I retrorecensionen presenterar vi ett spel som visserligen inte är dagsfräscht men fortfarande väl värt att spela. Eftersom det här är filmforum tar vi också en särskild titt på titlar med filmanknytning.
Robert Ludlum’s The Bourne Conspiracy (TBC) hamnade lite i skymundan av den filmserie som det är baserat på, framför allt 2002 års The Bourne Identity med Matt Damon och Franka Potente. Spelet släpptes inte förrän 2008, och till skillnad från moderna filmlicensspel så hade Sierra och High Moon Studios inga rättigheter att använda Damons och Potentes utseende i spelet. Resultatet är att vi får en lite märklig hybrid, där en person som inte ser ut som Matt Damon skall tas igenom händelser och sekvenser som utspelar sig i och mellan filmens scener. Generellt sett är det här ett varningstecken, faktum är att jag betraktar det som en absolut och universell lag: om ett spel använder sig av en filmlicens, men inte lyckas få med sig mer än varumärket så kommer spelet att suga.
Fallet med TBC är dock annorlunda, och av någon, för mig outgrundlig, anledning är det här ett ganska underbart spel. Det har liksom ingen rätt att vara så bra som det är. Som Jason Bourne spelar du i princip igenom handlingen i den första filmen, med en del actionsekvenser och scener som utspelar sig innan och mellan scener i filmen. Spelet har två huvudkomponenter, det första är en tredjepersonshooter, där man som spelare springer omkring, och kan sikta och skjuta med olika typer av vapen. Som sådant liknar det exempelvis Uncharted, Ghost Recon: Advanced Warfighter eller Dead Space.
Det som gör TBC unikt är den andra större gameplay-komponenten, som är ett system för fighting som är lika enkelt som det är smart och unikt. Det går ut på att du har två knappar som du kan kombinera i sekvenser om tre tryckningar, för totalt 8 olika kombinationer. Genom att variera bland dessa 8 får man in träffar på motståndaren, och varje träff ökar Bournes adrenalinnivå. När adrenalinnivån når en gräns får man en knapprompt och kan utföra så kallade ”takedowns”. Det innebär att Bourne använder sig av sin omgivning för att dela ut betydande skada på sin motståndare (tänk på hur han använder en kulspetspenna i den första filmen). Det är extremt tuffa sekvenser, och i takt med att fighterna blir svårare blir de också ett nödvändigt verktyg för att ta sig vidare i spelet.
Det är fantastiskt att se hur mycket variation High Moon och Sierra lyckats klämma ur de här två ganska enkla grundkomponenterna och spelet, som har en längd på mellan 6 och 8 timmar, har egentligen bara en riktig svaghet – det är i den scen då de bryter med formeln och slänger in en biljakt. I övrigt är det ett snabbt och spännande actionspel som är väl värt att testa, om inte annat för att det brukar finnas att få tag på väldigt billigt, och det är betydligt bättre än man tror när man ser omslaget och läser beskrivningar. Rekommenderas!
Det lackar mot midsommar, men även mot en del släpp. Tyvärr inga överdrivet intressanta sådana, men om inte annat en hel del tv-serier bland mycket annat.
Största enskilda titeln måste nog ändå 127 Timmar vara. Danny Boyles minst sagt omskakande film om en man spelad av James Franco som fastnar i en bergsskreva. Det låter kanske tråkigt, men är sjukt intensivt och känslosamt. Flerfaldigt Oscars-nominerad.
På papperet skulle Burlesque, med Cher och Christina Aguilera i rollistan ha kunnat bli en uppdaterad version av musikalklassikern Cabaret. Det blev nu inte alls, men den dyker ändå upp på DVD och Blu-ray i en butik nära dig. Mest för fans av de båda sångerskorna.
Om jag sa att 127 Timmar var den största enskilda titel så får jag nog förresten ta tillbaka det påståendet, för jag vet vilken som kommer sälja överlägset bäst, nämligen andra säsongen av Solsidan. Själv har jag inte sett ett endaste avsnitt, men med tanke på hur mycket mina kollegor refererar till serien och hur många som tycks ha fått första säsongen i julklapp, kan detta inte bli annat än en sanslös försäljningsframgång. Säkert ända fram till jul.
