Solomon Kane är en tidig karaktär från Robert E. Howards penna, mer känd för att ha skrivit historierna om Conan Barbaren. Jag var inte lite positivt överraskad när denna brittisk-fransk-tjeckiska skräckaction visade sig vara bättre än filmerna med Arnold Schwarzenegger.
En legend i Drottning Elizabeths armé stöter för första gången på patrull, när Devil’s Reaper förklarar att djävulen äger hans själ och att han ska till helvetet. Han undviker tillfälligt det lilla bekymret genom att ge sitt ord på att han aldrig ska döda igen och tar tillflykt till ett kloster. När han efter flera år inte längre har en plats där dröjer det inte länge förrän löftet inte längre är hållbart då en djupt kristen familj, som räddat hans liv när han vägrat slåss mot stråtrövare, far illa. Det är den maskerade Overlord och hans män, som på befallning av den minst sagt djävulske trollkarlen Malachi, hinner döda halva familjen och kidnappa dottern Meredith innan Kane sätter ned foten. Fadern ger, innan han somnar in, den återigen förtappade krigaren ett löfte om att Gud kommer rädda Kanes själ om denne räddar hans dotter.
Egentligen slog jag på filmen mest för att hylla Pete Postlethwaite som spelar fadern och glädjande nog kan jag inte se några spår av den cancer som slutligen tog hans liv i hans rolltolkning. Jag blev även glatt förvånad, och frustrerad över att filmen inte nådde svenska biografer, när Max von Sydow dyker upp som Solomon Kanes far. Ett betydligt nyare namn att hålla koll på är Rachel Hurd-Wood som spelar Meredith, efter hennes superroll i Parfymen: Berättelsen om en mördare. Ett roligt återseende är Mackenzie Crook från The Office som en präst och Jason Flemyng är nästan helt oigenkännlig som Malachi. Den som bär filmen är så klart James Purefoy, mest känd från Resident Evil och TV-serien Rome, som Solomon. Han har en omedelbar stjärnaura kring sig och världen har äntligen fått tillbaka en Hugh Jackman som inte gjort Van Helsing.
Mest fantastiskt med filmen är nog monsterdesignen av Patrick Tatopoulos (Silent Hill). Efter Guillermo del Toro anser jag att han är absolut bäst på att uppfinna nyskapande filmvarelser. Här hänförs jag direkt av en 2,5 meter lång version av Döden, i form av Devil’s Reaper, med ett nästan lika långt glödande svärd. Overlord har fått en mycket skrämmande skinnmask som är värdig en franchisemördare av Michael Myers-snitt och Malachis textfyllda ansikte är riktigt genomarbetat. Den enda karaktären som är en besvikelse, då den avslöjar att vi inte talar Hollywood-budget här, är den gigantiska The Fire Demon som inte oväntat även är den enda CGI-karaktären. Jag kommer absolut att följa regissören Michael J. Bassett i framtiden om han fortsätter att ha lika höga ambitioner med lika bra grundmaterial.
Prince of Persia, Tekken, Resident Evil, Far Cry, Max Payne, DOA, Postal, Aliens vs. Predator etc är alla populära spel som senare blivit filmer. I samtliga fall har resultaten blivit rätt usla filmer, med undantag av möjligtvis DOA och första Resident Evil-filmen. Är det verkligen så att datorspelsidéer inte är tillräckligt bra för att föras över till vita duken? Ser man till recensioner av filmerna verkar det onekligen så. Det är bara Final Fantasy – The Spirits Within som lyckats komma över 40% på Rotten Tomatoes obarmhärtiga men tillförlitliga lista.
Jag tycker det är underligt dock. Jag har spelat datorspel sedan början av 80-talet och det finns massor med bra datorspel och konsollspel som fördrivit massvis av min tid. Alla har givetvis inte varit filmmaterial, men det finns utan tvekan titlar som skulle kittla om de gjordes. Tyvärr har redan Alien vs. Predator gjorts och riktigt uselt dessutom. När jag spelade AVP2 (red. anm. Aliens vs Predator 2) för första gången höll jag gång efter annan på att skita knäck. Grym spänning och skräck blandat med fantasi på ett kreativt sätt. Varför kunde inte filmerna gjorts i samma anda? Samma gäller för Resident Evil. Spelet har en grymt bra berättelse och filmerna är minst sagt en besvikelse av rang. Gör om gör rätt!
