Som samlare dras man med vissa OCD-lika drag, det är helt enkelt bara att finna sig i det. Det gäller alla typer av samlande, och det går tillbaka ganska långt i mänsklighetens historia, så man kan anta att det i något avseende ligger i vår natur. Jag samlar film, och med en samling på ca 1000 titlar så är är det bara att inse att man inte BEHÖVER alla dessa DVD:er och Blu-ray, och att man ibland köper film för att man tycker att man borde eller för att den passar in i samlingen snarare än att man tror (alternativt vet) att den är jättebra. För min del så har jag sedan jag var 14 år (jag är född 1974, den som inte vet vilken film jag pratar om måste som straff se om den innan de läser vidare) följt Bruce Willis karriär. Inte slaviskt, men så länge filmerna inte blir demolerade av recensenterna så har jag ändå köpt dem. Ibland lönar det sig, därför att filmen visar sig vara betydligt bättre än man vågat tro. RED faller in under den här kategorin.
Bruce spelar här en pensionerad CIA-agent, uttråkad av det spänningslösa pensionärslivet. En dag blir han attackerad i sitt hem av en insatsstyrka som vill kidnappa honom. Han inser att hans potentiella flickvän (Mary-Louise Parker), en kvinna han endast talat i telefon med, och ett antal gamla samarbetspartners (spelade av John Malkovich, Morgan Freeman, Helen Mirren och Brian Cox) också är i fara, och han kontaktar dem för att få hjälp. Det hela resulterar i en rapp actionkomedi om åldersnoja, hur motsägelsefull den beskrivningen än kan te sig. Man har samlat ihop en ensemble bestående av några av Hollywoods bästa skådespelare, och det är helt uppenbart att de har kul här. Yngst i gänget är Karl Urban, som vi bland annat sett i Sagan om de två Tornen, DOOM, The Bourne Supremacy och Star Trek. Det är en skådespelare som imponerar mer och mer på mig med sin mångsidighet, och han är riktigt bra här, som den som fungerar som Willis ersättare i CIA och samtidigt får vara ”straight man” i alla de tojkigheter som pågår runt omkring honom.
Med trivsamma karaktärer och lagom tuff PG-13-action är det en film som funkar alldeles utmärkt som förströelse, men som absolut inte gör några direkta avtryck.
Det roligaste med den här Blu-rayutgåvan är ett kommentarssåpår med den pensionerade CIA-agenten Robert Baer. Han har arbetat som konsult för Hollywood om CIA och spioneri, och han skrev boken som den utmärkta Syriana är baserad på. Här paratar väldigt öppet om CIA och deras metoder, och han pekar ut sådant som stämmer överens med verkligheten och sånt som är helt orimligt, och han verkar verkligen gilla filmen. Det är ett riktigt trivsamt kommentarsspår, och det klart bästa extramaterialet på skivan.
2. Julia Roberts som vi bäst minns från Mary Reilly.
3. Robert De Niro mest känd för rollen som Sam i filmen Ronin.
Var är tuggmotståndet från Aftonbladet? Och, är det samma människor som skriver en sån nyhet som också gör research bland alla barnstjärnor och visar bilder på hur de ser ut idag?
Det här kommer lite ifrån ingenstans, men jag har precis börjat med att läsa om alla Dashiell Hammetts böcker. Det är nog 20 år sedan jag läste Red Harvest första gången, och jag vet att jag inte tidigare har läst varken Woman in the Dark eller novellsamlingen The Continental Op. Den som vet det minsta om mig vet att jag är en ganska stor fan av film noir och Humphrey Bogart är min absoluta favoritskådespelare genom tiderna. Hammet brukar tillsammans med efterföljare som bland annat Raymond Chandler betraktas som skapare av den hårdkokta deckargenren.
En av de saker som är kul med att läsa om Hammett nu är att se vilket enormt inflytande han har haft på filmtuffingarna genom historien. Hans Sam Spade är en stenhård cyniker, alltid med en vass replik på lut och med en hederskod som han inte tummar på under några som helst omständigheter. Hans uppträdande och attityd går igen i allt ifrån film noir till modernare deckare och thrillers – Raymond Chandlers Philip Marlowe (också spelad av Bogart, vilket har lett till att jag jämt blandar ihop de två), Mike Hammer, James Bond, Bullitt, Batman, James Ellroys LA-kvartett (varav två är filmade, L.A. Confidential är en av 90-talets bästa thrillers och The Black Dahlia är… inte fullt lika bra), Blade Runner … raddan av inflytelserika filmer kan göras i princip hur lång som helst, men ni fattar nog vad jag menar.
Den figur som kallas The Continental Op är en liten tjock, flinskallig snubbe, enveten som en mulåsna och helt likgiltig för smärta. Han arbetar för den misstänkt Pinkerton-lika detektivagenturen Continental, vi får aldrig veta hans namn och hans chef kallas aldrig något annat än ”the old man” (den som läst Guillou vet känner igen det där). I likhet med Spade är detektiven sylvass i repliken, men han är betydligt mer proaktiv och engagerad än den coole och distanserade Spade. Hans inflytande kanske är tydligast i actionfilmer som The last Boyscout (skriven av Hammett-dyrkaren Shane Black, Bruce Willis gör här den absolut bästa porträtteringen av The Continental Op som jag sett på film) och Die Hard, och han är huvudperson även i romanen Red Harvest, som ju filmats ett otal gånger (Yojimbo, Fistful of Dollars, Last Man Standing och, inte att förglömma, The Warrior and the Sorceress från 1984). Det har kort sagt varit en väldigt inflytelserik figur, och jag tycker mig även kunna spåra många av 80- och 90-talets ”one man army”-hjältar tillbaka till denna klassiska men samtidigt något otippade karaktär. Det som slår mig när jag nu är inne på den sjätte av totalt endast 8 böcker är hur modern – eller jag kanske ska säga tidlös? – Hammett känns, runt 80 år efter att böckerna skrevs. Det är spännande och underhållande läsning, verkligt lättsmält samtidigt som där finns gott om djup för den mer filosofiskt lagde läsaren. Plocka upp en av hans böcker, njut av hans rakknivsskarpa språk, cyniska humor och tuffa våldsskildringar – jag lovar att ingen kommer att bli besviken.
Senaste kommentarer