Frågan är om man bland veckans svenska kan komma längre från ovan nämnda serie, än remaken på I Spit on Your Grave? Kvinna blir våldtagen och hämnas på förövarna. Grafiskt våld och sadism garanteras, men ingen vidare lyckad film.
Tillbaka till tv-serier och svenska sådana. Hassel var en av de första svenska polisserierna som blev riktigt populär och det var i den jag som liten lärde mig hur polisradion i Sverige låter. Nu släpps hela inte mindre än tio filmer, tacksamt uppdelade i två boxar, på DVD. Jag tror jag avstår och skulle hellre lägga pengarna på nysläppet av boxen med de tre Trenter-filmer som gjordes 1987. Habila deckargåtor i ett vackert 40-tal. Örjan Ramberg och Stig Grybe briljerar i huvudrollerna.
Lite annat smått och gott: Clint Eastwood regisserar Matt Damon i Hereafter, Edward Zwick gör romantik i Love and Other Drugs och Kevin Costner bygger en baseballplan i ofta utskrattade Drömmarnas Fält. Jag tycker hellre man kan titta på en livsfarlig björn i Grizzly från 1976. Kan man inte vänta i två veckor till på bröderna Coens True Grit, släpps den denna vecka på såväl DVD som Blu-ray i England.
Sist men inte minst finns det väl alltid någon som hellre tittar på Star Trek – The Next Generation än vistas utomhus, när nu hela serien släpps in en box bestående av inte mindre än 46 skivor. Jag är inte en av dem.
Det var med ett stort leende jag läste att Jodie Foster ska delta i Neil Blomkamps kommande sci/fi-rulle Elysium. Varför? Jo för att världen behöver mer Jodie Foster. Foster har knappast varit den flitigaste av arbetsmyror de senaste tio åren. Men hennes insatser har nästan alltid varit sevärda.
Nu har jag inte sett The Stranger Inside (den står i hyllan) eller Nim och den hemliga ön. Men Fosters insats i Panic Room, Flightplan och den lilla rollen i En långvarig förlovning har jag full respekt för, för att inte tala om att det var hon som äntligen fick ge röst åt Maggie Simpson. För mig är Fosters främsta insats under 00-talen den lika attraktiva som kyligt benhårda Madeleine White i Spike Lees Inside Man. För mig skapar hennes långa ben, i kombination med ett vargleende av guds nåde och Fosters naturliga pondus en av filmhistoriens sexigaste karaktärer.
Jag har alltid velat se Foster i en Sara Connor/Ellen Ripley-roll. Jag har förstått att man får se henne sparka stjärt i Stranger Inside, men det jag verkligen vill se är Foster hanterandes en tung pulsarkarbin samtidigt som hon öser ur sig giftiga one-liners. Kanske är det de som Blomkamp är ute efter. Man kan alltid hoppas.
Jaha, så det brann totalt hos Tony Gilroy när han tog över fjärde Bourne-filmen. Det blir ingen Damon, men inte heller någon Bourne. Vi hade ju mängder av alternativ till ersättare! Jaja. Det kanske är så korkat att det är genialt.
