarbara element, som om det finns ett naturligt behov av att balansera upp det logiska och rationella med ologiskhet och galenskap. Allt som oftast med ett finfint resultat.
Moon med sina mysterier, uppnystanden och Rockwell-skådespel är bra. Det är en ypperlig film som både är snygg, välspelad och intressant i sin kompakthet. Snygga modellbilder får vi istället för vidriga CGI-vyer och objekt som ofta (Lucas, I’m looking at you…) ser ut som FMV-sekvenser ur ett Westwood-spel från 90-talet. Det tackar jag för.
Det finns faktiskt inte mycket fel med Moon överhuvudtaget, filmen är vad den vill vara och ger oss det den vill ge. Om något måste kritiseras så känns filmens inramning med nyhetsklipp/ljud lite ordinär och även överflödig. Kevin Spaceys röstskådespel kan distrahera också då hans röst är så pass igenkännbar. Det kan kännas lite som Treehouse of Horror avsnittet i The Simpsons där Pierce Brosnan ger röst åt HAL.
Men som sagt, inte mycket är fel med den här filmen och jag rekommenderar den starkt. Nu när Jones arbetar på en uppföljare vid namn Mute och Scott verkar jobba på en ny Alien så ser framtiden ljus ut för den där verkliga rymden som man kan ta på.
Jag satt precis och läste på aftonbladet, på en liten sidoartikel så stod det ”Avatar får uppföljare – med Sigourney?”. I artikeln står det att James Cameron vill göra en uppföljare och att han redan har frågat skådespelerskan Sigourney Weaver om hon vill vara med i en uppföljare, men hon dog ju faktiskt. Jag tycker att det här känns som ryktet som kom efter Titanic, att den skulle få en uppföljare där det visade sig att Jack inte dog i vattnet och att han på något sätt kom i land och letade upp Rose. Kan detta vara ett sådant rykte, eller kommer det faktiskt dyka upp en ny film om det blåa folket?
Nu när jakten på de åtråvärda priserna börjar rulla igång har vi kommit till regissörsgillets främsta statyett. Fem regissörer har nominerats som möjliga vinnare. I år är det alltså Darren Aronofsky – Black Swan, David Fincher – The Social Network, Tom Hooper – The King’s Speech, Christopher Nolan – Inception och David O. Russell – The Fighter som kan ta hem det hela. Utan att ha sett varken Black Swan eller The Fighter måste jag säga att startfältet känns väldigt starkt. Men ändå är det lite nedslående att vinnaren återigen kommer vara utrustad med ljus hy och penis. Tre gånger i modern tid har DGA brytit mot den mallen, två gånger var det Ang Lee som fått priset och så Kathryn Bigalow förra året.
Senaste kommentarer