Att vissa filmer redan från start var dömda att misslyckas är inte underligt. Som i fallet Prince of Persia går det inte att basera en film på en gubbe som skall hoppa och klättra. Det är ungefär lika korkat som att göra en film där man staplar tio biljakter efter varandra och i övrigt får vi se när bilarna tankas. Jag undrar om problemet kan vara att man klänger sig fast för mycket i att ge blinkningar åt spelarna och fansen och glömmer bort att filmen måste ha en handling för att fungera. Bara för att man har ”bullet time” och det är coolt, räddar det inte en hel film.
Bioshock
Mitt förslag är att basera filmen på berättelsen och karaktärerna och strunta i explosioner och coola vapen. Revolutionerande eller hur? Vilka spel har bra berättelser som skulle kunna bli intressanta filmer som ännu inte spelats in? Half-Life, Bioshock, Monkey Island, S.T.A.L.K.E.R. Shadow of Chernobyl, Beyond Good and Evil och Gears of War är ett litet urval av spel som med rätt hantering skulle kunna bli fantastiska filmer. Beyond Good and Evil Peter Jacksons favoritspel och det skulle inte vara helt ointressant att se vad han kunde åstadkomma med det spelet. Eller varför inte Guillermo Del Toro som regissör till Bioshock? Jag kan bara drömma om att Ridley Scott tar sig an S.T.A.L.K.E.R Shadow of Chernobyl. Så länge regissörer som Paul W.S. Andersson och Uwe Boll håller sig på ljusårs avstånd är jag lycklig.
En riktig Michael J. Fox-klassiker. Brantley Foster kommer från landet till storstan och klättrar snabbt till toppen av sin farbrors jätteföretag. Av Herbert Ross som även gjorde Footloose.
Toppenrolig actionfilm med Jackie Chan och Chris Tucker. Möjligtvis får den senare lite väl stor plats på den förstnämndes bekostnad, men det är ändå det bästa Chan presterat i Amerika.
Zappa över och fortsätt Jackie Chan-kvällen med en av mina absoluta favoriter i hans gedigna filmografi. Något så ovanligt som en Hong Kong-film som filmats i Vancouver och med denna film fick Hollywood upp ögonen för actionhjälten.
Uppföljaren kanske är aningen häftigare men visst är det sevärt Guillermo del Toros udda seriespektakel. Ron Perlman föddes till att spela den röda jäveln som uppfostrats att stoppa ondskans makter.
Johns bror Joey Travolta har inte haft det så lätt här i livet så nu när han fått recensera en film tycker jag ni ska se den. Jag har dock aldrig gillat karln så jag slipper.
Riktigt roligt med Jim Carrey när han var som bäst. Max är trött på sin pappa Fletchers ständiga lögner och får sin önskan hörd när advokaten Fletcher helt plötsligt inte kan ljuga.
Småskön surffilm med omvända könsroller. Kate Bosworth, Sanoe Lake och Michelle Rodriguez ser alla riktigt trovärdiga ut på brädorna och Hawaii-miljöerna är underbara.
Troligtvis den första amerikanska filmen med två personer av asiatisk härkomst i huvudrollerna. Koreanska Harold och indiske Kumar röker på och blir sugna på hamburgare på en speciell restaurang, till väldigt roliga följder. Även uppföljaren från 2008 var bra.
Själv har jag bara sett uppföljaren med Michael Rooker och den var helt okej, så jag har ingen giltig anledning att missa Viggo Mortensen som FBI-infiltratören i den japanska maffian.
Märkligt lång men ändå aldrig tråkigt övernaturligt drama av Martin Brest (Snuten i Hollywood och *host* Gigli). Brad Pitt spelar dödens ängel i mänsklig skepnad och William Parrish (Anthony Hopkins) är han som ska, men inte har tid att, dö.
Även om ni såg Suspiria senast igår är den värd att se om bara för den coola svenska titeln. Dario Argentos rysarklassiker skildrar Suzy Banyons tid på en häxinfekterad dansskola.
