Har du sjukligt morgonpigga barn? Det här är din räddning. Jag har inte sett den själv men i vår recensent Joakim Helmbrants familj älskar man den. Och han påstår att han har barn.
Filmen som kanske är mest känd för att Whitney Houston och Mariah Carey inte kunde komma överrens om vem som skulle stå först på postern, så att det ena namnet fick stå precis lagom mycket lägre än det andra. Snyggt tecknat om Moses.
En riktigt vettig Wallander-film med Rolf ”Inte Krister Henriksson” Lassgård. Snyggt filmad av dansken Birger Larsen som i alla fall har pretentioner, till skillnad mot de som gör bulkvarianten.
Den enda Jesus-film du behöver se i påsk. Martin Scorsese regisserar Willem Dafoe som Kristus och Harvey Keitel som Judas, i en film som inte direkt togs emot med en öppen famn av kyrkan. Det där med att Jesus tvivlade på sig själv och kanske hellre ville vara en vanlig snubbe, var inte helt poppis.
Brandon Lee i en helt normal actionfilm, men tyvärr blev det ju inte många sådana vilket gör denna rejält sevärd. Powers Boothe stjäl som vanligt de scener han är med i.
Lysande tillfälle för en långmatiné med båda dessa äventyrsklassiker. Michael Douglas och Kathleen Turner har sådan kemi att filmduken närmast smälter.
Tom Hanks, Paul Newman, Jude Law och Daniel Craig i Sam Mendes moderna gangsterklassiker. Bland det snyggaste som gjorts i genren och det är bara att hoppas att Mendes gör något lika bra med Craig i nya Bond.
Jason Reitmans fantastiska dramakomedi med Ellen Page och Michael Cera är värd bra mycket mer än att styckas av fyrans nyheter och reklam. Hyr eller köp hellre detta mästerverk om ung graviditet.
Son Jim Caviezel och far Dennis Quaid talar med varandra över tidsgränsen via kortvågsradio. Film som inte gjorde mycket väsen av sig när den kom, men som fått upprättelse på video.
Precis på gränsen till vad man kan visa på svensk TV. Eli Roths uppföljare till sin egen jättesnackis är minst lika rå, men har lite mer glimt i ögat än sin föregångare. Mer om ungdomarna som slaktas för nöjes skull får ni i min DVD-recension.
Kul att se Michael Biehn i en huvudroll trots att världens svåraste berg inte automatiskt leder till världens bästa film. Men bergsklättring är nästan alltid bra på film, och så även här.
Bland fester och förvirring under gulfkrigets sista dagar hittar några amerikanska soldater en karta som kan visa vägen till stulna Kuwaitiska guldtackor. Fyra soldater bestämmer sig för att göra en snabb räd för att hämta pengarna och leva rika resten av sina dagar. Tyvärr är det inte så enkelt att bara åka iväg och hämta massor med guldtackor i en Humvee. Utan att räkna med det hamnar de i en demokratisk revolution och tappar kontrollen över ett på pappret enkelt uppdrag.
Regissören David O. Russel har skapat en krigsfilm med komiska situationer blandade med riktig drama och svåra moraliska situationer. Regler och avtal ställs mot rätt och fel samt girighet. Det är underhållande, galet och allvarligt på en och samma gång. De amerikanska soldaterna spelas av George Clooney, Mark Wahlberg, Ice Cube och Spike Jonze. Man kan ställa sig frågan varför filmen heter Three Kings? Nåja, filmen är rikigt underhållande och rekommenderas varmt.
Bildkvalitetsmässigt är inte Three Kings helt lysande. Visst har Russel valt den dokumentära känslan som stil men grynigheten varierar rejält över hela filmen. Färger är naturligt sandfärgade men vita partier är ofta utbrända. Kontrasten varier mycket. Detaljrikedomen är dock kanonbra. Ljudet är bättre än bilden, men inte av referenskvalitet. Ljudbilden kunde varit mer aktiv med tanke på de actionsekvenser om finns.