Samtidigt öppnades pandoras lilla låda vad det gäller huvudperson. Blir det en stor tung skådespelare a la Kevin Durand? Kör man vidare på det atletiska och låter Jason Statham ta över eller kör man på en lite mindre fysiskt men mer intellektuellt avancerad agent spelad av Adrian Brody? Vågar man sig på en äldre agent a la Liam Neeson eller blir det tonårsflirt med Josh Hutchinson? Kanske får vi se en kvinnlig agent spelad av Emma Stone. Ska man släppa tanken på en blond och blåögd hjälte och låta Columbus Short ta över manteln? Framtidens möjligheter äro oändliga…
Matt Damon är grym. Vi hade en ganska häftig diskussion bland medarbetarna på dvdforum för ett tag sen - någon gillar honom inte, hos andra har han helt misslyckats med att göra något större intryck. Detta är naturligtvis hemskt upprörande för undertecknad, Matt Damon är ju nämligen grym! Se bara här (om man lyssnar noga hör man journalisten skratta i bakgrunden):
…Väl uttänkt, fyndigt, politiskt medvetet och fullständigt omintetgörande, sagt vid en tidpunkt när ingen annan vågade. Det är Damon i ett nötskal, och såväl hans intelligens som hans humor kommer vanligtvis fram i hans roller. Just humorn är det väl dock inte så mycket bevänt med i de filmer han gjort i samarbete med regissören Paul Greengrass. Green Zone är tredje gången de jobbar ihop, och precis som i Bourne-filmerna handlar det om karaktärsdriven action i högt tempo, som inte kompromissar med varken underhållning eller känslomässigt engagemang, men som samtidigt är ganska humorbefriad.
Handlingen kretsar kring soldaten Roy Miller, som har i uppdrag att leta rätt på ”WMD” i inledningen av Irak-kriget 2003. Efter att inte ha hittat något annat än tomma lagerutrymmen och toalettfabriker där det borde funnits biologiska stridsmedel börjar Miller ställa obekväma frågor om kvaliteten på det datamaterial som låg som grund för USAs beslut att invadera Irak. Det kanske låter som politiskt sprängstoff, men är det naturligtvis bara för den som satt med händerna för öronen och skrek ”LALALALALA!” i inledningen av 2003. Man skjuter lite på öppet mål, således, men historien som berättas är spännande, med bra driv och en del tuff action. Matt Damon gör som vanligt bra ifrån sig, och den handhållna, skakiga kameran bidrar till att ge nerv och närvaro åt historien.
En alldeles utmärkt modern krigsfilm, inte fullt så bra som The Hurt Locker, men inte alls oäven. Rekommenderas.
Småkul skräckaction av Renny Harlin för tonåringen där hemma eller varför inte i dig. Familjer med magiska krafter har en gammal pakt som en ond familj håller på att bryta. Bättre än Harry Potter i alla fall.
Känns visserligen inte som något perfekt filmmaratonämne (eller -tid) då det i stort sett är samma film du får se en gång till, men vad gör det med två så bra filmer. Då Stallone regisserat tvåan själv är Rocky lite mindre utvecklingsstörd i den.
Förutom att du ska se den för att Bobcat Goldthwait och hans gälla röst dyker upp för första gången, ska se den för att den slutar precis klockan åtta så du kan göra något annat.
Härligt av TV4 Sport att påminna oss om tiden när deras ordinarie UFC-sändningar bara var en fantasi. Om 22 år till kanske galna asiater knäcker USA-nackar för fulla muggar på TV.
Betydligt enklare maraton än gårdagsnattens. Kortare, mer actionbetonade filmer passar givetvis bättre en helgnatt. Sevärda skurkar i Mr. T och Dolph Lundgren.
Bäst i den nya minigenren musikalfilmer som bygger på en musikal som bygger på en film (The Producers är den andra, även om den filmen även handlade om en musikal (som dock inte byggde på en filmmusikal vad jag vet)).
Helt otroligt dålig film, men gör ni hela Rocky-helgen så är ni nästan tvungna. Det enda positiva är att Rocky aldrig är mer utvecklingsstörd än här (Stallone regisserade inte).
Jag går ofta själv på bio. Det är praktiskt, jag slipper planera in mina biobesök och behöver inte fundera över vad mitt sällskap tycker om filmen. Det är kanske därför som jag ofta tittar på andra besökare i stället. Redan när jag går in i salongen studerar jag pöbeln som jag ska dela biosalong med och funderar över varför de valt att se just den här filmen. Ibland blir det väldigt jobbigt och jag tycker synd om de andra.
