Nu är jag inte helt säker på att tankesättet är applicerbart på filmtittande, men jag har upptäckt att en liknande känsla kan dyka upp när man ska presentera en favoritfilm för någon kompis. En film som är fläckfri när jag ser den själv kan plötsligt få hur många brister som helst när jag ser den tillsammans med någon annan. Jag glömmer aldrig den gången när jag hade bjudit hem kompisar som inte kunde komma överens om vilken film vi skulle se. Till slut föreslog jag The Princess Bride och de godkände den. Det tog inte många minuter innan jag kände att ingen var med på noterna förutom jag och filmen kändes enormt lång. Varför föreslog jag inte att vi skulle stänga av och spela Skip-bo i stället? Nu har min syn på just The Princess Bride inte ändrats efter den upplevelsen, jag tycker fortfarande att det är en fantastisk film, men det har vid ett tillfälle hänt att jag fått en film förstörd av en kompis. Vi kan kalla honom M.
För några år sedan hade M. det väldigt svårt och ville se någonting roligt. Jag valde ut någonting av det roligaste jag kunde tänka mig: Clerks. Första minuterna av filmen är inte speciellt roliga, men när det börjar snackas sex och avsugningar blir det väldigt roligt. Tyckte jag,
men inte M. Jag började fundera över vad det var som egentligen var bra med filmen och kom fram till att den nog var ganska överskattad ändå. Efter ungefär halva filmen reste sig M. upp och deklarerade att han skulle gå hem. Jag förstod honom till fullo och var arg på mig själv över att jag inte lyckats muntra upp honom. Vi brukar annars dela filmupplevelser på ett fint sätt. Hans sällskap gjorde att Burn After Reading nådde enorma komiska höjder. På samma sätt har vi ett tyst samförstånd i Twin Peaks: Fire Walk With Me. När jag ska se den ringer jag alltid M. och han vill alltid göra mig sällskap. Vi ser den i tysthet och gråter lite tyst i s
lutet.
Så visst finns det gånger när sällskap kan göra en filmupplevelse större än när man är ensam. Att komma hem lite torsdagsberusad tillsammans med grannen och föreslå lite mer att dricka och ett avsnitt av Helt hysteriskt innan hon går upp till sig är en riktig höjdare. Edina och Patsy kan aldrig bli roligare än vad de är just då. Det är fantastiskt skönt att skratta tillsammans.
Andra favoriter kan man bli blasé på och glömma hur bra de faktiskt är eftersom man har levt med dem så länge att det blivit en självklarhet att räkna dem som ens favoritfilmer. Då kan det vara bra att se dem tillsammans med andra och bli påmind om vilka underverk det faktiskt är frågan om. Det var fantastiskt roligt att titta på Stjärnornas krig tillsammans med några åttaåringar. En pojke var helt tagen av filmen och trodde bland annat att de flög runt i rymdskepp ute i rymden på riktigt. När Lukes X-vinge är ensam kvar över dödsstjärnan i slutet av filmen kunde pojken inte sitta still utan ställde sig upp och hoppade jämfota medan han ropade “Kom igen Luke!”. När dödsstjärnan till slut sprängdes jublade den lilla skaran på ett sätt som jag inte trodde att någon kunde reagera på en film. Det har inte varit så roligt att titta på Stjärnornas krig sedan jag var barn. Om det ens var så roligt då. Då hade jag min tråkiga pappa hos mig som hela tiden tjatade om hur overkligt det var. Snacka om att förstöra för sin lille sexåring.
Visst kan det vara roligt att titta på film tillsammans med andra, men det är bäst att komma ihåg att lika barn leka bäst.
Senaste kommentarer