Om du tillhör den promillen som tycker om att se på film innan jobbet har du chansen i natt. Helgens höjdare ligger tyvärr riktigt illa i tablån men denna danska actionkomedi med Kim Bodnia måste du bara se!
Oscarsgalan är över, massor med olika filmer vann massor med olika priser och åtminstone en kvinnlig vinnare grät på scen. Ryggar dunkades, inget direkt kontroversiellt hände… Jo, en sak. En kategori saknade en nominering som var lika självklar som det faktum att den borde vunnit. Vilken jag pratar om? Transformers: Revenge of the Fallen.
”Men, men, Andreas… hatar inte du den filmen?” –Nej. Den är korkad och barnslig och högljudd, chockerande ytlig och bitvis direkt stötande, men den är fartfylld och snygg och i alla fall inte tråkig. Men den har en aspekt som går bortom allt annat jag sett under förra året. Ett område där även dess föregångare blev utan staty: Specialeffekter.
Datoranimering har kommit att bli ett något infekterat ämne, det finns massor med folk som hatar allt vad datoranimering heter. Jag anser att de är ett verktyg som vilket annat i filmskaparnas verktygslåda, och rätt använt är det ett mycket effektivt sådant. I händerna på klåpare och folk med budgetar som inte matchar deras vision kan det se taffligt och plastigt ut, men i händerna på skickliga filmskapare som Cameron, Fincher, Spielberg, Jackson eller del Toro kan de utgöra ett komplement till traditionella medel, och med relativt små medel skapa fantastiska effekter. För varje exempel på usla effekter finns det ett exempel på bra, men jag ska inte tråka ut er med exempel på silhuetter av Reapers i Blade II eller manipulerade bilder av San Francisco i Zodiac.
Transformers: Revenge of the Fallen handlar om jätterobotar från rymden som kommer till Jorden, förvandlar sig till bilar tillverkade av GM och slåss med andra jätterobotar från rymden. Det hade inte (hävdar jag) gått att göra den utan digitala effekter, och i filmen är de genomgående fantastiskt utförda: robotarna är trovärdiga, de matchar bakgrunderna perfekt, de har ”kännbar” tyngd och de interagerar med skådespelarna på sätt som gör att de får karaktär. Så, även om den kanske hade förlorat mot Avatar just i år så borde den varit nominerad. Hade jag fått bestämma hade den vunnit, men det får jag inte, så…
Den första filmen borde förresten ha krossat Coca-colaisbjörnen ifrån The Golden Compass för två år sedan, men det är en annan historia.
Vad är film för dig? Vad är film för mig? Hur ser vi på det vi ser på när vi sätter oss i biomörkret? Intressanta frågor och frågor som har aktualiserats för mig i och med 3D-filmens återintåg.
Likt alla tidigare försök med 3D-film som dött ut så kan man lätt tro att gimmicken även denna gång kommer att vara kortlivad. Men med stöd från tunga profiler i branschen så kanske 3D-film med sin dödande digitala teknik, dyra biljettpriser och halvdana upplevelser kommit för att stanna? Viruset har blivit immun mot den goda smaken och allt svinvaccin i världen kan inte stoppa den från att förstöra vårt framtida filmarv.
3D som spektakel är helt klart charmigt. Att gå hand i hand med sin söta High School-flickvän som måste vara hemma innan 22:00 och se Hajen 3 i 3D är väl ett drömscenario vi alla velat uppleva. Ingen tvekan om den saken. Så att traditionen lever vidare med spektakelfilmer som My Bloody Valentine 3D och The Final Destination ser jag inget fel på. Ska underhållningskrafs gå upp på biograferna kan det väl lika gärna gå upp i 3D?
För jag ser filmer som konstverk. När jag går på bio tittar jag på ett inramat verk i två timmar. Det spelar ingen roll om man använt en Fincherianskt perfekt pensel eller målat med dokumentär teknik – det är en tavla. Det är en tavla i två dimensioner som jag under två timmar får chansen att analysera, påverkas av och beundra.