Första gången jag drabbades av denna känsla var när jag såg Kevin Smiths film Dogma på premiärdagen. Besökarna var, förutom jag och min kompis, två nördar i Jay & Silent Bob-tröjor och en barnfamilj. Eftersom barnen i familjen var flickor i yngre tonåren tog jag förgivet att de valt ut just Dogma för att de hade flickrummen tapetserade med Matt Damon, efter hans genombrottsfilm Good Will Hunting, och inte hade en aning om vad Smith brukar göra för filmer. Det var väl någon gång när Jay dök upp som pappan i familjen fick nog och lämnade salongen. När bajsmonstret gjorde entré försvann resten av familjen också. I stället för att, på ett hippt och självbelåtet sätt, hånskratta åt dessa medelsvenssons som inte tål sex och bajs började jag fundera över vad de pratade om när de tog sig hem. Kanske hade de blivit så upprörda att de velat ha pengarna tillbaka. Fick de det i så fall? Hela den trevliga familjefredagen måste ha blivit förstörd för dem.
Premiären av Lukas MoodyssonsEtt hål i mitt hjärta har också fastnat i minnet. Ett äldre par, som tydligen var så angelägna om att se filmen att de accepterat platser som inte var sidan om varandra, hamnade på något sätt i biosalongen till filmen som varnade tittarna för starka scener redan på bioaffischen. Damen satt sidan om mig som satt ute på kanten. Jag tror inte ens det gått en halvtimme innan hennes man reste sig upp i andra änden av salongen och strövade runt den fullpackade lokalen. ”Prostataproblem”, tänkte jag och glömde filmen en stund. När han kom fram till min rad lutade han sig fram och deklarerade demonstrativt högt till sin fru: ”Jag sätter mig där ute, så får du komma när skiten är slut”. Efter en stund gick hans fru också. Då började jag fundera över deras förhållande. Hur hade de det egentligen? Hon verkade vilja ge filmen en chans medan maken var en typiskt tråkig gubbe som troligen bara ville titta på deckare och western. Han ville inte bli utsatt för en sån film. Just då hatade jag Moodysson och tyckte att han kunde ha gjort en uppföljare till Tillsammans i stället. Då hade alla varit mycket gladare.
När jag såg Ken Park lade jag omedelbart märke till kvinnorna i 50-årsåldern som givetvis hade platserna framför mig. Hur hade de hamnat där? Filmens affich föreställde en kille som utförde oralsex. Under hela filmen studerade jag de båda kvinnorna för att vara säker på att de inte blev upprörda över det som visades. De skötte sig väldigt länge, men när stryprunkandet satte igång kunde de inte låta bli att ge varandra blickar. Jag tyckte så synd om dem. Hade de inte kunnat bli besparade från det? Samma biobesök förstördes även av en ung man som trodde han tittade på uppföljaren till American Pie. Han skrattade som om han aldrig hade gjort annat när en pappa i filmen kommer på sin dotter med att ha sex och misshandlar henne och pojkvännen. Det krävdes ganska många slag innan den unge mannen förstod att det inte var en komedi. Skämdes han över att han inte förstått filmen eller var han bara dum i huvudet och tyckte att det var roligt?
Ibland blir man glatt överraskad. Den finkulturella biografen Spegeln i Malmö lockar ofta den mest fisförnäma publik man kan tänka sig, ni vet de som bor på Limhamn och Möllevången och som tycker att de är bättre än alla andra. När jag såg den bögporriga dramakomedin Shortbus där hade hypen lagt sig och det var bara jag och ett medelålders par i publiken. Hur hade de hamnat där? Denna gång var min oro obefogad och mannen skrattade åt nationalsången-i-röven-scenen som om rövslickning var en naturlig del av hans vardag.
Det finns säkert många som tycker det låter väldigt märkligt att jag sitter och tänker så mycket på vad andra tycker om filmerna när jag går på bio. Troligen är det inte helt friskt, men jag vill ändå se det som en empatisk sida. När jag såg Precious samtalade jag lite med den äldre herren som satt sidan om mig. Han tyckte det var väldigt käckt att jag hängde min jacka på trappräcket i stället för att ha den i knäet. Efter lite tjatande på sin fru övertalade han henne att de skulle göra på samma sätt. Jag tyckte om gubben och tyckte att han och hustrun påminde lite om hur mina föräldrar hade agerat i samma situation. Precis innan filmen skulle börja kom de sista två biobesökarna och satte sig framför oss. En av dem var en väldigt lång man som hamnade mitt framför min nya favoritgubbe och jag insåg att han inte kunde se mycket av texten. Första halvan av filmen oroade jag mig mycket över min granne. Förstod han vad som sades? Det är ju så mycket slang i Precious. Jag var på väg att erbjuda honom min plats flera gånger. Men då hände någonting. Farbrorn åt praliner och slängde papperet på golvet! Om man beter sig på det sättet förtjänar man banne mig inte någon bra plats.
