Åsikter, tankar och notiser om filmvärlden - nu i bloggform!

Veckans släpp (vecka 20)

Mitten av maj är knappast perioden då filmbolagen pumpar ut titlar. Våren är här och folk är tämligen ointresserade av att sitta inne framför tv’n och det är fortfarande lite för långt kvar till semestern, då det trots allt kan vara mysigt att kura ihop sig i soffan med en bra film efter lång dag på stranden eller i trädgården. Utbudet för veckan är därmed ganska skralt, men inte utan en del pärlor.

Om vi börjar utomlands, närmare bestämt i Criterions förlovade land, så hittar vi deras release av Les Diaboliques, för första gången på Blu-ray och för andra gången på DVD. Deras tidigare utgåva har några på nacken och även om den helt klart var godkänd rent tekniskt, lämnade den en hel del övrigt att önska i frågan om extramaterial. Nya utgåvan verkar mycket fin och har man inte sett Henri-Georges Clouzots iskalla, snudd på cyniska, nagelbitare, kan det vara dags nu.

I Sverige får väl The Walking Dead anses vara det enskilt största släppet kanske. Zombies i tv-serieformat, utan att för den skulle backa för det ack så nödvändiga våldet. Första säsongen utgjordes enbart av sex avsnitt, men dessa kommer i en snyggt förpackad box på såväl DVD som Blu-ray.

”Det är bara sex och blod! Hela tiden!” Hörde jag två tonåringar på tunnelbanan säga om Spartacus: Blood and Sand, en annan tv-serie som når oss på DVD. Jag har inte sett den själv, så om det ligger något i detta påstående kan jag inte bekräfta. Vet inte om den verkar speciellt intressant heller. Eller?

På tal om ointressant så är det ju verkligen vad bioaffischen var för Gudar och Människor. Munkar vid ett bord. Punkt. Såg aldrig filmen, men den överöstes med beröm och låter på papperet intressantare än vad den såg ut att vara. Något om munkar som pratar och sedan dör tror jag. Jag tror den är bra och den är redan här på DVD.

Ifjol recenserade jag Criterions utgåva av The Leopard och var inte jätteimponerad egentligen. Den som är nyfiken på Viscontis mastodontepos om en gammal italiensk greve får nu chansen på billig svensk DVD, vilket kanske passar lika bra. Den är ju trots allt något av en klassiker.

John Carpenter har inte gjort en film sedan (underskattade!) Ghosts of Mars 2001. Inte förrän nu. The Ward heter den och discshop erbjuder en importversion. Jag vet inte jag.

Att Focker låter som Fucker var inte speciellt roligt i första filmen om Ben Stillers ångest inför att träffa svärföräldrarna i Meet the Parents. Sedan dess har jag för mig att det kommit uppföljare där Dustin Hoffman var med och nu släpps en tredje film, Little Fockers, om nu någon är intresserad av det.

Lite roligare känns Johan Carlsson och Pehr Artes dokumentär som Roy Anderssons egensinniga tekniker. Roy Andersson – Det är en dag imorgon också heter den och känns på förhand intressant. Åtminstone om man är nyfiken på vår förmodligen bäste nu aktive regissör.

Naturligtvis släpps det en rad andra titlar också, men som sagt var så är mitten av maj knappast den mest lukrativa perioden att släppa något stort. Diskutera detta på forumet.

Millenniumtrilogin

betyg1-5

Om ni inte läst/sett Millenniumtrilogin bör ni inte läsa det här.
Det där med svenska thrillers har jag inte så mycket till övers för. Alla filmserierna om poliser har jag fullkomligt struntat i. Stieg Larssons böcker har inte heller intresserat mig trots att jag troligen hade tyckt de varit hur spännande som helst för stunden. Hysterin kring dem har gjort mig nyfiken och jag har bara läst gott om dem (förutom från Jan Guillou såklart, men jag säger som Peter Wahlbeck: ”Tänk att veta så mycket, men att fatta så lite”) vilket har resulterat i att jag längtat efter att kunna ha en maratonsittning med hela trilogin när den finns tillgänglig på DVD. I veckan släpptes den avslutande delen Luftslottet som sprängdes och för att vara säker på att kunna se alla filmerna till helgen hyrde jag dem redan på onsdagen.
Mitt sug var så stort att jag inte kunde hålla mig till helgen utan började kolla på filmerna redan samma kväll. Jag hade ingen aning om vad filmerna skulle handla om. Vad jag trodde mig veta var att Lisbeth Salander var en arg feminist (kan någon som är för jämställdhet vara annat än arg?) och att trilogin var samhällskritisk.

Pressbild_Gaia1_2

Mina förväntningar försvann ganska tidigt redan i första filmen (Män som hatar kvinnor), vars förutsägbara och övertydliga handling blir fullkomligt förstörd av den krystade dialogen som skådespelarna inte lyckas leverera med någon större övertygelse. Klichéerna duggar tätt från början till slut: en överviktig hackare, en journalist med en axelremsväska och rika svin. Man kan ju tycka att den vänsterorienterade Stieg Larsson kunde nöja sig med att skurken i berättelsen var en rik, vit man. Men mördaren kan givetvis även kryssa för ”kristen” och ”nazist” i sitt CV.
Dialogen i samtliga filmer låter märklig. Någon kommer ”från Hamburg, Tyskland”. Ja, var skulle Hamburg annars ligga? Och brukar man verkligen säga att man ska skjuta någon ”som en hund” på svenska? I mina öron låter det helt fel. I Flickan som lekte med elden gör Ralph Carlsson en fin instats fram till det att han plötsligt ska ge Mikael Blomkvist en massa information på ett sätt som jag trodde skulle dö ut i filmvärlden efter Lars von Triers hårda satir av möten på offentliga platser i Direktören för det hele. Vad har hänt med Michael Nyqvist? Har jag bara inbillat mig att han brukade vara bra en gång i tiden? Kan han inte göra några outsiderroller för Lars Norén igen så han får lite inspiration? I Millenniumtrilogin verkar han mest uttråkad där han lunkar runt och väntar på lönen. Och hur hamnade Paolo Roberto i den här soppan? Jag kan inte neka till att han lockade fram många skratt när han pratade och slogs. Roligast var hans blåtira. Vilken tur att jag inte såg filmerna på bio! Publiken hade nog inte uppskattat mina skratt.
Roligt blev det också när Salander hämnades på sin förmyndare i första filmen. Jag tror det är första gången någonsin som jag jublat i soffan när jag tittat på film. När hon började tatuera honom applåderade jag till och med. Efter detta blev Salander en så stor hjälte för mig att jag inte riktigt kan säga vad jag tycker om Noomi Rapaces prestation. Salanders personlighet ställer sig i vägen för Rapaces skådespel och jag tänker på vänner som blivit våldtagna både av samhället och av män som dras till självstympningsflickor. Det är dessa aspekter av Millenniumtrilogin som fungerar bäst och när allt fokus ligger på Salander i Luftslottet som sprängdes blir jag faktiskt riktigt engagerad. Trots att även den avslutande delen har sina brister är jag beredd att sopa dessa under mattan eftersom Salanders upprättelse lyckas bära upp filmen ända tills hennes bror dyker upp i slutet.
Det ska bli spännande att se den längre TV-versionen, Millennium, som börjar sändas på SVT 20 mars.