Filmer i 3D är och kommer aldrig vara tavlor. De är istället sådana där 3D-bilder man krossade ögonen för att försöka framkalla en bild ur i mammas veckotidningar. Så länge man sitter med fåniga glasögon på sig (i mitt fall ovanpå mina vanliga glasögon) och 3D-upplevelsen i stort sett består av två flimrande 2D-fält med ett avstånd emellan sig så kommer det inte att kunna bli en Da Vinci – på sin höjd ett av de där hologramomslagen som prydde vissa Spider-Man tidningar när jag gick i mellanstadiet.
Och precis som jag kan tycka det är coolt att vrida och vända på ett hologramomslag kan jag tycka det är häftigt att få yxor slängda mot mig i biomörkret. Men Avatar var, utöver alla sina övriga brister, inte en orgasmisk 3D-upplevelse och att se ett Gus Van Sant independentdrama i 3D kommer aldrig att bli det. Du kan sitta där bredvid mig i biomörkret med dina fåniga Blues Brothers brillor och hoppas att det här är framtiden, men det var säkert även du som trodde det när ögat ploppar ut mot publiken i Friday The 13th: part 3 in 3D.
Du står där med din View-Master leksak och klickar fram bild efter bild på blå Pocahontassmurfar medan jag står och detaljstuderar Mona Lisa – och hon ler mot mig i all sin tvådimensionella skönhet.
Vacker, sexig och lite drömsk thriller av François Ozon. En brittisk succéförfattare lånar sin förläggares sommarhus i Provence, men skrivfriden uteblir när förläggarens dotter dyker upp.
Kanonbra dramathriller av Alan Parker (Midnight Express) med Kevin Spacey och Kate Winslet. Universitetsprofessorn David Gale har vigt sitt liv till att kämpa mot dödstraffet men står, efter att ha anklagats för mord, själv inför avrättning.
Jag tycker filmen är helt i klass med serien. Många har klagat på David Lynchs prequel förklarar saker som inte borde förklaras, men jag anser att den gör det med så mycket glimt i ögat att jag tolkar den som ”hans egen teori”.
I en perfekt värld skulle Ryan Gosling ha snuvat Forest Whitaker på Oscarsstatyetten för hans enorma rollprestation som knarkande lärare. Drogpåverkan har aldrig skildrats så avskalat realistiskt.
Jag har inte sett filmen men det vore tjänstefel att inte tipsa om en för mig helt okänd komedi av William Friedkin. Om det inte ringer några klockor så ligger han bakom hyfsat framgångsrika rullar som Exorcisten och The French Connection.
Allt för lite sedd film av Fred Schepisi (Roxanne) med Timothy Hutton (The Dark Half). En nedfryst stenåldersman tinas upp av ett forskarteam, där endast Hutton ser honom som den människa han är.
Ungdomar undkommer döden, men döden vägrar undkomma dem. Nyskapande när den kom, men nu är den fjärde filmen aktuell på DVD och Blu-ray. Läs Erik Nyströms recension här.
Inte världens bästa film men inte heller den kalkon den har rykte att vara. Actionkomedin med Bruce Willis är härligt over-the-top och har ett par oförglömliga scener.
Snäppet vassare än Roman Polanskis film med samma namn som kom året efter. Michael Haneke chockar återigen med ett ytterst svart drama om en ung mans relation till hans masochistiska pianolärare, otroligt välspelad av Isabelle Huppert.
Helt okej historielektion av Oliver Stone. Lite märkligt rollbesatt, javisst, men ingen kan påstå att en film där Rosario Dawson lättar på kläderna inte är sevärd. Troja kan f.ö. inta sig själv i röven.
TCM 18:45 I sista minuten (1959)
En perfekt start på helgen. Hitchcocks mästerverk ser oskyldige Cary Grant jagas över USA fram till en oförglömlig final på Mount Rushmore.
TV6 21:00 Blade II (2002)
En av de bästa serietidningsfilmatiseringarna någonsin och ett undantag i en annars ganska kass filmserie. Guillermo del Toro tar framförallt med sig svärta och skapar en fantastisk actionskräckis.
