Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Veckans biopremiärer (vecka 21)

Jag sitter här och letar efter en fin bild från Tree of Life. Herrejävlar vad vacker den verkar vara. Jag tänkte vänta se den till nästa vecka. Men det går nog inte. Mitt sug efter att se Terrence Malicks nya ökade enormt nu. Annars var det ju de två andra filmerna som har premiär den här veckan som jag kände mig mest dragen till.

Baksmällan 2 har premiär i kväll och jag har redan biljett till en visning i morgon. Om nu storasyster har så stort förtroende för mig att hon ber mig vara barnvakt kan jag inte gärna ursäkta mig med att jag ska på bio och se en film om några amerikanska fyllon som vaknar upp i Thailand och försöker komma ihåg varför de plötsligt är tatuerade. För det är väl det filmen handlar om? Första filmen i ny miljö med andra ord. Jag har ett konstigt förhållande till första filmen. Jag tog förgivet att filmen skulle vara usel a la Apatow och var inte det minsta intresserad. Men så började jag höra en massa gott om den och tyckte idén var riktigt kul. Förväntningarna piskades upp och när jag till sist såg Baksmällan blev jag besviken. När jag såg trailern till uppföljaren tänkte jag plötsligt tillbaka på första filmen som ett mästerverk. Jag får väl se vad jag egentligen tycker när jag ser om den, för det ska jag göra innan det blir dags för tvåan.

Filmen som intresserar mig allra mest den här veckan är ändå Lars von Triers nya Melancholia. Alla har väl redan läst att dansken enligt media gjorde bort sig i Cannes och att Kirsten Dunst senare vann skådespelarpris på samma festival. När Melancholia utannonserades sades det att von Trier skulle göra en science fiction-film, men det är jag inte så säker på att den är. Jag försöker alltid hålla mig ifrån spoilers och vet inte riktigt vad den handlar om. Följande ord har jag dock uppfattat: depression, bröllop, planet, undergång och långsam. I mina öron låter det som ett mästerverk.

Om jag sedan får bli personlig ännu en gång så lär jag inte heller kunna se Melancholia på premiärdagen eftersom jag blev övertalad att följa med på konsert med den fantastiska Anna Järvinen då. Frågan är om det är psykiskt hälsosamt att se både den och Tree of Life på lördag. Regissören Malick har tidigare gjort muntra filmer som Den tunna röda linjen och Badlands och Tree of Life verkar även den vara lite vemodig. Precis som med von Triers film har jag undvikit all förhandsinfo om Tree of Life. Varför spoila filmer som man ändå har tänkt se? (För att kunna skriva om dem i stället för att berätta vad man ska göra på premiärdagen? Kanske.) Men smaka på det här: Sean Penn och Guldpalmen. Det borde väl övertyga de flesta.

Diskutera filmerna i forumet. Länkar direkt till filmernas trådar finns i texten ovan.

Von Trier inte längre välkommen på Cannes

Förra gången Lars Von Trier visade film på Cannes sa han att han var ”världens bästa regissör”. Denna gång sa han att han var Nazist.

Nu är han inte längre välkommen.

”Board of Directors firmly condemns these comments and declares Lars Von Trier a persona non grata at the Festival de Cannes, with effect immediately.”

Här är en video med hans kommentarer (notera Dunst):

Diskutera nyheten här.

Veckans biopremiärer (v.17)

Till skillnad från när alla andra verkar ha sina filmperioder brukar jag glida in i filmtittande någon gång på våren. Film och TV är en utmärkt sysselsättning när man vill gömma sig från den hemska sommarvärmen. Jag har haft filmtorka på sistone men börjat få ett sug efter film igen och de närmsta månaderna är det en hel del intressanta filmer som har biopremiär.

Den här veckans största premiär måste vara superhjältefilmen Thor. För att se den behöver man inte vänta till fredag utan kan se den redan i kväll. Min mage säger att den inte kommer att bli någon större framgång i Sverige. Thor har inte direkt figurerat i de svenskutgivna serietidningarna och är inte lika välkänd som exempelvis Spider-Man och Hulk. Men Iron Man gick ju ganska bra så då kanske den här också går hem. Att den visas i 3D drar nog några bonusbesökare till biograferna också. Jag avvaktar med ett biobesök och kommer inte direkt att gråta om jag inte hinner se den innan den försvinner från repertoaren. Bara jag får sett den innan The Avengers har premiär nästa år är jag nöjd.

Lagom till att årets festival i Cannes går av stapeln får förra årets vinnare av Guldpalmen premiär. Det var den thailändska Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv som vann det prestigefyllda priset förra året. Den ska handla om en döende farbror som får besök av sin avlidna hustru och sin förlorade son. Bilderna jag sett från filmen lockar mig.

