Blogg :: Filmforum

Säsong fem börjar lika explosivt bra som säsong fyra slutade. Det handlar förstås främst om kidnappningen av Presidentdotter Zoey Bartlet som får sin upplösning i början av säsongen. Men säsongen innehåller också några av de bästa gästroller som gjorts.

Främst i ledet hittar vi John Goodman som den republikanske talmannen Walken. När Bartlets dotter kidnappas avgår han för att inte lockas att bomba ett mindre land för att få henne tillbaka. Eftersom att Bartlet inte har utsett någon vice-president efter att John Hoynes avgått pga en otrohetsaffär är det talmannen som står näst i tur att ta över presidentposten. Även om det bara är under en temporär period stuvar detta om rejält i Vita huset. Goodman lyckas med att projicera pondus som ingen annan när han väl hamnar bakom skrivbordet i Ovala rummet. Men det är inte bara hans imponerande fysik, Goodman är en av vår tids mest underskattade skådespelare. I Vita Huset är han fenomenal.

Nästan lika bra är Gary Cole som ”Bingo-Bob” Russel, en folkkär politiker från Colorado som till mångas förvåning blir Bartlets vice-president. Coles karisma och Russels dumsmarta inställning till politiken charmade mig direkt. Jag var innan jag började se serien helt övertygad om att Cole spelade vice-presidenten redan från första säsongen. Men eftersom att Tim Matheson spelade John Hoynes under de första fyra säsongerna antog jag att jag minst fel. Så när Cole stövlade in i sina cowboy-boots blev jag förstås överlycklig.

Enligt det klassiska ”vi behöver mer ungdom i den här serien”-tänkandet slänger seriens producenter in unga charmtrollet Jesse Bradford i rollen som praktikanten Ryan Pierce. Pierce kommer från politisk högadel och fungerar oväntat bra. Pierce försvinner dock ganska fort men jag gillar sättet han används på. Eftersom att vi förväntar oss att han ska göra bort sig hela tiden blir man glatt överraskad över att han faktiskt sköter sig riktigt bra och flera gånger är den som räddar Josh ur politiska trångmål.

I mitten av säsongen finner vi avsnittet Disaster Relief, som alldeles uppenbart är en Vita huset-tolkning av Katrina-katastrofen. Men istället för att göra ett ”så här borde han gjort”-avsnitt visar man hur svårt det måste vara för en person att hantera en situation av sådana proportioner. Precis som Oliver Stones ”W” känns avsnittet mer som en förklaring av en misslyckad människa än en spark på någon som ligger ner.

Överlag höjer sig säsong fem betydligt över den fjärde och börjar bygga uppåt mot seriens sista två säsongers nivå av genialitet. Flera skådespelare gör minnesvärda gästinsatser. James Cromwell som en ex-president och Jason Isaacs som krigskorrespondent är bland de bästa.