Det finns tillfällen när det faktiskt är roligt att se och höra vad publiken tycker om filmen. Jag såg Star Wars: Episod III över tio gånger på bio (kanske närmare tjugo gånger till och med) och satt ibland och njöt av publikens reaktioner. Min favorit var när en kvinna plötsligt ropade ”VA?! Är det han?!” över hela salongen när Anakin fick sitt nya namn. På en föreställning hade en mormor följt med sin dotter och sina barnbarn på bio och jag oroade mig för att hon skulle få ont i öronen. När vi lämnade biografen hörde jag att hon sa ”Jag tyckte den var rätt bra”. Jag blev varm i hela kroppen och kom att tänka på min egen mormor som brukade bjuda mig och min syster på bio. När hon och jag hade sett Ewok-äventyret Hjältarnas karavan berättade hon att hon hade tyckt bättre om den än Den oändliga historien (som hon sett med min syster). Då blev jag ju glad över att min mormor var så cool, men så här i efterhand måste jag säga att hon hade väldigt dålig smak.
Det finns en tråd på forumet där det snackats lite om för- och nackdelar med att se film själv och tillsammans med andra.
Av någon outgrundlig anledning valde Gus Van Sant att följa upp sin jättesuccé Will Hunting med en nyinspelning av Psycho. När Van Sant, som länge varit en av Hollywoods främsta skildrare av ungdomar på glid, äntligen kom till sina sinnens fulla bruk återgick han till gamla invanda mönster vilket ledde till filmen Vem är Forrester. Filmen påminner till vis del om Will Hunting och behandlar relationen mellan en ung afroamerikan (Rob Brown) utan egentlig fadersfigur och en åldrande författare (Sean Connery)
Efter filmer som Terror på Elm Street och Scream kommer Wes Craven alltid att vara förknippad med skräckfilm i första hand. ”Den gamle” kan dock även leverera i andra genrer vilket han visar med eftertryck i thrillern Red Eye. Rachel MacAdams spelar en ung kvinna i karriären som kidnappas av psykopatisk galning i Cillian Murphys skepnad under en flygtur. Stor spänning för stunden en ganska enkel historia till trots.
Klassisk ”Secret Service thriller” om åldrande livvakt (Clint Eastwood) som kommer attentatsman på spåren. Konstant spänning med minnesvärda biroller från John Malkovich (nominerad till en Oscar) och Rene Russo.
Kommer ni ihåg 90-talet. Årtiondet när Internet ännu inte var var familjs egendom. Det var också årtiondet när det blev på modet att göra filmer om den moderna rebellen, hackern. När Sandra Bullock skulle följa upp Speed, filmen som gjorde henne till megastjärna, föll valet helt naturligt på cyberthrillern Nätet. En underhållande parentes från ett årtionde fullt av underhållande parenteser.
När vi ändå är inne på cybertemat måste givetvis ”klassikern” Hackers ses. En tidvis underhållande historia om hackern med det häftiga namnet, Zero Cool (Jonny Lee Miller), som efter en dom förbjuds att använda datorer till sin 18års dag. Historien tar vid när Cool äntligen fyller 18 och vi får följa hans sammanstötningar med en ondskefull hacker, klädd i svart rock för att verkligen understyrka hur ond han är . Om man tröttnar på de urusla effekterna (gränssnittet i en dator är i någon form av 3D) och den bitvis klyschiga historien är det alltid kul att se Angelina Jolie i en tidig roll, långt innan de tillrättalagda filmer hon gör idag.
