Att Hollywood väldig sällan går efter devisen ”less is more” är inte någon nyhet. Detta syns tydligt i de trender som rinner igenom den amerikanska filmindustrin. När till exempel superhjältar var modeordet i början av 00-talet gjordes det film av allt i cape och/eller mutationer/magiska krafter osv. Nu är förstås det ”nya heta” 3D. Även här ser man en tydlig trend i att smälla på 3D i vissa typer av (ofta familje-) filmer. Men det viktiga verkade under 2010 att det fanns en effekt eller två i filmen som krävde speciella glasögon, inte att filmen var designad för 3D. I Sverige fick vi glädjen att se G-Force, The Last Airbender, Alice in Wonderland och Clash of the Titans med pålagd 3D.
Det stora problemet med den pålagda 3D, som till och med renderat ett lägre biljettpris i vissa fall, är att det blir så uppenbart att effekterna finns med mer som en statussymbol för filmen. Dålig 3D bryter illusionen istället för att förstärka den. Eftersom att filmen inte utformas för elementet så blir resultatet nästan alltid att själva användandet av 3D understryks istället för att filmen förstärks. När man dessutom ofta får nyttja de enklaste metoderna. Istället för att kunna jobba med en bild som helt är 3D-anpassad måste man dela upp den i element i olika ”lager” vilket får miljöer att se ut som kulisser på ett helt annat sätt än i 2D.
De fyra filmerna ovan är utan tvekan bättre utan 3D-effekterna. Vi är glada att majoriteten av kommande rullar med 3D är filmade i 3D redan från början. Warner ska ha en extra applåd för att de skippade 3D i första delen av Harry Potter och Dödsrelikerna. Vi får se hur mycket de förberett del två. Som tur kan vi än så länge välja att bojkotta brillorna.
Två 80-talsikoner gjorde under 2010 comeback på vita duken: Freddy Kreuger och Karate Kid, tillsammans med nyversioner av andra gamla filmer så som Wolfman, Clash of the Titans och nu senast Piranha. Att prata om en våg känns inte riktigt relevant längre då den egentligen pågått alldeles för länge och ju definitivt inte är något nytt fenomen heller för den delen. Det vet vi redan.
Något man kan börja fundera kring är ju om man någonstans inte kommer slå i taket snart? Börjar inte alla filmer med en titel tillräckligt välkänd, redan vara gjorda på nytt? För visst handlar det egentligen mest om att ta vara på ett redan väl inarbetat varumärke och därmed få en hel del marknadsföring gratis, än att återberätta en bra historia? Vi lämnar dessa funderingar.
Jag ser egentligen inget större ”fel” med att göra remakes. Inte så länge man faktiskt har som ambition att göra en bra film, något det väl dock kan vara lite si och så med. Den fullständiga andefattigheten och bristen på kreativitet i exempelvis den nya versionen A Nightmare on Elm Street är dock inte reserverad enbart för remakes. Filmer som Iron Man 2, The Last Airbender eller Knight and Day lider i olika grad av exakt samma symptom trots att de inte har någon tidigare förlaga.
Problemet är som jag ser det snarare en brist på faktisk talang och en ökad strömlinjeformning inom produktionerna, är att remakes i sig skulle vara något dåligt. Förhoppningsvis når vis någonstans en kritisk punkt, likt den på det tidiga 60-talet, då bolagens ständiga felsatsningar leder till något slags konstnärlig renässans. Hoppas kan man ju alltid.
Ett annat förslag är ju annars att släppa fokus på Hollywood och istället njuta av filmer från resten av världen. Jag lovar och svär att den kreativa torkan inte alls är en global farsot.
Det var en kamp mellan en typisk ”killfilm” och en typisk ”tjejfilm” i maj. Till slut segrade Robin Hood men det var verkligen på håret och för att mannen i tights hade ungefär två veckor extra på sig att skrapa ihop guldet. Både Iron Man 2 och Prince of Persia tog sig förbi Draktränaren och in på topp 5. Avatar segar sig kvar på sista plats.
Det var animerat i topp på den svenska topplistan för april år 2010. Föga förvånande kom även Alice i Underlandet (som hade best besök i mars) högt upp på listan. Uppenbarligen var 3D nyckelordet i april. Enbart Shutter Island tog sig in på topp 5 utan att ha 3D-dopats.