Extramaterialet är mycket bra och främst tycker jag Russels kommentatorspår lyftas fram som är intressant och lärorikt. Även de fyra featuretterna (tyvärr inte i HD) på ca 50+ minuter är också intressanta.
Även om inte bilden är så bra som man kan önska av en Blu-ray så är helheten ändå bra nog att motivera ett köp. Har du missat Three Kings av någon anledning finns det ingen anledning att inte köpa filmen.
”Anyone who thinks we move in a post-racial society is someone who’s been smoking crack” - Spike Lee
The Boondocks öppnade sin tredje och sista säsong med en fejkdokumentär om hur Huey, Riley och Robert ”Granddad” Freeman reagerade när Barack Obama blev vald till president. Robert vill ha ett erkännande för alla sina år på barrikaderna (han har aldrig befunnit sig på barrikaderna), Riley tror att han kommer att kunna göra precis som han vill, leva sitt gangsterliv och om polisen kommer ringer han bara sin polare i Vita Huset. Den politiskt medvetne Huey, stämplad som inrikesterrorist som dragit sig tillbaka, är likgiltig. Omgivningens bestörtning är total, hur kan han vara likgiltig, allting har ju förändrats? Serien citerar aldrig Spike Lee som jag gör ovan, men andan vilar över hela avsnittet.
I ärlighetens namn gjorde South Park det här först. Serieskaparen Aaron McGruder sätter sin egen spinn på det, han tar aldrig ämnet till de extremer som Matt och Trey regelmässigt gör, och hans perspektiv är utstuderat afroamerikanskt. Det gör att Boondocks känns tillräckligt annorlunda och fräsch även när den så uppenbart stjäl. Blandningen av politisk medvetenhet, musik, anime, kung fu och (afro-) amerikansk populärkultur är vildare och spretigare än någonsin, men det är också minst lika roligt som det var i de två första säsongerna. Satiren är även den intakt, om inte till och med snäppet skarpare än tidigare. Många är de som får sig en släng av sleven - tydligen är jag inte ensam om att avsky will.i.am och Black Eyed Peas, men jag ska låta er upptäcka hans hyllningslåt till Obama själva.
Eller förresten, här är will.i.am feat. Thugnificent i ”Dick Riding Obama” (notera George Clooney som dansar i videon). Jag kan inte sluta skratta åt det här:
Efter en något kontroversiell avslutning av andra säsongen (serien anklagade TV-kanalen BET, Black Entertainment Television för att vilja förstöra svarta människor i Amerika) verkade det ett tag osäkert om serien skulle komma tillbaka alls, men nu är den alltså tillbaka med full kraft. Än så länge har amerikanerna fått 6 avsnitt av den tredje säsongen, men jag har inte kunnat hitta någon information om när vi får se den här i Sverige. Jag föredrar dock att se den ocensurerad på DVD. Jag rekommenderar er alla att se den - så här smart, rolig och cool TV är det nämligen alldeles för ont om.
I am the stone that the builder refused
I am the visual, the inspiration that made Lady sing the Blues
I’m the spark that makes your idea bright
The same spark that lights the dark so that you can know your left from your right
I am the ballot in your box, the bullet in the gun
The inner glow that lets you know to call your brother ”son”
The story that just begun, the promise of what’s to come
And I’m-a remain a soldier ’til the war is won
-Judo flip, chop chop chop…
Den underskattade avslutningsdelen i trilogin. För det första har de fått ihop de grymmaste cameorollerna typ någonsin, och för det andra tycker du också det är kul och inte äckligt att han äter sitt eget skinn.
En rak actionthriller där Seth (George Clooney) och hans yngre bror Richard (Quentin Tarantino) jagas efter ett bankrån i Texas. För du som liksom jag är trött på overkliga filmer.
En av de tio bästa filmerna någonsin och jag kan inte rekommendera den nog. Park Chan-wook ligger bakom historien om Dae-Su som blir inlåst i en lägenhet i 15 år till synes utan anledning. När han släpps ut finns all anledning att hämnas.
Den första filmen om familjen Griswold är kanske inte min största favorit, men den är ungefär 100 gånger roligare än den i Las Vegas. Harold Ramis regi, John Hughes manus och Chevy Chase idiot är ingen tråkig kombo.