Om du tillhör den extremt morgonpigga kategorin (eller helt enkelt inte gått och lagt dig) är nyinspelningen av King Kong från 1976 ett bra sätt att starta lördagen. Effekterna är givetvis urusla i jämförelse med Peter Jacksons mastodontfiasko men det kompenseras av duktiga skådespelare och en inte lika överdriven historia. Klart sevärd (som det mesta med Jeff Bridges i en viktig roll)
Emilio Estevez har fått en hel del uppmärksamhet på senare år för sina försök som regissör. Få vet att den gode Estevez inledde sin regissörs och manusförfattarbana redan för mer än 20 år sedan. I Sopåkarna (hans andra spelfilm) tar han hjälp av halvbrorsan Charlie Sheen i en lite skitigare (nu var jag rolig) variant av Estevez 80-tals hit spanarna.
Innan Lindsay Lohan fick drogproblem och hamnade i klammeri med rättvisan gjorde hon en del underhållande filmer. I Freaky Friday spelar hon en rebellisk tonåring som tvingas byta kropp med sin mor (Jamie Lee Curtis). Historien må låta klyschig men det utmärkta skådespeleriet lyfter filmen till, i mitt tycke, en av de bättre komedierna på 2000-talet.
Det är faktiskt inte mer än ett 15-tal år sedan som en finsk regissör vid namn Renny Harlin ansågs som en av Hollywoods främsta. Han fick jobba med de allra största stjärnorna och levererade den ena actionrökaren efter den andra. Tyvärr kom den ökända ”bolagsförstöraren” Cutthroat Island emellan och Rennys karriär blev sig aldrig lik igen. Glädjande nog han herr Harlin med att göra ytterligare en riktig actionklassiker, tillsammans med sin dåvarande fru Geena Davis. I The Long Kiss Goodnight spelar hon tidernas kanske hårdaste morsa i jakt på sitt förflutna.
Jag minns än idag första gången jag såg Final Destination. Alla som sett filmen minns säkert den fantastiska scenen på ett flygplan. Själv studsade jag upp och ner i stolen mer eller mindre skrikande. Filmen fortsätter i samma anda (om än inte lika bra) och jag håller den fortfarande som en av de bästa och mest annorlunda skräckfilmerna det senaste decenniet. Tyvärr har konceptet urvattnats i en mängd uppföljare men det är mer en regel än ett undantag i genren.
Vad är inte bättre än att med en kopp kaffe i hand inleda söndagen med en av det förra årtiondets roligaste i filmer. I allt eller inget leder den alltid underhållande Robert Carlyle en grupp arbetslösa stålarbetare som startar en strippshow och ett antal förvecklingar följer givetvis i dess spår. Oscarsbelönad för bästa musik
M. Night Shyamalan är en omdiskuterad regissör. Många avskyr hans senare filmer och älskar att spy galla i de forumtrådar där de diskuteras. De flesta, undantaget avalanche på forumet, är dock överens om att hans två första filmer, Sjätte Sinnet och Unbreakable, är riktigt bra.
I mitten av 90-talet var Ben Affleck och Matt Damon två okända skådespelare bland 100 000-tals andra. Sedan skrev de ett manus betitlat Good Will Hunting, sålde det till bolaget Castle Rock och resten är som man brukar säga filmhistoria.
Minns den som otroligt spännande och ”larger than life” när jag var liten. Den enda Pippi-filmen som kan konkurrera på ett fantasiplan med filmer som Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta.
Rolig komedi med Bill Murray baserad på Charles Dickens En julsaga. Räcker gott om du inte har lust att ta dig in till biografen och se den senaste versionen med Jim Carrey.
Inte alls dum dramakomedi av och med Edward Norton som har med sig Ben Stiller och Jenna Elfman. Blir ni klara med julfirandet tidigt, är det här absolut inga fel att bädda ned sig i TV-soffan till.
Trots nya filmer som Avatar kanske det här är filmen som genom alla tider kommer att kännas störst. Massor av maffiga scener som vore helt omöjliga att återskapa och en, om inte karismatisk, så i alla fall respektingivande Charlton Heston i titelrollen.