TV4+ 23:50 Spartacus (1960) Stanley Kubricks mest underskattade film är kanske även hans mest lättillgängliga. Jag tycker den är fantastisk, helt i klass med Ben-Hur och Gladiator.
Hunter S. Thompson är mest känd som skapare av gonzo-journalistiken. Jag kan inte påstå att jag vet varifrån begreppet gonzo* som sådant kommer ifrån, men innebörden är att journalisten blandar sig i händelserna och sedan dokumenterar sin egen upplevelse. Han eller hon blir en del av händelsen i sig, och när det gäller Thompson, är i många avseenden den utlösande faktorn för händelserna som beskrivs. Han har skrivit böcker som “Fear and Loathing on the Campaign Trail ’72”, och ”The Rum Diary”, samt ett otal artiklar för bland annat Rolling Stone och National Observer (favorittiteln på en artikel som han har skrivit är ”The Kentucky Derby is Decadent and Depraved” – artikeln i sig är en bisarr förstapersonsskildring av människor kring Kentuckyderbyt och den anses vara den första verkliga gonzo-artikeln) som han arbetade på tillsammans med tecknaren Ralph Steadman.
Thompson var en mycket besynnerlig person, han levde ett liv av i det närmaste total excess, han använde alla sorters droger som han kunde få tag på, och när han kände sig klar med sitt liv vid 67 års ålder begick han självmord. Dokumentären Buy the Ticket, take the Ride är ett kärleksfullt försök att fånga personen Hunter S. Thompson, snarare än att den försöker visa vari hans storhet som författare låg. Dokumentären är berättad av Nick Nolte och innehåller intervjuer med ett stort antal kända namn: Johnny Depp och Bill Murray, som båda har spelat Thompson på vita duken, och som båda lärde känna honom under sitt research-arbete. Vi får även höra tecknaren Ralph Steadman, John Cusack, Benicio del Toro, den precis bindgalne Gary Busey (allvarligt – vilken jävla tomte!), Leonard Maltin, Sean Penn, med flera.
Thompson själv medverkar i ett antal kortare klipp där han får komma till tals, och där man ändå får en skymt av hans knivskarpa intellekt och bisarra humor. Det är riktigt, riktigt intressant, Thompson är en fascinerande figur och även om det här är något som satts samman av några av de som var hans närmaste vänner och som brukade besöka honom på hans ranch The Owl Farm i Colorado, så får man ändå intrycket av att det som sägs är ärligt menat och inte bara Hollywood-plattityder. Thompson var så excentrisk att det inte finns någon anledning att försöka skönmåla eller förklara, hans handlingar och ord får stå för sig själva.
Det är en djupt fascinerande dokumentär som jag definitivt rekommenderar att man plockar upp om man kan hitta en billig DVD. Jag blev väldigt sugen på att se om Fear and Loathing in Las Vegas där Johnny Depp spelar Thompson, och jag ska absolut försöka leta upp Where the Buffalo Roam där han spelas av Bill Murray.
/AKz
*) ett wikipedia senare har jag funnit att begreppet kom ifrån Bill Cardoso, redaktör för tidningen Boston Globe, som beskrev artikeln som ”pure gonzo” i en ledare 1970, vilket skall ha varit första gången någon använde begreppet.
Hunter S. Thompson är mest känd som skapare av gonzo-journalistiken. Jag kan inte påstå att jag vet varifrån begreppet gonzo* som sådant kommer ifrån, men innebörden är att journalisten blandar sig i händelserna och sedan dokumenterar sin egen upplevelse. Han eller hon blir en del av händelsen i sig, och när det gäller Thompson, är i många avseenden den utlösande faktorn för händelserna som beskrivs. Han har skrivit böcker som “Fear and Loathing on the Campaign Trail ’72”, och ”The Rum Diary”, samt ett otal artiklar för bland annat Rolling Stone och National Observer (favorittiteln på en artikel som han har skrivit är ”The Kentucky Derby is Decadent and Depraved” – artikeln i sig är en bisarr förstapersonsskildring av människor kring Kentuckyderbyt och den anses vara den första verkliga gonzo-artikeln) som han arbetade på tillsammans med tecknaren Ralph Steadman.
Senaste kommentarer