Missade ni den på annandag påsk MÅSTE ni se den nu. ”Sjukt rolig dansk tecknad film för den unga tonåringen till den barnsliga vuxna. För dig som gillar South Park och Felix Herngren (som gör samtliga röster i den svenska versionen).”
Filmen Christopher Nolan gjorde mellan sina två succéartade Batman-filmer är allt annat än en mellanfilm. Christian Bale och Hugh Jackman är två rivaliserande trollkarlar i 1800-talets England. Höjdarrulle!
Inte alls tokig seriemördarthriller med Angelina Jolie, Ethan Hawke och Kiefer Sutherland. Typisk söndagsfilm på TV4 men de har väl inte plats för något annat än svenska polisfilmer för tillfället.
Stephen Kings roman har blivit en strålande film av Rob Reiner. James Caan spelar författaren Paul Sheldon som blir strandsatt (eller snarare snösatt) hos det galna fanset Annie Wilkes, oscarsbelönt spelad av Kathy Bates.
För Cactus på forumet ska jag självklart tipsa om denna film. Vansinnigt roliga scener blandas med bara vansinniga scener. Håll särskild utsikt efter lustig produktplacering och en ung George Clooney.
En av de bästa brittiska filmerna på länge får en tidig premiär i fyrans filmkanal. Om hur skinheadkulturen växte fram med fantastiskt mode och ett rejält genombrott för unge Thomas Turgoose.
Söt och sentimental komedi med Adam Sandler. Kanske den av hans filmer som har träffat bäst i mixen mellan prutthumor och hjärta. Handlingen är att han får en unge på halsen.
Jag är väl medveten om att jag kanske är den ende som gillar den här filmen men då får det vara så. Den har sina problem, framförallt på skurksidan, men jag älskar när Peter Parker transformeras till elak på ett sätt som vi inte sett sedan 80-talet.
Fransk action när den var som bäst. Lustigt nog är det regissören själv, Luc Besson som jobbat ned genren till en nästan infantil nivå i sitt hemland. Se den och passa på att njut av den relativa komplexiteten.
Jag sitter på ett café och blickar ut över Gävle. En kopp kaffe, tid för mig själv, Bruce Springsteens Blinded by the light i lurarna. Jag dricker mörkrostat kaffe och har ignorerat jumbomuffins, kardemummakaka och smaksatt latte, allt för att istället njuta av svart kaffe och en bit mörk choklad. Hardcore? Jag vet inte, men jag ser sockret flöda och någonstans börjar tankarna formas kring människorna som sitter här. Vilken film kommer de att se ikväll. Vilken väg går tjejen med de snygga stövlarna och kavajliknande jacka, när hon ikväll står där inne hos sin videouthyrare? Kommer hon att ställa sig med resten av folket och titta av nyheterna, med medveten distans till de filmer som står under kategorin Drama, Action, Thriller? Och är det något fel med det egentligen att den stora massan bara konsumerar det som är här och nu, för hur skiljer det sig mot allt annat i samhället?
Men hur kommer det sig att stora herregud-vilken-film-titlar blir osedda och att det faktiskt kan dyka titlar runt ett fikabord på jobbet som folk inte sett, när det är världens kanonrulle. Jo, eftersom att nyheterna byts ut och nedladdningssajterna plockar också fram det senaste eftersom att det gäller att vara här och nu. Därför blir bra filmer bortglömda. Därför missar man Office Space, The Notebook, Thank you for smoking eller till och med Gudfadern. Och jag hajar ju att stressade trevliga samhällsmedborgare inte orkar leta runt bland hyllorna när Johan Falk, Wallander och den där skitdåliga Nicolas Cage-rullen står där så lättillgängliga. Helt okej, men då blir det också en del som missas och jag hajar också att flera människor faktiskt inte bryr sig. Därför finns det också dom som verkligen tycker att Eagle Eye och Transformers 2 är de bästa filmerna som någonsin gjorts och det finns en charm med det.