För dig som behöver bearbeta frustrationen efter en misslyckad julklappsutdelning. Betydligt mer underhållande än den överskattade tvåan och sätter nivån på hur dum en Rambo-uppföljare bör vara.
Riktigt kul komedi med Mike Myers som nu för tiden är mer känd som Austin Powers. Wayne och Garth är två välvuxna tonåringar som gör liten hårdrocksshow från Waynes källare, tills de upptäcks av en stor TV-producent.
Den senaste Bondfilmen Quantum of Solace (QoS) är en rasande actionfilm, i princip från första till sista bildrutan. Det jagas, skjuts, exploderar, sparkas och slåss. Däremellan finns det någon sorts historia, tror jag, om ett mysko konglomerat som planerar statskupper och lägger beslag på intet ont anande diktatorers naturresurser. Lite hämnd hinns med, men det verkar vara sekundärt, och är mest en ursäkt för att knyta an till första filmen och få med lite kvinnlig fägring i form av Olga Kuryulenko. Bondbruden är en väl etablerad komponent i serien, men i det här fallet rimmar det ganska illa med den avskalade och strama attityden (och estetiken, men det återkommer vi till) och gör att filmen trots sin extremt magra handling känns överlastad och rörig. Kuryulenko är dessutom ingen vidare duktig skådespelerska, hennes scener blir mest tröttsamma transportsträckor – korta andhämtningspauser innan Bond återgår till sitt eviga rännande. Inget ont om Bond själv, Craig fortsätter att vara helt rätt i rollen, och hans bistra uppsyn matchar filmens ton i övrigt.
Jag är inte en sån som gillar Roger Moores filmer, och jag har tyckt att många av seriens filmer innehåller alldeles för mycket trams. Prylarna struntar jag blankt i, under Brosnans dagar var det mest en ursäkt för varumärken med high tech-profil att visa sin senaste telefon på vita duken. Ändå kan jag inte undgå att tycka att QoS hade tjänat på att vara lite mindre humorbefriad och mer fantasirik. Det här är alldeles för likt Bourne-filmerna, men utan den närhet till karaktären som de filmerna har. Kanske beror det på att Matt Damon är mer sympatisk än Craig, kanske är det helt enkelt så att Paul Greengrass har ett känsligare handlag än Marc Forster. I vilket fall är det tydligt att den här filmen önskar vara mer känslosam än den är, och den vill vara mer underhållande än den är.
Vad Forster doch har lyckats med är att göra en riktigt, riktigt snygg film. Kompositionerna är skarpa och miljöerna avskalade, och kameran är med mitt i actionscenerna utan att det blir allt för skakigt och man som tittare har svårt att hänga med. Nu är det länge sedan jag såg många av de tidigare Bondfilmerna, men QoS kan mycket väl vara den i serien som har snyggast och intressantast kameraarbete.
Handlingen kretsar kring soldaten Roy Miller, som har i uppdrag att leta rätt på ”WMD” i inledningen av Irak-kriget 2003. Efter att inte ha hittat något annat än tomma lagerutrymmen och toalettfabriker där det borde funnits biologiska stridsmedel börjar Miller ställa obekväma frågor om kvaliteten på det datamaterial som låg som grund för USAs beslut att invadera Irak. Det kanske låter som politiskt sprängstoff, men är det naturligtvis bara för den som satt med händerna för öronen och skrek ”LALALALALA!” i inledningen av 2003. Man skjuter lite på öppet mål, således, men historien som berättas är spännande, med bra driv och en del tuff action. Matt Damon gör som vanligt bra ifrån sig, och den handhållna, skakiga kameran bidrar till att ge nerv och närvaro åt historien.
Ibland blir man glatt överraskad. Den finkulturella biografen Spegeln i Malmö lockar ofta den mest fisförnäma publik man kan tänka sig, ni vet de som bor på Limhamn och Möllevången och som tycker att de är bättre än alla andra. När jag såg den bögporriga dramakomedin 
Den senaste Bondfilmen 
Senaste kommentarer