Den romantiska komedin Heartbreaker låter som en önskedröm. Jag tycker det låter som en lysande affärsidé att kunna anställa någon som saboterar förhållandet för några som inte passar ihop. Hur många gånger har man inte insett att vännens pojkvän/flickvän är helt fel för vännen utan att kunna säga någonting? I värsta fall kan det ju dröja flera år innan man äntligen får rätt, men rätt får man alltid och måste sitta och lyssna på vännens tjat när det äntligen tar slut. Eftersom Heartbreaker tillhör den genren den gör tvivlar jag på att man tacklar ämnet på det sätt som jag skulle önska och gör jag ett jättehopp över denna film. Men om jag får reda på att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Vanessa Paradis sjunger ”Joe Le Taxi” i den ändrar jag uppfattning.

Bradley Cooper från Baksmällan och Robert De Niro medverkar i Limitless. Om det inte varit för att regissören Neil Burger som gjorde Illusionisten legat bakom den hade jag inte brytt mig om att nämna den tror jag. Jag blir mer skeptisk när jag ser vad författaren Leslie Dixon har på sitt CV. Det roligaste i den listan är den gamla Par i damer med Bette Midler. Limitless är en thriller om en slashas som får en hemlig drog vilket leder till att han kan använda hela sin hjärnkapacitet.

Den här veckan har även den svensk-polska Between Two Fires och grekiska Attenberg premiär.

Följ länkarna ovan för att diskutera filmerna i forumet.

Vengeance (Blu-ray region A)

Betyg 4/5
Johnnie To har på senare år mer och mer klivit fram som en av Hong Kongs främsta regissörer. Hans polerade kameraarbete och stenhårt stiliserade actionsekvenser kombinerat med ett stadigt samarbete med några av Hong Kongs mest kända skådespelare gör att hans filmer är omedelbart igenkänneliga. Denna, hans senaste film som regissör, fick en hel del uppmärksamhet vid Cannesfestivalen i somras, och det verkar som om fler och fler lär sig att uppskatta honom som en del av ett nytt filmklimat i Hong Kong. Vengeance fungerar delvis som en tredje del i en trilogi, där regissörens The Mission från 1999 och Exiled från 2006 är de andra delarna. I praktiken finns det ingen sådan uttalad struktur, men de tre filmerna hänger ihop på så sätt att de har många av samma skådespelare i liknande roller, och de behandlar många av samma frågor och situationer, men på lite olika vis.

VARNING, här kommer lite spoilerinformation för en tio år gammal film. Inget gnäll, tack.
Det illustreras tydligt av den scen där vi presenteras för de tre yrkesmördarna i filmen. En av chefens livvakter har en affär med chefens fru, och de får i uppdrag av mörda honom. I The Mission innebär det ett intrikat moraliskt dilemma, i den här filmen är det ett uppdrag som många andra, som utförs effektivt och med en nästan robotmässig automatik.
SLUT SPOILER!
vengeance

Filmen tar sin början med att en familj med man, hustru och två barn blir brutalt nedskjutna i sitt hem. Hustrun överlever, och när hennes far (Johnny Hallyday) besöker henne på sjukhuset ber hon honom att hämnas. Nu förhåller det sig så väl att fadern är en pensionerad yrkesmördare, så han har precis de rätta färdigheterna för att utföra uppdraget. Eftersom han inte hittar i Hong Kong och inte kan språket tar han hjälp av tre yrkesmördare, och snart är de alla indragna i en cirkel av våld som sätter såväl deras vänskap som lojalitet och yrkesheder på prov. To passar också på att undersöka behovet av hämnd som en i det närmaste primal drivkraft, även om han aldrig går på djupet på samma sätt som Park Chan-wook gör i sin hämndtrilogi.

Det här är snyggt, coolt, med en del ruskigt snygg action och ett intensivt och personligt drama i botten. Det känns som om Johnnie To filar och fixar med den ursprungliga idén ifrån The Mission, raffinerar den, varierar temat och använder en uppsättning arketyper till karaktärer som han flyttar runt likt pjäser på ett schackbräde. För varje iteration upptäcker han (och vi) något nytt, en ny aspekt på karaktärernas liv eller ett nytt sätt att angripa ett moraliskt dilemma.

Personligen gillade jag Exiled något mer, men det här är väl värt att se. Jag skaffade en Blu-ray ifrån Hong Kong (Region A), och bilden på skivan var överdrivet kornig, med bleka färger och jämförelsevis låg detaljnivå. Det är svårt att avgöra om det ska bli en köprekommendation – jag antar att ni vet om ni är intresserade av den typer av utgåvor, och huruvida ni klarar av att vänta på en svensk utgåva som eventuellt har bättre bild.

/AKz