Jag vill ju egentligen slänga upp tre rullar från hyllan och säga högt inne på min videostore ”Hörni! Man on fire är bra och den har halkat ner från nyheterna. Och ni hallå där, titta dom har Om jag vänder mig om, den bästa svenska filmen de senaste tio åren. Och du där som gillar George Clooney, missa inte Michael Clayton.
Och plötsligt är chokladen uppäten, kaffet kallt och tjejen i de snygga stövlarna valde att gå hem med en Wallander ikväll. Men hon är lycklig och kanske är det huvudsaken…eller?
Det har alltid funnits en vilja att förutsäga trender i kulturen. Jag tänkte leka lite med en fiktiv kristallkula och koncentrera mig på filmer. Hur kan de tänkas se ut framöver? Hur kommer världens tillstånd med bankkriser och global miljöförstöring påverka utbudet på filmfronten om säg, ett år eller två?
Min plan för att se framåt är att se bakåt. Det finns en liknande tidsepok för sisådär 80 år sedan i USA: Depressionen. Överallt i media jämförs vår samtid med den som svepte över världen mellan 1929 och fram till 1933 ungefär.
Vad var populärt runtom på biograferna på den tiden? Vad gick man och såg med familjen? Vilken typ av skådespelare var stora? Vilka genrer var populära?
Jag tar det lite enkelt inledningsvis: De fyra vinnarna för bästa film under depressionsåren är i tur och ordning: All Quiet on the Western Front, Cimarron, Grand Hotel och Cavalcade. Vad är då dessa för typ av filmer? Tja, som alltid när man kommer till Oscarsvinnare så snackar vi inte direkt komedier. Det är en blandning av krig, drama och thriller och olika hybridvarianter mellan dessa. Vissa saker förändras aldrig alltså.
Men om man sedan kollar på vilka genrer som faktiskt var stora så framträder en något annorlunda bild. Screwball-komedier som de med Katherine Hepburn, James Stewart och Cary Grant mfl. var enormt populära. Folk ville ha underhållning, inte bli påminda om sitt privata elände. Och skulle det inte skrattas så skulle det skakas om ordentligt: Man sköt ständigt på gränserna (som man inom filmindustrin i Hollywood själv satt upp, i jämförelse med den svenska, mer raka filmcensuren) vad gällde våld och sex. Little Ceasar med Edgar R. Robinson och She Done Him Wrongmed Mae West rörde om i moralgrytan med sitt våld respektive sin lösläppta attityd. Annars var glamour och flärd mycket populärt: The Philadelphia Story och filmer som den erbjöd en stunds flärdfull eskapism med lite beska kommentarer insprängda i manus riktade ”mot det fina folket” för att behaga gemene man i biopubliken.
Så, om man skall titta framåt, vad kan vi vänta oss? Ja, några namn känns säkra att rabbla upp som säkra kassakor de närmaste åren om historien upprepar sig:
Jim Carrey får stå för den nya Screwball-komedin. George Clooney och Scarlett Johansson får stå för flärd, lyx och tjusighet. Gärna i svala kärlekskomedier med en lätt ironisk touch. För provokationerna chansar jag: Det har länge varit populärt med riktigt slaskig skräck. För länge. Det kommer säkert att vända, och istället riktar jag blicken mot 80-talets oomkullkastliga hjältar: Muskelmännen. Rambo blev förra året något av en överraskande hit, och den var riktigt brutal mellan varven. Vad sägs om en återgång till våldskulturen på bio från 80-talet men med mer blod, tarmar, och bortsprängda kroppsdelar?
Förlåt vad sa ni? Låter det inte intressant? Är ni trötta på Carreys gumminylle? Vill ni ha Clooney i mer matiga roller och har ni insett att Johanssons talanger endast är två, vilka inte har något med skådespeleri att göra? Vill ni att Stallone skall slaktas som den Belgian Blue-tjur han mer och mer verkar vilja efterlikna?
Ja, det är ju möjligt. Jag ger inget drömscenario. Jag spånar i hur det kanske skulle kunna se ut.
Förresten: Det är depression all over. Det skall inte vara så jävla kul.
Senaste kommentarer