Jag tror det här är mitt första inlägg om filmen Thor. Jag tror det. Är inte helt säker.
Även om Thor, för mig, är en riktigt tråkig hjälte att plocka fram från Marvels galleri så såg det hela så lovande ut. Istället för en McG, Ratner eller Kate Beckinsales make så fick vi Kenneth Branagh. Lite ovanligt, tillhöftat men visade på att Marvel hade något på gång. Det regissörsvalet toppade både Favreau (Iron Man), Johnston (Captain America) och Leterrier (Hulk) och castingen av skådisar låg jämsides. Det fanns en vilja och en potential.
Det fanns plötsligt förhoppningar.
Men så kom den där första bilden. Som hämtad ur en leksakstidning. Detta var inte Asgård som jag trodde. Detta var ju ett Asgård tillhörande Brett Ratner. Vart var det Middle Earth-osande landskapet och de stridsmärkta rustningarna?
Alla förhoppningar var borta. Folk pratade om att postproduktionen inte var klar, mycket väl kunde gudarna få en digital uppgradering som i Clash Of The Titans. Tack för den.
Men så kom Comicon med sina trailers, paneler, hype och The Avengers-gruppfoton. Här valde Marvel att visa den första videon från filmen. Varken i Asgård eller på jorden ser det bra eller intressant ut. Och Anthony Hopkins dialog är bara för mycket.
Förhoppningarna ligger kvar på noll. Det vi kommer få är en Flash Gordon för vår generation – dock utan Queen-soundtracket eller Max Von Sydow. Allt ser lika billigt, plastigt och trist ut som i den filmen.
Och lite arg blir jag. The Avengers med sina syskonfilmer kan bli något av det bästa som hänt filmvärlden. Det kan faktiskt det. Det är ett unikt projekt och hela idén om att skapa ett filmuniversum för Marvels karaktär är genialt. Men Thor – ihop med Hulk och Joe Johnston – irriterar. Det gör mig besviken. Gör mig arg. Och Marvel borde inte vilja se mig arg.
Efter att lite drygt halva 2010 har gått är det Pixars första threequel som tronar på förstaplatsen över mest inspelade pengar i USA . Föga förvånande är även den tredje Twilight-filmen högre upp på listorna. Den har faktiskt dragit in mer pengar per biograf än Toy Story 3. Lite roligt är att Lasse Hallströms Dear John kommer in på en hedrande 20:e plats. På en ytterst modest 66:e plats hittar vi Flickan som lekte med elden, som faktiskt är den högst placerade icke-amerikanska filmen på topplistan. Den har spelat in drygt nio och en halv miljoner dollar i USA.
#
Film
Intäkter
Dollar/biograf
Dollar/speldag
1
Toy Story 3
364 856 662
90 580
11 056 262
2
Alice in Wonderland
334 191 110
89 380
2 673 529
3
Iron Man 2
310 110 316
70 640
4 134 804
4
The Twilight Saga: Eclipse
266 828 360
59 720
12 128 562
5
Shrek Forever After
234 444 701
53 453
3 721 344
6
How to Train Your Dragon
217 431 252
53 554
1 811 927
7
The Karate Kid
169 615 492
45 352
3 854 898
8
Clash of the Titans
163 197 116
42 924
1 419 105
9
Grown Ups
130 585 795
36 951
4 080 806
10
Shutter Island
128 012 934
38 144
1 153 270
11
Despicable Me
123 318 450
35 224
6 851 025
12
The Last Airbender
116 185 633
36 274
4 468 678
13
Valentine’s Day
110 485 654
30 146
1 331 152
14
Robin Hood
104 865 055
29 919
1 417 095
15
Date Night
98 278 163
29 076
901 635
16
Sex and the City 2
94 951 655
27 562
1 556 585
17
The Book of Eli
94 835 059
30 484
803 687
18
Prince of Persia: The Sands of Time
89 317 852
24 497
1 488 631
19
Percy Jackson & The Olympians:
88 768 303
26 139
537 990
20
Dear John
80 014 842
26 132
964 034
Statistiken är tagen från Box Office Mojo den 21:a juli 2010. Listan gäller enbart filmer haft premiär under 2010.
Jag har precis skrivit något av en hyllning till underbara Zombieland, så inte vet jag om det är ett lyckorus som bubblar inom mig. Å andra sidan är filmen jag nu tänker hylla, en film jag såg för några veckor sedan och jag känner mig fortfarande lycklig. Det tyder väl ändå på något extra?
