Gru är en elak, uppfinningsrik och i sanningens namn, inte helt lyckad, förbrytare som lever i ett riktigt gammalt kråkslott mitt i villaförorten, tillsammans med sina små gula medhjälpare, minonerna, en gammal vetenskapsman och något som han kallar för en hund men som mest ser ut som någon slags hårig, monsterliknande djuphavsfisk på fyra ben. När han går till förbrytarbanken för att försöka få ett lån för att finansiera en ny storslagen kupp, han har tänkt sig att stjäla månen, så visar det sig att han håller på att bli utkonkurrerad av uppkomlingen Vector. För att överlista sin motståndare utnyttjar Gru tre små föräldralösa småflickor som han adopterar och det ställer till det för honom på många sätt.
Dumma mej eller Despicable me som den heter i original är den första produktionen från Illumination entertainmens , ett underbolag till Universal Pictures som har skapats för att ta upp kampen med Pixar och Dreamworks och detta inledande alster bådar gott för framtiden. Det här är en slags barnanpassad korsning mellan James Bond och en heist-film som har den för barnfilm lite oväntade egenskapen att en skurk är huvudperson. Och detta utan att moralisera över själva skurkaktigheten. Grus planer fungerar inte alltid så bra men det leder inte till att han skulle ångra sig. Den för amerikansk barnfilm ofrånkomliga moralen som finns i filmen rör sig mer på ett rent mänskligt plan och handlar om kärlek.
Gru är en kul figur och det är svårt att inte gilla honom trots alla hans små elakheter; för att inte tala om hans fickparkringstekniken. Även övriga karaktärer har udd och Vector och Grus mamma är riktigt härligt onda. De gula minionerna som ser ut som något slags små skumgummibollar håller ständigt på med en massa små kul saker, ungefär som de små figurerna i Sven Nordqvists Pettsonböcker. Småtjejerna har personlighet och självständighet och filmen undviker det alltför sockersöta spåret, inte ens slutet drar åt det hållet. Men det är inte heller någon historia med karaktärer som blir riktigt berörande. Nej, här är det tempo och påhittighet som gäller.
Och i det fallet finns inget att klaga på bortsett från att det kanske för en barnfilm tar lite väl långt tid att etablera historien, men sen är det full fart och inte en lugn stund. Och jag giller verkligen alla hysteriska detaljer från den rent vansinniga vapenarsenalen, värdig Ratchet & Clank till de häftiga miljöerna, särskilt Vectors härliga 60-talsfort.
Animationerna är av hög kvalitet och funkar väldigt bra då man har lyckats ge mycket karaktär åt figurerna trots att ansikten egentligen är ganska enkelt utformade, men man har verkligen fått fram det viktigaste. Miljöer och ting är väldesignade och kul att titta på. Den här filmen visades ursprungligen i 3D på biograferna och man märker i vissa scener att de är gjorda för den typen av effekter men det är inget som på något sätt stör.
Det går undan och det är en hel del vapen och smällar så den här filmen är kanske inte för de allra minsta men annars är det en riktigt kul familjefilm som skapar en hel del skratt för både stora och små. Här finns kanske inte riktigt Pixars kvaliteter när det gäller manusets mer mänskliga aspekter och man saknar deras förmåga att skapa varmare toner utan att bli sötsliskiga. Men jag tycker ändå att Dumma mej är ett bra förstlingsverk både för regissörerna Pierre Coffin och Chris Renaud samt Illumination entertainment.
Senaste kommentarer