Kick-Ass, denna underbara film som hyllas av fler och fler människor och än så länge inte verkar hatas av allt för många. En film som egentligen inte är någon enkel historia (fast den ändå är det), men som precis som Zombieland har förstått att det handlar om essensen. Det handlar om det viktiga, att skala av för att framhäva. Kick-Ass lyckas förmedla allvar och humor i en salig blandning och det är faktiskt inte varje dag man får den kakan att bita i. Aktuella filmer som Hurt locker, Avatar, Clash of the Titans lyckas förmedla saker och ting, men de blandar inte upp det. Hurt locker är fylld av tyngd, men ingen humor. Avatar är fylld av action och effekter, men egentligen ingen humor och rätt påklistad dramatik. Clash of the Titans har jag inte ens sett, men kan inte tänka mig att den bjuder på varken humor eller allvar, däremot action. Kick-Ass då? Ja den får fram allt det där, plus action.
Filmens stora behållning är till viss del Nicolas Cage som gör en sorts karikatyr på tidigare roller, men bättre än någonsin. Likaså är Aaron Johnson i huvudrollen underbar, men jag liksom så många andra är helt tagen av Chloe Moretz som karaktären Hit-girl. Att gå från produktioner som Mina vänner Tiger och Puh till att döda vuxna män med spetsiga spjut är en rätt skön vandring. Hon kickar egentligen mer ass än någon och får alla andra 12-13 åringar att framstå som riktiga mesar (gäller även personer över 13 år bör tilläggas).
Kick-Ass handling är inte så konstig. Så läs inte om den utan se filmen för sjutton.
Har vi inte sett alla sidor av Dracula? Vi har fått Lugosis eleganta tolkning, den råttlika och motbjudande porträtteringen i Nosferatu och en mix dem emellan i Coppolas film. Vi har till och med fått se Gerard Butler spela Dracula i Cravens och Lussiers teenslasherversion. Är inte karaktären uttömd?
Tydligen inte, för nu ska Knowingregissören Alex Proyasge sig på Dracula – fast dock inte fokusera på mannen i kappa och vassa gaddar utan på den verkliga och grymma Vlad the Impaler. Det och en budget på över 100miljoner dollar kanske kan ge oss storslagna stridsscener och pålspetsande?
Alex Proyas som byggde upp sitt varumärke med The Crow och Dark City körde ju det sedan i botten med glättiga I, Robot och Knowing. För även om I, Robot var måttligt underhållande är det ju en Conversebesudlad petitess och Knowing var ju skrattretande amatörmässig. Men stoppar man in Nicholas Cage i huvudrollen så kan det allt för ofta bli så.
Mitt förtroende för Proyas är inte stort och jag tippar på att vi kommer få se ett glättig, B-filmsosande CGI-fest utan vare sig tyngd eller kvalité. Och valet av Sam Worhington som Vlad får mig att tro ännu mindre på projektet. Har absolut ingenting emot Worhington utan tycker han gjorde en bra insats i skitdåliga Terminator: Salvation, en bra insats i undermåliga Avatar och troligtvis en bra insats i den förhoppningsvis bra Clash Of The Titans. Men Vlad borde väl inte se så snäll och söt ut som Worhington – han borde väl mer ha utseendet som Todd McFarlanes actionfigur. Eller?
Två 80-talsikoner gjorde under 2010 comeback på vita duken: 
Kick-Ass, denna underbara film som hyllas av fler och fler människor och än så länge inte verkar hatas av allt för många. En film som egentligen inte är någon enkel historia (fast den ändå är det), men som precis som Zombieland har förstått att det handlar om essensen. Det handlar om det viktiga, att skala av för att framhäva. Kick-Ass lyckas förmedla allvar och humor i en salig blandning och det är faktiskt inte varje dag man får den kakan att bita i. Aktuella filmer som Hurt locker, Avatar, Clash of the Titans lyckas förmedla saker och ting, men de blandar inte upp det. Hurt locker är fylld av tyngd, men ingen humor. Avatar är fylld av action och effekter, men egentligen ingen humor och rätt påklistad dramatik. Clash of the Titans har jag inte ens sett, men kan inte tänka mig att den bjuder på varken humor eller allvar, däremot action. Kick-Ass då? Ja den får fram allt det där, plus action.
Senaste kommentarer